”- Det är ett problem för ett land om vi inte öppnar oss upp mot världen samtidigt som det finns det en nisch att fylla. Det finns andra små förlag som gör ett jättejobb med den översatta litteraturen, men med tanke på att de stora förlagen har dragit ned så pass mycket så behövs de”, säger Henrik.

Böckerna från Nilsson förlag är alla klädda i ett omslagsmaterial som kallas ”soft touch”. Drar du fingertopparna över dess yta kommer du mötas av mer friktion än du kanske är van vid. Krossad sammet får mig att vilja fosterställningsgråta, men soft touch-upplevelsen är närmast den motsatta. Boken blir behaglig att hålla i och förmedlar en, om jag får lov att ta i lite, exklusiv känsla. De trettiotal böcker som har givits ut sedan starten har för att skapa en viss igenkänningsfaktor hos utgivningen även samma omslagstypsnitt. Du kommer inte heller att finna några illustrationer på framsidorna, utan det är idel bilder.

”- En grafisk identitet”, som han kallar det.

För mig är den svenska bokbranschen terra incognita. När det kommer till nyutgivna böcker har jag omedvetet (intalar jag mig åtminstone för att frånsäga mig allt ansvar) snöat in på en handfull förlag. Det är bekvämt eftersom jag vet att böckerna håller en viss standard och jag behöver inte fundera särskilt mycket mer kring det. Jag ska inte hymla med att Nilsson förlag är ett av dessa. Kanske är ett gott förhållande förläggare och recensent emellan en ohelig allians, men när jag väl känner mig lurad på konfekten lovar jag att gå lös med motorsågen och såga verket längs utmed midjan. ”Massakern på Dagensbok” kommer det att berättas om i generationer.

Henrik ger mig en liten grundläggande kurs i processen från en idé om vilken bok som ska ges ut till att den verkligen ligger i handen. Efter att man kontaktat relevant agentur eller förlag, påbörjas en förhandling om priset för att köpa till sig språkrättigheterna. När man väl kommit överens om priset försöker man finna en översättare som dels har vad man bedömer den rätta känslan för både språket och verket och dels har tid att översätta. Sedan tar en process vid där boken översätts, skickas till förlaget för redigering som i sin tur sänder tillbaka den till översättaren som får förhålla sig till ändringsförslagen. När båda är nöjda ska boken korrekturläsas av både översättaren och av förlaget eller någon man väljer att ta in utifrån. Parallellt arbetar man med omslagstexter- och bilder och när boken bedöms vara klar skickas den till tryckeriet. Ofta trycks den i upplagor om 2–3000 vilket enligt Henriks erfarenhet är betydligt mindre än gemene man tänker sig. Efter detta sänds så boken ut till recensenter, distributörer och kort därefter tar försäljningen vid. Det hela avrundas, misstänker jag, med en halvfin flaska mousserat.

”Det svåra är kanske inte att ge ut bra böcker, utan det är att nå ut med dem”. Delvis är Nilsson förlag beroende av ”engagerade bokhandlare som rekommenderar våra böcker, bokbloggar, recensenter” och han fortsätter med att konstatera att det inte recenseras lika många böcker som tidigare. De fysiska och traditionella tidningarnas upplagor minskar på bred front och det påverkar naturligtvis kulturdelarna som tunnas ut. Det blir en ond spiral med lägre läsvärde och än färre läsare, men den biten känner ni till.

Vi kommer in på Lion Feuchtwangers böcker vars Oppermanns jag uppskattade. Han berättar att Oppermanns till en början var ett beställningsjobb från England och skrevs som ett filmmanus. I slutändan beslutades det ändå att det inte skulle bli någon film och Feuchtwanger omarbetade snabbt manuset till en bok. Spåren av filmmanus finns kvar och exempelvis saknas de längre meningarna som för tiden var vanliga. Även Henrik uppskattar Oppermanns profetiska inslag och understryker att lärdomarna som kan utvinnas ur den gör den lika aktuell idag som någonsin tidigare. Det är samma mekanismer i rörelse, där överflödet av information är svårhanterligt och i slutändan svår att bedöma sanningshalten i.

”Det vinner populismen på”, konstaterar han.

Ytterligare två böcker av Feuchtwanger ligger under bearbetning. Dels Framgång och dels Exil. Han berättar en lite rörande anekdot om Framgång. Den översattes ursprungligen 1929 av Karl Fägersten. Det verkade vara omöjligt att ta reda på vem som ägde rättigheterna till översättningen, men efter efterforskningar kom han till slut i kontakt med översättaren Elisabeth Olin. När Henrik berättar för henne att de är intresserade av att återutge Fägerstens översättning av Oppermanns blir hon själaglad över att någon ”kommer ihåg hennes morfar”. Han berättar vidare att ”när hon var barn så brukade hon sitta under hennes morfars skrivbord när han översatte. Han var egentligen lärare och översatte vid sidan om. Han översatte stora delar av de judiska kulturskatterna från mellankrigstiden”. En av dessa är alltså boken Framgång. Exil, ”en tegelsten”, finns emellertid inte översatt till svenska. Det fina i berättelsen är att Elisabeth nu sitter vid sin morfars gamla skrivbord och arbetar på en översättning.

Vi fortsätter prata om just översättning. Henrik menar att en aspekt av litteraturen som ofta hamnar i skymundan är just översättningen. Jag själv ser framför mig hur några få entusiaster kan sitta i närmast hermetiskt tillslutna miljöer och fäktas angående en översättnings förtjänster över en annan. Det går antagligen inte att överskatta en översättares betydelse. För att göra det enkelt för sig kan man bara tänka på en dikt som ska översättas från ett språk till ett annat. Det är en grannlaga uppgift att få till det rätta tempot, en naturtrogen rytm och så vidare, men i fel översättares händer kan det bli en helt ny dikt. Det skiljer sig inte från att översätta en bok, även om det naturligtvis är olika besvärligt beroendet på språkets komplexitet.

Innan vi rundar av frågar jag om framtiden. Han berättar att många under mässan kommer förbi montern och strör berömmande ord omkring sig. Från torsdagen till söndagen kunde jag själv se hur högarna successivt blev lägre. En skeptisk betraktare kan emellertid tänka att det kommer sig av ett begagnande av det klassiska försäljningsknepet att i omgångar gömma böckerna bakom ett skynke – allt för att skapa illusionen av att det är hög tid att öppna börsen innan de uppenbarligen populära böckerna tar slut…

Så är det naturligtvis inte.

”Tiden talar för oss, vi blir mer och mer etablerade” säger Henrik, och avslutar med att konstatera att ”de mindre förlagen många gånger är stora kulturbärare och viktigare än någonsin.”

Jag kan inte annat än instämma.

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• Mer litteraturmässande i helgen
• Poetsamarbete
• Sälja Shakespeare
• Kabusa Böcker svarar på frågor

Du har översatt Andrzej Stasiuk sedan han först introducerades i Sverige och alla böcker som finns på svenska är ditt verk. Hur har det kommit sig?

Det började med att Svante Weyler, som då var chef på Norstedts, kontaktade mig och frågade om jag ville översätta Världen bortom Dukla. Jag hade gått på Södertörns högskolas litterära översättarseminarium några år tidigare men detta var mitt första riktiga översättaruppdrag. Jag tyckte mycket om boken och kände att Stasiuk absolut var rätt författare för mig. Sen blev det bara en Stasiukbok till (Nio), för Norstedts, Svante Weyler slutade där och var inte intresserad av Stasiuk till sitt nya Weyler förlag. Jag försökte hitta en ny förläggare åt Stasiuk men lyckades inte förrän flera år senare, när Ersatz bestämde sig för att ge ut honom.

Det är alltså så, vilket många vanliga bokläsare kanske inte tänker på, att vilka översatta böcker som kommer ut bestäms av förlagen. Översättaren kan komma med önskemål men det är förlaget som bestämmer vad de vill ge ut.

Blir det fler översättningar framöver? Saknar du någon bok som ännu inte finns översatt?

Ersatz vill troligen fortsätta med Stasiuk så jag hoppas det blir fler böcker. Stasiuk är enormt produktiv, jag har själv inte läst allt. Jag skulle gärna ta mig an någon av hans äldre böcker, till exempel genombrottet i Polen Den vita korpen, eller Galiziska historier eller varför inte självbiografin Hur jag blev författare.

Vad tänker du kring hans författarskap? Varför skall man läsa Andrzej? Vilka är de främsta förtjänsterna med hans böcker?

En viktig sak är språket och iakttagelseförmågan. Var han än befinner sig, i Polen, på Balkan eller i Mongoliet, lägger han märke till enormt mycket: synintryck, känslor, stämningar, inte minst lukter, och han är fantastisk på att beskriva allt detta. Ett slags vardagsarkeologi eller ständigt fenomenologiskt studium av tingen och människan, eller kanske litterär mindfulness. Jag tycker också mycket om hans blick för det grå, bortglömda, undanskuffade, hans kärlek till den vanliga enkla människan. Den kommer bland annat av hans uppväxt i ett arbetarhem i Warszawas förorter och hans många besök i far- och morföräldrarnas bondbyar. I Polen är klasskillnaderna fortfarande stora och många ur den intellektuella medelklassen tycks ha svårt att förstå sig på ”vanligt folk”, men det gäller inte Stasiuk. Jag skulle också säga att man lär sig mycket av hans böcker, lär känna platser och människor man aldrig skulle kommit i kontakt med annars. Så Stasiuk vidgar våra perspektiv.

Jag reagerar ofta på de ord som förkommer i böckerna och som har en negativ laddning. Jag misstänker att du hållit dig trogen originaltexten när du exempelvis inte valt ”rom” istället för ”zigenare”. Hur har du resonerat kring detta?

Ganska enkelt: ordet ”rom” finns även på polska och används ofta i mediespråket, men Stasiuk använder konsekvent ”cygan” (zigenare). Jag tycker själv att hans syn på zigenare/romer är lite tveksam, han beundrar dem på sätt och vis men har en ganska stereotyp bild av dem. Hur som helst ska ju jag som översättare inte försköna författaren, oavsett vad jag själv tycker om vissa saker.

Ett annat exempel är ordet ”muhammedan”, som jag använder på ett ställe i Taksim. Det var mer av ett stilistiskt val på svenska, jag tyckte det passade ihop med den enkla obildade kvinna på den polska landsbygden på 90-talet som uttalade det.

För övrigt har även förläggaren ifrågasatt en del ordval så jag har diskuterat frågan förr. I översättarkretsar har vi överhuvud taget märkt en allt större rädsla bland förläggare för att använda vissa stigmatiserade ord i översättningar, även när det är stilistiskt motiverat. Om till exempel ex en bok utspelas i 30-talets Tyskland eller i de amerikanska sydstaterna på 50-talet måste rimligen översättningen innehålla en del rasistiska ord, något annat vore konstigt. Som tur är har översättaren i egenskap av upphovsperson sista ordet vad gäller textens utformning.

Som jag förstår det är polskan rik på ord som är mångbottnade, som kan betyda flera saker och som i olika konstellationer skapar olika mening. Hur förhåller du dig till detta i översättningsprocessen?

Jag skulle snarare säga att det är ett generellt problem vid översättning, att olika språks ordförråd inte riktigt motsvarar varandra. Vissa ord på ett språk kan ha ett brett betydelsefält som motsvaras av många olika ord på ett annat språk. Ta en sån enkel sak som engelskans verb ”get”. Eller åt andra hållet: ordet ”komma” på svenska kan motsvaras av många olika ord på polska, beroende på om man kommer gående eller åkande, på land, på vatten eller i luften, om man kommer till den talandes närhet eller till en annan plats, och så vidare.

I Östern hade jag problem med ordet ”przestrzeń” som förekommer ofta. Dess betydelse ligger ganska nära det engelska ”space” som också är svåröversatt. Jag fick välja olika svenska ord allt efter sammanhanget, som yta, plats, rymd, rum…

En annan sak att vara uppmärksam på är ords speciella konnotationer i olika språk. På polska står t ex ”trähus” ofta för fattigdom (den som har råd bygger sitt hus i sten) och ”fruktvin” för en billig alkoholdryck som mest konsumeras av fyllon. Det har med den kulturella kontexten att göra och behöver ibland förtydligas i den svenska texten.

Hur ser en översättningsprocess ut? Har du tagit hjälp av Andrzej själv i någon form?

Jag brukar först göra en ganska snabb första version där jag översätter hela texten från början till slut utan att stanna upp alltför mycket vid olika svårigheter. Då får jag en helhetskänsla för texten. Sen börjar jag om från början och går igenom allt ganska grundligt, ändrar många ordval och formuleringar, googlar upp en väldig massa ord och fakta som inte står i lexikon och försöker ta reda på svenska ord för sällsynta eller okända företeelser. Efter andra genomgången är texten ganska nära sin slutgiltiga form, men det krävs också en tredje och ibland en fjärde genomgång. Då finputsar jag texten, ifrågasätter formuleringar en gång till, kollar upp kvarvarande saker som jag fortfarande inte förstår. I detta skede tar jag ofta hjälp av polska bekanta. Jag har också frågat Stasiuk själv om vissa saker, men jag brukar bara vända mig till författaren med svåra frågor som jag absolut inte kan få besvarade på annat sätt.

Vilka andra polska författare skulle du vilja se översatta till svenska?

Det finns många. Till exempel två lite äldre författare som anses höra till Polens största men är okända i Sverige, Wiesław Myśliwski och Jerzy Pilch. Grażyna Plebanek som skriver realistiska nutidsromaner med kvinnoperspektiv. Wioletta Greg, som nominerades till Man Bookerpriset för den engelska översättningen av sin bok Guguły/Swallowing Mercury. Szczepan Twardoch och Joanna Bator, två framstående författare vars böcker utspelas under olika epoker av Polens 1900-talshistoria med en blandning av fantasi och verklighet. Själv skulle jag också gärna översätta mer av Andrzej Sapkowski, en fantasyförfattare som Ersatz gav ut två böcker av men inte ville fortsätta med. Och en stor dröm skulle vara att få översätta några författare ur den klassiska 1800-talslitteraturen som fortfarande är mycket lästa i Polen: Adam Mickiewicz, Juliusz Słowacki och Stanisław Wyspiański.

Men allt hänger som sagt på om jag kan hitta någon intresserad förläggare. Polsk 1800-talspoesi är till exempel knappast det mest kommersiellt gångbara i dagens Sverige.

Similar Posts:

• Tema: Andrzej Stasiuk
• Andrzej Stasiuk: En slags inandning
• Ett rendez-vous bland främlingar
• Inte en fix i sikte
• Framtiden är trolig men inte nödvändig

Du hade gett ut två böcker innan Galen i humlor, vad var det som fick dig att testa en annan sorts berättarstil?

Böckerna jag hade skrivit innan var ganska tråkiga, akademiska kursböcker mest skrivna för biologistudenter. Så idén med att skriva Galen i humlor och uppföljaren (Galen i insekter) är att nå ut till en större skara. En stor del av min forskning nuförtiden handlar om varför bin och humlor försvinner och vad vi kan göra åt det. Så böckerna är en sorts verktyg för att få folk intresserade av humlor och bin. Och roligt nog har det gått väldigt bra än så länge.

Tror du att dina böcker har haft en politisk inverkan?

Om jag bara visste det. Det är svårt att fånga politikers uppmärksamhet. Jag har varit involverad i debatten om pesticidgruppen som kallas neonikotinoider eftersom mitt labb har gjort en hel del studier kring dem vars resultat innebär att jag tror att de har spelat en stor roll i varför antalet bin och humlor har minskat. Den engelska regeringen har inte velat lyssna. Det har stått mycket om neonikotinoider i media, och ämnet tar upp en del plats i Galen i insekter. EU har upprättat ett tvåårigt stopp för de här bekämpningsmedlen och sedan dess har det kommit fler forskningsrapporter som understryker farorna med dem. Den mest intressanta kom faktiskt från en grupp forskare i Lund. Den engelska regeringen har motsatt sig ett förbud och har skygglapparna på. För några veckor sedan var jag inbjuden för en föreläsning i parlamentet, det utlovades att det skulle komma minst hundra politiker. De som arrangerade det hade bokat en stor sal och hade satt upp en stor banderoll med ett bi och texten Rädda bina på. Och så började en lång rad politiker köa in för att bli fotograferade framför banderollen. Samtidigt försöktejag göra min röst hörd från talarstolen men de lyssnade inte utan stod bara i kön och pratade med varandra. Så snart de hade fått sitt foto taget lämnade de rummet. De verkade inte överhuvudtaget intresserade av att få reda på senaste fakta. Jag blev så desillusionerad efter den erfarenheten. Det hela kändes så ytligt. De hade chansen att lära sig något användbart om miljön men brydde sig inte.

Berätta om Galen i insekter.

Den är mycket bredare, den handlar inte om humlor och bin även om de dyker upp på några ställen. Men det är delvis en berättelse om en äng i Frankrike och att försöka göra den till något av ett naturreservat och hur den därigenom koloniserats av varelser av alla möjliga sorter. Historien om ängen blir en grund för att berätta om en massa viktiga miljöfrågor. Bin och humlor är som en fot i dörröppningen, för det är väldigt enkelt att förklara för folk varför de är viktiga som pollinatörer. Så sedan försöker jag förklara att det handlar inte bara om bin utan en massa andra arter som utför massa ekosystemtjänster som är avgörande för vår framtid och vår överlevnad. Flugorna som bryter ner dynga, maskarna som tar hand om jorden och alla andra. Och många arter har vi ingen aning om vad de gör men chansen är stor att de har en viktig roll att spela, trots att vi inte har upptäckt det än och därför borde vi ta vara på dem. Om vi förlorar arter och sedan kommer på vad de var användbara för kan vi inte få tillbaka dem så det är klokt att jobba för att hålla kvar så många vi kan. Det är lite sorgligt att bara vilja bevara arter för att vi har nytta av dem, det kan vara ett bra argument men samtidigt tycker jag att alla organismer har lika stor rätt att leva här på planeten som vi. Det borde räcka att en art finns här, det borde vara intressant nog för att vilja bevara den.

Var det du som kom med idén på en uppföljare eller kom initiativet från förlaget?

Min engelska förläggare blev ganska förvånad när jag sade att jag hade ett nytt manus på gång. Han trodde att det bara skulle bli en enda, humletematisk bok. Det var ju lättare att skriva boken om humlor för det har varit mitt arbetsområde i tjugo års tid. Och det kommer mera! Jag håller just nu på att avsluta ett nytt manus. Det ger ett mer globalt perspektiv på biologisk mångfald men med lite av ett bi/humle-perspektiv igen. Den kommer antagligen heta Bee Quest. Den kommer utgå från resor jag har gjort till olika delar av världen för att undersöka hur den lokala situationen för bin och humlor ser ut och de problem de står inför. Jag har bland annat varit i Sydamerika och i Kalifornien på jakt efter den senaste humlearten (Bombus Franklini) som antagligen försvunnit globalt.

Tror du humlan skulle kunna få rollen som en ikonisk art, i likhet med tigrar eller pandor?

Till viss del, i alla fall när det kommer till insekter. De är nog, kanske tillsammans med fjärilar, toppkandidaterna bland de insektsarter som människor bryr sig om. Det är väl för att vi gillar färgglada och pälsiga djur. Det är förstås också en skillnad i att humlorna finns omkring oss, tigrar och pandor är svåra att få se i det vilda om du inte har mycket pengar och tid. Den sista tiden har det kommit många böcker om bin och det står mycket i media om dem. Hoppas intresset håller i sig.

Har du några andra populärvetenskapliga böcker att rekommendera?

Jag gillade verkligen The Fly Trap av Fredrik Sjöberg (Flugfällan på svenska, nominerades till Augustpriset för bästa fackbok 2004). Det är en märklig självbiografisk berättelse om att vara besatt av blomflugor, utspelar sig på en liten ö utanför Stockholm och samtidigt berättar den historien om entomologen René Malaise. Det är den mest intressanta boken jag läst om insekter på länge. Den mest lästa boken om bin just nu är antagligen The Bees av Laline Paull. Det är en roman vars huvudkaraktär är ett bi. Det är en väldigt antromorfologiskt (människan omvandlad till ett djur) sätt att se på världen från ett bis ögon.

Det finns en roman av en av Sveriges mest kända författare (Torgny Lindgren) som heter Hummelhonung och i den äter vissa karaktärer humlors honung. Görs det någonstans i den riktiga världen?

Det sägs att folk åt mer hummelhonung innan sockret blev tillgängligt överallt. Jag har hört historier om att när man förr slog hö med lie och ibland kom över ett humlebo så kunde arbetarna ta sig lite honung. Men jag vet inte hur vanligt det var. Jag har prövat det, det smakar ungefär som bihonung men humlorna producerar inte så mycket, bara några teskedar per bo.

Similar Posts:

• På spaning efter en minskande mångfald
• Ett brandtal för småkrypen
• Engagerande humor och allvar
• Om insekternas annalkande apokalyps
• Spretig men inspirerande entusiastskildring

Under ett torsdagsseminarium på Bokmässan diskuterade de tre och barnboksförfattaren Jujja Wieslander, vars serieversion av hennes karaktär Mamma Mu ingår i satsningen, serieformatets fördelar.

Josefin Svenske menade att all läsning är bra läsning, att alla oavsett ålder ständigt läser varierat och överallt, på mjölkpaket, böcker och tidningar. Och att vi behöver alla möjliga sorters barnserier, för olika tillfällen och faser i barnens liv. Loka Kanarp tänkte tillbaka på det hon själv fastnade för som barn, att man i serier kunde se handlingen utan att behöva förstå all text.

Några timmar senare möter jag upp Loka nere på mässgolvet. Vi tar oss en trappa upp för att fly bokmässans sorl och slår oss ned i ett par färgglada fåtöljer för att prata mer om bild och berättande för äldre och yngre.

Loka Kanarp på Bokmässan 2015. Foto: Björn Schagerström

Ville du prata om några särskilda teman i Katten & Ekorren på Sommarön?

Ja, jag började med att komma på karaktärerna. Det var när jag gick på Konstfack, på grafisk design och illustration. Då hade vi en bilderbokskurs och en skrivövning då man skulle tänka tillbaka på sin barndom och skriva om sig själv som barn. Då fokuserade jag på det lite försiktiga barnet, att vara ängslig och blyg och sådär. Utifrån det så gjorde jag kattkaraktären och så gjorde jag Ekorren som är mer som de vänner jag hade som liten, som var mer som motsatsen, busiga och fick saker att hända. Temat är väl egentligen rädslor och själva Sommarönstoryn är inspirerad av en resa som jag gjorde till Thailand precis efter kursen. Då var jag väldigt rädd för olika saker, som att åka moppe och båt, olika fordon, haha. Och när jag skulle snorkla skadade jag mig, vilket också är med i boken. Så det är väldigt inspirerat av mitt eget liv.

Finns det några barnserier som du gillar särskilt mycket?

Sara Olaussons serieadaption av Loranga är väldigt vacker och bra överhuvudtaget. Don Rosas Kalle Anka-serier läste jag som barn men har läst om dom på nytt nu och dom är jag fortfarande väldigt förtjust i. Han har ju format mycket av Farbror Joakim och andra karaktärer. Jag gillar att det händer så mycket i hans serierutor, mycket slapstick och så i bakgrunden.

Kommer du ihåg när du gjorde din första serie?

Ja, jag gjorde seriestrippar som barn men jag minns inte så mycket av dom. Men sedan, när jag gick estetisk linje i gymnasiet, började jag göra självbiografiska serier, som skolarbete. När jag var liten, runt tio och framåt, läste jag mycket Larson och Ernie. Men så var också serierutorna i Kamratposten en stor grej för mig, med Cecilia Torudd, Eva Lindström och Gunna Grähs till exempel. Så jag blev inspirerad av KP att bli tecknare. Det kändes mer nåbart jämfört med Kalle Anka, som var i en stil där man inte såg att någon hade tecknat. När jag såg Eva Lindströms bilder, som hade en ganska naivistisk stil, så kändes det mer hemma.

Sedan återupptäckte jag serier när jag gick på gymnasiet och gick till Serieteket. Då hittade jag de självbiografiska serierna. Det fanns ju som en självbiografisk våg på nittiotalet i USA och Kanada, och så i Sverige också med Åsa Grennvall och Mats Jonsson. Och den stilen och de temana var väldigt nåbara och inspirerande för att man känner igen sig. För jag läste annat också, som Sandman (av Neil Gaiman) men just de här självbiografiska serierna gjorde att jag kände att jag kan göra något liknande. Sedan, när jag gick Serieskolan i Malmö, gjorde vi olika fanzines. Jag gjorde ett som hette Serier av Loka. Senare samlade jag några av de berättelserna i min första bok, Till mina vänner och ovänner.

Du har hoppat från bok till bok både genremässigt och bildstilistiskt. Från skräckromaner till fyrrutingar med nedslag i historien.

Ja, jag gillar att variera mig. Jag skulle nästan vilja vara som en del franska tecknare, som till exempel gör barnserier under ett namn och vuxenserier under en annan pseudonym.

Det finns också en sorts folkbildande gren av ditt serieskapande, som lyfter fram olika historiska personer och händelser, ofta med en feministisk udd. Vill du göra mer i den stilen?

Just nu vill jag nog inte göra faktaserier, men jag är intresserad av historia och historiska miljöer och det skulle jag nog vilja jobba med mer i en serieromanform framöver.

Förutom att skapa både bild och text i flera böcker har du illustrerat andras berättelser. Har du någon gång varit inne på att skriva en roman utan illustrationer?

Ja, jag skulle gärna göra det om jag hade förmågan, men jag tror att en anledning till att jag kom in på serier är att det känns så opretentiöst. Vem som helst kan plocka upp en kulspetspenna och göra det. Medan att skriva en roman har en mycket tyngre tradition så det tar emot lite mer att utforska det.

Du har ju avbildat en hel rad av Nobelpristagare för Expressen i samband med offentliggörandet av vem som vunnit. Har du någon favoritpristagare?

Helt klart Selma Lagerlöf, hon är en av mina favoritförfattare.

Vilken var den senaste serieboken som du blev helt såld på?

Loka Kanarp kommer på att tänka på en bok med en krånglig titel. Hon tar fram mobilen och börjar bläddra igenom sitt Instagramarkiv.

Hon citerar texten under bilden som visar omslaget på den amerikanska serieromanen:

”Sjukt bra var den. Alla måste läsa.” Unterzakhn av Leela Corman. De anhöriga av Pelle Forshed var också väldigt bra.

Loka, som i sin serie om Katten och Ekorren använt sig av stora bilderboksinspirerade uppslag, där serierutorna för stunden får stå tillbaka, visar också sin absoluta favorit från bilderbokshistorien:

Min vän Lage av Eva Lindström. Hon skickar med ett bonustips i En björnberättelse av Ann-Madeleine Gelotte från 1986.

PS. Nästa Katten och Ekorren blir en vinterberättelse med jultema. Till våren kommer Rabén & Sjögren fortsätta sin barnserieutgivning med en svit böcker, den här gången för åldern 9-12 år. DS.

Similar Posts:

• En utmärkt introduktion per sida
• Inget att läsa ensam hemma
• ”Stöt, älskling, stöt som en demon!”
• Rapport från textmässan
• ”Egentligen finns det ju inget man inte kan skriva om”

Alla dessa böcker har skapat en mängd frågor hos mig, och vad är då bättre än att vända sig direkt till källan för att få svar på det man vill veta? Kanske några av er har undrat samma saker? I så fall tror jag att ni kommer att bli lika nöjda som jag blev med svaren.

Vad läser du själv helst för böcker?
Jag läser främst litteratur jag själv skriver – technothrillers och science fiction. Överlag väldigt nischat, antingen genrer eller specifika författare.

Vad läser du nu?
Daybreak Zero av John Barnes.

Har du någon/några favoritförfattare/favoritämnen, både fack- och skönlitterärt?
Mina favoritförfattare är Ian Banks (och Ian M Banks) och Neal Stephenson. Inom facklitteratur är det svårare, antagligen Nicholas Nassim Taleb och Jared Diamond.

Hur ser din relation till dina läsare ut?
Det är alltid trevligt att träffa eller höra av från läsare. Mest sker interaktionen i sociala medier, i andra hand via e-post och annars vid signeringar och framträdanden. Det har hänt en handfull gånger att jag faktiskt fått papperspost också.

Du arbetar på en dystopisk science-fictiontrilogi som även har kallats techno-thriller. Går det ens att placera denna trilogi i en genre? Speciellt om man jämför med dina tidigare böcker, som ju var väldigt specifika. Finns det fördelar med att bli genreplacerad, eller är det bara irriterande?
Man kan nog placera Stjärnklarttrilogin i genren science fiction, även om den första boken kan läsas som en technothriller. Världens kanske mest framgångsrika science fictionförfattare, Michael Crichton lyckades med balansgången att inte bli klassad som SF. Fördel med att bli genreplacerad är att det kan nå ut till nya läsare, men nackdelen kan vara att just nischade genrer kan ha en väldigt speciell kultur hos läsarna. Speciellt inom SF.

Hade du redan tänkt ut hela trilogin när du började skriva första delen?
Vet du redan nu hur detta kommer att sluta?
Trilogin är uttänkt från början till slut. Det finns planteringar i första boken, som faller ut längre fram och det samma i andra boken. Jag vet hur det kommer sluta, men detaljarbetet sker inte förrän jag faktiskt skriver själva råmanus. En del perspektiv och karaktärers slutliga öde är inte avgjort, i de fall det inte är handlingens huvudspår. Så exakt vilka jag har ihjäl, förutom planerade dödsfall nödvändiga för handlingen, är lite osäkert.

Berätta gärna lite om din skrivprocess och ditt sätt att praktiskt genomföra en bokidé. Hur disciplinerad är du till exempel. Sådant är intressant.
Jag är en expert på att prokrastinera. Men jag håller mina deadlines, om det så kan innebära att jag skriver hundra sidor mellan jul och nyår.

Initialt stolpar jag upp handlingen i huvudet, fokuserat runt ett antal viktiga scener. Den processen tar 1-2 år och sker ofta när jag tränar eller jobbar fysiskt. Därefter brukar jag slänga ihop en form av kort synopsis att presentera för förlaget, och sedan gör jag en mer detaljerad synopsis kapitel för kapitel, där två eller tre meningar beskriver vad som händer. Så struktureras boken upp. Sedan är det bara att sätta sig ner och skriva. Ambitionen är ett kapitel om dagen, där jag inleder med att läsa och redigera det jag skrev sist, sedan skriva ett nytt kapitel, läsa igenom och redigera en första gång och sedan upprepa till jag är klar. I teorin kan jag på det viset skriva en bok på tre månader, men i praktiken tar det ett halvår då jag inte skriver varje dag.

Den första delen behandlade många intressanta samhällsrelaterade ämnen, medan andra delen till viss del tar en annan riktning. Om man tar in din bloggverksamhet i ekvationen, är du lite trött på att analysera samhället och lite mer sugen på att skriva mer renodlad fiktion?
Det finns ju viss samhällskritik och debatt även i andra boken. Vad är makt? Vad är demokrati? Kan man få något gratis? Frågor om kolonialismen, och även miljöförstöring och vår syn på t ex djur, men också hur mycket kan se ut om vi tar bort saker vi tar för givet idag.

Det känns som att du lägger ganska mycket tid på att göra grundlig research. Hur researchar man ens kring den teknologi som förekommer i böckerna?
Man får läsa på. Böcker, forskningsrapporter. Men fördelen med skönlitteratur är att man också får hitta på, så länge grunden är baserad i verkligheten.

Hur har Stjärnfall tagits emot av dina läsare?
Ris eller ros. Det finns de som avskyr vändningarna i boken och det finns de som tycker den är fantastisk. Mellanläget har jag inte sett speciellt mycket av.

Det redan hårt prövade folket möter ju i Stjärnfall ännu fler, och oväntade utmaningar. Hur tänkte du när du arbetade fram de här nya hoten/fienden?
Ibland måste man tillåta sig att ha lite kul. Spinna iväg i tangentens riktning. Finns vissa inslag av satir, men också en hel del bugningar åt både höger och vänster. Annars har jag hämtat inspiration från många håll – både historia och djurriket och mitt bibliotek med över 700 böcker.

Stjärnklart är ju mer bred och tilltalande för en ganska varierad läsekrets, medan Stjärnfall smalnar av något. Är detta medvetet från din sida, eller föll det sig bara så?
Det är medvetet. Stjärnfall kommer aldrig kunna bli lika bred som Stjärnklart, som träffar en nerv och säger mycket om dagens samhälle. Jag vill inte upprepa mig. Det finns en början, en mitt och ett slut. Jag tänker inte vara förutsägbar och kommer inte skriva sexton böcker om en försupen småstadspolis.

Dina första böcker Midvintermörker & Midsommargryning kan jag tänka attraherade en viss typ av läsare. Har dessa följt med in i Stjärnklart & Stjärnfall?
Det verkar som de flesta följt med in i Stjärnklart-serien. En del verkar dock rynka på näsan åt Stjärnfall, men de får hålla ut till 2017 när jag kommer med nästa serie som är förankrad i den verklighet vi lever i idag.

Midvintermörker & Midsommargryning innehöll väldigt detaljerade stridsskildringar. Har du själv ett personligt engagemang i försvaret? I så fall på vilket sätt?
Nej, jag har inget personligt engagemang i försvaret. Jag har varit värnpliktig kompanistabschef och gjort en särskild övning för befäl 1995, men sedan dess har jag inte varit aktiv och är sedan tio år utrensad ur rullorna.

I Stjärnklart är stridsskildringarna nedtonade, för att sedan ta mer plats i Stjärnfall. Är det ett favoritämne du har som författare? Eller är det mer ett ofrånkomligt verktyg?
Jag gillar action. Vill skriva böcker jag själv vill läsa. Och det är fruktansvärt kul att skriva action. Älskar t ex Stephensons hundrasidiga actionsekvenser, och han är en stor inspirationskälla.

Tycker du att du hittat en fungerande balans när det gäller hur mycket sådana detaljerade skildringar som får ta plats i en enskild bok?
Balansen har blivit bättre. I Midvintermörker tog jag i för mycket för att visa att jag visste vad jag skrev om. Andra kan slänga sig med ”befattning si och så i Försvarsmakten”, men det kan inte jag. Numera behöver jag inte bevisa något och kan vara mer nedtonad. Samtidigt har Midvintermörker-serien gjort att många dörrar öppnats och jag har mycket god tillgång till research. Undantaget vissa förband och system som är väldigt hemlighetsfulla av sig kan jag få den information eller göra de studiebesök jag behöver.

Hemvärnet får ta ganska mycket plats i dessa böcker, vad har du för tankar kring våra olika frivilliga- och civilförsvarsförbund?
Frivilligorganisationerna är en enorm tillgång för Sverige. Det är en vilande kompetensreserv och en resurs som faktiskt används hela tiden, även om det inte är uppenbart för allmänheten att det är Bilkåren som står för transporterna när Sverige har Eurovisionsschlagerfestivalen, toppmöten eller bröllop i kungafamiljen.

Vad kan den enskilda individen göra för att vara till hjälp vid kriser?
Gå med i en frivillig försvarsorganisation. Det finns något för alla. Gå de kurser och utbildningar som intresserar dig där och ansök sedan om att gå med i lämpliga beredskapsgrupper – finns hemvärnet, kommunernas frivilliga resursgrupper, men också placeringar inom civil infrastruktur. Oavsett är utbildning aldrig fel.

De kriser du beskriver i dina böcker är ju ganska extrema. Vad tror du själv om sannolikheten för att dylika scenarion skall inträffa?
Noll. Hoppas jag.

Vapen har en central roll i alla dina böcker. Även inom prepperrörelsen talas det mycket om att ha vapen för att dels kunna skaffa föda, och dels skydda sig och sin familj vid kris. Hur relevant är det egentligen för medelsvensson att ta jägarexamen och skaffa hagelbössa?
Inte speciellt relevant. Det finns hundratals saker som är mer relevanta för att höja sin beredskap. Goda relationer med sina grannar och medmänniskor är viktigare än vapen, och jag tror att jag visar det i Stjärnklart, även om en del tolkar annorlunda.

Jag har noterat att diskussionerna i prepperrörelsen oftast handlar om var man för sig själv och om själva krisskedet. Det pratas inte så mycket om hur man tillsammans skulle kunna upprätthålla/återuppbygga samhället. Har du några tankar kring det?
Prepperrörelsen är en frihetlig individualistisk rörelse. Att upprätthålla och återuppbygga samhällen är något man gör som kollektiv. Där hittar man t ex den praktiska alternativrörelsen som relaterat alternativ.

Du har med dina böcker presenterat flera olika hot mot samhället. Vill du fortsätta ge läsarna olika typer av samhällskollaps, eller vill du pröva andra saker?
Nästa bokserie blir återigen säkerhetspolitisk och militär, men också med tydliga inslag av civil beredskap och krishantering. Därefter kanske jag gör en avstickare och skriver en generationsroman…

Det känns som att du lyckades pricka exakt rätt i tiden med Midvintermörker & Midsommargryning . Dessa böcker hade väl inte varit möjliga några år tidigare. Hur är det idag? Skulle de funka lika bra? Bättre?
Jo, jag låg rätt i tiden med de böckerna. Verkligheten har dock kört om Midvintermörker & Midsommargryning, och den verkligheten kommer jag skildra i nästa bokserie.

Både om man ser till Midvintermörker & Midsommargryning och Stjärnklart & Stjärnfall så är intrigerna i bok nr två av mer överraskande karaktär. Hur tänker du kring det?
Midvintermörker & Midsommargryning var i stort sett samma bok, med vissa vändningar eller åtminstone speglingar. Stjärnklart-seriens tre böcker har alla lite olika karaktär då det är en längre berättelse. Läsarna ska inte veta vad som väntar dem, men förhoppningsvis åtminstone bli underhållna.

Har du funderat på att skriva facklitteratur? Tycker du att det vore intressant, eller ointressant?
Vill jag skriva fack gör jag det löpande på min blogg.

Tack så mycket Lars Wilderäng! Kul att få höra dina tankar kring böckerna.

Här är länkar till våra recensioner av Wilderängs böcker:

Lars Wilderäng: Midvintermörker
Säkerhetspolitisk action på detaljnivå

”Midvintermörker är Lars Wilderängs debutroman. Den gavs först ut på eget förlag, men hamnade sedan hos Massolit. Ett beslut som de nog känner sig nöjda över idag. Boken är visserligen ganska smal, men den har attraherat en stor läsekrets. Att läsa den är som att se en actionfilm…” Läs mer

Lars Wilderäng: Midsommargryning
Stiligt levererad thriller

”En del böcker har ett soundtrack. En låt som dyker upp i hjärnan och fastnar där. Här dröjer det inte många sidor innan jag sitter och nickar i takt medan jag läser. Blur. Song 2. Wooo-Hooo! Det här är alltså fortsättningen på Lars Wilderängs debutroman Midvintermörker…” Läs mer

Lars Wilderäng: Stjärnklart
Elektronik har inget immunförsvar

”Det var i våras någon gång som jag och ett gäng andra bok-skribenter befann oss i ett galleri på Hornsgatans puckel. Jag hade just vunnit budgivningen på min nuvarande lägenhet på Söder (skulle äntligen få flytta till drömmarnas stadsdel!)…” Läs mer

Lars Wilderäng: Stjärnfall
Uppföljare med ändrad riktning

”Jag tyckte mycket om Stjärnklart, första delen i denna dystopiska science fiction-trilogi. Så förväntningarna var ganska högt ställda inför andra delen, Stjärnfall. Nu, efter läsningen, är jag faktiskt ganska förvirrad, och inte helt säker på om mina förväntningar har infriats…” Läs mer

Similar Posts:

• Uppföljare med ändrad riktning
• Stiligt levererad thriller
• Säkerhetspolitisk action på detaljnivå
• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• Elektronik har inget immunförsvar

foto: Emily Dahl

Hej Kristofer! Jag fascineras så över hur noggrant, inspirerande, ja fantastiskt bra ditt språk är. Blir nyfiken på hur din skrivprocess ser ut, kan du berätta lite mer om det? Hur lång tid tar det för dig att skriva en roman? Hur jobbar du?

Min skrivprocess är ungefär så oromantisk den kan bli. När jag skriver så skriver jag nio timmar om dagen, ibland tar jag paus för lunch och ibland inte. Jag sitter i ett kalt, tyst, mörkt och dragigt kontor omgiven av fyra blanka väggar. Denna brist på intryck gör att jag måste ljuga mig ur den extremt torftiga situationen och förlita mig helt på fantasin. Överlag tycker jag att livet är rätt tråkigt så jag brukar hela tiden formulera verkligheten vackrare än den kanske förtjänar, för att den ens ska bli uthärdlig. Ibland överlever någon av dessa formuleringar så länge att jag hinner få ner den på papper. Till slut, efter ungefär två år, blir meningarna så många att de bildat en bok.

Men omarbetar du mycket för att få till det så bra som det blir?

Ja, intill vansinnets rand. Jag slänger, skriver om och ändrar, in i det sista. Min redaktör utsätts sadistiskt för min masochism, de sista meningarna i Ett liv för lite sms:ade jag in från semestern i somras, samma dag som boken skulle gå till tryck. Det gillade hon inte.

Ett liv för lite handlar om ett syskonpar, eller egentligen en hel familj, och sträcker sig över flera årtionden. Det vimlar av tidstypiska detaljer. Hur gjorde du research för att hitta rätt i de olika tiderna?

Jag har tittat på tusentals bilder, ritningar, klipp från gamla Stockholm. Länsat Stockholms Stadsmuseum på böcker och beskrivningar av hur staden såg ut då. Hängt på sajten Stockholmskällan alldeles för mycket. Och sen har jag skrivit ner allt jag lärt mig, och sedan försökt glömma ungefär 95 procent av det. Inget är så livshotande för fantasin som research, plus att redovisningsplikt är raka motsatsen till gestaltning. Även Davids sjukdomsskildring bygger på timmar av samtal med patienter som delar hans diagnos, överläkare, nedskrivna och filmade redogörelser för psykoser – det mesta av det är bara ett slags grundkunskap, sedan tvingas man ändå ljuga fram ett scenario där den där kunskapen är en vägledare med rätt kasst lokalsinne.

Både Bara någon att straffa och Ett liv för lite kretsar kring släktens och familjens påverkan, och psykisk sjukdom. Hur kommer det sig att du skriver om just detta?

För att jag när en osläcklig törst att ta reda på varför människor blir som de blir: familjedynamik är själva grunden för hur uppfuckade vi alla blir, och då är psykisk sjukdom det yttersta gränsvärdet där fantasin besegrar verkligheten, vilket är ett genomgående tema i mitt liv och skrivande: att våga vägra verkligheten.

Det låter lite som en beskrivning av David. Har han likheter med dig?

Väldigt många. Jag har alltid befunnit mig i en pågående otrohet med fantasin: människor tror att jag befinner mig hos dem och lyssnar på vad de säger, när jag i själva verket är hundratals mil därifrån.

Din första bok blev nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Hur kändes det? Kände du förväntningar på dig när du skrev efter det?

Nä, inte särskilt. Jag hade större förväntningar på mig själv inför första romanen, att jag ville visa för andra att jag kunde skriva skönlitterärt. Den stora pressen vad gällde den här boken var huruvida
jag hade kastat bort två år av mitt liv på något som ingen skulle bry sig om, och det tror jag är en rädsla ingen författare blir av med. Däremot var det rätt jobbigt att så många tjatade, i vissa fall krävde, att Ett liv för lite skulle Augustprisnomineras. Det skapade ett hopp i mig som jag inte hade innan, och hopp är rätt jobbigt att leva med. Det gör sig liksom påmint hela tiden och kan leda till höjt blodtryck.

foto: Emily Dahl

Vad skriver du på nu?

Arbetstiteln är snodd från en replik min flickvän sa till mig härom kvällen: ”Du är så vacker när jag gör dig illa”. Det är en kärlekshistoria mellan två psykopater som hela tiden försöker kontrollera varandra. Boken alltså, inte min relation.

Vad läser du? Har du några litterära förebilder/favoritböcker?

Jag läser mest serietidningar. De bästa serierna jag följer just nu är Bodies av Si Spencer, Southern bastards av Jason Aaron, och så Grant Morrisons överambitiösa sätt att knyta ihop hela Detective Comics parallella universum i Multiversity.

Du har tidigare recenserat för oss här på dagensbok. Har recensionsskrivandet gett något till ditt skönlitterära skrivande?

Inte själva skrivandet, men det tvingade läsandet. Att utvidga sitt läsande är att utvidga sitt skrivande. Annars hade jag bara läst serietidningar och flygplatslitteratur, och förmodligen skrivit därefter.

Den 4 december kommer Kristofer Ahlström till Mariaplans bokhandel i Göteborg och pratar om Ett liv för lite.

Similar Posts:

• Mellan fantasi och verklighet. Eller i allt på samma gång.
• Vecka 47 på dagensbok.com – klimatkris och melankoli
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Hemskt och hemskt fint om Gotland

Mårten Melin är aktuell med Lite mer än en kram, en ungdomsbok om de första trevande sexuella situationerna i en ung killes liv. Jag passade på att intervjua honom om boken och om hans skrivande.

Först och främst; hur kom du på idéen till att skriva den här boken, Lite mer än en kram?

Det kom från lite olika håll. Jag skrev lätt snuskigt första gången i Som trolleri (2010) när 12-åriga Mona stoppar ner handen i Mikaels byxor och smeker hans … svans. I Förvandlad (2011) skrev jag om Måns och Felicia som blir förvandlade till stora kattdjur när de blir ”amoröst retade”, och i lättlästa böckerna om Måns och Emma (2010-2014) handlar det först om första dejten, sedan om första kyssen, om första övernattningen, första hånglet och så vidare. Sedan läste jag Tony Elgenstiernas bok om Hans-Eric Hellbergs bok Kram och uppståndelsen kring den. Det slog mig att ingen riktigt skrivit om sex för barn på det sättet på länge. Ja, och så märkte jag hur intresserade av sex många 12-åringar jag träffade på författarbesök var. Jag ville skriva något för dem.

Lite mer än en kram handlar mycket om sex, fast sett ur en ung tonårings perspektiv. Var det svårt att hitta rätt nivå? Kommer du ihåg hur det kändes själv att vara tretton, eller har du använt dig av andra källor för
research, och i så fall vilka?

Jag kommer ihåg allt, haha. Det är tråkigt att unga människor som vill läsa om sex nästan alltid är hänvisade till berättelser för äldre, ungdomsböcker, vuxenböcker, filmer … Ja, och så porr på internet som bara är några klick bort, och Paradise Hotel på teve.

Är det svårare att skriva om sex än om andra saker?

Nä, det är ju enklast att skriva om sådant en känner till själv. Det gäller nog bara att komma över en tröskel. ”Det här kan jag ju inte skriva, vad ska folk säga då?” De får säga vad de vill, jag vet att den här boken behövs. Det har redan många skolbibliotekarier vittnat om.

När skriver du helst på dagen? Har du ett kontor du går till eller var sitter du när du jobbar?

Jag har ett litet arbetsrum hemma i lägenheten, en gammal klädkammare med fönster. Och jag skriver när ungarna är i skolan och i förskolan, alltså på dagtid. Sex timmars arbetsdag!

Du är väldigt produktiv. När jag kollar din utgivning är det flera gånger som du gett ut många böcker på ett år. Hur snabbt skriver du egentligen? Hur ser processen ut från idé till färdig bok för dig?

Jag tycker det kan ta ganska lång tid ibland, men jag gör ju det här på heltid. En roman tar ett halvår att skriva, från idé till färdigt manus. I bästa fall. Men många av mina böcker är lättlästa, och väldigt korta. Där kan arbetsprocessen vara en vecka ibland. Helt galet! När jag skrev noveller till min novellbok Liksom helt magiskt som kom tidigare i år var novellerna väldigt idéburna. Det räckte ofta med att få idén och så pang! så skrev novellen nästan sig själv. Sedan kan det ju vara så att jag hade kunnat fila längre på mina historier. Men jag är otålig och tröttnar snabbt. Då vill jag bli klar och sätta igång med något annat. Jag har redan skrivit uppföljaren till Lite mer än en kram som ska heta Mycket mer än en puss. Där är det Isa från första boken som berättar. Kommer hösten 2015.

Vad tycker du om att läsa för böcker, när du själv läser?

Kärlek och skräck. Samma som jag skriver. Just nu plöjer jag hela Neil Gaimans Sandman. Jag läser också Kelly Links noveller som jag är väldigt glad i. Vad som helst kan hända i dem, de säger så mycket om vad litteratur kan vara. Rainbow Rowells böcker är nya favoriter. Och så försöker jag hänga med i vad som händer i Spider-Man så här 37 år efter att jag läste serien för första gången.

Lite mer än en kram rekommenderas för 9-12åringar. Vad läste du när du var i den åldern?

Mnja, 11-13 säger både jag och förlaget. Sedan att biblioteken och bokhandeln har sina strikta åldersindelningar är lite synd tycker jag. Men, jag läste det som en läste på den tiden. Astrid Lindgren, Hans Peterson, Hans-Eric Hellberg, Sven Wernström … Och så Marvel. Det enda DC jag läste var House of Mystery, de gick i Sverige i en tidning som hette Mysterieserier. Och så slukade jag Richmal Cromptons Billböcker. De är fortfarande himla bra.

Vad håller du på att skriva just nu?

Jag ligger så bra till med många titlar i pipelinjen, så nu tänkte jag ha min ”Jimi Hendrix ’69”-period: testa och se vad som händer och inte oroa mig så mycket för resultatet. Otroligt lyxigt, så klart. Men jag har en novell från min novellsamling som jag vill skriva vidare på och det har jag börjat så smått med. Och så vill jag skriva skräck för sjuåringarna, skrämma dem lite lagom så där.

Du är ute en hel del på skolor och pratar om ditt skrivande. Om man själv är intresserad av att skriva, vad är dina bästa tips då? Ge minst tre.

Läs mycket och titta på film för att få saker som du kan sno. Skriv sådant som du själv skulle vilja läsa. Och undvik så många adjektiv du kan. Och adverb!

Similar Posts:

• Porr för barn – en bra idé?
• Sköna snubbar
• ”Du säger inget till någon, va?”
• En sorts hemlig klubb
• Förbudslistor och läslistor

foto: Mario Prhat.

Riv alla tempel handlar om en kille som fastnar i steroid- och träningsmissbruk. Hur fick du idén att skriva om just det?

Jag visste att jag ville skriva en bok om kroppslighet, om den manliga kroppen som objekt. Det är ett tema som jag närmat mig mer och mer i mitt skapande, som jag av olika anledningar finner intressant att utforska. Idén till att skriva om just bodybuilding kom från ett reportage jag läste i DN för ett par år sedan, om en person som förstört sin kropp med stora mängder steroider. Det var en väldigt gripande berättelse och jag kände direkt att den borde berättas i bokform, skönlitterärt, för den typen av berättelser läser man sällan annars. Framförallt var det intressant att skildra hur vårt samhälles kroppsideal väldigt konkret manifesterar sig i en ung människas liv, hur det för den personen mot avgrunden.

Du har tidigare gett ut novellsamlingar och serieböcker. Vad är det som avgör vilken form du väljer att arbeta i?

Allt från idéns beståndsdelar, om den behöver ett längre eller kortare format, bilder eller ej, till vad jag känner för just då. Det är väldigt skönt för mig att kunna växla mellan formerna, på så sätt tröttnar jag inte på någon av dem.

Allt jag rör vid försvinner är en serieantologi som kom ut 2009, där du skrivit alla berättelserna men låter olika serietecknare tolka. Vilken bra idé! Hur kom den till?

Egentligen mest på grund av tidsbrist, jag hade så många historier som jag ville berätta, men hann inte rita dem alla själv. Så jag började sprida ut manus bland tecknare som jag uppskattade. Plötsligt insåg jag att det gick att samla dessa historier i en bok, och på den vägen var det.

Titlarna på dina böcker funderar jag lite över, som jag ser det har de inget klart samband med innehållet i böckerna. Hur väljer du dem?

Tja, jag har fått en del kritik över att mina titlar är lite luddiga och folk tenderar att ha svårt att skilja på dem. På senare år har jag försökt jobba mer med att renodla och hitta på slagkraftiga titlar som folk kommer ihåg. Samtidigt tycker jag inte att en titel måste ha en övertydlig koppling till innehållet, tvärtom är det bra om folk börjar fundera över vad som egentligen menas. Oftast finns det ju flera förklaringar än en till varför böckerna heter som de heter.

En sak jag slås av när jag läst dina berättelser är den gedigna faktabas de ofta tycks vila på. Du verkar ha spetskompetens inom de mest skilda ämnen, från sektliv till gamla filosofer till nu senast bodybuilding. Gillar du att göra research? Hur brukar du gå till väga? Och hur väljer du ämnen att skriva om?

Ja, jag anser att en bra författare bör gå tillväga på samma sätt som en seriös journalist eller forskare, man måste sätta sig in i ett ämne för att kunna skildra det på ett rättvist sätt. Jag ser det som en utmaning att skildra miljöer som jag inte har en direkt erfarenhet av, men som jag kan lära mig något om och sedan skriva om. Egentligen finns det ju inget man inte kan skriva om, det gäller bara att avsätta tid åt att läsa in sig en massa på ämnet samt våga bege sig ut i verkligheten en stund. Tyvärr verkar det vara en bristvara hos många författare, och därför blir deras böcker tråkiga och intetsägande.

Berätta lite om ditt projekt att skriva en trilogi om maskulinitet. Varför just det ämnet? Och hur går du till väga?

Om man vill att samhället ska förändras och bli mer jämlikt krävs det att alla gör vad de kan för att uppnå denna förändring. Tyvärr tror jag inte att vi kan avskaffa patriarkatet hur mycket än kvinnor kämpar, det är vi män som måste agera också. Att börja prata om allt som är konstigt, fel och sjukt med hur det är att vara man idag är en början på en sådan förändring. Ingen annan kommer göra det åt oss.

De andra delarna kommer jag jobba med på ungefär samma sätt som Riv alla tempel. Jag börjar med en period av research för att sedan skriva en fiktiv historia som ligger så nära verkligheten som möjligt. Del två kommer handla om näthat och utspela sig i Skåne.

I serieboken Tidigt på morgonen låter du läsaren lära känna karaktärer som du sedan ofta släpper taget om mitt i berättelsen, när jag precis kommit in i det. Varför gör du så?

Ha ha, ja du … Är det inte det som är tjusningen med noveller? Små korta inblickar i människors liv, som man sedan aldrig mer får träffa men kanske ofta tänker på …

Hur har du fått så bra personkännedom?

Jag brukar hävda att jag fått den från min mamma, som jobbade inom vården i många år. Hon var berömd för sin goda hand med människor av alla dess slag, och hon har lärt mig många fina värderingar. Sedan kan man ju ha en viss läggning, att man gillar att iaktta och analysera sin omgivning. Jag ägnar ganska mycket tid åt att fundera över folks karaktärer, över deras livsval och så vidare. Ibland kan det till och med bli lite jobbigt. Men rent konstnärligt ger det ju utdelning.

Hur var det att gå från novellformat till romanformat? Skillnader, svårigheter, etc?

Det var svårare än jag trott, eftersom textmassan blev mer svårhanterlig och bångstyrig. Samtidigt har jag skrivit flera noveller som är så långa att de närmast är ett slags kortromaner, så steget var inte enormt, men det märktes ändock. Jag försökte vara väldigt uppstyrd med en skrivschema, noggranna kapitelindelningar och så vidare, men en roman blir snabbt som ett levande väsen som sticker av i de mest oväntade riktningar. Men genom hårt arbete och duktiga förläggare och redaktörer fick jag pli på det till slut. Jag lärde mig väldigt mycket och känner mig extremt peppad på att ge mig i kast med nästa roman.

Similar Posts:

• Det är synd om människorna
• Hört den om moderkakan?
• Två sidor av utsatthet
• Författarintervju med Loka Kanarp
• Att bevisa sin betydelse

Meningen var att prata om Kennet Klemets översättning av Blaise Cendrars Reseanteckningar (Ellips Förlag), jag hade inte hunnit få själva boken. Åt äpplen. Drack vatten. Vad som bjöds i Press Centre, men lyckades sno lite kaffe åt mig och Klemets, i ett kök en bit bort från intervjurummen. Och lite godis, som fanns där, samt en banan. Var mycket nöjd med det ett tag.

Kennet Klemets (Foto Håkan Kristensson)

Intervjurummet hette Lilla blå 1, med en röd plastblomma. Gråblått olustigt rum, brackstelt men helt okej.

I alla fall så pratade vi ganska länge (en timme). Till min förvåning hittade jag i transkriptionen bara en enda fråga. (”Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?”) Intervjun styrdes helt utan orientering, jag pladdrade eller slängde fram ett namn, påståenden – men som Klemets ödmjukt spann vidare på.
Resultatet blev ändå mycket intressant.

Jag babblade på, och vi kom så småningom in på Kennet Klemets nya diktsamling Beröringen (W&W, 2013), som han skulle läsa ur på bokmässan.

Frågorna inom parentes är ungefärliga utifrån vad jag babblade om.

(Ska du läsa hela diktsamlingen Beröringen?)

Ja, de gånger jag läst den har jag läst hela, den går inte att bryta. Det upptäckte jag inför första läsningen, att den är som en långdikt. Jag skrev den som enskilda dikter, men som hänger ihop mer eller mindre.

Beröringen skrev Klemets under en treårsperiod, i tre olika städer (Paris, Göteborg och Helsingfors). En bok som jag upplever bryter lite mot hans tidigare diktsamlingar.

(Finns det en vilja att bryta och leka med olika poetiska stilar?)

Nja, men det finns inget självändamål i det, utan de blir som de blir. Jag tycker att de senare böckerna ofta har kommit till genom att jag börjat med en befintlig text, ett utkast som ligger mellan diktutkast och en form av dagbok. Och att jag reducerat och lagt till. Sen efter ett tag, ofta väldigt lång tid, så börjar en form uppstå. Fast i det här fallet var det faktiskt formen, det riktigt korta formatet, som blev till väldigt tidigt i processen.
Men sen blev det ännu kortare.

(Det korta, avskalade – som jag upplevde krävde en nedskruvad läsning, var det något du medvetet ville utforska?)

Nej, det finns inget sånt. Det är och bör få vara omedvetet, tror jag.
Jag började faktiskt skriva diktsamlingen ett halvår innan min separation. Dikten blev tidigt för mig att betrakta som en separationsbok – för det var en otroligt smärtsam separation. Det rimmar med formen – att det knappt fanns någonting kvar.
Men å andra sidan skrev jag på den så pass länge att jag inte tycker resultatet blev en jättesvart och uppenbar separationsbok.

Jag vet inte själv vad har blivit för bok. Många uppfattar den som ljus.

Men det är möjligt att det fanns ett behov av att bryta mot …
Men jag har det där väldigt starkt i mig, rytmen finns ju även i Beröringen – men det finns alltid en poäng att försöka jobba mot sin egen naturliga eller konstnärliga stil.

Kennet Klemets arbetar med olika manus och översättningar parallellt.

(Hur kan du hålla ett fokus på språk och stil med så många projekt igång samtidigt?)

Skulle säga att när jag håller på med ett manus, så håller jag på med det tills det känns … det kan handla om en månad, eller tre månader – tills jag känner att jag inte kommer längre, men att det inte känns klart nog att skicka in – att ”jag kommer inte längre just nu”. Då växlar jag in på ett annat manus. Och när jag lägger ifrån mig ett manus är det helt borta för mig. Jag har ingen kontakt med det överhuvudtaget.
Det är inte så att jag går och smågluttar, utan då är jag helt fokuserad på ett annat manus, eller om jag håller på med en översättning.
Det är så tydliga mentala landskap. När jag kliver ur det, så ligger landskapet kvar i plastfickan tillsammans med manuset.

(Foto: Håkan Kristensson)

Sen använder jag en viss musik, som jag aldrig lyssnar på annars – förutom när jag skriver.
Till exempel Burial, brittisk electronica, som jag använt mig mycket av som skrivmusik – inte till Beröringen men till en tidigare bok och ett manus som jag håller på med nu. Instrumental musik. Och inte hela tiden.
Men då är det alltid en skiva, vars musik är helt och hållet förknippad med det manus jag håller på med.

Jag lyssnar inte på det annars, det finns med och förstärker landskapet.

När det gäller Klemets översättningar så återutgavs nyligen hans översättning av Marguerite Duras Det är allt (Ellerströms, 2013), som gavs ut redan 2000. Klemets har reviderat sin egen översättning, en väldigt fin bok, som inom kort kommer att recenseras på dagensbok. (Vi pratade en bra stund om Duras, ett samtal som jag lägger upp i samband med recensionen av den reviderade upplagan.)

Fokuserar här istället på Blaise Cendrars Reseanteckningar, som nyligen gavs ut av det finlandssvenska förlaget Ellips (boken distribueras av Pequod Press i Sverige).
En bok som jag inte hunnit få inför intervjun. (Beklagligt, den fanns någonstans på bokmässan, vid en monter jag inte lyckades hitta. Ja, jag kunde inte ens uttala Cendrars – vilket jag fortfarande inte kan.)

Så i försök att uttala hans namn, blev det naturligt att vi började där med författaren Frédéric Louis Sausers ”nom de plume” (pseudonym, författarnamn), Blaise Cendrars.

Det var inte hans riktiga namn, men Blaise kan ses som en variant på det franska ordet braise som betyder glöd – och cendre betyder aska. Och ”ars” som på latin betyder konst, konsten. Glöd – aska. Som en Fågel Fenix-figur – någon som reser sig ur askan.

(Gunnar Harding är väl annars den som översatt Cendrars poesi?)

Han var den som introducerade Cendrars i Sverige, redan i slutet av 1960-talet. Gav ut en Cendrars-bok – en urvalsvolym – med både hans dikter och prosa. Sen har ju Harding haft med honom i flertalet antologier och dylikt. På 60- och 70-talet var han ganska läst i Sverige, liksom många andra franska poeter och författare var på den tiden. Men numera är Cendrars ganska okänd i Sverige – i Frankrike är han ju fortfarande en av de stora – hans självbiografiska böcker har till exempel nyss getts ut i den franska klassikerserien Pléiade .

(Varför har han glömts bort tror du?)

Det går hand i hand med att det är så mycket av litteraturen idag som inte syns – dels kommer det in nya grejer hela tiden – men också att den mer smala litteraturen får allt mindre plats. I offentligheten.

(Varför ville du översätta Reseanteckningar?)

Det blir en nyintroduktion av Blaise Cendrars författarskap. För mig har den här boken, rent personligen, superdjupa rötter. När jag bodde i Uppsala under mitten av 80-talet, så hittade jag på ett antikvariat Poètes d’aujourd’hui av Roger Girod – en antologi med franska dikter. Där fanns två dikter som, trots att de var skrivna 1924, hade en otrolig fräschör, som gjorde mig alldeles paff. Och det var två dikter av Cendrars.
Det visade det sig vara just två dikter från Feuilles de route, Reseanteckningar. De där två dikterna översatte jag, och publicerade i Lyrikvännen i slutet av 90-talet.
Senare fick jag för mig att jag skulle översätta hela Feuilles de route – Cendrars sista diktsamling. Efter den så började han skriva prosa, och efter det journalistik och bla bla – han släppte poesin helt.

(Är det inte svårt att översätta poesi, hur stor frihet har man som översättare?)

Ambitionen är alltid att ligga så nära som möjligt. Men sen finns det alltid olikheter i språket, ett ord i franskan som kanske inte har en exakt motsvarighet. Man kanske måste lösa upp det i två ord.
Men det är ändå en ny bok man skriver. Att översätta är de facto att skriva boken för första gången. Sen har man inte ”hittat på” dikterna i fråga, men det är första gången dikterna formuleras på svenska.

Jag har översatt 1800-tals-författare, som Gérard de Nerval, som också skrev väldigt straight – ja så pass straight som man kan skriva om vansinne.

Översatte även några dikter av Nerval som är bundna, rimmade – men jag fixar inte det. För där är man tvungen att göra avkall på väldigt mycket – om man vill behålla rimmen även i översättningen. Men jag har en vän som gärna översätter rimmat. Jag tror det hänger ihop med att han själv skriver rimmat och roas av det.
För mig blir det bara en plåga.

Men språket i Reseanteckningar är väldigt rakt, straight.

(Men det gör väl inte översättningen mindre komplicerad?)

Nej, alla översättningar har sina utmaningar. Till exempel är Marguerite Duras språk både rakt och väldigt säreget samtidigt. När man översätter prosa, då kan man ju hamna i en mening som man inte riktigt lyckas få kläm på, men där kan man luta sig mot det omgivande, själva kontexten – och dra en rimlig slutsats av vad meningen betyder.
Duras Det är allt är ju närmare poesi, på nåt sätt. Där finns en del märkliga utsagor, som inte ens fransmän riktigt förstår. Då får man som översättare till sist bestämma sig för en tolkning. Men det var extra svårt att göra i Det är allt, eftersom jag inte alltid kunde luta mig mot en given kontext.

(Som översättare gäller det väl att man har en stor kunskap om författarens liv, sammanhanget, tid, plats osv?)

Det är en fördel. Inte ett måste, men fördel.

(Varför Reseanteckningar?)

Som jag sa med Cendrars, att jag drabbades av dikterna i mitten av 80-talet – det sådde ett frö. Som växte med tiden, tills jag kände att ”nu vill jag översätta”. Utan att veta om något förlag ville ge ut den.
En diktsamling från 1924, av Blaise Cendrars – det kunde vem som helst räkna ut, inte minst jag, att det inte ens var säkert om någon ville ge ut den. Jag provade först med svenska förlag som jag tänkte hade intresse för en sådan bok, men de tackade nej på grund av att det är så svårt att sälja denna typ av litteratur idag.

Men till sist frågade jag det lilla underbara förlaget Ellips, som är författardrivet och som ger ut böcker av helt andra anledningar än att tjäna pengar.
Jag tycker att det är konstigt att det inte har skrivits mer om Ellips i svensk media, faktiskt uppseendeväckande. Det är som sagt ett författardrivet förlag och det tror jag att vi kommer att få se mer av även i Sverige. I en inte alltför avlägsen framtid. Tyvärr, får man kanske säga, för det är inte en jättelyckad utveckling, men i sammanhanget känns det väldigt sympatiskt och kanske det som krävs ibland. Trots att det måhända inte bör vara meningen att författare själva ska ge ut böcker. Men kanske ett resultat av att de stora förlagen släpper mycket av sin utgivning.

Ellips Förlag ger ut, bortsett från min översättning, enbart finlandssvenska poeter – som Peter Mickwitz, Eva-Stina Byggmästar mfl.

Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?

Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars.

Här kom alltså min enda fråga. Men Klemets är väldigt ödmjuk. Och hade fokus.

(Ditt förhållande till franska språket, skriver du på franska också?)

Nej, jag började med franska sent. På gymnasiet, sen började jag plugga franska på universitetet. Jag började ju med franskan ungefär samtidigt som mitt litteraturintresse föddes. Och då var det mycket av de franska modernistpoeterna, Paul Éluard, Cendrars – ja, Robert Desnos och så. Men Blaise Cendrars gjorde starkast intryck.

Jag bad Klemets att välja en dikt från Reseanteckningar – för att avsluta lite snyggt, lite cendrarskt.

Från diktsamlingens avslutande del, ”Sydamerikanskor”, sista dikten.

VII

Vi vill inte vara sorgsna
Det är för enkelt
Det är för dumt
Det är för bekvämt
Man har alltför ofta orsak till det
Det är inte smart
Alla är sorgsna
Vi vill inte längre vara sorgsna

Så låt oss inte. Tack Kennet Klemets för ett mycket givande samtal.

Similar Posts:

• ”men den oändliga variationen …”
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Hjärnhalvorna klingar emot varandra

foto: David Bergström.

Hur fick du idén till den här boken?

Jag samlar på mig saker hela tiden som jag tycker är intressant och skulle vilja utforska. Ibland blir det att jag slår ihop saker.

Som politik och varulvar?

Haha, ja. Sen börjar historien skriva sig själv när man väl satt igång. När man skriver inom en genre som jag gjort finns det vissa saker att förhålla sig till.

Vilka saker är det inom varulvsgenren, jag kan inte den så bra?

Du ska ha med en förvandlingsscen. Gärna en drömsekvens… En herrgård kanske man vill slänga in också!

Av alla monster, varför just varulvar?

Jag läste mycket urban fantasy på mitt jobb som bibliotekarie, och tyckte det var mycket som var tråkigt och stereotypt. Varulvarna är ju lite den eviga tvåan; vi har haft vampyrhajpen och zombiehajpen men det kom liksom aldrig riktigt nån varulvshajp. ”Skulle det kunna gå att göra detta intressant igen?” tänkte jag.

Sen valde jag att skriva om stadsgerillan eftersom det passar så himla bra ihop med varulvar. Det är en kamp där man överdriver sin egen betydelse, man tvingar fram förändring på ett sätt som aldrig har fungerat i praktiken. Ingen kollektiv kamp som jag själv förespråkar, men det är jätteintressant att läsa om.

Viktor berättar att han använt sig mycket av facklitteratur, även när det gäller varulvar. Gamla folksägner och uppslagsböcker som The werewolf book – the encyclopedia of shape-shifting beings av Brad Steiger, och en bok som heter Queer legends – queer wolf, redigerad av James EM Rasmussen. Den sistnämnda är varulvsnoveller med queerperspektiv. Han inspirerades också mycket av Blekingegade ligan 1 & 2 av Peter Ovig Knudsen; ”svinbra reportageböcker om en dansk bankrånarliga/stadsgerilla”.

Den boken jag läste som fick mig att känna ”fy fan det här skulle jag göra tusen gånger bättre” var Kelley Armstrongs Biten.

Offren är tydligt utpekade personer, kända för allmänheten. T.ex har du valt att ta livet av ”Skaramannen”, som väldigt tydligt är Bert Karlsson. Det är ju extremt provokativt. Var det ett direkt beslut eller funderade du länge över det? Varför valde du att göra så?

Jag tycker det är lite roligt och harmlöst när det bara rör sig om böcker. Om man har haft en sån politisk karriär som han har haft; – han har ju gjort dåliga saker på riktigt!; – då kan man fan ta att någon gör så här i en bok. Sen använder jag honom som karaktär, det är en viss skillnad. Jag har förhållit mig väldigt fritt till den verkliga personen Bert Karlsson. Gjort research men också hittat på en del.

Ingen är ju heller med i den med sitt riktiga namn, även om jag citerade i princip rakt av från tidningsartiklarna om han som ristat in hakkors i pannan. Det är ju inte så svårt att leta upp… Jag tycker det vore roligt om folk leds till den riktiga historien bakom.

Under läsningen funderade jag mycket över godhet och ondska. Om det är omständigheter som skapar rasister och mördare, eller om människor föds så och är omöjliga att ändra på sen. Hur tänker du själv kring det?

Jag är ju inte så inne på att man föds på nåt visst sätt, det är självklart att man formas av omständigheter. Synen på godhet och ondska är väldigt naiv i boken, men det är något jag försöker att inte vara personligen.

Jag läste en sågning på goodreads där recensenten tyckte att den rättfärdigar våld. Men det tycker inte jag, snarare problematiserar det. Men det är kul med reaktioner! Jag tar hellre många höga och låga än att folk ger mittenbetyg. Sen tror jag att ju mer man kan identifierar sig med de hemska tankarna som kommer fram i boken, desto läskigare blir det.

Boken har ett tydligt släktskap med Dostojekvskijs Brott och straff. Vad är din egen relation till den boken?

Jag älskar Brott och straff, det är en helt jävla fantastisk bok! Jag läste den under tiden som jag skrev också, det finns flera referenser till den. Det här med att han håller på att försäga sig, till exempel. Det är en moralisk diskussion i den också. Känns lite förmätet att jämföra sig med världens mest spännande bok bara…

Man hade ju kunnat utveckla den mer åt det hållet och utforska psykologiskt, men jag ville göra en komprimerad bok med action och så. Ett hopkok av idéer. Men just nu håller jag på att skriva ett riktigt långt projekt där man mer gräver ner sig i saker, vi får se hur det går…

Ja, det var min nästa fråga faktiskt. Vad skriver du på just nu?

Jag ska försöka hålla mig till verkligheten den här gången. Universitet i Lund kommer att vara temat, och studenter. Den handlar om hur det är att komma från en miljö som inte är akademisk, och hamna i den, det går att göra ganska mycket på. Just nu samlar jag på mig saker. Det går ganska långsamt, men jag känner inte nån som helst press på att bli klar.

Du har valt att skriva båda dina böcker under pseudonym. Kommer du att ge ut något under eget namn också? Vad är bra och vad är dåligt med pseudonym?

Det dåliga med det (anser förlagen) är att människor inte kan koppla det till en person, och då är det svårare att sälja. Men jag tycker det är skittrist att fokusera på författaren som person.

Det som är positivt är att man känner sig friare. Jag tror att man är det också. Man blir inte uppsökt av någon som tar illa upp. Första boken (Bollkastaren, 2010) var det rätt många som skulle ta illa upp av. Tidigare arbetsgivare och så… (Boken handlar om att jobba på tivoli och förskingra pengar, bland annat, Linas anm.). Där kändes det säkrast att använda pseudonym.

De skrev om Han åt mitt hjärta på Nationell.nu. Recenserade i och för sig bara Aftonbladets recension av den, läsa själva orkade de inte haha! Men de är ju kända för att ha dödslistor och så. Då kändes det skönt med pseudonym.

Sen vet man ju inte vad man kommer att skriva i nästa bok.

Viktor berättar om en bok som behandlar just det där med pseudonymer, Mask: litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer, nominerad till Augustpriset, som bland annat tar upp vilket litterärt sisyfosarbete det vore att byta pseudonymer och behöva jobba upp sig från noll. Jämförbart med om Viktor plötsligt skulle ge ut under eget namn istället. Debutanter behandlas annorlunda, det är svårare att slå sig fram och det är ofta en styvmoderlig underton i recensionerna.

Jag är ju liksom inte hemlig med det eller så, men det känns skönt att inte blanda ihop det med min yrkesroll. Samtidigt skulle jag inte förneka att det var jag om någon frågade eller så. Att inte få credden är väl jobbigt på ett sätt. Men jag kan fortfarande säga det till folk jag är nära, det känns inte som något problem. Sen känns det mer ärligt när folk som inte vet säger att de gillar den. Då är det ju boken de gillar, de säger inte så för att vara snälla.

Det är en stark politisk underton i din bok. Skriver du för att förmedla budskap?

Ja… fast både ock. Det blir inte exakt vad man själv tycker och tänker, eftersom det är påhittade karaktärer. Det stora brottet i den här boken är kanske inte just morden… (Viktor säger vad han tycker är det stora brottet, men för er som inte läst vill jag inte avslöja, Linas anm.) Sen att man skriver och väver in manifest som är mer uppenbart, det kanske inte är den stora poängen.

Vad har du fått för reaktioner?

Det har ju varit mycket positivt. Folk läser den på så olika sätt, det är roligt. Vissa fokuserar på humor, andra tycker det är väldigt mycket ångest i den.

Jag tycker det var roligt att nazisterna hittade den. Även om de inte pallade läsa så kände de att de måste skriva om den. Trots att det inte varit en stor pr-grej har det ändå skrivits en hel del, förlaget fick kulturstöd för den så det är ju också en form av kvalitetsstämpel. Den gick till och med som följetong i Arbetaren!

Sen är det en skön grej för mig att jag inte försöker leva på det. Man är ju väldigt fri, inga krav på att det måste säljas en massa, att man ska hålla sig framme och så vidare. Det passar mig. Jag tycker ju mest det är roligt att skriva och läsa.

Viktor Algren är aktuell i Malmö nu i veckan. Den 17 oktober kl 18.00 framträder han i Kirseberg tillsammans med Nene Ormes och Pål Eggerts i ett samtal som heter ”Mitt magiska Malmö”. (Så vill ni se hur han ser ut är det ju ett tips…)

Similar Posts:

• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Veckan på dagensbok.com – Mandariner, prinsessbiografi och varulvar
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson