Hösten är min bästa årstid. Det är fortfarande inte svinkallt, det funkar att ha skinnjacka med tjocktröjan under och kängor på fötterna. Träden har inte tappat sina löv, utan bjuder tvärtemot på fantastiska färger. Kanske är det alla utbildningar som påbörjats just höstar, men det är något i luften som signalerar nytt liv. Jag blir ofta kär på hösten, till exempel, och jag tror inte att det är en slump. Naturen må gå mot döden, men det är en vacker död, sprakande av eld och förhoppningsfullt hög luft.

Och så kommer mörkret tidigare om kvällarna, vilket gör det helt legitimt att stänga in sig i sovalkoven redan vid niotiden med boken framför näsan. Just nu läser jag nobelpristagaren, och ja, jag hade turen, som DN uttrycker det, att inte ha upptäckt henne tidigare. Alice Munro skriver vackert och lättläst, men smart situationsbaserat, på ett självklart sätt om kvinnors liv och öden. En typisk författare där det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så fantastiskt (men jag ska försöka göra det till nästa vecka). Klart lästips förstås!

Annars bjuder veckan som vanligt på recensioner/boktips varje dag. Idag skriver vår Alice om Josefin Holmströms Antarktis, en bok hon kallar tunn och tänkande, och vill klassificera som impressionistisk.

Björn skriver om Geir Lippestads Det vi kan stå för; en redogörelse för Breivikrättegången. Björn tycker dock att den ”inte ger så mycket förtroende inför framtiden som den tror att den gör”. Läs recensionen imorgon.

Christina har läst Jonna Fries diktsamling Omgångar som hon tycker mycket om. ”Den undersöker stora teman som kärlek och död genom att fläta samman kropp och omgivning på ett fantastiskt sätt!” Hela recensionen läser du på fredag.

På söndag skriver Håkan om Blaise Cendrars nyöversatta Reseanteckningar. Samtidigt kommer en intervju med översättaren Kennet Klemets upp, gjord på bokmässan i år. Håkan tycker att boken känns fantastiskt modern trots att dikterna är snart hundra år gamla.

Min egen intervju med Viktor Algren, författare till den politiska varulvsboken Han åt mitt hjärta kom för övrigt upp igår, missa inte den!

Similar Posts:

• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• En riktig författare

foto: David Bergström.

Hur fick du idén till den här boken?

Jag samlar på mig saker hela tiden som jag tycker är intressant och skulle vilja utforska. Ibland blir det att jag slår ihop saker.

Som politik och varulvar?

Haha, ja. Sen börjar historien skriva sig själv när man väl satt igång. När man skriver inom en genre som jag gjort finns det vissa saker att förhålla sig till.

Vilka saker är det inom varulvsgenren, jag kan inte den så bra?

Du ska ha med en förvandlingsscen. Gärna en drömsekvens… En herrgård kanske man vill slänga in också!

Av alla monster, varför just varulvar?

Jag läste mycket urban fantasy på mitt jobb som bibliotekarie, och tyckte det var mycket som var tråkigt och stereotypt. Varulvarna är ju lite den eviga tvåan; vi har haft vampyrhajpen och zombiehajpen men det kom liksom aldrig riktigt nån varulvshajp. ”Skulle det kunna gå att göra detta intressant igen?” tänkte jag.

Sen valde jag att skriva om stadsgerillan eftersom det passar så himla bra ihop med varulvar. Det är en kamp där man överdriver sin egen betydelse, man tvingar fram förändring på ett sätt som aldrig har fungerat i praktiken. Ingen kollektiv kamp som jag själv förespråkar, men det är jätteintressant att läsa om.

Viktor berättar att han använt sig mycket av facklitteratur, även när det gäller varulvar. Gamla folksägner och uppslagsböcker som The werewolf book – the encyclopedia of shape-shifting beings av Brad Steiger, och en bok som heter Queer legends – queer wolf, redigerad av James EM Rasmussen. Den sistnämnda är varulvsnoveller med queerperspektiv. Han inspirerades också mycket av Blekingegade ligan 1 & 2 av Peter Ovig Knudsen; ”svinbra reportageböcker om en dansk bankrånarliga/stadsgerilla”.

Den boken jag läste som fick mig att känna ”fy fan det här skulle jag göra tusen gånger bättre” var Kelley Armstrongs Biten.

Offren är tydligt utpekade personer, kända för allmänheten. T.ex har du valt att ta livet av ”Skaramannen”, som väldigt tydligt är Bert Karlsson. Det är ju extremt provokativt. Var det ett direkt beslut eller funderade du länge över det? Varför valde du att göra så?

Jag tycker det är lite roligt och harmlöst när det bara rör sig om böcker. Om man har haft en sån politisk karriär som han har haft; – han har ju gjort dåliga saker på riktigt!; – då kan man fan ta att någon gör så här i en bok. Sen använder jag honom som karaktär, det är en viss skillnad. Jag har förhållit mig väldigt fritt till den verkliga personen Bert Karlsson. Gjort research men också hittat på en del.

Ingen är ju heller med i den med sitt riktiga namn, även om jag citerade i princip rakt av från tidningsartiklarna om han som ristat in hakkors i pannan. Det är ju inte så svårt att leta upp… Jag tycker det vore roligt om folk leds till den riktiga historien bakom.

Under läsningen funderade jag mycket över godhet och ondska. Om det är omständigheter som skapar rasister och mördare, eller om människor föds så och är omöjliga att ändra på sen. Hur tänker du själv kring det?

Jag är ju inte så inne på att man föds på nåt visst sätt, det är självklart att man formas av omständigheter. Synen på godhet och ondska är väldigt naiv i boken, men det är något jag försöker att inte vara personligen.

Jag läste en sågning på goodreads där recensenten tyckte att den rättfärdigar våld. Men det tycker inte jag, snarare problematiserar det. Men det är kul med reaktioner! Jag tar hellre många höga och låga än att folk ger mittenbetyg. Sen tror jag att ju mer man kan identifierar sig med de hemska tankarna som kommer fram i boken, desto läskigare blir det.

Boken har ett tydligt släktskap med Dostojekvskijs Brott och straff. Vad är din egen relation till den boken?

Jag älskar Brott och straff, det är en helt jävla fantastisk bok! Jag läste den under tiden som jag skrev också, det finns flera referenser till den. Det här med att han håller på att försäga sig, till exempel. Det är en moralisk diskussion i den också. Känns lite förmätet att jämföra sig med världens mest spännande bok bara…

Man hade ju kunnat utveckla den mer åt det hållet och utforska psykologiskt, men jag ville göra en komprimerad bok med action och så. Ett hopkok av idéer. Men just nu håller jag på att skriva ett riktigt långt projekt där man mer gräver ner sig i saker, vi får se hur det går…

Ja, det var min nästa fråga faktiskt. Vad skriver du på just nu?

Jag ska försöka hålla mig till verkligheten den här gången. Universitet i Lund kommer att vara temat, och studenter. Den handlar om hur det är att komma från en miljö som inte är akademisk, och hamna i den, det går att göra ganska mycket på. Just nu samlar jag på mig saker. Det går ganska långsamt, men jag känner inte nån som helst press på att bli klar.

Du har valt att skriva båda dina böcker under pseudonym. Kommer du att ge ut något under eget namn också? Vad är bra och vad är dåligt med pseudonym?

Det dåliga med det (anser förlagen) är att människor inte kan koppla det till en person, och då är det svårare att sälja. Men jag tycker det är skittrist att fokusera på författaren som person.

Det som är positivt är att man känner sig friare. Jag tror att man är det också. Man blir inte uppsökt av någon som tar illa upp. Första boken (Bollkastaren, 2010) var det rätt många som skulle ta illa upp av. Tidigare arbetsgivare och så… (Boken handlar om att jobba på tivoli och förskingra pengar, bland annat, Linas anm.). Där kändes det säkrast att använda pseudonym.

De skrev om Han åt mitt hjärta på Nationell.nu. Recenserade i och för sig bara Aftonbladets recension av den, läsa själva orkade de inte haha! Men de är ju kända för att ha dödslistor och så. Då kändes det skönt med pseudonym.

Sen vet man ju inte vad man kommer att skriva i nästa bok.

Viktor berättar om en bok som behandlar just det där med pseudonymer, Mask: litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer, nominerad till Augustpriset, som bland annat tar upp vilket litterärt sisyfosarbete det vore att byta pseudonymer och behöva jobba upp sig från noll. Jämförbart med om Viktor plötsligt skulle ge ut under eget namn istället. Debutanter behandlas annorlunda, det är svårare att slå sig fram och det är ofta en styvmoderlig underton i recensionerna.

Jag är ju liksom inte hemlig med det eller så, men det känns skönt att inte blanda ihop det med min yrkesroll. Samtidigt skulle jag inte förneka att det var jag om någon frågade eller så. Att inte få credden är väl jobbigt på ett sätt. Men jag kan fortfarande säga det till folk jag är nära, det känns inte som något problem. Sen känns det mer ärligt när folk som inte vet säger att de gillar den. Då är det ju boken de gillar, de säger inte så för att vara snälla.

Det är en stark politisk underton i din bok. Skriver du för att förmedla budskap?

Ja… fast både ock. Det blir inte exakt vad man själv tycker och tänker, eftersom det är påhittade karaktärer. Det stora brottet i den här boken är kanske inte just morden… (Viktor säger vad han tycker är det stora brottet, men för er som inte läst vill jag inte avslöja, Linas anm.) Sen att man skriver och väver in manifest som är mer uppenbart, det kanske inte är den stora poängen.

Vad har du fått för reaktioner?

Det har ju varit mycket positivt. Folk läser den på så olika sätt, det är roligt. Vissa fokuserar på humor, andra tycker det är väldigt mycket ångest i den.

Jag tycker det var roligt att nazisterna hittade den. Även om de inte pallade läsa så kände de att de måste skriva om den. Trots att det inte varit en stor pr-grej har det ändå skrivits en hel del, förlaget fick kulturstöd för den så det är ju också en form av kvalitetsstämpel. Den gick till och med som följetong i Arbetaren!

Sen är det en skön grej för mig att jag inte försöker leva på det. Man är ju väldigt fri, inga krav på att det måste säljas en massa, att man ska hålla sig framme och så vidare. Det passar mig. Jag tycker ju mest det är roligt att skriva och läsa.

Viktor Algren är aktuell i Malmö nu i veckan. Den 17 oktober kl 18.00 framträder han i Kirseberg tillsammans med Nene Ormes och Pål Eggerts i ett samtal som heter ”Mitt magiska Malmö”. (Så vill ni se hur han ser ut är det ju ett tips…)

Similar Posts:

• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Veckan på dagensbok.com – Mandariner, prinsessbiografi och varulvar
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

foto: Carl-Michael Edenborg.

1. Möte med Carl-Michael Edenborg, redaktör för Vertigo. Jag har skrivit en erotisk roman som han har den goda smaken att tycka väldigt mycket om. På ett litet italienskt fik satt vi uppkurade på varsin barstol och pratade porr och redigering och gjorde planer inför framtiden. Så roligt det är att klicka litterärt! Som en liten förälskelse. ”Jag grät av lycka när jag gick därifrån”, sa Edenborg. Resultatet får ni förhoppningsvis se till nästa höst…

2. Dagensbok-kollegorna. På dagarna hängde jag mest med Anna C och Anna Liv. Vi gick sällan på samma seminarier, men åt ofta ihop. Och så bodde jag hos Marie, som bor i världens tjusigaste lägenhet i Kortedala; med trappa, gamla femtiotalsdetaljer och två tjocka keliga katter. När du skriver för ett forum på nätet är det kul att få träffa ansiktena bakom då och då.

foto: Lina Arvidsson.

3. Maten! Har egentligen väldigt lite med mässan som sådan att göra, eftersom den mestadels befinner sig utanför. Minus räkmackan förstås. Och glaset rosé för 117 kr! Annars tapas i Majorna; getost, rödbetor, fantastiska små grillade laxbitar. Friterade bläckfiskringar, vetetortillas och aioli i tre olika former. Dessert på förlagsmiddagen med chokladtryffel som smakade lakrits. Och pasta vid Avenyn; rökt lax och räkor, krämig hummersås och squash. Jag la mer pengar på mat än böcker i år, men det var befriande å andra sidan, att slippa det traditionella blodsockerfallet och illamåendefyllan.

4. Förlagsmiddagen med Gilla böcker. Hamnade mitt emot Jessica Schiefauer, som jag pinsamt nog aldrig känner igen att jag hälsat på tidigare. Vi pratade erotik, skrivande och Mirja Unge. Och så en tjej från vårens utgivning, Marta Söderberg, som verkade ha väldigt spännande projekt på gång. Och så Christin Ljungqvist, som brottas vidare med sin tredje roman. Alltid lika kul att prata med skrivande människor! Och fint att få vara med på middagen, även om jag inte är aktuell med en bok där i år.

foto: Anna Liv Lidström.

5. Louise Halvardsson och Sara Starkström. Det var de vi hängde med på Park, drack vin, snackade skit och spanade kändisar med.

6. Att jag pratade torrschampoo med Patrik Lundberg. Vissa saker är så otippade. En punkt till här, eftersom den var så kort: att det finns en tröja till Jenny Jägerfelds bok Jag är ju så jävla easy going! Hur häftigt får det bli liksom?

foto: Lina Arvidsson.

7. Seminariet ”Måste allt vara sant? Fram med fiktionen”, som jag skrivit mer ingående om här. På pappret såg det ut att vara bokmässans absolut intressantaste. Och det var det! Trots att jag hade huvudvärk och det var alldeles för tidigt på morgonen och sent kvällen innan så att säga, satt jag som ett ljus i bänken och antecknade och sög i mig.

8. Författarintervjuerna. Jag har inte gjort författarintervjuer på mässan tidigare år, och i år gjorde jag två. Annika Persson (som skrivit Lena Nyman-biografin Jag vill ju vara fri) och Viktor Algren (som skrivit varulvsboken Han åt mitt hjärta). Det var nervöst men framför allt roligt. Båda var så trevliga och sa så smarta saker. Det var stressigt att skriva av svaren på datorn, men jag tyckte jag lyckades med det också. Intervjuerna kommer att publiceras här på dagensbok, i denna vecka eller nästa.

foto: Anna Liv Lidström.

9. Murre och Plurre. Anna Liv och Anna C har två små virkade dockor som en viss Anna Nygren gjort. De föreställer Mauro Scocco och Plura. Och de fick vara med i de flesta sammanhang. Testa mat, posera framför ostron och framför Lisebergsutsikten från Anna Livs hotellfönster. Lite tomat på nosen, men en glad kommentar om att de var söta från självaste Lillbabs! De förgyllde definitivt tillvaron.

10. Ester Roxberg. Jag blev hemskt imponerad av henne, både hur väl hon kunde prata om sin bok, Fågelhuset, hur proffsigt det var i seminariet ”Drömmen om det fullkomliga” med Jessica Johansson (Thrillerliv). Och hur bra boken som sådan var, jag läste den på vägen dit och det är alltid lika kul att ha böcker färskt i minnet när man hör folk prata om dem. Det här är en författare som vi kommer att se mycket av framöver tror jag.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

Eller är det snarare tendenser i tiden, omständigheter och svängningar som gör att vissa människor anammar farliga idéer? Vad skapar egentligen ett monster? Och vem har rätten att avgöra vem som är förövaren, och vem som är offret?

Detta är frågor jag ställer mig när jag läst ungefär halva Han åt mitt hjärta. Boken tar sin början i ett grådisigt Malmö, där vardagen ramlar på i sitt vanliga ingrodda tempo utan utsvävningar. Viktor jobbar som bibliotekarie och går upp alldeles för tidigt på morgonen för att ta sig till sin skrubb i skolan, där det varken känns som att han gör nytta eller utvecklas. På helgerna umgås han hellre med böcker än människor, och funderar bittert över vad som gått fel i svensk politik.

Men så händer något som vänder Viktors liv upp och ner. En odefinierbar varelse frigör sig från skuggorna och sliter Viktors hund i stycken under vad han trodde var en lugn kvällspromenad. Den mystiske Henry söker upp Viktor och snart framgår det att ingenting längre kan gå tillbaka till vad det tidigare varit. Viktor har blivit smittad och kommer vid varje fullmåne att förvandlas till en varulv, som söker sin föda i levande varelser, helst människor. Mötet med Henry resulterar också i en kärlekshistoria, som verkar både omtumlande och befriande på Viktor.

Som läsare känns det som en bra räddning för Viktor att han genomgår den här förvandlingen, och tvingas ut på vägarna med sin nye vapendragare. Han behövde ett liv, och även om detta liv är något extremt, så är det också intensivt och lidelsefullt, en stor kontrast till Viktors forna.

Henry visar sig ha samma politiska funderingar som Viktor, och de bestämmer sig för att välja sina offer mindre urskillningslöst, nämligen genom att rikta in sig på människor utan vilka världen skulle vara en mycket bättre plats.

För en utomstående är det kanske svårt att förstå det vi gjorde. Att önska livet ur någon av personliga skäl har nog de flesta gjort, vissa har tagit steget vidare och önskat någon död av politiska skäl, kanske bara i stundens hetta, en kort svart sekund. Färre har övervägt det seriöst. Men jag är säker på att de flesta som kommit så långt har varit övertygade om att det egentligen skulle vara rätt. Det har varit det faktiska utförandet som varit hindret. Jag var i den positionen när jag träffade Henry.

Jag känner mig kluven till den här boken. Å ena sidan tycker jag det är fantastiskt med författare som drar saker över gränsen; får man göra så här?; – och så gör de det. Får man namedroppa en Sverigedemokrat och beskriva hur man tar livet av honom på blodigast tänkbara sätt? Inte riktigt, konstaterade tydligen Viktor Algren, som skriver denna bok under pseudonym. Han har tidigare skrivit Bollkastaren som handlar om några ungdomar som jobbar på tivoli, och i protest över dåliga anställningsvillkor börjar stjäla pengar från cheferna. Based on a true story, sägs det…

Under läsningen blir jag extremt provocerad av mördandet av så kallade onda människor, jag skriver långa haranger i min anteckningsbok om paralleller till Lenin, där en i grunden fin politik utmynnade i ett galet samhälle. Vill Viktor Algren verkligen hylla öga-för-öga-tand-för-tand-tänket? Är inte en del av utmaningen att ta debatten, kriga med orden, är mördandet av dessa personer i själva verket inte direkt jämförbart med det hat som verbalt mindre bemedlade troll ägnar sig åt i kommentarfälten på de stora tidningarna?

Det finns tydliga paralleller till Brott och Straff, och snart inser jag att det som på sätt och vis är bokens styrka, också blir dess svaghet. Viktor är en karaktär som tycks vara direkt baserad på författaren själv, båda jobbar som bibliotekarie, bor i Malmö, heter Viktor; bruket av pseudonym förhöjer rädslan. Det blir en lek med rollerna som stundtals gör mig illamående; är den brist på moralisk diskussion jag upplever (som alltså skiljer boken från Brott och Straff), en ren konsekvens av att det är författarens egna åsikter som framförs?

Den andra styrkan som blir svaghet är paradoxalt nog att det teoretiska tar alltför mycket plats. Stora delar av boken är forskning om varulvar, politiska funderingar; ibland inkopierade från andra böcker, och filosofiska funderingar som inte är tydligt förankrade i personerna, utan väller ut över sidorna som en sorts ”allmän information”. Det stör språket tycker jag, som annars för det mesta är skickligt hantverk med fin ton.

Henry och jag gick en lång omväg innan vi vände tillbaka. Pulsade genom snön tills vi kom ner till klipporna vid havet. Man fick se upp så att man inte halkade. Om man skulle ramla här skulle det vara svårt att ta sig upp igen. Det var skymning och blåsten rev upp oroliga vågor. Det finns inte ord för alla dystra blå och gröna nyanser en upprörd sjö kan ha. Kustfolket säger aldrig havet. De som lever nära kallar det sjön. Stora vindar svepte kring oss, så stora att man aldrig riktigt kunde läsa dess ursprung. Havet ger en känsla av frihet och precis som friheten kan det få en att känna sig väldigt liten och ensam.

Å andra sidan gillar jag ju det provokativa. Jag börjar redan tänka på alla människor jag vill ge den här boken till, fundera över varför den inte fått mer uppmärksamhet, varför jag inte läser om den överallt? Antagligen är det på grund av att Pluribus är en ideell förening med liten bokutgivning som recensenterna på de stora tidningarna har missat den, vilket är synd. Algren har trots allt gjort något unikt, något dödsföraktande och stort här; bara det faktum att jag tänker och tycker så jävla mycket under läsningen är ju ett bevis på detta. Spännande är det också, att ta del av hur en människa förvandlas till en varulv. Blandningen av skräck och vardagsrealism är inte ny, men den fungerar fantastiskt väl.

Kontentan är nog att jag önskat mig mer. Den här boken hade kunnat ha kvar sina informativa passager, sina tvivelaktiga mord och sina moraliska funderingar (som finns men inte tar så stor plats som jag önskar mig), sin djuriska natur och sin vackra kärlekshistoria, om den brett ut sig lite längre, låtit alla delar ta mera plats. Man brukar hävda att stycka ner är lösningen på bekymren, men jag skulle nog säga skriv ut. Femtio till hundra sidor till hade fördjupat, så som Anne Rice fördjupar Louis moraliska och existentiella funderingar i tegelstenen Interview with the vampire.

Similar Posts:

• ”Ju mer man kan identifierar sig med de hemska tankarna som kommer fram i boken, desto läskigare blir det.” Intervju med Viktor Algren.
• Veckan på dagensbok.com – Mandariner, prinsessbiografi och varulvar
• Spännande berättelse förloras i dålig redigering
• Debutant med bett
• Open up and bleed

Idag skriver Håkan om Michael Azars Den ädla döden, om västerländsk martyrdyrkan idag och ur ett historiskt perspektiv. Detta är en idéhistorisk essä som ger en imponerande granskning av martyrer som kollektiva minnen och vapen.

Richard skriver om Simone de Beauvoirs roman Mandarinerna, nyutgåva i Norstedts klassikerserie. En helt fantastisk roman, menar Richard, som inte förstår inte varför alla tycker att Sartre var en bättre romanförfattare än de Beauvoir.

Med anledning av bröllopet har Eva tills på lördag läst den nya boken Prinsessan Madeleine, skriven av Daniel Nyhlén. Boken är fullspäckad av fina bilder, men den berättar också i text, om än ganska knapphändigt – det är bilderna som dominerar i denna biografi – om prinsessans liv och verksamhet.

Och på söndag skriver Lina om Viktor Algrens Han åt mitt hjärta, en bok som kombinerar varulvar och politik. Bibliotekarien Viktor blir smittad och drar med nyvunna vapendragaren Henry ut från civilisationen. De bestämmer sig för att styra in sitt dödande på bestämda offer; människor utan vilka världen skulle vara en bättre plats. Boken gör Lina både imponerad, provocerad, glad och illamående.

Similar Posts:

• En fotobok om dagens kungliga brud
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Tidlöst om människans komplexa natur