Sonja Schwarzenberger och hennes mamma gick på bio i nattlinne, med blomkål som snacks. Hon verkar ha en mamma som struntar i jantelagen och vågar synas, sträcka ut handen för att ta tag i livet och kräva. Men mörkret har också krävt, av både mor och dotter. Svåra dagar, när Sonjas mamma legat deprimerad på soffan och Sonja försökt trösta och hjälpa. Sonja växte upp och kände också av det där mörka som fick henne att vilja supa och tröstäta, fast hon lät bli. Hennes terapeut sa åt henne att hon och hennes mamma ”borde luckra upp det förbund som var vårt och bryta en ohälsosam symbios”. Så hon satte sig på tåget från Västerås till Stockholm och grät hela vägen dit.

Anna Jörgensdotter minns inte sin mamma. Hon berättar hur hon kände som barn: ”Fast hon är där precis hela tiden längtar jag efter henne, så det känns som jag ska dö.” Hennes mamma städade, fixade, lagade mat och var hemma nästan hela tiden. När hon gick till Konsum kände Anna en stark oro, som inte lättade förrän mamman kom hem igen. Som mormor river Annas mamma ut otäcka bilder ur böcker och plockar bort allt som får barnbarnen att gråta. Att döma av Annas beskrivning, skapar mamman en skyddad, men aningen låst tillvaro, en bubbla där det svåra sorteras bort. Det verkar också ha funnits ytterligare en bubbla under Annas uppväxt. Där levde Annas mamma och gick inte att nå.

Augustin Erba skriver ett brev till sin mamma, som han inte tror hon kommer att läsa. Hon ligger nämligen till sängs, isolerar sig och vill varken träffa barnbarn eller svärdotter, eftersom hon tror att kontakten med människor gör henne sämre. Augustin håller ett tal på sin bröllopspicknick. Han säger till gästerna att de är hans familj; ”för det är ni som är här.” Mamman är inte där.

Kristian Lundberg var elva eller tolv när hans mamma insjuknade i schizofreni, men hon hade visat symptom på det även tidigare. En dag samlade hon alla barnen i bilen och berättade att ett radioaktivt moln skulle förinta deras hus. Gummit i bildäcken skyddade dem tills faran var över. Kristians pappa lämnade familjen efter den incidenten och återvände aldrig. I Kristians text finns en dialog där en mager pojke frågar sin mamma om det finns någon mat hemma. Mamman sitter vid köksbordet och skriver brev. Hon brukar göra det. Skriva brev efter brev till myndigheter, utan att få svar. Mamman ställer en motfråga till sin son:

-Har du träffat Pappa?
-Nej.
-När träffade du honom senast?
-Det vet jag inte.
-Nej, det är just det. Du vet inte.
-Nej?
-Han kan ha opererat om sig. Det är inte helt ovanligt. Han kan ha bytt både ansikte och röst.

Till slut säger hon:

-Idag får du verkligen gå till skolan. Du måste äta där.

Det finns många mammor och många sätt att växa upp på. Det kan inte vara lätt att skriva om något som ligger så nära en själv, men som samtidigt också berör någon annan. Författarna i Mor, mamma, morsan har vågat ställa dörren på glänt. Det är väl värt att titta in.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Att sakna mamma
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Studier av en försvunnen mor

När jag en gång börjat läsa har jag har svårt att skapa mig distans till Stängt pga hälsosjäl. Väl inne i den går det inte att nyktra till och inse var jag är och vad det är jag läser. Det går inte att recensera den bit av liv som den faktiskt beskriver. Bitar av liv, vare sig det är självbiografi eller fiktion (det känns mindre viktigt att kunna avgöra vilket), är så oerhört svåra att säga någonting vettigt om. De bara är där.

Det är att stiga in i ett väntrum på ett sjukhus där de väntande sitter och glor på en tv-skärm där det visas matprogram. Det vispas och smakas av, men i ett väntrum har någon kanske cancer. Det är att se Södersjukhusets kulvertar på ett nytt sätt, ett som man kanske inte sett förr, för man har inte tidigare vistats här när man kanske har cancer. Det är att ignorera faktum, att förtränga det faktum att allt inte längre är som förut. Det är att vänta, vänta och vänta på besked och när beskedet väl kommer talar det bara om att du måste vänta lite till. Det är när livet är hotat, men inte av något utifrån, utan något som kommer från en själv, från den egna kroppen. Det är också när kroppen efter ett tag bara är en enda kroppsdel, sjuk kroppsdel, en som måste undersökas och omhuldas, och det här fallet är kroppsdelen ett bröst och bröst är inte vilken kroppsdel som helst.

Det är att möta omgivningen som någon annan. Någon som är med men som ändå är utomstående:

Ingen kan se henne på stan och säga ”hon där har cancer”. Cancerianerna är osynliga, tills de tar av sig och ärren efter operationen syns.

Att möta omgivningen och ständigt i sitt huvud behöva förhålla sig till det som upptar en:

Träffar hon en bekant på gatan ligger cancern på tungan och hon måste plocka ut den ur mun, placera den mellan henne och bekanten. Annat känns oärligt. Cancer rules!

Ordet ”cancerlitteratur” dyker upp i mitt huvud. Det känns inte positivt, är inte ett ord jag tycker om. På senare år har det kommit en del böcker som berör cancer på olika sätt – ”cancerberättelser”. De marknadsförs gärna med cancer som nyckelord. Cancer har blivit något lika allmängiltigt och lätt att känna igen sig i som vilken kärleksroman som helst. Cancerböckerna blir fler och fler, men bör för den sakens skull inte ses som onödiga eller reduceras till ”ännu en bok om cancer”, för varje historia är sin egen, och behövs.

Stängt pga hälsosjäl är en bok som är mycket. Det är ett stort tillstånd Agneta Klingspor beskriver. Och även om jag inte upplevt just det som Klingspors huvudperson upplever har jag ändå levt många av känslorna. Det som händer runtomkring cancer, besked och behandlingar innehåller nyanser och skeenden som går att plocka ut och placera in också i andras liv, andra tillstånd.

Så tänker jag, när jag trots allt har nyktrat till lite efter läsningen, att det inte är konstigt att detta ligger mig nära eftersom jag alltid har gillat Agneta Klingspors stil och hennes sätt att vara både poetisk och jordnära på samma gång.

Sista halvan av Stängt pga hälsosjäl är en fotodel. Det är vardagsfoton från ett liv: natur och hud och tågstationer. Vackra foton, ja, men foton som delvis skulle tappa sin styrka om de inte bars upp av texten i boken. Jag kan också bitvis tänka att jag skulle ha föredragit att se bilderna en och en, kanske lite mer utspridda och instoppade i texten.

Men det är också den enda kritik jag just nu hittar mot den här boken. Den har lämnat mig i en sorts bakfylla: fortfarande oförmögen att lämna ett omdöme om det jag läst, men ändå med en känsla av att jag kommer att ha lärt mig något, längre fram.

Similar Posts:

• Agneta Klingspor på Söderbokhandeln
• Mellan beckrött och djupsvart
• Feel-good-roman i hospicemiljö
• Hopplöst
• Duktig debutant

Söderbokhandeln i Stockholm fortsätter sin serie författarträffar med Agneta Klingspor.

Klingspors senaste verk heter Stängt pga hälsosjäl och handlar om bröstcancer, vad som händer med en människa när hon hotas av en livshotande sjukdom, om döden och om livet. Boken har fått fina recensioner och beskrivs bland annat som ”En Agnetaresa genom Cancerland i både text och bild”.

Tid och plats: Söderbokhandeln, Götgatan 37. Imorgon 19-21.

Similar Posts:

• Träffa Kajsa Ekis Ekman på Söderbokhandeln!
• Fördjupad bild av ”mamma”
• Hopplöst
• Liv och tillstånd
• Mellan beckrött och djupsvart

Den man som vidrör såret i henne, gör att hon börjar älska. Hon kallar det kärlek.

Varningstecknen finns där redan från början. Den sjutton år yngre mannen Frank har en laddning tabletter hemma och dessutom är han "schizzig". Vad gör den äldre kvinnan Iris med honom? Det frågar hon sig dagligen men ändå kan hon inte hålla sig ifrån, inte hålla sig i schack utan honom, hans doftande kropp och hans medvetna, känslofyllda språk.

Frank upprör Iris, och det är när hon känner en kokande vrede över honom, som lusten vältrar sig över henne som starkast. Det är då som dom två älskar och det är då som dom två gråter. Dom gråter för sig själva, för att dom båda bär på inre sår som inte går att beskriva i ord, för att deras tomma hål i magen gör att dom inte kan förenas till ett.

Klingspor talar här inte bara om Frank och Iris, utan hon talar om destruktiva beroende-förhållanden som toppar och dalar omvartannat. Hon talar om hur vrede förväxlas med lust, hur smärta blandas ihop med saknad, hur rädsla förvandlas till begär.

Franks vrede är ett stort problem. Han väser i Iris öra: "En dag ska jag förgöra dig." Han skyddar sig från Iris kärlek, men ska ändå visa sig ta hennes allt. Iris försöker så gott hon förmår och att få Frank att älska utan skyddsnät, men när hans aggressiva sida så småningom tar över helt, ger Iris upp. Hon ställer sig bredbent och krystar, hon trycker och stönar. Frank måste ut ur hennes kropp och det fort.

Klingspor imponerar som vanligt med ett nyansrikt, rörligt och stämningsförtätat språk som sätter läsarens huvud i en rejäl gungning. Hon gör smidiga tidsförskjutningar och färgar språket i bråda, musikaliska sinnesdjup. Man berörs, om och om igen av den poetiska finkänsligheten som Klingspors prosa innebär:

I orgasmen byter deras ögon färg med varandra, hennes bruna lägger sig över hans gulgröna. De blundar inte när orgasmen kommer, för pupillen är det svarta hålet in i huvudet och de vill in dit.

Tyvärr är själva handlingen förbrukad, den ger mig inga nya, större insikter. Det destruktiva kärleksförhållandet där mannen är den största boven, den som slutligen tar till högerhanden, är ingen ögonbrynshöjare direkt. Synd att Klingspor följer den schablonbilden, när hon genom sitt språk visar upp en relations himlar och helveten på ett alldeles eget sätt.

Similar Posts:

• Liv och tillstånd
• Agneta Klingspor på Söderbokhandeln
• Hopplöst
• Fördjupad bild av ”mamma”
• Att betrakta och bli betraktad

Huvudpersonen i Klingspors "Går det åt Helvete är jag ändå född" är just kvinnan som skulle kunna skriva ett sådant brev. Det är väldigt mycket åt helvete med hennes liv och med hennes ekonomi och hennes författande. Och det är väldigt mycket åt helvete med de flestas liv och hela världens liv. Det är åt helvete med allt, kan man säga. Kvinnan går runt i Stockholm och lägger märke till det som alla andra verkar vara kapabla till att koppla bort. Hur människor kan göra u-svängar runt kroppar liggande på gatan med uppspärrade skräckslagna ögon, hur de brådskande människorna skyndar sig att ställa sig i busskön strax intill honom.
En, två, tre, fyra, femÂ…. Huvudpersonen räknar och räknar, fastän hon är medveten om att hon glömmer dem så fort hon har räknat. Hon ser hur en man bajsar lutad mot en husvägg, hur en annan står och kissar i en gång, hör hur ett dagisbarn skriker fittjävel efter henne och papperskorgsrotarna har hon faktiskt slutat räkna. Men mest av allt är berättarjaget rädd för att hon själv skulle kunna börja rota efter pantflaskor, att hon faktiskt måste behärska sig – hålla emot för att inte göra det.

På det hela taget är "Går det åt helvete är jag ändå född" en kavalkad i snusk och vältrande i hemskheter, bitterhet, glåmigheter, förnedring och orättvisor. Ett insprängt citat ifrån provokatören Michel Houellebecq
känns föga förvånande.

Det tråkiga med "Går det åt helvete är jag ändå född" är att den efter sin chockstart, snabbt blir väldigt tråkig och tjatig. Det är också det mest intressanta, och lite skräckinjagande. Hur man liksom inte orkar engagera sig i den förskräckliga belägenhet som alla de här människorna befinner sig i, inkluderade den här författarinnan vars liv allt mer tar överhanden i boken. Det är bara så himla synd om henne, men man bryr sig faktiskt inte. Inte någonstans. Hon blir bara allt mer skitdryg och pinsamt självcentrerat självföraktande ju mer man läser. Hon är faktiskt provocerande i sin defekthysteri. Att hon inte ens bjuder på en minsta gnutta hopp för världen. Nej, inte ens en tanke om hoppet om hoppet ger hon till läsaren. Det går inte att tycka om henne, hon är bara ett ihållande irritationsmoment. Hon får klara sig själv. Det är med en känsla av lättnad sista sidan tar slut och man äntligen slipper bli störd av henne mer.

Det "Går det åt helvete är jag ändå född" ägnar sig åt är främst att punktera tron på allt vad godhet och framtidstro heter. Om det är uppbyggligt, provocerande bra eller provocerande dåligt, eller någonting att bara nyktert förhålla sig till är inte helt lätt att bestämma sig för.

Similar Posts:

• Mellan beckrött och djupsvart
• Liv och tillstånd
• Agneta Klingspor på Söderbokhandeln
• Fördjupad bild av ”mamma”
• Vad händer när klockorna ställs tillbaka?