Den här vintern ramlar istället en irriterad hemul in genom takluckan och väcker Muminfamiljen. ”Julen kommer, och här ligger ni och sover! Det går inte för sig! [---] Alla springer omkring som tokiga och ingenting är klart. Jag är trött på er och ert sovande!”

Av detta och andra möten med den ena stressade invånaren i Mumindalen efter den andra drar familjen slutsatsen att något hemskt är i antågande. Något som heter Julen. Julen kräver en pyntad gran, ljus, massor av mat och presenter. Hur och varför och till vem? Det är oklart, men det låter läskigt.

- Tror ni det är meningen att vi ska gömma oss i granen? undrade Mumintrollet.
- Det vet jag inte, sa Muminpappan. Jag förstår ingenting av det här.
- I så fall är det bra att granen är stor, så att vi alla får plats, sa Snorkfröken.
- Vi tar den här, sa Muminpappan och satte yxan i närmsta gran, som inte var särskilt stor. Han ville inte leta mer. Snön var djup och hans tassar var kalla.
- Vi får väl tränga ihop oss, om det skulle behövas, sa pappan och högg ner granen.

Julen kommer till Mumindalen, en återberättad bilderboksversion av Tove Janssons novell ”Granen”, är ett charmerande missförstånd, som även kastar lite behövligt ljus på vår invanda julstress. Varför låter vi oss dras med i hets och ångest över saker som de flesta ändå i slutänden tycker är rätt trevliga? Måste det vara så märkvärdigt? Törs vi ta oss tid till lite stilla förundran?

Den här boken är en i raden av omskrivna Tove Jansson-berättelser i bilderboksformat. Enligt nätbokhandeln ska den passa 3-6-åringar, men jag har läst den högt för lågstadiebarn i helklass – vilket i och för sig är en rätt speciell lässituation – och för det innehåller den väl mycket text. Som kvällsläsning tillsammans med enskilda barn fungerar den förmodligen bättre. Mumintrollens förundran, ängslan och missförstånd av de så välbekanta julritualerna är rolig. Och belysande.

Muminmamman brukar säga (eller är det vi som brukar citera henne?) att allt som är trevligt är bra för magen. Man kan fråga sig om julen är bra för magen. Om den skulle kunna vara det i lite större utsträckning?

Similar Posts:

• Två portioner Jansson
• En pappa är en pappa är en pappa?
• När fantasin får en trollerihatt
• För trång ram för mästerverk
• Människan är människans mårra

Precis som alla andra barn och unga tonåringar dras Joel till Ödehuset. De utmanar varandra att våga röra huset, våga banka på dörren – kanske till och med ta sig in där? Men är Ödehuset verkligen så öde som alla utgår ifrån? Och finns där till och med en särskild roll att spela för Joel?

Det är en suggestiv roman för unga Alex Haridi skrivit, om skräck men kanske ännu mer om fascinationen för det mörka, för det okända. Joel, precis som bäste kompisen Kalle och klasskompisen Molly, har olika sätt och skäl att fly ifrån verkligheten. För Joels del handlar det mycket om bråken hemma, om storasysterns ätstörningar och hur trångt det kan bli när någon annans problem tar så mycket plats. Vore det inte skönare att få vara någon annan? Till och med om den personen faktiskt är död?

Haridi har framför allt skrivit för teve tidigare och är uppenbarligen en stämningsmakare, men här utnyttjar han också att få komma under skinnet på sina karaktärer och skildra deras tankar och känslor. Här och var kan jag tycka att perspektivet slirar lite, som när Joel iakttar Ödehuset:

Från sovrumsfönstret på andra våningen såg han rätt ut över patriciervillan från sent artonhundratal i rött tegel med vita stuckaturer. Tre trappsteg ledde upp till en veranda med två romerska kolonner och på den vita ytterdörren satt en förgylld lejontass som portklapp.

Det är en rätt vuxen beskrivning ur en trettonårings synvinkel (en trettonåring som inte ens vet vad en freestyle är, vill jag tillägga, med risk att avslöja att även jag härstammar från 1800-talet, nästan). Just det där är inget särskilt representativt exempel, ska sägas. Ett betydligt bättre är Joels bäste kompis Kalle, en lite stökig kille med svårt att sitta still som är bara alltför medveten om att han förmodligen kommer växa upp till en nolla med lägenhet i samma hus som sina föräldrar, precis som sina äldre bröder.

”Det är bara ett förslag”, hade Eva sagt flera gånger men det var inget förslag, det var bestämt – han skulle slängas ut från klassen. Av alla elever pekade hon ut honom och sa att han inte dög. Och han hade inte sagt emot eftersom han höll med. Han visste själv vad det skulle bli av honom. Ingenting.

Men han hade ändå trott att han skulle få låtsas lite till. Bara tills grundskolan tog slut: två år och nio månader. Sedan skulle han kliva åt sidan och låta Joel och alla andra växa upp och flytta härifrån och glömma bort honom.

Han hade trott att han hade två år och nio månader av nu kvar innan framtiden var här.

Jag vet inte om en trettonåring skulle kunna formulera en sådan brist på framtidstro, men jag tror säkert, sorgligt nog, att han kan känna den. Och litteraturen skulle förstås bli ganska torftig om den bara fick formulera vad läsarna redan kunde formulera själva – det är kanske rentav en del av dess poäng?

Den här avvägningen mellan vardagliga uppväxtvillkor och spänning lyckas Haridi bra med. Huset mittemot är mer lågmält läskig än handlingsorienterad, ganska tjock men lättläst, en liten bladvändare med fina personporträtt. Jag hoppas att den hittar sina läsare.

Similar Posts:

• Lika drömskt som verkligheten
• Förföljd på lovet
• Det som inte kan göras ogjort
• När natten gråter
• Demens och demoner