I den här volymen får vi se ett liv i fotografi. Och samtidigt en bit samtidshistoria. Från sextiotalets Gärdesfester för Mullvadenockupationen; Jordcirkus; från kollektivboendet i Skogsnäs, och fram till något nytt som verkar vara på gång med titeln The Black book. Och naturligtvis ett urval ur den sedan länge slutsålda boken Stockholm Blues. Och resorna som förr gick söderut, men som numera mest går norrut till ett antal skidbackar.

Berg har den där förunderliga förmågan att fånga ögonblick, som blir en aning magiska. Det verkar som om de han fotograferar oftast mår väldigt bra. Det finns livsglädje i bilderna. Det här kan kanske idag kännas lite omodernt i en tid då allt fler fotografer strävar efter att verka lite farliga och provokativa. Att vistas i Micke Bergs bildvärld är lite som att bli inbjuden till en stor familjefest. Men som på alla bättre fester så förekommer konflikter och sorger. Och den som ordnat festen, fotografen själv, skulle ha behövt en formgivare att slåss med och en marknadsförare som kan skrika högt.

Osynliga minnen är gjord med ett bra fyrfärgstryck på de svartvita bilderna. Men om man skall vara noga, visst svajar det lite mot magenta ibland. Jag kan inte låta bli att tänka på vad en noggrann förläggare och tryckare skulle kunna utvinna ur Bergs fotografier.

Jag skulle ju vilja se den där ultimata Bergboken, eller kanske skulle det vara en samlingsvolym med flera böcker. Allt samlat. Micke Berg är värd det nämligen. Och det tycker nog han själv också. Han visar stolt sina bilder, även på sin blogg. För en tid sedan samlade han ihop flera av fotografierna som finns i boken – till ett slags digital utställning på bliggen, med omfattande texter till varje bild.

Osynliga minnen kan man hitta på Blurbs fotobokhandel men då med titeln: Father,son and lover.

Jag har i min bokhylla böcker av Berg som en gång gick att köpa som PDF-filer och skriva ut själv. Kvalitén på jobbets laserskrivare var väl sådär, men håll med om att det var ett nyskapande initiativ? Fast nu är Micke Berg värd en riktigt stilig monografi!

Similar Posts:

• Svartvita bilder om kärlek och ensamhet
• Om fotografi, kärlek och åldrande på Erstagatan.
• Bilder av minnen
• Med Canon Dial på gatan
• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.

Hur kan vi hjälpa, vad kan vi bistå med, frågade man sig på en reklambyrå i Reggio Emilia. Man beslöt sig för att låta fotografen Anders Petersen göra en poetisk berättelse om människorna i det jordbävningsdrabbade området. Boken börjar med ett citat från fotografen:

I never been here

I`ve never met this people

I´ve never been driving into a milk bottle

like we were when it was fog.

Kanske hans bildspråk med ålderns rätt blivit mer avskalat, förenklat. På samma sätt som när man läste Ivar Lo-Johanssons senare romaner. Han hade ett enkelt, alldagligt språk, men ett som ändå var oerhört rikt på undertoner och känslor.

Blad de fyrtiotre bilderna finns inte många som visar katastrofens verkningar. Det är de nära ögonblicken, kontakten med människorna som intresserar Petersen. Det som slår mig när jag betraktar bilderna är vilket konsekvent bildspråk han använder. Någon bild påminner om en bild ur Ingen har sett allt, en påminner om en ur Sete, en är som tagen ur Venedigboken och där är ju hunden från Romaboken. Eller, dom är inte lika men dom fångar samma stämning.

Inte så att det på något sätt blir ointressant, det är på något sätt fullt ös in i dansens virvlar. Och den mannen har en nyfikenhet som bara blir större och större, och en dag skall någon skriva en akademisk uppsats om Anders Petersens intresse för plaströr.

Kommer boken att få människor i jordbävningsområdet att må bättre? Ja, kanske. För blir man sedd, och blir ens katastrofer uppmärksammade, så växer man nog som människa. Och boken förmedlar både en känsla av stor sorg men också en livsglädje som tränger fram trots att husen raserats och många omkommit.

Men det är bara att erkänna, vi som uppskattar Petersens bildvärld är nog de som mest kommer att gilla den här boken.

Similar Posts:

• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.
• Skinn mot skinn i svartvitt
• Bilder som bränns
• Intensiva blickar i SoHo
• Ett fotografliv

Den här trilogin innehåller en del bilder vi sett förr. Jag gissar mig till att en bild kommer från det Mallorcareportage som Petersen och Kenneth Gustavsson publicerade i tidningen Foto 1971. De flesta bilderna är dock fotograferade de senaste fem åren. Det har varit år då han som inbjuden ”artist in recidence” har gett sin personliga syn på en rad städer och framförallt dess befolkning.

Så här ser han själv på sina bilder:

Jag är en sorts dagboksfotograf. Jag försöker att inte ta bilder som jag ser dem, men som jag känner dem. Jag är intresserad av ofullkomlighet.

Och det är så man läser böckerna. Inte som berättelser om livet i Tokyo, Sète, Rom, Paris eller Värmland. Utan om eufori, desperation, kåthet och det något slitna uttrycket hur det är att vara människa. Även om många av bilderna återfinns i Petersens tidigare böcker, så får de här en ny laddning genom att de förekommer i andra konstellationer. Redaktören och formgivaren Greger Ulf Nilsson har en avgörande roll i det arbetet.

Porträtt på män och kvinnor dominerar de tre häftena, men fotografen lyckas också göra intressanta bilder av så triviala saker som korrugerade kabelskyddsrör eller bakelser.

Några tits-and-ass bilder med huvudlösa kvinnor går som en slags tråd genom böckerna. Petersens syn på kvinnan växlar. Ibland framstår han som buspojken som kikar in genom kvisthålet i badhyttens omklädningsrum och förundrad får syn på den onanerande kvinnan. Ibland skildrar han starka självmedvetna kvinnor som förstrött gnager på ett köttben eller räcker ut tungan mot fotografen och betraktaren.

Petersens ateljé är gatorna och barerna men också de hem han bjuds in till av de människor han möter. Han porträtt har en slags självklar enkelhet. Vi ser människor som är oförställda och öppna till sinnes.

De tre böckerna är sadelhäftade och har en textiltejp i ryggen. Det matta papperet ger ett djup i svärtan som överensträmmer med bilderna. Enligt ett pressmeddelande från förlaget Steidl så är detta en serie där ytterligare nummer kommer att följa när de är färdiga. Jag hoppas på många nummer. Det går inte i det här sammanhanget att tänka bort Daido Moriyamas böcker Record som säkert har varit en inspirationskälla för Petersen. Den bokserien består i dagsläget av 21 böcker.

Similar Posts:

• Bilder som bränns
• Skinn mot skinn i svartvitt
• Ett fotografliv
• Poetiska bilder från katastrofens Italien
• Intensiva blickar i SoHo

Under en månads tid 2011 fotograferade Petersen i Soho, de gamla showbusinesskvarteren i centrala London. Han var inbjuden som artist in recidense av The Photographers Gallery. Han har rört sig på gatorna, pubarna, teatrarna och i privata hem. Nyfikenheten, närheten och snabbheten är densamma som i bilderna från 60- talets Café Lehmitz. Men motivkretsen är annorlunda. Äldre cabareéartister, familjer, affärsmän och kärlekspar. Petersen gillar hundar, det är tydligt. Han har också ett intresse för ting som han lyckas ge en surrealistisk laddning. Som kärleksparet Tvättmaskinen och den Orientaliska Mattan eller de vilt kopulerande leksaksdjuren i sin påse.

Men det är porträtten som berör mest. Nästan oberoende om objekten varit medvetna eller ej om fotografen, så finns där en slags uppmärksamhet eller självklarhet hos människorna. Så här är det! Ibland klackarna i taket och ibland bottenlös tristess. Det blir en skildring av det där livet som bara pågår, på ungefär samma sätt i Soho som i Skövde.

En viktig ingrediens är sättet som bilderna är placerade. Överraskande krockar bildar små mystiska berättelser som man inte blir riktigt klok på, men som man funderar länge över.

Det är en vacker bok, formgiven av Greger Ulf Nilsson. Omslaget är i grått linne med handtextad titel präglad på omslaget. En aning cremefärgat papper i inlagan och en layout som vid första anblicken kan se lite slarvig ut men som naturligtvis är mycket exakt. Stor omsorg om detaljerna – svart tråd i trådbindningen! Och dessutom ett tryck som inte missar en enda gråton.

Similar Posts:

• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.
• Poetiska bilder från katastrofens Italien
• Bilder som bränns
• Värmland tolkat av två fotografer
• Skinn mot skinn i svartvitt

De bägge fotograferna har varsin del av boken.
Petersen, den äldre av de två, debuterade med en bok om Gröna lund 1973, Och visst finns det här bilder med samma lekfullhet och humor som i debutboken. Men här finns också en mer ödesmättad ton, de där tomma platserna. Någon har fått hem en vedhög som nog räcker hela vintern. Bonden har glömt att täcka över halmbalarna ordentligt. Grabbarna som byggt skateboardramper har gått hem, när isen börjat lägga sig i asfaltens pölar. Ett nytt inslag i hans fotografi har blivit djurbilderna, säregna hästporträtt, hundar, katter eller det avstyckade älghuvudet.
Men mest handlar det om människors känslor: åtrå, ruelse, melankoli och tokglädje. Dansbanorna som plats för förväntan, utlevelse eller förtvivlan. Familjefesterna och livet kring camping- och badplatserna. Petersen klafsar omkring i de värmländska skogarna och stugorna med en slags tillbakalutad självklarhet som skiljer sig från hans tidigare böcker, French kiss, och Sete # 8. Där fanns mer svärta och svårmod. Här är han hemma.
Engströms stil är mera spretig, sökande, kanske lite blygare. En serie grovkorniga, svartvita flygfotografier får mig att tänka på ryska spionsatelliter och övervakning. Eller kanske är det någon slags gud som kikar ner på människans tafatta försök att organisera tillvaron i form av köpcenter och fotbollsplaner.
En serie bilder visar det helt folktomma, lilla anonyma samhället. Färgerna är så urblekta att man kan tro att bilderna legat ute i solen i flera år. Det är den där bakfyllekänslan man kan ha i ett litet brukssamhälle tidigt en söndagsmorgon. I en bildsvit blir han nära och intim med de danspar som han och hans kamera slingrar sig runt. Mest förtjust blir jag i dessa fantastiska landskap i skitiga färger, nedtonade och just så som det är i Sverige, i Värmland, när det bottenlösa svårmodet griper tag.

Jag kan inte låta bli att göra jämförelser. Petersen har fotograferat ett avslaget ensamt träd i skogen. Antagligen är det blixten som har kapat trädet i en elegant vinkel. Engström har en liknande bild, men här har ett buskröjningsaggregat fullständigt flisat till två träd. Man kan bli amatörpsykolog för mindre. I bägge fotografernas arbeten skymtar det där speciella nordiska svårmodet och naturmystiken som man också finner i Agneta Ekmans bok Tall-Maja eller Gerry Johanssons skogsbilder.
Detta är inte bara en skildring av stämningar och människor och landskapet i Värmland. Det är en bild av hela det Landsbygdsverige som vi alla här i landet bara har ett par generationer bakom oss. Och framför allt så är det naturligtvis en slags självbiografi i bild som de bägge fotograferna har gjort. Deras sätt att minnas gänget vid korvkiosken, mopparna, supandet på parkeringsplatsen utanför dansbanan, familjemiddagarna, alla kvinnor som man ville ha.

Similar Posts:

• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.
• Skinn mot skinn i svartvitt
• Bilder som bränns
• Intensiva blickar i SoHo
• Poetiska bilder från katastrofens Italien

Petersen söker sig hela tiden mot de mest intima, privata sfärerna. Kvinnorna blottar sig sorgset, som om deras kön vore det enda de har som är värt att visa. Men inte en enda kuk. Grabbarna brottas nakna i en säng med en hund. De enda manskön man kan se är symboliska. Elledningar som sticker upp eller ner i jorden.

Det finns en frustande vitalitet i Petersens bilder, en rå sensualism som till och med visar sig i bevattningsmaskinens slingrande blanka slang. En kvarglömd ensilagebal som fastnat i ett träd påminner i Petersens tolkning om svällande hud.

Anders Petersen har arbetat som "artist in recidence" i några franska städer. Hans uppdrag har varit att ge en egen fri konstnärlig tolkning av städerna S:t Etienne och Gap. En stor del av den här bokens fotografier kommer från dessa stadsskildringar. Men dessa bilder i en mörk svartvit tonskala skildrar naturligtvis mest honom själv. Utan att vara alltför amatörpsykologisk så kan man i bilderna läsa av både en ungdomlig vitalitet och en rädsla för döden. Han har en förmåga att ladda vardagliga föremål och företeelser med en sällsam dragningskraft. Vad döljer sig inne i tidningskioskens innersta mörker? Vilka är det som gjort spåren i snön på kyrkogården under natten?

"The world of today" står det i en kortare baksidestext av Christian Caujolle, för övrigt den enda texten i hela boken. Ja, det här är en mycket personlig skildring av dagens samhälle, en skildring som vid första betraktandet kan verka frånstötande, men som är djupt mänsklig och varm.

Similar Posts:

• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.
• Bilder som bränns
• Poetiska bilder från katastrofens Italien
• Intensiva blickar i SoHo
• Värmland tolkat av två fotografer

Men det som alltid varit Petersens kännemärke, ömheten, solidariteten människor emellan, finns med här. Här finns också en stark närvarokänsla mellan avbildare och avbildad. Petersen har alltid betonat vikten av att utsätta sig, att övermanna sin rädsla och att visa upp sig själv som den man är inför de människor man fotograferar.

I Reeperbahns skuggvärld och i Stockholms rivningskvartar exponeras både grymheten och kärleken på ett mycket självutlämnande sätt. Men fotografens avsikt har aldrig varit att skapa sensation utan mer att visa upp att vi alla är människor. Kanske ibland tufsiga och skröpliga men ändå, människor lika mycket värda som någon annan. I vissa bilder glimmar livsglädjen till, mitt i misären. Det finns i alla dessa svartvita bilder en vibrerande livskänsla – jävlaranamma vi lever, även om livet ibland är svårt.

Similar Posts:

• Skinn mot skinn i svartvitt
• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.
• Intensiva blickar i SoHo
• Poetiska bilder från katastrofens Italien
• Värmland tolkat av två fotografer