Till helgen är det så dags för den årliga Textmässan – Stockholms egen bokmässa för oberoende förlag och tidskrifter, som vanligt på Nürnberghuset på Södermalm. Samtidigt pågår Stockholms internationella seriefestival, som i år har temat eskapism, på Kulturhuset.

Nästa vecka blir det också Botkyrka internationella bokmässa. I tre dagar arrangerar biblioteken i Botkyrka mässa på temat Europa retrospektivt – språk och identitet i dagens Europa.

På Dagensbok inleder vi veckan med Maries recension av Frälsningsarmén av Abdellah Taïa. Det är en roman om att växa upp som homosexuell man i ett marockanskt samhälle präglat av traditionella familjevärderingar. Den beskrivs som självbiografisk, vilket Marie funderar en del kring under läsningen.

På tisdag skriver Richard om antologin Cirkelns kvadratur med unga ryska debutanter. Den har flera intressanta och bra noveller, men är lite ojämn överlag menar Richard.

Till onsdagen blir det Lögn förbannad lögn och prognoser av Alf Riple, som Kari har läst. En bladvändare som ger läsaren mycket insikt till en liten ansträngning.

På torsdag skriver Anna Liv om Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo. Anna Liv tycker att detta är boken för dem som behöver få bevisat för sig att deckare absolut inte är en sämre klassens litteratur, samt naturligtvis för alla andra som diggar välskrivna spänningsromaner. Det är en nervig, tät historia med psykologiska förtecken som Anna Liv har svårt att släppa ifrån sig, både fysiskt och psykiskt.

Vi ger er också en Dystopisk lördag då Björn skriver om Karin Tidbecks Amatka – skitig, urtvättad och helt fantastisk blandning av sovjetisk SF och svensk diskbänksrealism, som utspelas i en värld där alla föremål och begrepp måste få en betydelse påtvingat sig och fastslaget med partibeslut för att inte lösas upp i intet. Kari har läst Varma kroppar av Isaac Marion. En bioaktuell kärlekshistoria ur zombieperspektiv. Ella skriver om Sofia Nordins En sekund i taget, om 13-åriga Hedvig som blir ensam kvar efter en feberepidemi. Camilla skriver om andra delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi och Ella skriver om den tredje, samt om bonusnovellerna Delirium stories. Och så blir det första delen i Rachel Cohns blivande tetralogi, Beta, om en tonårsklon på den exklusiva semesterön Demesne.

Veckan avslutas med Linas text om Bunkern av Hanna von Corswant. Vad som börjar som en fenomenalt läskig thriller slutar tyvärr närmare magplask, tycker Lina.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com – Barn- och ungdomsboksvecka
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Vecka 21: Debutanter, genier och demokrati
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld

I Tidebok, liksom i Annas läsning, blir det tydligt hur tiden verkar i cirklar. Historien är nu, vi är historien och vi måste ta hänsyn till den.

Härifrån är steget inte stort till Adams arv av Astrid Rosenfeld som Björn recenserar på tisdag. Det är en svart komedi om hur arvet efter förintelsen lever kvar, men som ställer frågor om just det – arvet. Om hur vi relaterar till Historien. ”Adams arv […] blir en berättelse om vår desperata vilja att inte se, att dölja likstanken under rosendoft och fascismen under finkultur.” skriver Björn.

På torsdag skriver Ella om kemi, dels om Katarina Johanssons Den onda badankan. Ditt barn och de osynliga gifterna, en handfast guide om kemikalierna i vår vardag, dels om Hugh Aldersey-Williams Grundämnenas sällsamma liv, en brokig skildring av alltings beståndsdelar, hur de upptäcktes, hur de använts och inte minst hur de uppfattats genom tiderna.

Och till på fredag har Ellie läst Lyra Ekström Lindbäcks Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, som hon tycker luktar för mycket litteraturteori och smakar för lite litteratur.

Lördagen fylls av ett hästbokstema då Emelie har läst böcker av Lin Hallberg och Pia Hagmar.

Dessutom besöker Dagensbok litteraturfestivalen Textival i Göteborg. Mer rapporter från denna får ni från Kari och Marie inom kort.

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Att bli synlig
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Det angår

tidebok subst. Mest plur. Krönikeartad historisk framställning av viktigare inträffade händelser.

Definitionen står på sista sidan. Jag läser den allra sist. Men jag har redan märkt att det handlar om ”viktigare inträffade händelser”. Eller om de är ”inträffade”? Jag vet inte. Vad är egentligen en inträffad händelse, finns det händelser som inte inträffat? Spelar det någon roll? Jag tänker att allt handlar om hur en förhåller sig till det historiska, det kanske inträffade. Hur detta påverkar oss idag. Vad vi minns.

Det börjar med en prolog. Januari 2013. I kursiv stil ett slags brev. En överlämning av en massa papper, trycksvärta. Till ett du som gör jaget sjukt, ett du med makt att göra vad det vill. Från ett jag som verkar lätt fragmentiserat. Som ropar på hjälp. Som skriver, som om det handlar om livet. Det handlar om livet. Undertecknat N.N.

Den här inledningen, början av Alberte Brembergs poesidebut, Tidebok, som ger känslan av ett metakoncept. Som sätter ramarna för resten av texten. Jag läser det från och med nu som om jag var duet. Duet som jaget nu ger makt att göra vad det vill. Vad jag vill. För jaget har redan gjort sitt.

Så. Jag har alltså fått en massa papper och trycksvärta i min hand. Boken Tidebok. Jag kan göra vad jag vill med den. Nu är det jag som är läsare. Jag väljer att inta läsarpositionen. Jag läser.

Jag läser fragment. Korta rader av en sorts prosapoesi. Ett språk som är gammaldags, sirligt, tillkrånglat (men vackert!), som verkar liksom ansträngt. Som ibland snärjer in sig i sig självt och tycks kämpa som besatt för att ta sig ut ur sig självt och lyckas kommunicera något.

Det här språket blir en metafor för det som skulle kunna vara innehållet (om nu innehållet skulle gå att skilja från formen). En metafor för historien. För det som Bremberg skriver om är historien. Historien som kämpar som besatt för att ta sig ut ur sig självt och lyckas kommunicera något. Att skriva om historien kan tyckas ointressant, oangeläget. Det som redan har hänt, det som idag inte betyder något. Men så är det inte – och det är just det som är poängen. När Bremberg skriver historien (i fragment som inte tvingas in i en form, som inte tvingas in i en analys, som är fyllda av känslor och inte kamouflerat objektiva) blir det tydligt att det handlar om en historia som vill oss något. En historia som angår oss.

Det kan handla om välkända människor. Då och då skymtar de förbi. Det handlar om de okända människorna. Om kriget och kampen. Ofta en sorts kvinnohistoria, kanske om en farmor:

En dröm om makt och framstående kön, som ur halvlånga långkalsonger och med militärisk precision riktar in sig mot målet. Ett nästan outhärdligt tryck mot livmodern, men besinna sig och sedan bara så pass hårt att glasfiberstrumporna inte slits sönder i förstärkningen.

Om våldet. Och utsattheten. Om drömmarna.

Det är en historia berättad i detaljer. En historia som gör ont. Som handlar om människor. En historia som handlar om mig. Om oss. Om nuet. Som angår.

Det slutar med en epilog, i fragment, till exempel:

Jag har nu noterat det påtagliga. Galenskapen i detta illustra sällskap antar ofta karaktären av att utmärka sig lokalt, ett sorts fackverk.

Och:

Och i alla fall i tanken, lägga de grånande kinderna intill det spräckliga mjuka i den voluminösa pälsboan.

Att läsa Tidebok är som att gå in i historien. Att känna lite. Språket som det tar en liten stund att vänja sig vid blir efter hand en markör: det här är då, det här är nu, du måste titta, lyssna. Det är som en historiebok, fast utan den påträngande tolkningen (självklart är det en tolkning ändå, urvalet, vilka texter som får vara med, vilka fragment, men det känns inte, märks inte, framställs på ett sätt som berör, som inte upplevs som fakta, som handlar om det som kanske inte annars syns). Som en sorts livsviktig ömhet. Det är befriande att läsa. Samtidigt som det fångar. Får mig att tänka på hur historien angår mig. Angår alla. Alltid. Jag visste redan att det var så. Ändå känns det som om jag, vid läsningen, får just den insikten. Och det känns bra (kanske lite obehagligt också, på ett sätt, men bra, bra som att det är bra text).

Similar Posts:

• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Vems språk är det vi talar? Vems liv är det vi lever?
• En förälskelse mellan människor, eller i poesin
• Knubbig, röd, rundad, sträv och mätt
• Modern naturlyrik och kroppsliga landskap