Även om böckerna inte är så omfattande i formatet, Tennisspelarna är tex. bara på 80 sidor i den här utgåvan, så skulle den här recensionen kunna bli hur lång som helst. Varje bok innehåller så många små sidospår, funderingar och ämnen att det blir knepigt att avgränsa sig.

Innan jag började läsa hade jag bestämt mig för att ogilla Tennisspelarna (eftersom den tycktes handla om sport) och skriva mer om de andra två böckerna, tyvärr föll den taktiken på att jag älskade boken när jag väl läste den, en enkel berättelse utan mållinje som känns väldigt lättläst men ändå fylld av så många teman att man får mycket att fundera på.

Av de tre böckerna är också Tennisspelarna den bok som är gladast i tonen (även om den Gustafssonska berättarglädjen är tydlig i alla tre). Eftersom den är skriven i jagform och utspelar sig på ett universitet i Texas luras man (eller åtminstone jag) lätt att tro att den är självbiografisk, men mycket av det som händer är uppenbarligen inte sant alls, så så himla självbiografisk är den nog nu ändå inte. Gustafssons formuleringskonst är strålande och jag lockas hela tiden att citera honom nu när jag ska skriva om de här böckerna. Tennisspelarna handlar som titeln antyder en hel del om tennis, men även hel del om Texas, liv på andra planeter, en skojig teori om att Strindberg verkligen var förföljd (av några polska alkoholiserade kemister) när han hade sin infernokris och har också lite plats över för amerikansk universitetspolitik. Om man gillar stickspår, filosofi och böcker som lämnar läsaren med en överrumplande känsla av livsglädje så är Tennisspelarna en mycket sympatisk bok, mitt enda klagomål skulle väl i så fall vara att den tog slut för fort.

En biodlares död är faktiskt trots sitt tunga tema (smärta, cancer, död) också förvånansvärt lätt i tonen. Inte så att den bagatelliserar något av detta, men huvudpersonens till stora delar klarsynta acceptans av skeendena (trots ett visst huvudet-i-sanden-beteende) och hans reflekterande över sin situation gör att det här mardrömsscenariot nästan fram till slutet av boken ter sig som den naturliga del av livet som sjukdom och död ändå är.

Gustafssons tankar om smärta (eller frånvaron av densamma) känns ovanligt insiktsfullt, när han till exempel skriver ”När smärtorna för fjorton dagar sedan upphörde, återställdes ett slags ursprungligt paradis för mig.” så kan jag som sporadisk migränlidande känna igen känslan mycket väl, hur alla problem blåser bort och hur lätt allt blir och hur förutsättningen för den känslan är just smärtan man har haft innan. Bokens berättare minns ju längre boken framskrider mer och mer av sina barn- och ungdomsminnen och glider alltså längre och längre bort från sin samtid, som att ju närmare man kommer döden desto mindre aktuell och viktig blir den omgivande verkligheten. Precis som Tennisspelarna så innehåller En biodlares död en hel del intressanta sidohistorier, ett kapitel handlar om vad som händer när gud plötsligt hör och därefter besvarar människornas böner, sen finns det också i den här boken lite rymdvarelser, en snutt av en äventyrshistoria för barn, livsfilosofi och annat smått och stort att fundera över. Trots att redan titeln anger hur boken kommer att sluta så måste jag säga att den också lämnade mig med en ganska trivsam känsla.

En kakelsättares eftermiddag, som är skriven mer än tio år efter de andra två böckerna, har inte samma lätta ton och trivselkänslan har jag som läsare svårare att få fatt i. Det är nånting med hela berättelsen som känns som en av de där mardrömmarna man kan ha där allt är vardagligt men obegripligt på samma gång. En konstant undergångsstämning ligger över allt som händer och man känner hur tung och grå himlen hänger över den dag boken utspelar sig under. Bokens huvudperson känns också mindre sympatisk än i de två tidigare böckerna, kanske för att jag har lite svårt för skattesmitande vardagsrasister. Inte därmed sagt att han är något monster, snarare (tyvärr) som folk är mest. Bokens sidohistorier är också mindre utstickande än i de andra två böckerna. Även om dagdrömmar, berättelser om konstförfalskning och oväntade möten får en del utrymme, men inga rymdvarelser den här gången. Boken var utmärkt men lämnade mig lite moloken (och det var kanske meningen).

Jag har inte läst så mycket av Lars Gustafsson tidigare trots (eller kanske på grund av) att han är en av våra mest produktiva författare, efter att jag började med de här böckerna har han glidit in på en avsevärt högre plats i kön av författare jag ska ägna mer tid åt. Jag har redan skaffat en liten Gustafssonhög att plöja vid tillfälle. Hans tidigare nämnda berättarglädje och formuleringskonst lockar till merläsning och hans uppenbarligen breda intellekt gör att jag troligtvis har mycket att glädjas över i utforskandet av hans författarskap.

Kort sagt så rekommenderar jag en genomläsning av den här lilla samlingen.

De tre (så vitt jag förstår nyskrivna) förorden jag nämnde i inledningen är också insiktsfulla och intressanta att ta del av.

Similar Posts:

• Alltings brist på fasthet
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Övningsstycke för soloinstrument
• Hur man fångar en inlåst panter
• Fantastiska noveller

Och så Agnes Monus illustration på omslaget. En väv på väg att repas upp. Den representerar den språkliga väv som utgör jaget, eller kanske snarare omger jaget. För finns det inte här en metafysisk dröm om något rent, språkfritt, vitt, blankt hos postmodernismens introduktör? En längtan efter att skala av, att bli tyst: ”skala mig ut ur mina ord / under trädets bark skymtar det vita.” Eller som i dikten ”så sys jaget in”: ”så sys jaget in i sin kvävande mantel / av talade sömmar”.

Dikterna är visuellt magra, reducerade till ett glest galler över sidorna. Fragmentariska för det mesta. Det är vackert på ett asketiskt, strängt sätt. Ändå blir det som bäst när blodet tillåts sippra in, som det faktiskt gör i vissa dikter. Ibland blir det påtagligt konkret och livsvärldsnära. Som i ”lunch med fel”, där jaget från en lunchrestaurang betraktar tre tonårstjejer ”blossande lojt på filtercigaretter”.

Starkast är titeldikten, där jaget besjunger en avliden vän – Janne. Det är en gåtfull och samtidigt öppen, blottstäld dikt, om en person som, verkar det som, tagit sitt liv. De vita tomrummen och de ständiga upprepningarna i dikten ger ett intryck av oändlighet i perspektivet. Något cykliskt, likt Hemingways Och solen har sin gång. Åt samma håll pekar titeln: ”men så oändligt lätt att svara dig”.

Den sitter kvar långt efter att man lämnat boken bakom sig. Vad menar Olsson? Det lilla sået i satsen signalerar leda. Vad innebär egentligen en oändlig enkelhet? Enkelhetens negation? Ska vi förstå det som en poetik av fragmentets försvarare Anders Olsson? Det tycks säga något utöver språkpoesins tröttsamma ältande av kommunikationens omöjlighet. Men vad blir jag inte klok på.

Similar Posts:

• Vid gränsen till vad det kunde blivit
• ”I år ska jag bli en bättre person!”
• Döden och ljuset
• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”
• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”

När jag läser Stig Larssons roman Nyår kommer jag av någon anledning att tänka på den där känslan. Det är som om hela romanen illustrerar den, fast som ett själstillstånd. Jag vill redan här varna dig som funderar på att läsa den. Nyår är en vidrig roman och jag tror inte att någon egentligen kan "tycka om" den. Det är inte en sådan bok. Men det finns något i den som oroar och när man slår igen boken förstår man vilken läsupplevelse man har haft, även om den inte direkt varit angenäm.

Handlingen är egentligen ganska enkel. Boken inleds med att huvudpersonen Kenneth precis vaknat upp efter en omfattande hjärnoperation. Först är alla minnen borta men börjar efter hand komma tillbaka. Han åker hem till sin fru och sina två barn i Vilhelmina och försöker leva ett normalt liv. Men vem är han egentligen? Den person som han tidigare varit väcker inga känslor hos honom så en natt reser han iväg till Stockholm. Åt sin fru lämnar han en lapp där det står att hon kan betrakta honom som död. Så börjar Kennets nya liv där han ska "försöka bli en person som han kan känna sympati för".

Detta visar sig dock svårare än vad han tror. Kenneth provar på olika jobb; ett tag är han nattportier på ett hotell, han jobbar som diskare och han går till sjöss. Men inget verkar egentligen passa honom och alla hans bekantskaper blir flyktiga. Hans liv påminner lite grann om Charles Bukowskis karaktär Henry Chinaski: han driver bara omkring utan mål och mening. Men till skillnad från Chinaski, som i slutändan är en ganska trevlig prick, har Kenneth något farligt inom sig som blir allt mera påtagligt ju mer man läser.

Det finns ett antal scener i Nyår som är så vidriga att man knappt orkar läsa dem. I en scen tvingas två sjuttonåriga pojkar att förgripa sig på varandra för några gram amfetamin. I en annan scen tvingar en kvinna sin dotter att titta på när hon knullar med en betydligt äldre man. Som läsare börjar man efter ett tag att bita på naglarna eftersom det är så oförutsägbart när nästa vidrighet ska komma. En kvinna berättar om hur hon som barn brukade kasta boll med sin hund. Plötsligt fick hon ett infall och stoppade in en nål i bollen.

I sitt förord till Nyår skriver Jan Arnald att han tänker på romanen som den där varelsen i Alien som sätter sig på John Hurts rymdhjälm och kör ner sitt fortplantningsorgan i halsen på honom. Det är en träffande beskrivning av hur man känner när man läser. Kennets liv är på ett plan så vardagligt, så lätt att känna igen sig i, men så kommer plötsligt det vidriga. Man börjar frukta att något ska tränga sig ut ur ens bröstkorg, precis som i Alien-filmerna.

Samtidigt som det finns något allmängiltigt i boken är den också väldigt tidsbunden. Den skrevs under en tid då Jacques Derrida var i full färd med att dekonstruera subjektet. I Sverige var det Anders Olsson och Horace Engdahl som introducerade hans finlemmade idéer. Någon författare som motsvarade dessa fanns inte direkt; det fick vara Stig Larsson med sin grovkorniga prosa och sina söndertrasade karaktärer. Han skrev bara fyra romaner och samtliga betraktas idag som mästerverk.

Nyår är Stig Larssons andra roman och framstår idag som hans litterära höjdpunkt. Det är ett förvirrat stycke text som är fyllt av irrgångar och som läsare är det omöjligt att orientera sig i dess labyrintiska struktur. Man är hela tiden instängd i Kennets huvud. Själv tror jag inte att jag kommer att läsa den igen, jag gillar den som sagt inte. Ändå känner jag att detta är en bestående läsupplevelse, lika mycket allmängiltig som tidspräglad.

Gott nytt år förresten!

Lova inget som du inte kan hålla.

Similar Posts:

• Ett genis dagbok
• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Inget blev sig likt igen
• Ett planlöst mumlande
• Språkets ofrånkomliga rasslande