Utan att det någonsin blir varken kletigt eller rörigt, väver Brandt in både den egna läs- och livserfarenheten. Särskilt i den avslutande essän, ”Döden, högaffeln och det enkla vinet – En läsning av Ursula K. Le Guins romansvit om Övärlden” så är det Brandts egna läsupplevelsen som behandlas, jämte Le Guins romanvärld och karaktärer:

Mycket av det som gör det möjligt för mig att skriva, tänka, känna och vara mig själv är egenskaper som jag förhåller mig ambivalent till. Som min fruktansvärda dragning till drömmerier, detta att jag ständigt går omkring med huvudet fullt av overklighet.

Men trots att Le Guin är den av författarna som jag är mest bekant med och kanske mest sugen på att läsa om när jag plockar upp Brandts bok, så är det som att jag saknar något i just den essän, jämfört med de andra. För de föregående essäerna, särskild dem om Dostojevskij och Eliot/Evans, ger så mycket om både författarnas liv och deras verk, och knyter samman dessa på intressanta sätt. När så den sista essän nästan inte tar upp något alls om Le Guin som person, som jag hade sett fram att läsa om, inser jag att mina förväntningar nog blev fel ställda. Rubriken till just den essän pekar ju också mot att det är just en läsning av Le Guins böcker det ska handla om, inte om Le Guin som person. Jag tyckte så mycket om att läsa just den där sammanflätade väven som växte fram om både Dostojevskij, Eliot/Evans och Radcliffe, att jag liksom vaggades in i en förväntan att även den sista essän skulle följa ungefär samma mönster.

I vilket fall som helst är det fyra intressanta, djupgående essäer som inte bara tar med läsaren till 1800-talets England och Ryssland utan gör kopplingar till ett större europeiskt, globalt och universellt mänskligt sammanhang och som även lyckas visa på beröringspunkter mellan dessa fyra ganska olika författarskap.

Similar Posts:

• Den fantastiska litteraturens drottning
• The Book of Love (is long and boring)
• Essäer om livets mening
• Autodidakt och individualist
• Tack Natur & Kultur!

När Val McDermid, främst känd som deckarförfattare, inom ramen för The Austen Project tagit sig för att uppdatera Northanger Abbey är det dock inte deckare hon låter sin unga huvudperson Catherine – eller Cat – Morland ha förläst sig på. Cat är en hemskolad prästdotter från lilla idylliska Piddle Valley i Dorset och hennes läsning (om än förhållandevis bred för att vara en tonårstjejs) kretsar framför allt kring vampyrer.

På sätt och vis är det ett självklart val för en tonårshjältinna, men McDermid har lagt förvånansvärt lite krut på att göra Cats kärlek till litteraturen levande, trovärdig och begriplig. Visst förekommer det en och annan hänvisning till Stephenie Meyers Twilight-serie, men framför allt upptas Cat och hennes väninna Bella Thorpe av den fiktiva Hebridian Harpies-serien (med titlar som Vampires on Vatersay, Banshees of Berneray och Shapeshifters of Shuna), vilket gör att McDermid bekvämt kan sno scener direkt från Austens Radcliffe-referenser. Det känns faktiskt ganska slött och oengagerat.

Andra delar fungerar bättre, som den roll modern teknik och sociala medier spelar – inklusive bristen på uppkoppling kring familjen Tilneys mystiska gods Northanger Abbey – och miljöbytet från 1800-talssocitetens Bath mot kulturstinna Edinburgh-festivalen. Hit blir Cat medbjuden för att gå på teater, shower och uppläsningar och här träffar hon såväl Bella Thorpe och hennes fartgalne, självcentrerade bror som den mer förfinade unge advokaten Henry Tilney och hans syster Ellie. De bjuder i sin tur hem Cat till Northanger, där Cat snabbt börjar ana att allt inte står rätt till. Vad hände med deras ljuva moder, vad är egentligen deras ombytlige far general Tilneys problem och kan det vara så att familjen i själva verket är … vampyrer?

Nej, jag vet faktiskt inte vad man ska tro. Kände McDermid ens själv att det här var en rimlig intrig? Jag tror inte det. Romanen verkar inte ens riktigt genomarbetad. Den kan ha sina roliga poänger i en del detaljer, men i stort havererar den faktiskt.

Originalberättelsen hör till mina Austen-favoriter och jag kan absolut se möjligheter i idén att överföra den till nutid. McDermid har emellertid inte lyckats med det, utan lämnat kvar och vävt in nya trådar i sitt romanbygge lite huller om buller. Jag får intrycket av att hon inte riktigt brytt sig, över huvud taget inte tycker om Northanger Abbey. Någon större anledning att gilla hennes version är därför svår att uppbåda.

Similar Posts:

• Romantiska griller att älska och vårda
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• Stolthet och fördom och hatsex
• Lite för sliskigt
• Något tjatigt, men underbart romantiskt

I Northanger Abbey gäller den grundläggande konflikten glappet mellan verklighet och fiktion, mellan uppskruvade förväntningar och vardagen. Hjältinnan presenteras sålunda: ”Ingen som sett Catherine Morland när hon växte upp skulle någonsin ha kunnat föreställa sig henne som romanhjältinna.” Catherine själv förläser sig dock på skräckromantiska romaner och alltför mycket relationsältande och plattityder med bästa väninnan och berättaren ägnar sig ständigt åt att påpeka hur verkligheten inte riktigt lever upp till deras förväntningar.

Sällskapet råkade varken ut för rånare eller oväder, och dessvärre välte vagnen inte en enda gång så att det kunde komma någon hjälte till deras undsättning. Den enda oroande incidenten var att mrs Allen trodde sig ha glömt sina träbottnade skor på ett värdshus, men det visade sig lyckligtvis vara grundlöst.

Catherine är emellertid inte, som kvinnor ofta framställs (naturligtvis med Flauberts Emma Bovary som namnkunnig frontfigur), något tragiskt offer för romangriller och passiviserande sociala positioner. Hon är en livfull och älsklig ung tjej som visserligen har ett och annat att lära, men vad kan väl vara mer naturligt än det? Hon tillåts göra sina ganska triviala misstag utan att romanen för den skull, som så ofta annars i litteraturhistorien, ser sig nödgad att utdela bestraffningar.

På Catherine ser man med lätthet med det ömmaste av överseenden – och ges därigenom möjligheten att med fördel tillämpa detta överseende på världens alla andra överromantiska tonåringar (också dem man eventuellt själv har kvar inombords). Engagemang och en smula naivitet är verkligen inte mycket till brott, det kan faktiskt vara värt att hålla i minnet lite oftare.

Eftersom romankaraktärerna ständigt själva läser och diskuterar romaner ger Northanger Abbey också ett sällsynt fint portätt av vad och hur man läste i Austens tid och kretsar. Det är ju nästan svårt att föreställa sig att romanen som genre inte alltid haft den självklara ställning den nu har, utan setts med misstänksamhet på samma sätt som film, teve, video och dataspel under olika perioder. Nästan lika svårt är det kanske att riktigt se det kittlande i den tidens rafflande romanberättelser, som i Catherines och Isabellas besatthet av Radcliffes Udolphos mysterier.

Austen balanserar kritiken av romangenren, eller av överdriven och okritisk läsning av densamma, med ett kärleksfullt försvar och hon balanserar Catherines energiska aningslöshet med berättarens sarkasmer. För en mindre intelligent, kvick och inkännande författare hade den balansgången lätt blivit ett problem. Jane Austen är förstås stjärnan på just detta.

Catherine Morland är långt ifrån någon Elisabet Bennet och hennes tilltänkta, Mr Tilney, är ingen mr Darcy. Det får vi väl förlåta honom, med tanke på hur få, fiktiva eller verkliga, figurer som faktiskt är det. Det här är inte heller någon himlastormande kärlekshistoria, även om många av karaktärerna helst föreställer sig det. Istället är det en vardagsnära, växande tillgivenhet som skickligt men utan att hymla beskrivs. Jane Austen utvecklar sin genre i Northanger Abbey och hon gör det verkligt finkänsligt och underhållande.

Northanger Abbey hör bland annat därför, tillsammans med naturligtvis Stolthet och fördom, till Jane Austens allra mest charmerande verk. Trots att jag läser om den för jag vet inte vilken gång i ordningen vill jag absolut inte bli avbruten och sträckläser med en intensitet som om jag inte (om jag inte redan visste det) enbart med ledning av författarnamnet kunde gissa hur det ska sluta. När jag så slutligen slår igen romanen, för den här gången, är det med saknad och med kinderna alldeles pirriga av ett nästan oavbrutet leende.

Similar Posts:

• Gillar hon ens Northanger Abbey?
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• Havsbad och antihjältar
• Två sätt att få hjärtat krossat
• “Everybody knows where the Pump Room in Bath is, for God’s sake!”

Udolphos mysterier var en bästsäljare på sin tid och Radcliffe kan utan problem ses som en av gotikens urmödrar då hon, bland annat med Udolphos mysterier, fastslog den definitiva formen för genren. Hennes teman och stil har förstås inte blivit mindre kliché av att de använts i oräkneliga spökhistorier och gotiska pastischromaner, och visst kan hon ursäktas för sina utsvävningar i spökliga gravkammare och krumma kråkslott med att hon faktiskt var först med många av de berättarknep hon använder sig av. Och även om Edgar Allan Poe ofta lyckades få en annan tyngd i sina gotiska alster var Radcliffe faktiskt först och dessutom en viktig inspiratör, åtminstone till miljö och stämning. Men där Poe är uttalad anhängare till fåordigheten är Radcliffe mer än generös med sina ord (h:ströms nyutgåva är den första av fyra volymer med namnet Udolphos mysterier och ryms bara den på nästan 450 sidor). Men för den som har magen, och som inte ryggar för att frossa i renodlad, flottig läsglädje, är det härligt syndig och oemotståndligt onyttig julläsning.

Similar Posts:

• Gillar hon ens Northanger Abbey?
• Romantiska griller att älska och vårda
• Bortom guldbaggar och svarta katter
• En fruktansvärd dragning till drömmerier och huvudet fullt av overklighet
• Presentation av Poe