Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

1.

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

2.

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

3.

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Är det synd om kulturbarnen?
• Poesi für alle
• Ordhat är också ett ord
• Rädd att glömma

Jag höll på att sätta flingorna i halsen när jag hörde tre distinkta dunkar bakom mig. Jag vred på huvudet och såg en utmärglad skugga på balkongen som frenetiskt ryckte i den låsta dörren. Chockad, darrig på handen, sträckte jag mig efter mobilen för att ringa polisen.

När den första signalen gick fram hade mannen på balkongen gett upp, släppt handtaget, och nu såg han uppfordrande på mig. Jag hörde en röst i mobilen och lade på.

Jag kände igen honom på något sätt, de där svarta skuggande ögonbrynen och den mörka blicken. Det där spetsiga fågelansiktet. Då gick det upp för mig. Det är Fahlström, tänkte jag. Det är Fahlström som kommit tillbaka.

I samma sekund som jag med tummen tryckte upp låsknappen slet Fahlström upp dörren och trängde sig förbi mig in i lägenheten. Han satte sig vid köksbordet, tog min skål och fyllde på med flingor, tuggade dem hårt med öppen mun, medan han blängde på mig.

”Vilka är egentligen de här Jerker Virdborg, Susanne Axmacher, och Jesper Högström?” frågade han och tippade skålen, sörplade i sig mjölken.

”Axmacher har jag inte läst”, svarade jag och försökte samla mig. ”Jesper Höglund – ”

”Högström”, rättade Fahlström.

”Förlåt”, sade jag, ”Högström. Högström har mest gjort sig känd som litteraturkritiker. I en debatt kring samtidslitteraturen för ett par år sedan efterlyste han mer stilkänsla, psykologisk inlevelse, realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt… hantverksskicklighet. Sådana saker.”

”Fy fan.”

”Han menar att ingen svensk författare under femtio har de här egenskaperna”, fortsatte jag.

”Tack gode gud”, väste Fahlström och såg uppriktigt lättad ut med skeden i munnen.

”Och så älskar han Ian McEwan”, slank det ur mig. Jag tittade bort men kunde ändå inte undgå att skymta Fahlströms orörliga ansikte i ögonvrån. Han stirrade på mig.

”Och Jerker Virdborg”, fortsatte jag hastigt och låtsades som ingenting ”är en av de unga, hyllade författarna. Han skriver suggestiva – ”

”Mystifierande menar du”, sade Fahlström.

”Suggestiva, stämningsmättade berättelser”, fortsatte jag.

”Jag kallar honom ‘Vidrigborg’”, sade Fahlström. ”Låt mig veta mer.”

Jag hämtade datorn. Fahlström sträckte på sin seniga hals och sneglade nyfiket på den. Det var antagligen första gången han såg en dator mindre än ett hus, men han sade ingenting om det. Kanske hade han redan för mycket att tänka på.

Jag googlade fram en ganska ny intervju med Virdborg. Fahlström ryckte åt sig datorn och glodde på skärmen. Efter ett tag läste han högt med hånfull röst:

”‘Jag vill ha romaner som bejakar förtrollningen och strävar efter att skapa en illusion’. Ha! Det är femtiotalet all over again”, sade han. ”Du var förstås inte med då, men det var ett helvete, det kan jag försäkra. Volanger, fjärilar, förtrollning, Setterlind. Vilket jävla jönsande.”

Han fortsatte att följa raderna med blicken, och efter en stund läste han igen, den här gången myndigt som en magister i en svensk fyrtiotalsfilm:

”‘Och jag undrar: var är berättandet i den unga litteraturen? Jag längtar efter ett oförställt tilltal, efter någon som tog det klassiska berättandet på allvar och gjorde något personligt, för den klassiska realismen rymmer ju enormt olika möjligheter också den. Ett av få bra exempel på senare tid är Sven Olov Karlsson.”

Fahlström räckte mig datorn.

”Ta den”, sade han bara.

Han såg oroväckande blek ut.

”Jag vill inte ha mer flingor”, sade han sedan och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom. Vi satt tysta ett par minuter. Fahlström verkade samla kraft. Till slut kom det:

”Vad står det egentligen i det här manifestet alla pratar om?”

Jag bara tittade på honom, försökte vinna tid. Men Fahlström nickade menande mot datorn. Motvilligt googlade jag fram det.

”Läs du”, sade Fahlström, och rösten skar sig.

Jag lät blicken svepa över skärmen, men hittade ingenstans att gömma mig, inga kryphål. På måfå valde jag en rad och så läste jag högt:

”Vi vill låta stilen och formen underordna sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen.”

Fahlström såg ut genom fönstret, han verkade försvunnen i denna tidiga höstmorgon. Så öppnade han plötsligt munnen och talade, utan pauser, rabblande som om han läste ifrån en osynlig bok:

”Det har talats om vår tids längtan efter fasta normer. Nuförtiden tenderar det sammanbindande elementet till att bli innehållet både det beskrivna och dettas idéinnehåll, men bäst är om form och innehåll verkar som helhet.”

Sedan blev han tyst igen.

Jag kände igen orden. De var från hans eget manifest för konkret poesi, ”Hätila ragulpr på fåtskliaben”, från mitten av femtiotalet.

När han inte fortsatte läste jag vidare:

”Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga läsekrets och som kommunicerar, berör, oroar, förströr och engagerar.”

Efter en stund svarade Fahlström, mer dämpat den här gången, fortfarande med blicken någonstans i fjärran:

”Tacka adjö till all slags ordnad eller oordnad privatpsykologisk samtidskulturell eller universell problematik. Dostojevskijproblematik framstår inte för mig som något mera väsentligt och mänskligt än en fundering om karlars röster är vackrare som värdar än som världar. Motiv för ett drama kan lika gärna som diktatorstypen i tidssituationen vara det fastslagna faktum att ett visst ljud aldrig kan upprepas.”

Och jag:

”Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.”

Ett vagt ljus tändes plötsligt i Fahlströms svarta korpögon, och för första gången på flera minuter mötte han min blick.

”Vem har gjort det?”, frågade han.

”De syftar på Lotta Lotass”, svarade jag.

”Osorterade texter i en pappkartong”, upprepade han och sög på orden.

Men snart slocknade den lilla livslågan och blicken blev på nytt sorgsen.

”Nej, det är dags för mig att gå”, sade han.

Han reste sig ifrån stolen, och jag fick hjälpa honom upp. Han var svag nu. Borta var den rastlösa demon som för bara en halvtimme sedan slitit upp balkongdörren och satt sig vid mitt köksbord.

”Men Bengt Emil då?”, frågade han med vädjande blick. Jag bara ryckte på axlarna.

”Och Hodell?”

”Död”, svarade jag.

Jag öppnade balkongdörren, men han tog den vanliga vägen ut. Medan han hasade sig nedför trapporna ropade jag efter honom:

”Men det finns andra Öyvind! Ulf Karl Olov Nilsson, Anna Hallberg, Raattamaa, Joar Tiberg!”

Han reagerade inte.

Jag tyckte jag hörde honom svära över Vidrigborg, men jag är inte säker. Kanske var det bara ett slags avsked.

Jag satte på en kanna kaffe och kände mig nedstämd.

Similar Posts:

• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• En avväpnande studie i samtidspoesin
• Manifest för 2010-talet
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• I en liten fiskehamn

Men först lite musik! består av 60 texter och av Pirinens 21 bilder. Vissa av texterna har tidigare publicerats på Aftonbladets kultursidor, i Arena och i Dala-Demokraten. Göran Greider och Mikael Strömberg bidrar med ungefär lika mycket text i denna bok, men Greider har några fler bidrag, eftersom han även har med egna dikter. Boken innehåller mycket intressant inom ämnena musik, ljud och lyssnande.

Men det är alltid frustrerande att läsa böcker om musik och om tonsättare, om man inte har direkt tillgång till musiken och kan lyssna på det man läser om. Precis så känns det också ofta med denna bok. Men vem kan äga skivor med all denna musik som dessa båda skribenter skriver om och tipsar om? Det kan inte vara många. Just för att boken är så innehållsrik kan man antingen läsa den rakt igenom under några dagar eller, om man i anslutning till att man läser lyssnar till musiken som avhandlas, återkomma till boken under flera år. Därför, så spännande det hade varit om det som tillbehör till denna bok funnits CD-skivor med ljudprov och passande, utvalda musikstycken. Med ljudillustrationer hade boken verkligen blivit fantastisk! Men det skulle självklart har blivit oerhört dyrbart. Ett omöjligt projekt.

Bokens artiklar är inte långa, så det blir ett nosande på mycket. Här och var dyker Greiders ofta stämningsfulla dikter upp. Både Greider och Strömberg skriver personligt om sitt liv och sina upplevelser av musiken. Man lär känna dem. Greider:

Jag var alltså runt femton år gammal och hade ganska nyligen upptäckt den så kallade klassiska musiken. Det var en fantastisk känsla, som att stiga in i ett väldigt obebott hus och därinne se hur dörr efter dörr öppnades in till nya rum och i varje rum hördes nya klanger, nya röster, nya världar. Huset verkade obebott i mina ögon bara därför att i min omgivning var det inte många, om någon alls, som lyssnade på sådan musik.

och Strömberg:

Om jag inte hade träffat Åke Hodell på Blå Porten den där dagen i slutet av 70-talet hade jag antagligen fortfarande jobbat kvar som brevbärare. I Hodells värld var allting tillåtet…

Det handlar alltså om bland annat lyssnandet. Greider lyssnade till exempel på Dmitrij Sjostakovitjs sjunde symfoni när han en dag gräddade pannkakor och reflekterar över musiken och kompositören, som komponerade symfonin 1941 när tyskarna belägrade Leningrad. Det handlar om ljud, till exempel om att tankar kanske har ett ljud, om musik som fenomen och hur den påverkar människor, om tystnaden, om bilen som konsertlokal, om Greider som dansbandsmusiker (!), om filmmusik, om radions likriktning i musikutbudet med mera. En mängd kompositörer passerar revy: Wolfgang Amadeus Mozart, Ludvig van Beethoven, Johann Sebastian Bach, Sergej Prokofiev, György Ligeti, Aram Chatjaturjan, Erik Satie, Allan Edwall, David Bowie, Stanley Meyers, Bernhard Herrmann, med flera. Och utövare som Herbert von Karajan, John Coltrane och bland annat en mängd pianister; det är här kvinnorna dyker upp: pianisterna Martha Argerich, Clara Haskil och Rosalyn Tureck.

Pirinens ganska grovhuggna och lite brutala teckningar bidrar i hög grad till att jag tänker att författare och tecknare vill ta bort finstämpeln (om det nu finns någon, men en del anser väl det) från den klassiska musiken, som boken ju handlar mycket om. I en teckning jag gillar, greppar och lyfter något slags monster ett piano, genom att bita sig fast i det med sina stora tänder och i en annan försöker små, små, randiga gubbar ansträngt rubba ett piano med hjälp av hävstänger.

Det går inte att undvika att bli nyfiken på all den här musiken. Om jag ändå ska klaga på något (trots att jag är väldigt svag för denna besatthet av musik) är det på det något för brokiga innehållet i alla dessa texter. Detta att boken innehåller så mycket av lite av varje i så korta texter, gör att helhetsintrycket blir lite väl rörigt.

Similar Posts:

• Klassisk musik i fickformat
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Uppgörelse med nutiden
• Kvantitativt överväldigande introduktion
• ”bidrar till mångfalden / i mitt huvud”

Det kan här vara på sin plats att återge historien bakom vänskapen mellan Ekelöf och Hodell om ni inte hört den förut.

En kväll 1950 äter Ekelöf middag på Trosa Stadshotell och får veta att servitrisens systerson, Hodell, är pilot inom flygvapnet. Nu ligger han svårt skadad på sjukhus efter att ha störtat med sitt plan. På baksidan av menyn skriver Ekelöf en uppfodrande litteraturlista till Hodell att ha till hands under konvalescensen.

När Hodell några år senare färdigställt sin första diktsamling skickar han manuset till Ekelöf för ett omdöme. "Hör mer musik, det formar!", blir svaret. När det är antaget på Norstedts ber Hodell Ekelöf skriva förordet. Ekelöf vill bestämt träffa Hodell, och jag ska här återge vad Carl Olof Sommar skriver om detta första möte i sin Ekelöf-biografi:

En dag i februari 1953 ringde en sjuksköterska till Hodell, hälsade från Ekelöf och frågade om han ville komma till Karolinska sjukhuset, där Ekelöf för tillfället var intagen.
Hodell lovade komma, men blev mycket orolig inför mötet med Ekelöf. Kanske denne skulle anställa ett förhör i poesi med honom? Det gällde i så fall att verka välorienterad. Under de två dagar som återstod till det utsatta sammanträffandet, snabbläste Hodell Ekelöfs antologi 100 år modern fransk dikt, Eliot, Pound, Edith Södergran och Ibn al-Arabi.
På avtalad tid infann han sig på sjukhuset. Ekelöf låg påklädd ovanpå sängen och läste Vergilius på latin, vilket redan det höll på att ta knäcken av Hodell.

Det här mötet ledde alltså fram till Romvistelsen. Rom och Italien var ett av Ekelöfs favoritresmål, så det tedde sig nog naturligt att börja där.

Texten är kort, knappa fyrtio sidor inklusive några dikter och ett foto av Hodell och Ekelöf på plats i Rom. Det börjar med förberedelserna, fortsätter att beskriva den backanaliska tågresan genom Europa och avslutas med några dagar i Rom då paret går på restauranger och beser museer och kulturminnen.

Att komma Ekelöf inpå livet genom biografier har aldrig varit lätt. Visst är Lagercrantz porträtt ett styvt arbete, men hans affektion tillför det subjektiva raster som gör Ekelöf mer till vän än människa. Andra, som Lars Forsell, blir själva närmast poetiskt högstämda i sin vördnad inför Mästaren.

Med Hodells anspråkslösa anslag framstår Ekelöf mer som en varelse av kött och blod, humoristisk, gåtfull, kunnig, ängslig. Bidrar gör såklart även den fiktionära framtällningen; det är inte fråga om en reseberättelse för presumtiva Rom-besökare. Här dominierar porträttet av Ekelöf helt under den lekfulla fasaden.

Ekelöf är både dryckesbroder och mentor åt Hodell som själv får agera lite av reseledare, i alla fall på det praktiska planet, innan upptågen allt som oftast går över styr. I lakoniska vändningar plockar han ner komiska poänger, som när de beställt biljetter på resebyrån (direktvagn Stockholm-Rom) och sedan går på Operabaren. "På hemvägen pantsatte jag reseskrivmaskinen", avslutar Hodell avsnittet.

Läs Resan till Rom om du läst allt annat av och om Ekelöf, då är den som ett fönster mot hans författarskap där solen kastar vårliga ljusspringor. Läs också om du inte läst en rad av och om Ekelöf, då visar den kanske vägen.

Similar Posts:

• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Personlig introduktion till Stagnelius
• Västerlänning i Mittens rike anno 2006
• Skruva den som Beckman!