Esther balanserar på gränsen mellan det ociviliserade barnet och den vuxna människan som en självklar del av samhällsflocken, och hennes tillvaro präglas på olika sätt av sökandet efter tillhörighet och vuxenblivande. Hon är ny i klassen och försöker hitta en vän, hon rör sig från person till person, testar och träder över gränser; försöker hitta sin plats i ett sammanhang där alla regler är outtalade men i allra högsta grad närvarande.

Esther lämnas sedan därhän när den andra delen av boken tar vid. Här får läsaren följa en grotesk historia, som utan att riskera att avslöja för mycket, handlar om mord och kannibalism. I den tredje delen övergår texten i en än mer suggestiv, prosalyrisk skildring av något sorts hot mot familjefriden i villasamhället. Delarna binds ihop snarare runt sitt koncept av det vilda (det omänskliga? det urmänskliga? Tolkningen är upp till läsaren) än en kronologisk sammanhängande handling. Det hade kanske fungerat fint om de två sista delarna varit lika starka som den första. Den delen stannar kvar efter läsningen och känns allra mest drabbande; i de två senare delarna har Zetterdahl luckrat upp länken till verkligheten för mycket, kanske i ett försök att gräva djupare i ”det vilda”. Tyvärr placerar detta texten utanför igenkänningens gränser och gör den mer abstrakt, mindre angelägen för läsaren.

Det är med Esther det bränner till, redan från början, när det vilda tillåts fungera i barnen, i deras vardag i villaområdet; när texten drar mot det äckliga och ibland störda som kan avfärdas som påhitt av barn men som likväl lämnar en avsmak i munnen. Det manifesteras tidigt. Det första kapitlet, precis som hela den första delen, har den mycket talande titeln ”Katarina Fors bröst”:

Katarina Fors bröst smakar smuts. De fyller min mun och jag gapar. Bröstet, bröstvårtan, fast mest smaken, den mjölkiga hinnan som väl aldrig ska försvinna.

Och det fortsätter så, någonstans inom ramen för vad barn gör, men trots allt balanserandes på en gräns: Esther lägger en död gråsugga i trosorna, leker sex med alla sina vänner, äter kaninbajs för att imponera. Så blir Esther, barnet, på samma gång svårt att avfärda – det är ju ett barn, och avskyvärt – ska barn verkligen hålla på så? Man vill vända bort blicken bara för att inse att impulsen förmodligen inte är något annat än ett uttryck för att man gått på myten om människan som behaglig – och tam.

Similar Posts:

• Fyller sin plats i en värld där stjärnorna inte lyser
• Konkreta drömmar
• Indienresa med oanade konsekvenser
• En bildhuggares dotter, en författares familj
• En våldsam mor

Ysukue Naganos omslagsbild fångar det komplexa innehållet väl: ansiktets lena hudytor, vattendjurets vackra och vassa fenor, betraktandet genom en mask, barnets skörhet.

De prosalyriska dikterna är på ett sätt lättillgänglig med sina prosameningar och okonstlade ord:

I högra handen, min lilla blå och vita unicabox
med en packe gamla kalleankor i.
I den vänstra är handflatan hopdragen
av saftklibb, torkat fruktkött från apelsin.
Bakom mig kommer mamma och Alf
med den stora kofferten och en krukväxt
inlindad i fuktat tidningspapper.

Här är det nästan bara radbrytningarna som signalerar poesi. Men texten rör sig ständigt mellan det raka språket med de tydliga bilderna och ett annat uttryck som skapas för att fånga barnets upplevelser och minnen som dröjer sig kvar:

O Gattets skuggor. De har redan blivit långa.
Längre än människors skuggor. Där är svalt
som i en fiskaffär och lika fullt av råa blänk,
glasskärveögon, kapsyler som torskfjäll.
Luften är gammal, från ett annat århundrade.
Tung av mögel och uppblött virke.
Mina förortslungor sjunker som lod.
Jag tar ett steg förbi en osynlig fotocell
och »där« blir »här«.
Verkligare än verkligheten. Som en spegel
vänd mot väggen.

Ja, inte mer konstlat på något sätt, utan bara frammanande andra slags bilder och en annan känsla när det konkreta används för att beskriva det som inte lika lätt går att ta på i den fysiska världen – hur konkret det än känns inuti barnet, Lisa.

Gattet består av 41 diktsviter som är indelade i sex drömmar. Drömmar, trots att den värld som skrivs fram oftast är så konkret att jag om och om igen landar i verkligheten och så blir jag påmind igen när nästa dröm börjar överst på en sidan, och sen nästa, och nästa. Jag tänker att det främst är för att minnen kan te sig som drömmar, samtidigt luddiga i konturerna och skarpa i sitt intryck. Som gränsen mellan dröm och verklighet, som gränsen mellan minne och faktisk händelse. Konturerna ändras med perspektivet, som ändras vid varje återblick.

Det går inte att fånga, jag lyckas inte fånga det. Följ med i Nelvins försök i stället, hon gör det så mycket bättre.

Similar Posts:

• Att leva i någon annans skugga
• Suggestivt om vildhet
• Lugnande landskap
• Febriga drömmar om död
• En bildhuggares dotter, en författares familj

Jag är inte typen som upprör mig över underhållningsvåld, men efter att ha läst färdigt böckerna har jag en smutsig känsla i kroppen. Det finns vissa gränser man inte vill passera, inte ens i läst form – och nu hade jag inte bara gått över gränsen, en del av mig hade låtit sig underhållas av det också.

För faktum är att böckerna inte är dåliga. Får jag en deckare i handen slukar jag den som en person som inte sett mat på ett halvår sätter i sig en Big Mac, och Fågelmannen och Behandlingen är inga undantag. Spännande, inte sämre skrivna än något annan i genren (man läser ju inte thrillers och deckare på grund av språket), beroendeframkallande sidvändare och på sina sätt riktigt intelligenta. Vare sig ondingarna eller jakten på dem följer det mönster som kan kännas igen från andra thrillers, hur banal handlingen än må framstå med kvinnoskändande seriemördare i Fågelmannen respektive galning som tar hela familjer till fånga i Behandlingen.
Att Hayder inte väjer för det som annars är tabu är på så vis en fördel. Är gränserna för vad man kan och vågar skildra borta kan också berättelsen hitta nya vägar.

När den framlidne filmkännaren Roger Ebert skulle recensera skräckelfilmen The Human Centipede så vägrade han sätta betyg. Han ansåg nämligen att det inte lät sig göras på film av den genren och kalibern. Det sammanfattar väl vad jag känner inför Mo Hayders böcker. Jag vill inte rekommendera dem -och därmed hållas ansvarig för kaskadkräkningar, mardrömmar, hjärtattacker eller liknande fullt rimliga fysiska manifestationer av ogillande. Dessutom tar det emot att _rekommendera_ böcker med detaljerade beskrivningar av grova sexualbrott mot kvinnor och barn. Men jag ska inte sticka under stol med att jag läste böckerna med behållning. Nyskapande, en intrig som man inte vet vart den tar vägen – och ta mig tusan om man i Fågelmannen för ett ögonblick kunde känna lite sympati för en i övrigt osedvanligt vidrig karaktär. För min del hade jag heller inget emot att samhällskritiken, som numera är ett vanligt förekommande inslag i deckare och thrillers, lyste med sin frånvaro.
Roger Eberts ord avslutande ord om The Human Centipede får alltså, lätt modifierade, bli mina ord till er om Mo Hayders böcker. ”Är dom bra? Är dom dåliga? Spelar det någon roll? De är vad de är och fyller sin plats i en värld där stjärnorna inte lyser”
Gillar du spänning och skräck, inte skyggar för våld och är beredd på en läsupplevelse utöver det vanliga -ja, då kan Fågelmannen och Behandlingen definitivt vara något att sätta tänderna i.

Similar Posts:

• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Suggestivt om vildhet
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Tills det krasar
• Inget lik är det andra likt