Två veckor senare har jag läst boken. Med uppriktig ånger skickar jag ett sms till min mamma där jag förklarar att jag drog förhastade slutsatser om Stig Larsson och att jag skämdes.

Han var ingen våldtäktsman. I den omdebatterade scenen (där kvinnan han har sex med börjar gråta) slutar han genast när han märker att hon inte mår bra. Han håller om henne och kör henne sedan hem. ”¨”¨

Stig Larssons bok om mannen han är slog ned som en lortig näve i ett Sverige där genusdebatten blivit till ett av våra kultursmycken. Stig behärskar det litterära språket som den gigant han framställer sig själv som, men genusspråket, hur vi i Sverige diskuterar manligt och kvinnligt, könsroller och sexkultur, där är han handfallen. Detta är något journalisterna vet om. Att släppa ut Stig i det medieklimatet är en plågsam rävjakt att bevittna, under förutsättning att man läst boken. Har man inte gjort det är risken att man förleds till att bli road av den galopperande hetsen efter bytet som ingen bryr sig om. Så här i efterhand önskar jag nästan att någon insiktsfull vän sagt till honom:

”Stig, jättebra bok. Men ställ inte upp i intervjuer, prata över huvudtaget inte med journalister. Häng med kompisarna på Rosa Drömmar och svara inte på okända nummer. Boken når sin spridning ändå ska du se.”

Boken är ett stort verk om hur svårt det är att ta in livet, om att vara slav under sitt kall och om den eviga längtan efter kärlek. ”¨Kanske är det som Stigs kompis Horace Engdahl skriver i Meteorer: ”det fordras nötning. Vad människor älskar är inte lättillgängliga stycken, inte heller svårtillgängliga stycken, utan svåra stycken de vant sig vid. ””¨

Jag hoppas att Stigs bok ska komma att älskas av många. Men det kommer nog krävas en viss tid av nötning innan det händer.

Similar Posts:

• Ett genis dagbok
• Inget blev sig likt igen
• Från träffande till effektsökande
• ”I år ska jag bli en bättre person!”
• Litteratur är att vilja?

Alexander Ahndorils fiktiva roman om Ingmar Bergman öppnar sig för läsaren när regissören är i färd med att skriva manuset till Nattvardsgästerna. Filmen är en berättelse om en präst i kris, en präst i onåd med Gud och med sig själv.

Även Ingmar är i onåd. Som för att försvara sin livsväg inför prästfadern försöker han skapa en film som visar vad det hade blivit av honom om han vandrat dennes väg. Han hade blivit en tvivlande präst. Istället blev han en tvivlande regissör.

Och han är inte ensam om att tvivla på sig själv. Gunnar Björnstrand och övriga skådespelarensemblen har vag tillit till hela filmprojektet. Finansiärerna, vännerna, och framför allt Bergmans far tvivlar på vad han egentligen håller på med. Käbis eftertänksamma uppbackning är honom inte till någon hjälp. Den enda som egentligen står för någon entusiasm i hela boken är Sven Nykvist, Bergmans Oscarsvinnande fotograf och eviga vapenbroder.

Att läsa Alexander Ahndorils Regissören är som att få återuppleva minnen man sedan länge glömt bort. Minnen som inte är ens egna, minnen som varken tillhört Ingmar eller Käbi. Ändå finns de, fantastiskt gestaltade i scener där närvaron är så stark att man som läsare tänker att detta omöjligen kan vara uppfunnet och inte upplevt.

De båda konstnärerna kämpar med sina instrument, han med filmen, hon med pianot. De försöker närma sig kärleken de hyser för varandra utan att göra avkall på sin livsuppgift, de försöker gå sin livsuppgift till mötes utan att göra avkall på kärleken. Att slitas mellan dessa poler gör att de långsamt närmar sig ett äktenskapligt haveri.

Ahndoril påbörjade boken redan som 20-åring. Som inspiration ligger Käbi Lareteis berättelser om äktenskapet, Vilgot Sjömans tillbakablickande texter och Bergmans mammas publicerade dagböcker. Det skapades rubriker när Ingmar Bergman uttalade sig om boken. Han förkastade den och hånade dess försök att bygga litterära karaktärer på honom själv och Käbi. Enligt Ahndoril ringde Bergman upp och gav honom sitt gillande efter att ha läst den.

Vad som är sant och inte sant i bokens handling är i det stora hela oviktigt. Människorna och omständigheterna är bara berättelsens ramverk. Bakom de kända namnen och tidsangivna händelserna, finns en formidabel berättelse som gestaltar sökandet efter nåden i konsten och kärleken, om det vuxna barnet som blivit bortskjutet men idogt söker efter förälderns stolthet.

Alexander Ahndoril berättar om hur hans far var väldigt auktoritär och att deras relation var komplicerad. Att ta sig ann världens mest berömda svensk för att gestalta en personlig relation är bland det mest spännande jag tagit del av och får mig att tänka på Ismaels ord (spelad av Stina Ekblad) i Fanny och Alexander: ”Kanske är vi samma person, kanske har vi inga gränser, kanske flyter vi in i varandra, strömmar genom varandra, obegränsat och storartat.”

Similar Posts:

• Tystnad, tagning!
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Ännu mera Ingmar
• I bakgrunden finns gråten för Johan och Marianne
• Possibly Maybe

Tankarna under bilresan på väg till den döende exfrun, Geneviève, inleder boken. Att skriva att han befinner sig i affekt är en underdrift. Orden som används för att beskriva de känslolägen som hans sinne går igenom under resans gång, är som att bli nermejad av en kaskad mörksinnade adjektiv. Och när man tror att kulsprutsalvan är slut så sätter den igång igen. Detta är inte en författare som värjer sig för upprepningar. Förstod inte läsaren första gången att ”man glömmer ingenting, jag vet det i kväll”, så får man det förklarat för sig en gång till i meningen som följer i form av ”Jag glömmer ingenting”.

”Jag vill inte prata om henne. Jag ska inte prata om henne med henne. Vi ska inte prata om henne”, är ett typexempel på meningsföljd som plågar innehållet.

Nåväl, efter en bit in i boken blir det tydligt att Vincent har förlorat något i sitt liv. En förlust som han delar med kvinnan som vill ha honom vid sin dödsbädd. Förlusten består av ett barn. Detta blir uppenbart efter att jag för cirka tjugonde gången kommit på mig själv med att tänka: ”Men nu får ni ändå ta ett djupt andetag och samla er så även jag kan få komma till insikt med vad som hänt”. Men de samlar sig inte. Tvärtom. Bokens handling och beskrivning av dess frontfigurer eskalerar under dramaturgins gång till att, bildligt talat, bli till en text som är skriven i versaler med fjorton utropstecken efter varje mening. Handlingen mynnar ut till att bli till dagboksanteckningar ifrån när det fasansfulla inträffade. Det som hände för länge sedan. Det som slet dem itu som människor och ifrån varandra. Har jag nämnt att detta är en barn- och ungdomsbok?

Att sätta den här boken i händerna på en hormonstinn ungdom som försöker greppa livets stora och nyupptäckta känslor så väl som frågor, känns lika sunt som att sätta en fyrverkeripjäs i händerna på ett barn. Faktum är att hela boken är skriven på ett språk som påminner om dikterna som jag (bland många) skrev under högstadietiden. Stora, svulstiga ord i klumpiga meningar som så gärna vill gestalta allvarliga teman, men som bara lyckas med att trötta ut den som tvingas läsa eller lyssna.

Att försöka sätta ord på det obegripliga i samma stund som det hänt, föreställer jag mig låter som den här bokens text – när man är ifråntagen språket men ändå måste försöka göra ord av det inträffade för att överleva. Det är i sig väldigt gripande, och kanske inför många som upplevt liknande trauman även igenkännande. Jag har dock väldigt svårt att se barn och ungdomar finna igenkännande beröringspunkter i just den här typen av handling och karaktärer.

Similar Posts:

• Duras gör minnet till en mötesplats
• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Om att längta hem och bort
• Hypnotiskt skimmer när det är som bäst
• Köra Volvo, lyssna på Springsteen och bli på smällen