Den som hoppas på en överskådlig punktlista under rubriken ”gör så här” hoppas för mycket. Amos Oz medger utan omsvep att fanatism är mänsklighetens ständiga följeslagare.

Men några råd på vägen har han ändå, den gode Amos, för alla oss som vill se mindre av fanatism och mer samtal och samarbete:

** Hjälp varandra att se på problem och medmänniskor med inlevelse och fantasi.

** Försök inte att tvinga andra till förändring.

** Locka fram gemensamma skratt. Humor och självironi är så långt från fanatism man kan komma.

** Lär dig leva förutsättningslöst. Kanske finns det olösta konflikter i din närhet, kanske är dina grannar och du väldigt olika varandra. Det kan vara okej ändå.

** Omfamna begreppet kompromiss. För många är kompromissen något förhatligt, ett tecken på svek och svaghet. Men för Amos Oz betyder ordet ”liv”, skriver han. Kompromissens motsats är fanatism och död.

** Läs William Shakespeares pjäser. ”Fanatikern är aldrig lyckligare eller mer tillfredsställd i slutet, han är antingen död eller också har han blivit ett skämt. Det är en bra vaccination” skriver författaren.

Tack för kloka ord, Amos Oz, och vila i frid.

Similar Posts:

• Pris till författaren Arkan Asaad
• Full pott för Amos Oz
• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• Det enkla är svårt
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2

Schmuel har dumpats av sin flickvän. Hans pappa har gått i konkurs och kan inte bidra med pengar till Schmuels fortsatta studier. Det är vinter i Israel när 1959 går över i år 1960.

Slumpen gör att han läser en lapp om att sällskap sökes mot ersättning av kost och logi. Huset ägs och bebos av en kvinna som förlorat sin make i 1947 års krig. I huset bor också hennes svärfar, alltså fadern till den stupade soldaten. Schmuels uppgift är att om kvällarna lyssna på den äldre mannen, som är svårt rörelsehindrad men älskar att debattera och få mothugg.

Läsaren får följa de tre romanfigurerna under tre, kanske fyra vintermånader. Den unge försmådde studenten, den diskussionslystne äldre mannen och den grönögda kvinnan illustrerar i sina ord och handlingar faser som de flesta människor upplever några gånger i sitt liv:

Att fyllas av misströstande tankar men återupptäcka sin egen slutledningsförmåga.

Att se den äldre generationens brister men hitta den egna medkänslan och gå vidare.

Att frysa under en filt och återfinna värmen.

Amos Oz tycks vilja tipsa oss om att livet ger utrymme för pånyttfödelse gång på gång. Och att den nytestamentliga betydelsen har en viss bäring på livet också idag? Men inte i bokstavlig mening. Tvåtusen år gamla myter borde ha bleknat bort för länge sedan.

En av de farliga mekanismer som minnet ägnar sig åt är att återgå till gamla konflikter. Hängivenhet och brinnande tro i kombination med obefintlig förmåga att släppa oförrätter skapar en krutdurk i Jerusalems närmaste omgivningar. I boken berättas om hur röster för Israels och Palestinas samexistenslösning förkastades, begravdes och glömdes bort under den första halvan av 1900-talet. Förvisso är en förklaring att Europa sysslade med två världskrig. Därtill har vi tidigare kolonialmakter som Storbritannien och Frankrike som inte direkt skapade de bästa förutsättningarna för goda relationer i de Nordafrikanska staterna och Mellanöstern. Vid andra världskrigets slut var situationen akut när hundratusentals judar sökte ny trygghet. De diplomatiska förhandlingarna och maktspelet innehöll många komponenter innan FN år 1947 antog resolutionen om delning av Palestina. Det brittiska Palestinamandatet upphörde samma dag som staten Israel utropades 1948. Många gånger återkommer de två männen i sina samtal till den hårda sionismens politiska linje. Tyvärr gavs ingen plats i processen åt idéer som ville hålla liv i normala och mellanmänskliga relationer med araber. I en av diskussionerna mellan Schmuel och den äldre mannen i huset låter det så här: ”Det värsta är att de förslavade i hemlighet drömmer om att förslava sina förslavare. De förföljda trängtar efter att bli förföljare. Slavarna drömmer om att bli herrar.”

Dialogerna är på samma gång faktarika och fördjupar varje gång sitt tema. Ändå är romanen som Oz skrivit inte enbart en idéroman om politik, judendom och kristendom. Den yttre handlingen förs framåt av sinnesupplevelser. Kapitlen innehåller promenader i mörka gränder, mat och dryck, kroppsliga lustar och smärtor. Vackert är att läsa om hur Schmuel klär av den gamle mannens svettiga pyjamasjacka när han insjuknat i feber och hur han noterar den äldres muskler i rygg och axlar. Kvinnan i huset lockar fram än mer sensuella känslor och i den enkla tolkningen blir det kanhända objektifiering av det kvinnliga könet på gammaldags vis. Hursomhaver lever hon efter eget huvud och varken Schmuel, författaren eller läsaren kan ändra på detta.

Att följa de två männen och kvinnan är att se hur livets vardagligheter skapar kraft att se på framtiden med nya ögon. De har fått sin andel av svarta minnen men någonstans framviskas ord i deras inre att livet också erbjuder ljusare färger.

Jo, förresten. Att Jesus en gång blev förrådd av Judas – Schmuel får presentera en fullt logisk förklaring på varför det skedde. Amos Oz har mejslat fram en fin teori kring personen som varit upphov till årtusenden av raseri och förföljelser.

När jag betraktar Bibeln ser jag en samling texter – etiska regler, vandringslegender, visdomsord, poesi – som nedtecknats för mer än tvåtusen år sedan. I berättelsers natur ligger att de förändras, varieras, förvanskas, översätts … tills antalet versioner och tolkningar blir oräkneliga. Det meningslösa med att odla fiendskap utifrån dessa skrifter är alltför uppenbar.

Similar Posts:

• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Full pott för Amos Oz
• Amos Oz råd till oss som är kvar
• Israels krigarhövding

Vad gäller Amos Oz lågmälda lilla kollektivroman Vänner emellan är det framför allt tolkningarna av miljön som går isär. Romanen utspelar sig på en israelisk kibbutz, en miljö med vissa politiska förtecken som uppenbarligen får en och annan att bokstavligt talat se en smula rött.

”Ibland påminner kibbutzen om vilken sekt som helst. Eller om en könskonservativ våt dröm”, skriver till exempel Norrköpings tidningars recensent. Medan sent 50-tal någon annanstans i världen påminner om vad, egentligen?

För visst är livet på kibbutzen styrt. Man lever enkelt – om än inte så enkelt som när kollektivet först grundades – och man underkastar sig – återigen: mer eller mindre – de sociala regler som gäller och de beslut som tas, direkt eller indirekt, av gruppen. För somliga läsare framstår det som närmast totalitärt. Stalinistiskt. Jag tänker nog mer på det som … ett samhälle.

Och författare – bra författare – är ju ofta betydligt mer mångtydiga än recensenter. Oz låter kibbutzens invånare beskriva och tolka livet där helt på sina egna sätt. En kvinna som vill skicka sin son utomlands för att studera tänker på de andra kollektivmedlemmarna som avundsjuka fanatiker, men minns samtidigt med nostalgi gemenskapen när man bodde i tält under kibbutzens första tid. En lungsjuk Förintelseöverlevare tror på människans inneboende godhet och väntar på pengarnas avskaffande och esperantos genombrott som världsspråk. En vältalig lärare avverkar unga kvinnor på löpande band och verkar mest använda retoriken om gemenskapens bästa för att framhäva sig själv.

Somliga tror, somliga vet att anpassa sig och nästan alla känner sig en smula utanför och missförstådda på det ena eller andra sättet. Ett samhälle.

Man kan i princip läsa kapitlen i Vänner emellan som noveller med olika huvudpersoner, men det vore också att missa ibland väsentliga saker, för karaktärerna återkommer på mer eller mindre undanskymda platser i varandras berättelser. Kollektivromanen – i dubbel bemärkelse – hålls också samman av berättarrösten som berättar om gemenskapen som ”vi”, men aldrig själv ger sig direkt till känna som individ.

Jag läser Oz kibbutz i analogi med Bashevis Singers kvarter eller Alejchems by (det kanske är att överbetona det judiska?): ett samhälle, vare sig ont eller gott, utan helt enkelt en miljö, ganska begränsad och utsatt för både yttre och inre tryck, där människor lever sina liv.

På kibbutzen finns det krav på att arbeta, åsikter om hur man ska leva, uppfostra sina barn, men jaha – i vilket samhälle finns inte det? Det blir väl inte mer inrutat för att besluten tas av stormöten snarare än av ”marknadskrafter”?

Därmed alltså inte heller sagt att Oz kibbutz framstår som något ideal. Det är hans karaktärers vardag, helt enkelt. Det är här de drömmer, arbetar, grälar, förälskar sig, blir bedragna, förtvivlar som föräldrar, lever, konspirerar, försöker leda och dör.

Lena Andersson har skrivit mycket tankeväckande, i antologin Förnuft och högmod, om huruvida vänskap över huvud taget är en bra grund för ett samhälle. Det är intressant både i förhållande till Oz titel, Vänner emellan, och till kibbutzen drag av det som oftast utmålas som alternativet till stora, statliga lösningar, småskaligheten, det konkreta och direktdemokratiska.

Det där bor kvar i alla fall i mig även om inte var och en av Oz alla karaktärer fastnar särskilt väl. Vilket samhälle kan helt oproblematiskt säga att det som sker där sker vänner emellan?

Similar Posts:

• Full pott för Amos Oz
• Judisk galghumor och brutal vardag
• Det enkla är svårt
• En litterär egyptisk såpa
• ”The truth is out there. Just like in The X-Files.”

Under författaraftonen på Kulturhuset den 26 maj 2011, då Amos Oz samtalade med Johanna Koljonen, berättade han att inspirationen till boken kom från en nattlig dröm. I den gick han ensam omkring och letade efter någon i en gammal by. Mitt i drömmen vände det, någon letade efter honom, vilket skrämde. Med den utgångspunkten kunde boken ha blivit väldigt flummig och symbolisk men Amos Oz kan sitt yrke och skapar tydliga berättelser och bilder för läsaren. Han beskriver för alla sinnen. Jag har nog aldrig läst en bok med så mycket odörer.

Det är inte mycket till action i Tel Ilan. I boken talas det om att det är en ny tid med vinbutiker, konstgallerier och affärer med möbler från Fjärran Östern. Men författaren tar inte läsaren till några chica miljöer utan till det som är blekt, halvt förfallet, regnigt eller dammigt. Vi går på Grundarnas gata, passerar Synagogstorget och Minnesparken på väg hem till innevånarna. Byborna strävar på med sina operfekta liv. Huvudpersoner i en novell dyker upp som bipersoner i andra noveller. Flera har förlorat någon eller något och söker.

Ett tema i boken är relationer. Doktor Gili Steiner är moster och hänger kvar i kantig men hängiven kärlek till syskonbarnet som blivit vuxen. Hustrun till byns borgmästare lämnar en lapp till sin man. ”Oroa dig inte för mig” står det. Bit för bit förstår man att han aldrig har gjort hennes bekymmer till sina. I byn finns också en ung man som åtrår den dubbelt så gamla bibliotekarien. Beskrivningen av den före detta Knessetledamoten Pesach Kedem brer ut sig över många sidor. Jag njuter och skrattar åt surgubbens bedrövlighet.

I varje novell händer något konstigt. Varför lägger han sig där? Vem gör de skrapande ljuden? Gräver någon gångar? Läsaren får inget svar. Den åttonde och sista novellen är kort sagt helskum. Platsen är vid ett träsk. Människorna där är snedvridna och lider. En person försöker upprätthålla civilisationen. Vad menar författaren? Det var en mardröm som han skrev ner, han fattar den inte själv, förklarade Amos Oz under samtalet på Kulturhuset.

Poeten Eloise Klein Healy lär ha sagt att den traditionella strukturen i en roman med stegrad spänning och klimax verkar misstänkt lik manlig sexuell ”respons”. Det där med manligt får stå för henne men precis som hon menar jag att det finns flera sätt att tillfredställa läsare. Amos Oz metod är att beskriva människor och miljöer mästerligt. Han visar ömsinthet och humor. Det drömlika, oförklarliga i varje berättelse lägger till spänning. Strukturen med noveller som hör ihop och blir roman känns inspirerande. Jag blir i alla fall mer än nöjd och ger Lantliga scener en tia, full pott.

Similar Posts:

• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• Amos Oz råd till oss som är kvar
• Det krävs en by?
• Det enkla är svårt
• Stockholm, Stockholm, stad i världen

Senare under veckan recensionsdebuterar våra två nya redaktörer Camilla och Ingrid. Först ut är Camilla som skriver om Anna Schulzes Att ringa Clara. En roman om en komplicerad men varm och livslång vänskap. Ingrid har läst Amos Oz uppmärksamma novellsamling Lantliga scener och gillar den så mycket att hon börjar med att dela ut en tia, bättre kan det inte bli!

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Avskedsfest för Norrtullsligan
• Stockholm läser Norrtullsligan
• Det är något vi måste prata om …
• Varför det är svårt att vara solidarisk
• Stockholmsserenad

Arton nya som gillar oss på Facebook på en vecka!

Det firar vi med att skicka ett ex av Amos Oz lilla bok Hur man botar en fanatiker till de fem första som mejlar namn och adress till redaktionen@dagensbok.com.

Similar Posts:

• Amos Oz råd till oss som är kvar
• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• Stockholm, Stockholm, stad i världen
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 3
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2

Similar Posts:

• Amos Oz råd till oss som är kvar
• ”Som om ett människoliv bara var en bruksvara”
• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Vårens debutanter 2011
• Gilla oss, få en bok

On 10/8/07, Christian Eklund wrote:

Jag köpte Hur man botar en fanatiker på Myrorna på Södra Förstadsgatan i Malmö, det kan ha varit en av de sista dagarna jag bodde där. Men det visste jag ju inte då. Jag köpte samtidigt Röda rummet. Ingen av böckerna har jag kvar, ingen har jag läst. De blev nog kvar i Småland. Vår katt började läsa Amos Oz-boken, jag hade inte hjärta att ta den med mig när jag åkte. Normalt läser Sudden bara deckare men han har gjort vissa trevare mot språkmaterialistisk poesi senaste året eller så. Han är nästan tjugo år gammal, det är en överjävlig ålder på en katt. Det är en bondkatt, ett senkommet bildningskomplex anfräter kraken på ålderns höst. Faktum är att jag inte ens är säker på att han kan läsa. Jag låter honom hållas.

Anser Amos att fanatism går att bota på ett mer långsiktigt plan? Tycker han det ser ljust ut?

Jag läste Orientalism av Edward Said i vintras. Den var bra. Läst den? Det är ju läskigt hur eurocentiska vi är, även inom högre utbildning och kultur finns ju den här exotiseringen/demoniseringen i stora delar kvar. Men det börjar kanske röra på sig, allt hänger ju samman, analysen finns ju i genus, etnicitet och sådana ämnen på universiteten nu. Frågan är om inte klass fortfarande är lite styvmoderligt behandlat iofs. Klass, det blir fortfarande känsligt. Arbetarklass, medelklass, överklass.

Det är mycket roligt, det där med partybåten. Underbart ord, partybåt. Partybåt. Det blir nästan ohållbart roligt om vi utgår från att den ansvarige partybåtsägaren var en illiterat stekare.

”Men va faaan, kom igen, han är ju en estländsk POET, släpp ombord oss nu!”
”?”

Jag skulle vilja tillbringa en vecka på Stavsudda, där Jonas (min Jonas i Stockholm) och hans bror har en stuga. Yttre skärgården, höst, promenader, brasa och bok, Southern Comfort, fiska gädda, sova.

Kanske försöker jag imorgon övertala Jonas att införskaffa 1 st. partybåt att lägga an vid bryggan. Då skriver jag upp samtliga nu levande baltiska poeter på gästlistan när det vankas galej.

Jag är lite trött. Du är nattmänniska va?
/C

On 10/8/07, Helena Hansen wrote:

Haha ja partybåt är ett roligt ord!! Ja snälla övertala Jonas att köpa en partybåt! Kan en eka vara partybåt? En optimistjolle? Minns du Kurt i sin röda lilla båt? På kurs med Kurt-tv-programmet? Kurt var kul! Det känns som att partybåtar måste ha en massa blinkande lyktor osv och att RÄKFROSSA är krav nr 1. Mm jag är nattmänniska :) men nu är det inte så mkt med mig :) Det har varit mkt party på sistone, inga partybåtar i sikte visserligen men ha, ändå :) (och så har jag förkylningen-från-hell. Ska man inte kunna gå ut och dricka öl osv fastän man är lite förkyld utan att få en nära-döden-upplevelse efteråt? Ska det va på det viset? Va? Va? Va?) Vi får mejla vidare imorgon. Egentligen borde vi åka till Istanbul. Där finns en gigantisk basar med säkert tusen butiker eller kanske fler, en ”avdelning” är fullproppad med bokhandlar/antikvariat. Najs.

Gonatt, hörs imorrn.
/H

On 10/8/07, Christian Eklund wrote:

Dessa mail kommer att utgöra vårt bidrag till Bokmässekrönikorna på DB, inget läggs till eller dras ifrån i efterhand …

Möjligen med undantag för min mysiga blunder att stava ”illitterat” med ett t i inlägget ovan. The irony.

Jag tröstar mig med att citera Kristian Lundberg:

Att skriva dikter är att tiga på ett språk alla har tillgång till

Del 1 | Del 2 | Del 3

Similar Posts:

• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Bokmässans gränser
• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Bokmässeveckan på dagensbok.com

On 10/8/07, Christian Eklund wrote:

Amos Oz. Jag såg honom bli intervjuad, av Babel antar jag. Det var bra alltså? Det var ju min första bokmässa, vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, torget var ju lätt epilepsiskadligt. Som ett köpcenter dagen innan julafton. Hade det varit en … eh, shoppingmässa så skulle man ju vilja gå loss med automatvapen på pöbeln. Nu var det bokmässa och alla förväntades vara införstådda med varandras outsläckliga litteraturtörst, människor trängdes liksom lite värdigare än om de hade varit ute efter en platt-tv.

Så här: första timman bland alla montrar och människor och böcker och mikroseminarier så njöt jag av spektaklet, lät sorlet omsluta mig utan att bekommas. Sedan blev det kritiskt, jag var tvungen att glida ut i periferin, upp på andra våningen och ut på balkongen.

Min brist på framförhållning gjorde att jag inte hade en aning om seminarieschemat, Lundberg var det enda jag fick syn på där på fredagen. Nästa gång ska jag göra som Alice, knarka föreläsningar och författarsamtal och göra enstaka riktade räder ut på mässområdet för att besöka en viss monter eller köpa en viss bok. Det blev väldigt slumpmässigt, det hela. När jag tänker på helgen nu känns den som ett undantagstillstånd. Lite sömn, mycket allt annat.

Men det var ju fint att träffa dagensbokansikten, det var det. Lördagen var ju för härlig, Sejdeln och Röda Rummet. Världsklass.

Det var ju helt hallucinatoriskt att den där killen som fick en öl över sig av tjejen på Sejdeln åkte på en rejäl omgång på Röda Rummet också! Och att det var samma person som tjatade på oss om att följa med på nån efterfest i Biskopsgården eller var det var! Hehe.

Jonas var ju briljant. Jag vill påstå att han ägde stället, han höll rentav låda. Han uppträdde lite under parollen ”Jag håller låda, alltså finns jag till”.
/C

On 10/8/07, Helena Hansen wrote:

Amos ja, ja seminariet var hur bra som helst! Och roligt. Det känns ju lite paradoxalt att ett seminarium om fanatism kan vara roligt, faktiskt. Men så var det. Amos sa många smarta saker, t.ex. om humor som ett slags vaccin mot fanatism. Go Amos, go! Alla borde läsa Hur man botar en fanatiker, och den är ju så väldigt tunn, man läser den i en handvändning. Och sen kan man inte sluta tänka på den.

Planering planering. Alices planering lät grymt bra! Jag brukar planera, men i år … det blev så himla hastigt och lustigt allting med jobbet och så, och bussförseningar osv osv. Jag missade ju mässan helt på torsdagen. Tur att jag inte missade fredagen också. Och seminariet med Maryse Condé. Mycket intressant!! Jag håller på att läsa hennes Färden genom mangroven nu. Riktigt riktigt bra, måste jag säga! Jag tänkte skriva nån form av krönika om Maryse Condé-seminariet imorgon, tror jag, och så ska jag ju reca boken här på dagensbok framöver. Men jag vill liksom inte riktigt läsa ut boken, vill läsa lite varje dag och ha den kvar ett tag till.

Men ärligt talat, jag vet inte, jag tyckte inte det verkade vara så jättemånga intressanta seminarier i år, det är lite samma sak varje år. Och jag håller mig lite till min faibless för ”världslitteratur”. Förra året gick jag på en massa Orhan Pamuk-seminarier, t.ex. när han pratade om sin Istanbul-bok, Istanbul – minnen av en stad. Och när jag vandrade omkring med Johan H på mässan på söndagen hittade jag, av en slump, faktiskt en annan Istanbulbok, en ouppsprättad diktsamling av Orhan Veli: Jag lyssnar till Istanbul, för en billig peng. En raritet. Det var nog det här årets bästa bokmässeköp! (Borde vi inte göra en lista: Bokmässan 2007 Topp 10, upplevelser och inköp? Jo, det borde vi!)

Haha lördagen, så sjukt roligt det var! Och jag kan inte smälta det där m att Jonas försökte ljuga in Johan W på nån partybåt i hamnen, genom att säga att han var ”Estonian writer”! Det är ju asroligt! Undra om den här killen som vi såg överallt, déjà vu-mannen haha, följde med på partybåten? Eller om de öht kom in? Klockan var ju ganska mkt.

Del 1 | Del 2 | Del 3

Similar Posts:

• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 3
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Bokmässeveckan på dagensbok.com

On 10/7/07, Helena Hansen wrote:

Hur börjar man? Hej! ?
Haha hörde du att Jonas försökte ljuga in Johan som ”Estonian writer” på nån partybåt nere i hamnen? Det lyckades visst inte så bra. I wonder why. Märkte du förresten av att det var estniskt tema i år på mässan?? Det där gick mig förbi ganska mkt, eller ja, jag såg ju Sofi Oksanens bild i mässkatalogen osv osv osv, och att det skulle hållas en del seminarier, men det är ju så sjukt jävla mkt man vill se.
/H

On 10/7/07, Christian Eklund wrote:

Medan jag satt och väntade på ditt mail började jag läsa i Kristian Lundberg-diksamlingen jag köpte i den där montern med billig poesi. ”Den som inte talar är död.” Jag har svårt att ens för mig själv formulera hur stort utrymme Kristian Lundberg hade hos mig under ett par år där i början av malmötiden. Jag tror jag hade fått upp ögonen för honom genom en intervju med Per Hagman på något radioprogram när jag bodde i Sala. Det var först i Malmö jag verkligen började läsa honom, jag läste aldrig poesi innan dess, jag läser inte mycket nu heller. Kristian Lundberg älskar jag förbehållslöst. Jag hade ju ett förlorat år där, ett förhållande som gått åt helvete, för första gången förstod jag vad det innebar med ett uppbrott, konsekvenserna. Känslorna fick mig till slut.

Det var en hel uppenbarelse, det går inte att låtsas som något annat, när jag köpte och började läsa Om det är osynligt så fånga det med öppna händer. Den titeln antyder briljans, under läsningen insåg jag att förstod poesi, att det inte går att missförstå poesin om den träffar så hårt. Jag var alltså sen med poesin, liksom med läsning överhuvudtaget. Jag vet inte om det går att mena, på allvar, att skönlitteratur och poesi öppnar en ny värld eller skapar en ny dimension om man inte upptäcker den i ett skede när man verkligen behöver tröst eller flykt från sig själv.

Det slår mig också att det enda jag vill ha kvar från bokmässan, från fredagen innanför mässhallens väggar, är denna nyinköpta och nästan olästa Lundbergsamling. Samt det miniseminarie som vi var på med honom. Det handlade ju inte ens om poesi, det var ju bara tjugo minuter. Ändå är det Lundberg som är kvar. Jag såg också Britt-Mari Mattsson (heter hon så) och tänkte en del på Lundbergs sågning av hennes ännu inte skrivna deckare. När det hela uppdagades kröp han till korset och bad ”Helsingborgs Dagblads läsare om ursäkt. Nu väntar jag på att Mattsson verkligen skriver boken så att jag kan såga den en gång till”. Typ. Det är en hållning som jag tycker mer än några Ahndoril-biografiska romaner eller Lundgrenska vendettor verkligen tänjer gränserna (jag är så less på denna diskussion) för litteraturen, prövar verkligheten. Han påstod inte att recensionen av den oskrivna boken var litteratur.

Fick du ut något av själva torget?

On 10/7/07, Helena Hansen wrote:

Tycker hela mässan känns som ett enda stort torg, en gigantisk marknadsplats, månglarnas paradis (fast det kanske är orättvist att säga så?). Alla vill sälja något till en. Och varje år förköper jag mig. Den där montern med billig poesi är ju guld! Tror det var Andrea som lotsade mig dit förra året. Har för mig att jag faktiskt köpte en Lundberg-samling där då. Plus nio andra diktsamlingar … Jag letade runt nu i mina bokhyllor (usch där är sån himla oreda!), men hittade inte Lundberg nånstans (har jag lånat ut boken till nån? det är väl inte du som stulit den? :)) Gick förresten en rundvandring med Lundberg i Västra Hamnen här i Malmö förra sommaren som var riktigt bra, en kompis som var redaktör för en Malmö-antologi arrangerade. Mm Lundbergseminariet var intressant. Han verkar riktigt smart och rolig den där Kristian!

Men vet du? En annan man som känns både smart och rolig är ju Amos Oz! Jag var ju och lyssnade på hans seminarium ”Hur man botar en fanatiker” – och kände mig själv lite bokmässefanatisk. Herregud, jag längtar ihjäl mig varje år till bokmässan (längtar redan till nästa års mässa!), men varje år blir jag så himla … ja jag vet inte vad … trött? apatisk? Vill gå in i något slags koma. Du vet ju själv hur vi hasade runt i de där gångarna mellan montrarna och letade efter, ja vad vi nu letade efter, och efter att ha gått omkring där i flera timmar kunde jag bara tänka på hur gott det skulle bli med en öl efteråt. Jag hyser nog en slags hatkärlek till bokmässan. Can’t live with it. Can’t live without it. Ja, du vet?

Var Lundberg-samlingen verkligen det enda du köpte? Själv köpte jag på mig en del, fastän jag lovat mig själv att inte förköpa mig i år. Pinsamt nog pocketshoppade jag … ja jag vet att jag kan pocketshoppa årets alla andra dagar. Tror du det mest klyschiga man kan göra på bokmässan är att pocketshoppa? Haha, jag vet inte. Men jag hittade både Imperiet och Ebenholts av Ryszard Kapuscinski och kunde bara inte låta bli.

Del 1 | Del 2 | Del 3

Similar Posts:

• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 3
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Bokmässeveckan på dagensbok.com