Recension

: Lost Souls
Lost Souls Poppy Z Brite
1992
Random House
9/10

Open up and bleed

Utgiven 1992
ISBN 0440212812
Sidor 355
Språk Engelska

Om författaren

Poppy Z Brite (Billy Martin), föddes i Kentucky 1967. Främst är hans böcker kända för sin gotik eller skräck och har inte sällan inslag av grovt våld. En bok finns hittills översatt till svenska: Utsökta lik (1999).

Sök efter boken

New Orleans.

Ett stycke av den gamla världen mitt i det moderna USA med sina TV-apparater och blänkande bilar. Byggt på slavarbete, jazz och voodoo, med grundvattnet så högt att de döda måste begravas ovan jord.

Givetvis är det hit amerikanska vampyrer söker sig. För att festa, för att supa sig fulla, för att leta upp andra av sin sort och byta kroppsvätskor av olika slag… utan att bry sig om morgondagen, de har ju så många. Till skillnad från de människor som råkar hamna i deras väg; de som dör, men också de som bara sugs med i dansen, förförs och sedan dimper tillbaka ner i verkligheten med minnet av lysande gröna ögon…

Lost Souls är en bok utan gränser. Alla motsatser – människa/vampyr, man/kvinna, sex/våld, födelse/död, artist/publik – blir upphävda, inte så att de tar ut varandra, men så att båda hela tiden finns samtidigt. Brites vampyrer har efter alla sekel mitt ibland människorna nästan blivit omärkliga; de kan vistas i solsken, de måste slipa sina tänder för att bli vassa nog att bitas, och klär de sig i svart med blekt ansikte så är det mycket av samma skäl som de vilsegångna ungdomar de av och till sätter i sig, som stannar uppe hela nätterna och lyssnar på The Cure och Bauhaus medan kajalen rinner.

Children of the night, what music they make.

Storyn handlar om vampyrer, men ändå inte. De är egentligen mest katalysatorn, utlösaren (och jo, ordet är dubbeltydigt). De blåser rakt igenom människornas liv, inte så mycket onda som fullständigt ointresserade av något annat än sina egna kickar. I centrum står i stället barndomsvännerna Ghost och Steve, fast i en liten håla utan något annat än sin musik att hålla sig vid liv med, tills allt vänds uppochner och de måste kämpa för sina och andras liv. Och den stackars vilsne Nothing, resultatet av den oheligaste av allianser, men som bara vet att han inte hör hemma någonstans.

Vampyrer har alltid varit metaforer på två ben. Sex. Död. Liv. Utanförskap. Gemenskap. The blood is the life; men livet, energin, kraften går åt båda håll. En vampyr suger livet ur sitt offer, här utan att erbjuda evig odöd i utbyte… men som sagt, här är gränserna upphävda, alla är vampyrer på ett sätt eller annat. Kärleken kan suga livet ur en; en sångare kan suga livskraft ur en publik och omvänt; en vän kan ge av sin kraft för att stödja en annan.

Lost Souls är obscen, hädisk och otäck.

Lost Souls är upplyftande, vacker och trösterik.

Lost Souls är en häxbrygd som skiftar i svart och rött. Och aldrig slutar bubbla.

Anne Rice är schlager. Brite är rock’n'roll. Och I wish I was in New Orleans.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2005-04-30 00:00 / Uppdaterad: 2014-01-24 00:53

Kategori: Recension | Recension: #1614

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?