Franska flanörer börjar med Honoré de Balzac och avslutas med Patrick Modiano. Däremellan får Charles Baudelaire, Victor Hugo, Gustave Flaubert, Edmond de Goncourt, Émile Zola, Guy de Maupassant och Georges Simenon sitt utrymme.

Varje författare ges gott om plats i boken och Kåreland beskriver detaljerat tidsandan, familjeförhållanden och miljöerna som påverkat respektive författare i deras verksamma era. Beskrivningarna delas med inlevelse och engagemang och det är en ren fröjd att läsa. Varje författare hade sitt sätt att se Paris och genom Kårelands öga blir beskrivningarna levande och äkta.

För Balzac var, enligt honom själv, flanerandet en vetenskap, ett ögats gastronomi. Han byggde sitt skrivande på att fånga kulturlivet, folket och byggnader och njöt av att insupa atmosfären i staden.

Victor Hugos politiska engagemang (som dock inte var speciellt lyckat) skildras, och ger honom ett djup som jag var ovetande om.

Kårlands djupdykning i Patrick Modiano är så fin. Modiano är nämligen en stor favorit hos mig och Kåreland lyckas med sina ord fånga på pricken vad det är jag älskar så mycket – nämligen tidlösheten, den drömska känslan och att dåtid och nutid knappt kan urskiljas utan flyter ihop till en ibland komplex men fascinerande helhet.

Franska flanörer är inte bara en bok om författarna utan lika mycket en berättelse om hur Paris utvecklades som stad – bland annat de stora skiftningarna som Haussmann gjorde när Paris skulle omskapas under 1800-talet, och som bland annat påverkade Charles Baudelaires skrivande.

Franska flanörer är språkligt en fullträff – Kåreland är ett proffs och bokens upplägg gör den lättläst och spännande. Det är en fantastisk tidsresa läsaren bjuds på i boken. Det enda som stressade mig med Franska flanörer är att det finns så oerhört mycket mer att lägga till på min Att läsa-lista.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Minnen från 1960-talets Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014
• Ren och skär kunskapsglädje
• En litterär passion

Mitt i natten knackar det på barnhemmets port, och en ängslig ung man lämnar över ett nyfött spädbarn. ”Den Svarta Ängeln vet att det var jag som tog henne”, är det enda Mika får ur honom innan han försvinner vidare i snön och mörkret.

När polisen förhör henne dagen efter kan hon ändå ge ett så bra signalement på pojken att poliskonstapel Valdemar Hoff får upp ögonen för henne. Dagen efter dyker han upp och vill ha henne med sig – för att identifiera ett lik. Känner hon igen pojken som lämnade barnet, mannen som ser ut att ha blivit mördad av någon som ska ha varit död i flera månader nu, mördaren som kallades Nattkorpen?

Det blir början på ett lite oväntat samarbete mellan den luttrade konstapeln och den gatusmarta barnhemsflickan. Hemligheterna de kommer på spåren bevakas av högt uppsatta herrar, och även om mysteriet med Nattkorpen avslutas i den här romanen, finns också gott om trådar att spinna vidare på i fortsättningen.

Johan Rundbergs nya historiska serie för tankarna till författare som Charles Dickens, Victor Hugo eller Émile Zola. Här står vi på de fattigas sida, på samhällets skuggsida, där föräldralösa barn står nästan lika lågt i kurs som råttorna och lössen. Här finns ingen nåd, ingen hjälp och medmänsklighet mer än vad fattiga människor tar sig råd att ge varandra. Mikas tillvaro hade varit ren misär om hon inte haft de andra barnhemsbarnen att ty sig till och ta hand om. Med sina karska historier för hon in lite skratt och fantasi i de yngres grådaskiga, undernärda vardag. Från de äldre barnen, de som redan tvingats lämna hemmet och försörja sig bäst de kan, kan hon få handfast beskydd och stöd.

Nattkorpen är en nästan gotiskt mörk, men också varm och mänsklig, suggestiv och mycket spännande historisk roman för mellanåldern. Ska man läsa själv krävs nog god vana, men den är säkert en härligt läskig högläsningsbok med massor att diskutera tillsammans.

Nu tog jag tag i den här boken tack vare Augustprisnomineringen, men det är ju för väl att det redan hunnit komma ut ytterligare två delar i serien – Tjuvdrottningen och Dödsängeln – för den här världen vill jag läsa mer om. Genast.

Similar Posts:

• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm
• Augustpriset 2021
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Sinnelag: Logisk och arg
• Alltid redo att dö för mitt barn?

Och så nu denna volym. Efter genomläsningen är nog min spontana reaktion: Vem är intresserad av detta? Förmodligen endast den som är mycket intresserad av, och till viss del redan insatt i, fransk litteraturhistoria. Övriga göre sig nog inte så mycket besvär. För det här är texter som är späckade med referenser till dåtida gestalter som få nutida människor har hört talas om. Till undantagen får väl räknas Victor Hugo, Teophile de Gautier, Balzac och ytterligare någon vars namn kan klinga bekant. Då är volymen, och essäerna i den, desto mer intressanta på grund av den ingång de ger till Baudelaires eget tänkande och hans syn på litteratur och estetik.

Lars Nyberg, som även översatt, uppehåller sig i förordet mycket vid Baudelaires syn på litteraturens funktion, och framförallt gäller detta hur litteraturen gestaltar och ger uttryck för moralen. Är det något Baudelaire vänder sig emot, är det författare som försöker driva en viss moral och komma med brasklappar och pekpinnar i sina böcker. För Baudelaire är själva litteraturens, eller konstverkets, egen inre logik moralisk per definition – oavsett vad den handlar om. Litteraturen ger inte uttryck för moral – den är moral. Det finns en skadlig konst: det är den som ”förvränger livets villkor”. Därför finns det inga ämnen som är omoraliska. En sådan eventuell slutsats får läsaren dra själv: det är inte något som författaren skall ägna sig åt. Och därmed så vänder sig Baudelaire mot en syn på litteraturen som nyttodikt, att den skulle vara ägnad att i första hand torgföra åsikter eller åsiktspaket. Litteraturen är något annat – något större. Detta gör också att Baudelaire drar ut till försvar för författare som råkar ut för anklagelser om sedeslöshet och omoral. Han hamnade ju själv i en sådan knipa, när Les fleurs du mal censurerades på ett antal dikter vilka ansågs strida mot god smak och ton. Hade han känt Gustaf Fröding, hade Baudelaire otvivelaktigt dragit ut till dennes försvar, när han ställdes inför rätta för vågade dikter i sin samling Stänk och flikar.

Det som jag finner mest fascinerande med Baudelaires litteraturkritik är hur han så fullständigt går upp i de böcker han läser och sedan skriver om. Han försöker förstå verket inifrån, han försöker vara författaren själv. Kritikern måste ”tränga in i de känslor som får sitt uttryck och så intimt erfara dem som om de vore ens egna”. Med risk för att vara lite pretentiös skulle man kunna tala om Baudelaires hermeneutiska empati – hans Verstehen. Men det gör naturligtvis inte att han låter en författare komma undan med vad som helst, tvärtom. Han kan vara nog så giftig, som till exempel i en liten text som är ett veritabelt lustmord på Balzac, både som författare och människa.

”Ingen kommer undan politiken”, hette det i en proggsång från 70-talet. Ingen kommer undan Baudelaire, kunde man också säga. Denna portalgestalt till litterär modernism kommer man inte förbi. Denna volym essäer är en god introduktion till hans tänkande kring liv och dikt.

Similar Posts:

• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Tidsresa till Paris
• Fem unika dagar i en 22-årings liv
• En levande klassiker
• Resultatet av två års iakttagelser

I Svenska Dagbladets nätupplaga har Harrison skrivit artiklar och besvarat frågor på Historiebloggen, och nu samlar han ett urval av dessa artiklar i en bok med just titeln Jourhavande historiker. Kronologiskt upplagd behandlar den i korta, lättlästa inlägg allt ifrån dinosaurierna till Domus.

Själv skulle jag gärna hört exakt hur frågorna löd – Vad vill det så kallade svenska folket verkligen veta om historia? Vad går de omkring och grubblar på? – men riktigt sådant är inte upplägget. Oftare heter det ”jag får ofta frågan om” eller ”en av de vanligaste frågorna är”, vilket ju också är intressant. Här och var inbillar jag mig kunna läsa en viss trötthet på frågor om etnicitet och vem som var där först-frågor.

Ganska god variation har man ändå lyckats åstadkomma, med både mer klassiska historieboksfrågor – Vem grundade Jerusalem? Är Kiviksgraven en kungagrav? Ljög Per Albin Hansson om att Sveriges beredskap var god? – till folklivs-, historiebruks- och populärkulturfrågor. Hur länge har vi friterat mat? Fanns det någonsin peppar i pepparkakor? Har det funnit vampyrer (tydligen en ganska vanlig fråga från ungdomar)? Eller enhörningar? Vad är sant i Ivanhoe? Tintin? Les Misérables?

Visst blir det anekdotiskt och visst finns här mycket kul att kasta in i konversationerna. Att de där enhörningarna ju ansågs ha funnits av folk som samlade deras horn, som i själva verket var narvalständer, i sina kuriosakabinett; att kyskhetsbälten mycket väl kan vara bara en fantasiprodukt från samma kabinett, eller vilken enormt omständig och grym process det var att få fram honung förr i tiden.

Om jag är något mindre såld på jourhavande historiker-boken än biolog-ditot så beror det kanske på att jag har bättre förkunskaper i historia. Inte så mycket i sak som i inställning, jag saknar de sammanhang som ofrånkomligt går förlorade i sådana här frågeböcker, och jag skulle önskat mig mer möjligheter att gå vidare. Ett och annat litteraturtips hinns med i löpande text, men någon litteraturlista finns däremot inte (den skulle förmodligen bli galet lång). Här och var redovisas stridigheter historiker emellan, myter avlivas, nya funderingar väcks, men ibland saknar jag liksom ordentligt fotfäste.

Riktigt mätt blir man med andra ord inte, och det är kanske inte meningen heller. Ett småplock smakbitar i både gamla och nya nyanser bjuder Jourhavande historiker dock.

Similar Posts:

• Inte purfärsk men riktigt bra!
• Mera medeltid!
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Den ständigt närvarande ofriheten
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?

Den gavs ut första gången 1862 och finns förstås i en mängd svenska utgåvor, vanligen under titeln Samhällets olycksbarn. Min är ett antikvariatsfynd, en gammal klassikerutgåva i två volymer från 1974, för någon nyutgåva med anledning av den senaste filmatiseringen har än så länge inte kommit. (Däremot tycks det finnas en från 1998 med trist filmaffischomslag från Billie Augusts filmatisering samma år). Jag läste den första gången som tonåring, så det är ju ett tag sedan, och då naturligtvis just på grund av musikalen.

Les Misérables är som gjort för att bli musikal, en klassisk, svulstig, melodramatisk stormusikal. Samtidigt är det lätt att förstå varför Alain Boublil och Claude-Michael Schönberg, som gjorde den, först blev avrådda. Visserligen är de väsentliga karaktärerna just så begränsade som var de tänkta som ensemble – under handlingens gång stöter de på varandra igen och igen som om Frankrike faktiskt inte var större än en teaterscen – men handlingen är invecklad och spretig och spänner över flera decennier.

Om jag vill understryka att jag aldrig hoppar i böcker så brukar jag säga ”Jag läser till och med avsnittet om slaget vid Waterloo i Les Misérables”. Dessa 20 sidor är verkligen av marginell betydelse för resten av handlingen, men sådan är nu Les Misérables. Hugo verkar göra vad som faller honom in på det där egensinniga, kringelikrokiga gammeldags sättet. När man tänker på att exempelvis Jane Austen skrev sina romaner ett halvt århundrade tidigare framstår hon ändå som ljusår modernare.

Jag kan absolut uppskatta det gammelmodiga också. Inledningen, till exempel, ger en ganska omständlig beskrivning av biskopen i Digne, den man som förändrar huvudpersonen Jean Valjeans liv genom att visa honom oändlig godhet och förlåtelse i ett läge där ingen annan vill ta i honom med tång. Godhet kan nog beskrivas som ett bärande tema för hela romanen, men sällan charmar det mig så totalt som här i början, hos biskopen som nytillträden inspekterar sin flådiga tjänstebostad, det påvra sjukhuset intill och kallar till sig sjukhusföreståndaren:

Hör på, herr föreståndare! Här föreligger tydligen ett misstag. Ni är tjugosex personer i fem sex små rum. Här är vi tre, fastän det finns plats för sextio. Jag upprepar att det måste vara ett misstag. Ni ska flytta in i mitt hus och jag i ert. Lämna tillbaka min bostad till mig. Det här är tydligen ert.

Det där har förstås inte så mycket med handlingen att göra heller, mer än som karaktäristik av biskopen. Jag bara tycker att det är fint. Inte så mycket fint skrivet – eller kanske översatt – men förbaskat fint handlat av biskopen.

Annars går Hugos moral mig ibland på nerverna, måste jag säga, och då brukar jag ändå vara intresserad av olika tiders syn på moraliska frågor. Hugos hjältar är inte sällan självutplånande på gränsen till idioti. Däremot har han både öga och empati för hur eländigt livet kan vara, för desperationen som frodas i det som numera kallas utanförskapet.

Det finns en motstridighet här, som kanske är själva anledningen till att Les Misérables ändå ständigt tycks tilltala nya publiker. Samtidigt som blicken för misären imponerar blir jag besviken på hur marginellt 1830-talets revolutionsförsök ändå skildras (det är mina favoritdelar i musikalen, både upprorslustan och det hjärtslitande efterspelet). Men kan man nagla fast vad som gör en klassiker så är det kanske att den sällan pekar åt bara ett håll? Les Misérables kan handla om den rättmätiga likaväl som den hopplösa revolutionen. Den kan handla om religiös fanatism eller om syndernas förlåtelse, vara en melodramatisk kärlekshistoria likaväl som en brutal skildring av livet på samhällets botten.

Skrev Hugo den ultimata versionen av sin egen berättelse? Förmodligen inte. Men han sådde ett frö till något som återberättas igen och igen, utifrån vad varje tid och plats har egna behov av att höra. Den möjligheten tror jag ofta är den storhet som gör en klassiker.

Similar Posts:

• På de eviga barrikaderna
• Gulliga goth-familjen i original
• Trippelaktuell Mazetti
• Det var en gång Â…
• Souvenirprogram de luxe

Mitt i stridscenerna slår det mig hur aktuella Les Misérables melodramatiska barrikader är, efter den arabiska våren, med nya protester i Egypten, Tunisien, Syrien. Kanske är de alltid aktuella? Men är det inte också lite ironiskt att vi sitter här och gråter över döda påhittade revolutionärer i 1830-talets Paris när vi kan se riktiga döda revolutionärer på nyheterna mest varje kväll utan att direkt bry oss?

Man skulle säkert kunna dra alla möjliga växlar på Europa och De andra, men jag tror egentligen svaret är enklare än så. Vi känner inte, de flesta av oss, de där revolutionärerna på nyheterna. Marius, Eponine och de andra känner vi. Vi vet vad som fört dem hit, vad de drömmer om. Att de är påhittade spelar mindre roll.

Sedan filmen uppfanns har det aldrig gått mer än några år mellan filmatiseringarna av Victor Hugos roman från 1862. De senaste decennierna är det ändå musikalversionen som haft störst genomslag, så det är väl egentligen märkligt att det tagit så lång tid för Hollywood att lägga vantarna också på den. Själv tycker jag att det är spännande med alla olika versioner av en och samma berättelse – vad man väljer att betona, att förändra.

I en jubileumsversion av scenmusikalen spelas till exempel Javert av en svart skådespelare och Fantine av en asiatiska. Det fungerar på scen, eftersom scenen är mer symbolisk. Där är det viktiga hur fantastiskt bra Norm Lewis och Lea Salonga gestaltar sina roller. För Hollywood fungerar det däremot inte. Det vore orealistiskt. Men Hollywood-realismen är en selektiv realism: tandhälsa eller urringningar som vore realistiska för tidigt 1800-tal vill väl ingen biopublik se?

Kan man nagla fast vad som gör en klassiker är det kanske att den sällan pekar åt bara ett håll. Les Misérables kan handla om den rättmätiga likaväl som den hopplösa revolutionen. Den kan handla om religiös fanatism eller om syndernas förlåtelse, vara en melodramatisk kärlekshistoria likaväl som en brutal skildring av det som numera heter utanförskap.

Det handlar inte om vad Hugo tänkte sig att berättelsen gick ut på, utan om vad den kan tänkas gå ut på för oss, här och nu. Och det är väl därför de där historierna som återberättas om och om igen aldrig blir tråkiga. De säger så mycket också om oss som berättar dem.

Similar Posts:

• Vindlande berättelse med livskraft
• Trippelaktuell Mazetti
• Riksdag och regering recenserar
• Från dinosaurier till Domus
• Ingen kommer undan Baudelaire

Dessutom är den en svensk musikal på gång, baserad på samma roman. Mazetti ska inte skriva manus, men däremot sångtexter. Komponerar musiken gör Erik Petersen. Därmed ansluter sig Grabben i graven bredvid till en lång rad böcker som intagit musikalscenen, däribland Bibeln, Shakespeare, Anne Rice, Victor Hugo, TS Eliot, Vilhelm Moberg och nu senast Sagan om ringen.

I bokform är Mazetti aktuell med Blandat blod, en historisk kärleksroman som utspelar sig i vikingatidens Blekinge och Kiev. Romanen inleder fackboksförlaget Historiska Media nya satsning på skönlitteratur, där folkkära författare ska skriva varsin del i en släktsaga planerad att sträcka sig genom hela Sveriges historia. Nästa del skrivs av deckarförfattaren Karin Wahlberg.

Similar Posts:

• Vikingasaga där efterordet inspirerar mest
• En annorlunda kärlekssaga
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Grym gothromantik
• På de eviga barrikaderna

Allt är på väg att försvinna! Idag står jag själv i tur, nu ska jag själv försvinna, in i stora vita glömskan, och strykas ut

Mystifikationen ”vita glömskan” kan stå för det oskrivna bladet, en återkommande metafor som hämtat inspiration från Rimbauds sonett ”Vokalljud”. Rimbaud som ville sätta färg på alla vokaler, men vit blev utan.

Så tar Amaury Conson upp sökandet efter N. Vokaal och hans försvinnande. Får viss hjälp av Douglas Haig Clifford och Olga Mavrokhordatos som kommer ha något att tillägga, precis som Arthur Willburg Savargon. Detektivarbetet är i full gång. Alla söker ledtrådar och har fått varsitt kapitel. Associationer leder till avslöjanden som leder till nya försvinnanden. Kan någon eller något ligga bakom det här? Kapitel två saknas helt.

Vi kastas handlöst ut i geografin. Med smittsam lekfullhet fylls tomma sidor med fixa idéer, olika genrer och stilnivåer, förvirring, kulinariska utsvävningar, makabra mord och klokskaper. Och vi vet aldrig när mattan dras bort under våra fötter. Vissa detaljer eller symboler håller sig först tätt intill huvudstoryn för att till slut bli själva huvudstoryn, skriver Perec själv i efterordet. Men det finns en röd tråd, den är associativ och rusar precis som den vill, begränsningar och försvinnanden till trots.

I Försvinna finns inte ett enda e. Det har försvunnit. Borta. Och var tar då en historia vägen om den inte tillåts berättas på grund av att författaren påtvingat sig snäva ramar och oväntade regler, undrar jag? I Georges Perecs fall är det själva motorn. Historierna kommer till tack vare begränsningarna. Försvinnandet styr hela läsupplevelsen. När något försvinner skapar det förutsättningar för något annat, vilket knappast är ovanligt i deckare, som här är den yttre formen.

Men har inte allt som skrivits kommit till för att det tidigare saknats? Täpper inte varje bok till ett hål och bidrar med en bit till litteraturens stora pussel? Litteraturens fullbordan. Skriva skulle i så fall handla om att återskapa. Läsa om att inse vilka bitar som saknas, vilka som har försvunnit eller kanske kommer att försvinna, i en värld där inte ens en bok om dagen räcker till för att överskåda störtfloden av nya titlar. Vad saknas oss?

”Har nånting nånsin skrivits för att folk ska ha tråkigt?” Jag hoppas verkligen inte det och det gäller knappast här. Försvinna påminner mig om livets löjlighet och litteraturens futtighet, samtidigt som motsatsen råder. Det är en bagatell som tas på så stort allvar att allvaret blir en bagatell, och tvärt om. Perec lutar sig över min axel och gnuggar händer med ett illmarigt leende, och även Queneau, Rimbaud, Hugo, Balzac, Dostojevskij, Rabelais och Shakespeare, bland andra, finns i närheten. Försvinna kan beskrivas som en blandning av Kabbala, Krakel Spektakel och New York-trilogin, skriven med samma fulländning som Frank Zappa komponerade musik eller John McEnroe tennis.

Försvinna är en ansträngning, men jag lovar, den är värd besväret och kommer aldrig försvinna ur ditt medvetande.

Similar Posts:

• Ingen kommer undan Baudelaire
• Klassikervecka: Lidande och leda
• Världens bästa roman
• Vi har en ny tragisk hjälte
• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur