Förlaget kallar boken ”poetisk ungdomsroman i skoltoalettsmiljö” och det är precis vad det är. Allt händer på toan på en högstadieskola och berättas genom tre tjejers ögon. Det är Lena som totalt avgudar Lisbet och det är Jenny som är Lenas syster.

Hon är helt tom. Alldeles avstängd.
Jag blir plötsligt rädd.
Jag vet inte vad som händer.
Det skapas en spricka.
Ut ur den läcker en gul och varaktig vätska.
Det rinner ut över golvet.
Jag står med skorna i vätska.
Det klibbar och blöter.
Jag är alldeles fuktig om fötterna.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Något har fallit och det är hela världen.
Jag vill lägga mig ner och dö.

Det här är ett exempel på äckligheter och förvandling i boken. Förutom såna här undergångsfantasier finns också grandiosa föreställningar där tjejerna ser på världen på sitt sätt för att ta makt över och styra sina egna liv:

Jag skrattar.
Jag låter mitt skratt fara ut över rummet världen.
Det ligger där pärlande.
Jag plockar pärlorna.
Jag kastar dom åt grisarna som fångar dom i munnen.
Det skimrar i deras hud.
Jag är ett djur.
Jag värker.
Hon påpekar att detta ögonblick kommer gå till historien.
Jag kommenterar.
Så.
Jävla.
Episkt.
Det rinner över mig ett regna av guld och gröna skogar.

Jag tycker väldigt mycket om det här storslagna, deras grandiosa fantasier, och att det väller fram och vrider och vänder. För att än mer ta makt över sina egna liv ändrar de också sina namn, ja förutom systern Jenny då som Lena hela tiden försöker att mota bort och hålla utanför. Jenny blir kallad mongo och efterbliven av sin syster och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med funkofobin, den irriterar mig förstås.

Författaren låter flera gånger de tre olika personerna berätta om samma händelser ur sina olika perspektiv. Det är intressant att se otäckheterna ur de olika perspektiven. När Lena bestämmer sig för att de måste pierca Jennys tunga i någon slags blodig dopritual blir jag som läsare förstås nyfiken på måltavlan och även Lisbets beskrivning av blodbadet. För självklart blir det äckligt och blodigt. Och hur mycket ska den stackars undanskuffade systern stå ut med egentligen för att få vara med lite grann i gemenskapen?

Jag fascineras över att bli insläppt och tjuvkika på deras värld och undrar ofta vad som är fantasier och vad som är verklighet i det som väller fram på boksidorna. Och spelar det någon roll?

Men nu vill jag bli utsläppt från denna toa full med äckligheter och storslagna fantasier, jag orkar inte mer.

Släpp ut mig!

Similar Posts:

• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Äta bör man
• Revolutionssystrar
• Knasigt, peppigt och lustfyllt
• När lajon tappar sin päls

Handlingen är inte det viktiga i den här romanen. Det är snarare huvudpersonen, som berättar om sin verklighet i jagform, som är bokens stora behållning. Rösten är ivrig, hungrig, på gränsen till desperat. Mycket fysiska känsloförnimmelser, lukter och detaljer som gör mig närvarande i berättarens kropp och omgivning.

Det finns massor av kroppar på tåget och alla har stora taggar på sig. De beter sig som om de har som mål att sticka mig.

Ju mer hen berättar desto mer tror jag på henom, samtidigt som verkligheten blir allt mer overklig. Hen försöker förstå världen bland annat med hjälp av Wikipedia och vissa kapitel liknar vad jag tolkar som medvetet dåliga skoluppsatser där en massa fakta rabblas upp. Det gör mig full i skratt och samtidigt irriterad. Efter ett kapitel om Isabel Allende och magisk realism vet jag inte längre vad som har hänt i verkligheten och vad som bara hänt i berättarens huvud. Men det känns också som ett medvetet val av författaren.

Karaktärerna är i vilket fall trovärdigt skildrade, särskilt Helena. Jag lider med huvudpersonen och kan känna igen mig i den där våldsamma förälskelsen – delvis på avstånd – som inte går att stoppa. Helena beter sig som en ”typisk snubbe”, struntar i sin flickvän som precis fött barn, ger sig iväg på en resa, ger otydliga signaler till berättelsens huvudperson. Kallar henom för ung och lovande, använder henom som filmassistent och en person att lasta av sig sina problem på. Samtidigt fortsätter huvudpersonen att fantisera, ser Helena som en modersfigur och skriver även filmmanus där det finns erotiska mor- och dotterrelationer.

Att huvudpersonen är filmstudent är väl förankrat i berättelsen. Förutom att det finns manusbitar insprängda i texten, finns ett kapitel i tre omtagningar. Början är likadan, men sluten är olika. Jag tolkar det som att det är upp till läsaren att bestämma hur det ska gå. Ibland får jag även känslan av att huvudpersonen vill att livet ska vara ett filmmanus med givna roller, tills någon drämmer henom i huvudet med en bok och skriker wirklichkeit.

Similar Posts:

• Drömskt och glasklart
• Kliande klåda i fyrtio nätter
• Om kött och pixlar
• Bliv vid din läst eller kasta loss
• Ava Hashemi som aldrig blir kär

SM i poetry slam gick av stapeln i Visby i år. Arrangemanget skiftar ort från år till år, och det tillhör förmodligen de svenska mästerskap som det skrivs minst artiklar om. Så här kommer en liten.

Jag tävlade för Gatsby, ett av två lag från Malmö. Staden Visby var en ny erfarenhet för mig. Vertikala kullerstensgator och ständig sol. Det överdrivet pittoreska i att vara omgiven av en mur och poliser som kollar så att man inte dricker på offentlig plats, fick oss att känna det som att vi var utomlands. Poeter drällde kring som nervösa hjordar, kedjerökande och hispigt repeterande sina egenskrivna alster. För en utomstående kan det stundtals vara svårt att till fullo uppskatta den interna stämning som skapas mellan de poeter som varit med år efter år.

Årets stora skandal blev Boråslaget som missade sin färja med två minuter. Tävlingsledningen var dock snälla, och utnyttjade teknikens under. De unga tjejerna från Borås fick läsa in sina dikter under tidsbegränsad inspelning som sedan visades upp på storbild. Det hela ledde till skifte av lokal (något jag, om jag vill, kan skylla mina låga poäng på i första baotet…).

Ett baot är det samma som en omgång. Fyra lag möts och de fyra poeterna läser varsin dikt. Poängen ger en ranking, både individuellt och lagmässigt.

Scenen utomhus var Almedalsscenen, mer känd som politikernas estrad en gång om året. Maffigt värre, men svårt att nå ut till publiken, som satt flera meter ifrån scenkanten. Och oftast inte var så överväldigande stor heller… SM i poetry slam lider allt som oftast av publikbrist. Jag har bara varit på ett arrangemang som överbevisat den regeln, och det var förra årets SM i Uppsala.

Innehållsmässigt var SM en återspegling av det hat som frodas på komediscenerna just nu. Det är helt enkelt inne att hata, både det ena och det andra. Vi hatar politisk korrekthet, vi hatar Sverigedemokrater, vi hatar småstäder och vi hatar bloggare och överdriven trendkänslighet. En vass tunga skulle vilja påstå att vi helt enkelt hatar vår samtid.

Poeter som skiljde ut sig stilmässigt var bland andra Jenny Wrangborg med sina entoniga mässande dikter om arbetarklassen, Amer Sarsour med sin medryckande rapp, Michaela Åberg med sina dräpande metaforer och slutligen årets vinnare: Tobias Erehed med sina underfundiga gammelpoetiska alster uppläst på sävlig norrländska.

Lagfinalen vanns av Malmölaget, som därmed försvarade sin titel från året innan. Josef Hoffert var med i båda dessa lagkonstellationer. Han var också den enda Malmöpoet som nådde individuell final. Mitt lag, Gatsby, kom tvåa i lagfinalen, vilket kändes helt okej det med. För er som vill se rörliga bilder finns mycket att hitta på youtube, sök på sm i poetry slam 2011 bara.

Individuellt slutade jag på plats 24, och Anna Nygren som också skriver för oss på dagensbok, kom på plats 34.

Similar Posts:

• SM-final i Poetry Slam 2010
• Dagensbok + Pride = SANT!
• Slamsugning!
• Att leva med poesi – en intervju med Nora Gomringer
• Det gör pissont att vara människa