Av nån anledning råkade jag sedan få ett arbete som bland annat innebar att jag en dag satt med fem fulla flyttkartonger begagnade slipsar som skulle sorteras efter ålder, utseende, fabrikat etcetera. Nånstans i sorterandet började jag tycka att vissa av slipsarna faktiskt var riktigt fina. Nu har jag till min (lilla) skam två smockfulla slipsgalgar i garderoben och tycker att det är riktigt roligt att få ha på mig en fin slips i festliga sammanhang.

Andreas Nylund som har skrivit den här boken började ha slips regelbundet när han var 12 år. Är man en smula kreativ blir det kanske trist att knyta den på samma sätt varje dag år ut och år in. Själv hade jag inte funderat särskilt mycket på just knuten och dess möjligheter till omväxling, det har däremot Andreas gjort.

Knyt slipsen! Innehåller en liten slipshistorisk genomgång och trettio olika slipsknutar. Den är illustrerad med färgfoton på de färdiga knutarna, en liten beskrivning på var han hittat dem och ett uppslag med bruksanvisning för var och en av knutarna.

Jag hade tänkt att knyta mig igenom de (i mitt tycke) snyggaste knutarna och dokumentera resultaten här. Men tidsbrist, min allmänna fumlighet och koncentrationssvårigheter gjorde det projektet omöjligt. Från början valde jag ut sju stycken knutar som jag verkligen tyckte var något.

Resultatet blev istället (efter en hel del slipstrasslande) två stycken lyckade knutar och ett exempel på hur fel det kan bli om man inte koncentrerar sig ordentligt.

Knutexempel nummer ett: Treenigheten (knut: J. Bergling, foto: K. Carlsson) Nylunds personliga favorit. Beskriven som:

”En tredelad slipsknut till större festligheter som bröllop och födelsedagar.”

Efter några misslyckanden framför spegeln fick jag till slut till den, faktiskt riktigt fin och inte så svår trots allt.

Knutexempel nummer två: Morgonstjärnan (knut: J. Bergling, foto: K. Carlsson)

”En assymmetrisk knut med flera flikar som faller ner längs ena sidan av knuten som strålar från morgonstjärnan.”

Något lättare att knyta än treenigheten, efter ett slipsbyte blev jag riktigt nöjd med resultatet, första försöken var med en mönstrad slips, då blev det alldeles för rörigt och finessen syntes inte riktigt.

Knutexempel nummer tre: Eldredge (knut J. Bergling, foto: K. Carlsson) Enligt uppgift påhittad 2011 av nån filur som heter just så i efternamn.

”Många påstår att den här knuten är den bästa att knyta inför arbetsintervjun, den signalerar självsäkerhet och sticker ut.”

Hmmm, trots ett flertal försök (bad till och med min sambo om hjälp) så gav jag till slut upp, jag lovar att den inte såg ut så här i boken. Om det berodde på nån brist i bruksanvisningen eller på mig låter jag vara osagt.

Knyt slipsen! är väl inte direkt den mest oumbärliga bok jag har kommit i kontakt med i år. Men har man en garderob fylld av speciellt utvalda slipsar och vill piffa till sitt slipsbärande ett snäpp till så är den riktigt rolig. En typisk presentbok, förlaget rekommenderade den som farsdagspresent.. Jag rekommenderar den till den som tycks ägna lite eftertanke åt sitt kläd- och slipsval. En underhållande onödighet helt enkelt.

Similar Posts:

• Vackert om det kroppsliga arbetet
• Barbie presenterar arkitektur
• Med hjärtat hos gubbarna i skogsbrynet och kärringarna mot strömmen
• Bättre än sist vi sågs
• För semesterns naturutflykter

För vi är många av oss som är bekväma i engelskan. Själv har jag alltid fått höra att jag har språköra, att det är något jag borde satsa på, men på gymnasiet var det teatern som lockade och drog, mer än franskan. Och sedan har det mest varit det svenska språket jag fördjupat mig i. Ett tag tänkte jag att min framtid låg inom filmen, och då var det helst dansk film jag ville göra, för där var de ju så mycket bättre på det än i överdramatiska Sverige. Nu blev det inget av med den saken. Några år senare förälskade jag mig i en dansk, och blev ambitiös igen. Såg på Riget och svensk film med dansk text, köpte danska diktböcker av Pia Tafdrup och lärde mig fem glosor per dag. Men så kär var inte han i mig…

Den franska drömmen har jag också närt. Om att flytta till Paris och träffa en romantisk konstnär, som jag skulle sitta modell för och sedan bli tillsammans med. Försökte jag förklara på franska för den franske poeten på poetry slammet. Efter några glas tror jag gärna att jag kan. Då växer självförtroendet och det dyker upp ord som jag tror att jag glömt, för någonstans långt bak; tro fan om den inte finns där: den löjligt svåra grammatiken? Å, om vi bara hade haft franska i vår vardag som vi har engelska! Tänk vilken gratisträning vi får, i alla Hollywoodfilmer och importerade dokusåpor…

Veckan på dagensbok börjar med att Tone läst Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar av Tadeusz Borowski. Hon tycker att det är en briljant novellsamling, skriven ur ett ovanligt perspektiv vad gäller förintelselitteratur.

Imorgon, tisdag, skriver Joel ”om något så oväntat som” Knyt Slipsen! av Andreas Nylund, en bok med exempel på slipsknutar. Joel tycker den är ganska rolig i all sin meningslöshet. Betyg 6.

Nina har läst Sanningen de döda vet. av Anne Sexton och känner sig helt lyrisk. Högt betyg blir det!

På torsdag skriver Kari om Peter Sylwans Människans natur, ett slags berättelse om allt, som Kari har svårt för.

På fredag skriver Anna Liv om den nyligen Mare Kandre-prisbelönte Martin Tistedts fjärde roman Vår. Det är en lyrisk liten smaragd som doftar skog. Det handlar om att stå på kanten till vuxenvärlden, om att vilja mycket men att emellanåt bli begränsad av självförtroende, äckel och blygsel. Språket böljar och blandar gamla, nästan utrotningshotade vokabulär med moderna uttryck.

Och på lördag firar vi att det i år är hundra år sedan Tove Jansson föddes. Finska! Det blir stor special, där vi rör oss långt utanför det välkända muminlandet… Bland annat har jag läst hennes fina novellsamling Meddelande, och Håkan skriver om Tuula Karjalainens biografi Tove Jansson – Arbeta och Älska, som rör sig i andra världskriget, och handlar om kärlekens betydelse i ett mycket färgrikt och produktivt konstnärsliv.

Veckan avslutas med Daniels recension av Benjamin Steins Den vita duken. Det är en roman med två möjliga startpunkter där läsaren uppmuntras att själv välja berättelsens ordning. Positiv förvirring utlovas!

Similar Posts:

• Kometer och konster och kärlekar
• Tove bakom Mumintrollen
• I upplevelsen av landskap och människor
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!
• Tema: Tove Jansson