Det ryska folkets historia handlar mycket om brist på kontroll. Materiell nöd, sönderslagna familjer, oförutsägbara ledare, alkoholism och våld.

Med Framtiden är historia har Masha Gessen skrivit en rysk nutidskrönika. Halva boken handlar om de knappt 20 åren med Vladimir Putin. Men hela eran efter murens fall, med liberaliseringen under Mikhail Gorbatjov och Boris Jeltsin finns med, liksom rikligt med tillbakablickar på Sovjetunionens historia.

Skildringen sker genom sju personers upplevelser och bygger på närgångna samtal. Resultatet är personligt och övertygande. En av de intervjuade är Zjanna, dottern till Boris Nemtsov, den liberala politikern som mördades 2015. En annan person som vi får följa är Marina, psykoanalytiker vars yrkesutveckling tar fart när Sovjetunionen gått under. En tredje, Ljosja, är homosexuell och lyckas mot alla odds skriva avhandling om HBTQ-människors rättigheter. Dessutom Serjozja, barnbarn till Aleksandr Jakovlev, arkitekten till Gorbatjovs perestrojka.

När Sovjetunionen kollapsade kastades många ryssar ut i en oreda av pyramidspel, mutor, nyrika och organiserad brottslighet. Dessutom förnyades det politiska förtrycket.

Bitvis är berättandet lika stökigt som den samhällsomvandling som skildras. De olika turerna kring Sovjetunionens upplösning, försöken till kupper i Moskva samt Jeltsins framgångar och bakslag ligger så pass nära i tiden att mycket fortfarande är okänt, omtvistat eller felaktigt betonat.

Skeenden längre tillbaka i tiden är mer tillrättalagda. Den som läst Svetlana Aleksijevitj känner igen de små sovjetiska köken och överflödet av tid som den sovjetiska människan ägnade åt privata samtal och köande. ”Vi låtsas arbeta, de låtsas betala”. Men ju närmare nutid vi kommer, desto snårigare blir det. Jeltsin överlämnade presidentmakten till en man som var okänd för de flesta. Putin kom från underrättelsetjänsten och tillhörde inget parti. Efter några år som president skapade han partiet Enade Ryssland som nu har 74 procent av rösterna i Duman, en kvalificerad majoritet.

Det är nyttigt att påminnas om anhalterna i avvecklingen av fria medier, partiväsende, civilsamhälle och fri forskning. Putin hade tur med världspriset på olja, en rysk exportprodukt. Priset steg under presidentens första år och ekonomin framstod som urstark.

Dramatiska händelser, sådant som Kreml redan haft förstånd att blåsa upp till egen fördel, ges mindre plats i skildringen. Attentatet mot Dubrovkateatern i Moskva är ett sådant exempel.
Masha Gessen anser uppenbarligen att det finns annat som behöver utförligare redogörelser. Putinklanens angrepp mot de väldigt förmögna, de så kallade oligarkerna, var första steget efter maktövertagandet. Oligarkerna anklagades ofta för någon byråkratiskt krånglig överträdelse typ skatte- eller bokföringsbrott. De frihetsberövades under utdragna rättsprocesser. Eller tvingades i exil. Därefter kunde egendom exproprieras.

Framtiden är historia är oundgänglig läsning för den som vill förstå nationalismens nuvarande framgångar. I Ryssland, men även på andra håll. Falska nyheter, cyberattacker och påhittade folkrörelser är grepp som prövas lite varstans för att undergräva mänskliga fri- och rättigheter. Folk försöker visserligen göra uppror. Och mycket av upproret axlas av kvinnorna. De ryska soldatmödrarna, journalisten Anna Politkovskaja, punkbandet Pussy Riot… Det är ett motstånd som just nu kantas av nederlag. Den löftesrika framtiden tycks ligga bakom oss.

Masha Gessen har gjort ett solitt arbete, ett begåvat försök att pussla ihop Putins väg till den totala makten utifrån hur ett antal ryssar upplevde det. Dock är urvalet intervjupersoner subjektivt. Dessutom är den allra närmaste nutidshistorien svår att bringa reda i.
Starkt plus för det viktiga ämnesvalet och för modet att genomföra granskningen, således. Men ett försiktigt minus för att korsväxlingen av privata upplevelser och samhällsskeden potentiellt är ett manipulativt grepp. Naturligtvis finns det många andra berättelser, från andra perspektiv, som också behöver offentliggöras för att vi en dag ska kunna förstå.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Rysslands baksida
• ”Jag trodde … ”
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

För fyra och ett halvt år sedan, i början av oktober 2006, sköts Politkovskaja ihjäl i hissen på väg upp till sin lägenhet i Moskva. Hennes rapporter hade länge avslöjat inte minst Putinregimens ”krig mot internationell terrorism” i Tjetjenien och hennes död orsakade inga officiella beklaganden från den dåvarande presidentens sida. Inte heller har någon ställts inför rätta för mordet.

Trots de uppenbara farorna – få människor var väl så väl insatta i hur farligt det ryska samhället kan vara – och trots att Politkovskaja i perioder tvingades att ta sin tillflykt till Västeuropa, reste hon ändå alltid tillbaka till Ryssland. Precis som den sedan länge fängslade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak trotsade Politkovskaja riskerna för möjligheten att återvända och göra skillnad i sitt hemland.

I Sanningen – inget annat samlas texter ur den tidning där hon arbetade, Novaja gazeta. Liksom i tidigare böcker handlar det inte minst om kriget i Tjetjenien och dess brutala konsekvenser. Dit hör naturligtvis de spektakulära och illa hanterade gisslandramerna på Moskvateatern och på skolan i Beslan, men också tjetjenernas vardag av korrupta och våldsamma militära grupperingar som satt kidnappningar, utpressning och tortyr i system. Novaja gazeta följer och reagerar på de få tillfällen då någon faktiskt ställs inför rätta för några av alla dessa brott, och tidningsformen ger en närvarokänsla som är svår att värja sig för.

Har man inte tidigare läst Politkovskaja, eller något motsvarande om det samtida Ryssland, är Sanningen – inget annat möjligen inte det idealiska stället att börja på. Har man det kan boken emellertid, trots att motiven känns väl igen från hennes tidigare böcker, tillföra en hel del just i närvarokänsla. Det är en sak att läsa historien i efterhand och en annan att stå mitt uppe i den.

Journalister som Anna Politkovskaja och Dawit Isaak har blivit symboler för de människor världen över som riskerar livet för möjligheten att göra samhället lite bättre, lite sannare. Den inkännande journalistiken i Sanningen – inget annat blir också en mäktig påminnelse om att en människa må vara dödlig, men det tryckta ordet kan leva vidare, kan spridas över världen och vägra att tystna.

Varje år dödas omkring hundra journalister världen över på grund av sitt arbete. Det är hundra enskilda människor vars anhöriga förmodligen aldrig ens får klarhet i vad som hänt. Och samtidigt en väldigt liten del av alla röster som riskerar att tystna när pressfriheten hotas.

Similar Posts:

• Rysk journalist mördad
• Det bortglömda krigets fasor
• Att beskriva det obeskrivliga
• Rysslands baksida
• Dawit Isaak får nyinstiftat publicistpris

Och Politkovskaja skräder inte orden när hon beskriver Putin och hans styre. Den före detta KGB/FSB-officeren Putin beskrivs som ett led i ett nästan ändlöst ryskt elände. Han löser gisslandramat på Moskva-teatern med att sätta in gas mot både terrorister och gisslan; han ger fullständigt tusan i om lojala soldater ställs utan legala försörjningsmöjligheter – ”Det verkar nästan som om det ligger i statens intresse att det finns så många högkvalificerade yrkesmördare som möjligt i ligorna” – och han förefaller bli omåttligt populär på kuppen. Putin vilar som en skugga över Politkovskajas Ryssland, men det är trots allt inte han som är huvudpersonen.

Politkovskajas många huvudpersoner finns istället i krigets Tjetjenien, i Soldatmödrarnas kommitté, i avlägsna militärförläggningar, i nyrika våningar i Moskva, i gränderna och på bårhusen. De är soldater som regelmässigt misshandlas av sina överordnade, ignorerade anhöriga till terroroffer, de är krigsflyktingar i terrordådens antitjetjenska efterdyningar och omutliga militärer som tvingas leva på svältgränsen.

Vi möter enskilda individer, noggrant beskrivna skeenden och rättsfall. Det är både bokens stora styrka och något av en svaghet. Samtidigt som de personliga ödena målas upp enormt levande och drabbande är det svårt för den som inte är särskilt väl bevandrad i det ryska samhället att få något verkligt grepp om hur representativa dessa fall och individer är.

Ändå är Putins Ryssland skriven just för en ickerysk publik. Den är skriven för att väcka opinion i väst, eftersom det är det enda som enligt Politkovskajas erfarenheter tycks kunna i någon utsträckning rubba Putin. Ett exempel ser hon i fallet Budanov, en rysk överste som kidnappat, våldtagit och mördat en tjetjensk tonårsflicka. Fallet blir omtalat och en pinsam förfrågan från den tyske förbundskanslern Schröder om hur det kan komma sig att även åklagarna bara verkar intresserade av att frikänna krigsförbrytaren gör att översten till slut, om än bara symboliskt, ställs till svars.

I Ryssland med sin bysantinska underdånighetstradition kan sådan småsaker mycket väl förändra historiens gång och få en domstol att fatta beslut som innebär att Putin inte ska behöva känna obehag vid möten där han bara vill känna trivsel.

Men Putin väcker sällan större protester. I synnerhet Silvio Berlusconi agerar som Putins ”språkrör i Europa” och inte heller Blair, Chirac eller Bush sätter sig direkt på tvären. Det finns förstås också tydliga paralleller mellan Putins kamp mot den tjetjenska ”internationella terrorismen” och George W Bushs. Hela avsnittet om korruptionen i det nykapitalistiska Rysslands undre värld får mig för övrigt mest att associera till JR:s intriger i Dallas.

Putins Ryssland är en ganska löst sammanhållen bok, där drivkraften snarast består av Politkovskajas djupa och uppenbara indignation. Det är en stil som normalt gör mig lite obehaglig till mods – jag vill ha utrymme för föreställningen att det är jag som läsare som tar ställning till en bok, snarare än författaren som tar ställning åt mig. Men det är svårt att inte sympatisera med Politkovskajas engagemang, ilska och ibland stora trötthet. Varför reagerar inte folk i större utsträckning på korruption och orättvisor? Varför är det så lätt att foga sig under en stark ledare och ensidig mediarapportering och blunda för allt som inte direkt drabbar en själv?

Politkovskaja är varken den första eller sista mördade journalisten. Mina tankar går ändå till vad som väl får kallas ett särfall, inte desto mindre en annan samhällskritisk journalist i ett annat samhälle statt i snabb förändring. Ulrike Meinhof protesterade mot det tyska samhällets ovilja att göra upp med nazisterna. I Politkovskajas Ryssland är det de gamla kommunistagenterna som biter sig fast. Ideologierna ändras, men makthavarna är i stor sett desamma. Det fick Meinhof att förlora tron på det skrivna ordet och ta till våld. Politkovskaja höll istället fast vid den tron och vann omvärldens respekt. Men vad mer?

Similar Posts:

• Det bortglömda krigets fasor
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• På plats i hotfullt Ryssland
• Better the devil you know
• Att leva i Ryssland under Putin

Priset ska gå till "en svensk journalist som i sitt arbete utmärkt sig i försvaret av yttrande- och tryckfriheten". Prissumman på 10 000 kronor delades ut idag, till Isaaks fru som bor i Göteborg.

Similar Posts:

• På plats i hotfullt Ryssland
• Rysk journalist mördad
• Kulturchefer i gemensamt upprop. Frige fängslade journalisten Dawit Isaak
• Rysslands baksida
• För Dawit Isaak

Similar Posts:

• På plats i hotfullt Ryssland
• Det bortglömda krigets fasor
• Att beskriva det obeskrivliga
• Rysslands baksida
• Dawit Isaak får nyinstiftat publicistpris

I jakten på dessa så kallade terrorister har alla medel blivit tillåtna – även mot den civila befolkningen. Den ryska militären betraktar i praktiken alla tjetjenier som potentiella terrorister, och därmed lovligt byte. Hela landet har bombats sönder i spillror, och ekonomin är totalt sönderslagen. Vad som tidigare var en blomstrande del av Sovjetunionen kan nu göra anspråk på titeln som världens mest utblottade område. Omfattande och grov tortyr, kidnappningar och försvinnanden, avrättningar utan rättegång, omfattande folkfördrivningar och ”upprensningsaktioner” är legio och vida omvittnat. Besinningslösa attacker även mot skolor och bostadsområden sker allt för ofta. En omfattande korruption har också följt i konfliktens spår, liksom diverse rättsskandaler då folkmord har täckts över eller bortförklarats av centrala myndigheter.

Allt detta pågår medan omvärlden blundar. Blundar och tvår sina händer. Journalister är nämligen inte tillåtna att ta sig in i Tjetjenien, och de allra flesta ryska och utländska media har – liksom regimer i de flesta av världens länder – valt att inte stöta sig med Rysslands president Putin. Somliga av världens stormakter har ju tvärtom sett en chans att legitimera sin egen krigföring och ockupationspolitik på annat håll, som ju även den påstås ske för att bekämpa muslimsk terrorism, genom att erkänna Rysslands krig mot i Tjetjenien.

Den enda ryska journalist som vågat skildra Tjetjeniens öde är Anna Politkovskaja. Under mer än 40 resor i landet har hon samlat in vittnesmål och faktauppgifter om hur både militären och den tjetjenska gerillan bedriver sin krigföring. Utan att ta ställning för någon av de två krigförande sidorna (däremot för krigets offer, de civila) rapporterar hon om hårresande och fruktansvärda händelser, och om det maktmissbruk som båda sidor gör sig skyldiga till.

Intervjuer med drabbade varvas med analyser av läget, rättsliga frågor, tankfulla essäer och grävande reportage – allting mycket välskrivet och eftertänksamt. Politkovskaja väjer inte för att skriva om vare sig det obehagliga, det tragiska eller det personliga. I en artikel skildrar hon exempelvis ingående den behandling hon själv råkade ut för när hon har blivit arresterad av den ryska militären, som misstänkt för att ha samarbetat med tjetjenerna (ett påstående de tog ur luften).

I sina artiklar påminner Politkovskaja om hur enkelt det är att starta ett krig, men hur oändligt svårt det kan vara att avbryta det. För även om Ryssland drog sig ur Tjetjenien idag – vilket de självklart borde göra – så skulle många av de monstrum som kriget har skapat fortsätta att ha makt, och fortsätta att bedriva krig så länge som de själv tjänade på det. Detta är kort och gott en lysande bok om krigets fasor, och om civilbefolkningens lidande i ett krig som omvärlden helst vill glömma. Den förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Similar Posts:

• Rysk journalist mördad
• På plats i hotfullt Ryssland
• Rysslands baksida
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Keegan – krigets antropolog