Lite då och då läser man en bok som är annorlunda. Som kanske skildrar de gamla vanliga skeendena som kärlek, passion och tvåsamhet men som gör det på ett sätt man inte har varit med om förr.

Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid är en sådan bok. Den handlar om en ensamstående bibliotikarie som är själva definitionen av intellektualitet och torrhet och en ensamstående man vars liv är att vara bonde med båda fötterna i myllan. Men som bonden Benny själv formulerar det: "Det sade inte klick precis, säger han. Det kändes mera som när jag råkade luta mig mot elstängslet."

Det är början på en annorlunda kärlekssaga. Hon kan inte laga köttbullar och han läser högst en bok om året. Hon vill gå på opera och han måste mjölka korna. Han drar in dynga i huset och hon har en kliniskt minimalistisk lägenhet. Egentligen borde det inte fungera alls. Och det gör väl kanske inte det i längden heller.

Grabben i graven bredvid handlar om kärlek utan gränser. Om passion som kryper sig in under skinnet och biter sig fast där. Om hur motsatser attraherar och kompletterar men hur svårt det kan vara att få ihop vardagen. Det är en mycket rolig bok. Och lite sorglig samtidigt.

Men framför allt är den rolig. Språket är jordnära och medryckande med många små finurliga formuleringar. Det är helt enkelt skickligt balanserad tragikomik som aldrig blir pretentiös. Det är inte tungt och inte svårläst, utan snarare lättsmält. Utan att bli banalt.

Grabben i graven bredvid lämnar mig lite fånigt småleende. Jag tycker väldigt mycket om den.