Hon börjar på Konsum där hennes mamma jobbar. Pengar behövs för att få mat på bordet. Bästa vännen Stina lever i en helt annan verklighet med akademikerföräldrar i pampig villa. Deras kompisgäng åker och badar, går på disco och spelar fotboll. Petra träffar Pelle som redan bor i lägenhet och de inleder snabbt ett förhållande. Men allt är inte som det först verkar. När Petras mamma Naimi faller i trappan och hamnar på sjukhus blir det skarpt läge. Petra står med ansvar för både syster och hem. Pelle gör hon slut men länge måste Petra leva i obehaglig osäkerhet och tvingas se sig om där hon är.

Petra övertalas av Stina att avlägga högskoleprovet vilket hon gör med goda resultat. Hon funderar på medicinstudier eftersom hon fått insyn i sjukhus och vård. Först måste hon arbeta och spara pengar. Studielån är inte ett alternativ. Kompislivet får stå tillbaka när arbetsdagarna blir långa. Livet knackar på med sorg men också glädjeämnen. Hon blir mera vaken och intresserad av omvärlden. I slutet av boken är Petra på många sätt en mognare ungdom än i bokens början.

Bokens handling utspelar under ungefär ett år. Här kommer nittiotalet fram med både musik och livstil. När vännerna ska träffas ringer de trådsamtal och svarar i luren med hela nummerserien. De hyr filmer och kollar på tv:n tillsammans. Ibland tar de pendeln in till Stockholm för att gå på diskotek eller äta pizza. Vid ett annat tillfälle upplever kompisgänget fotbolls-EM på Råsunda stadion. Tidsandan och miljön tecknas trovärdigt.

Boken skildrar mycket vardag. Både i hemmet och på arbetsplatsen. Här är det matlagning, tvätt, städning, hoppande i duschen och tv-tittande. Ofta syns lite av den delen av livet i ungdomsböcker och romaner. Ibland kanske väl mycket här, å andra sidan är vardagslivet navet i tillvaron för de flesta. Bokens trovärdighet stärks genom verklighetsförankringen.

Genren är feel good-roman eller/och ungdombok. Berättandet är ur Petras perspektiv. Intrigen är dialogburen; läsaren lär känna de övriga karaktärerna genom samtalen som också sparkar handlingen raskt framåt. En språklig detalj är att Petras mamma uttrycker sig på österbottnisk dialekt eftersom hon ”arbetskraftinvandrat” från Finland i början av 1960-talet.

Författaren har i år skrivit en uppföljare med titeln Nyp mig inte i ändan. I den skildras Petras väg ut i vuxenlivet. Redan titeln lovar något.

Similar Posts:

• Drabbande om skilsmässa
• Om att släppa taget
• K.L.I.M.A.K.T.E.R.I.E.T – bland vallningar och relationer
• Okänd historia i ett grannland
• Livet går vidare för Tio

Hundarnas roll i romanen inskränker sig till att fungera som tröstare eller en slags skyddsänglar. För egen del hade jag gärna sett att hundarna fått mer utrymme i egen rätt.

Först ut av de tre huvudpersonerna har vi pensionären George (Fredrik Backmans Ove i kvadrat!), som nyligen blivit änkling. Hustrun Ellen var hans livlina i tillvaron och förbindelselänk med omvärlden. Litegrann som i romanen (och filmen) P.S. Jag älskar dig av Cecelia Ahern upptäcker George att Ellen lämnat efter sig kärleksfulla och praktiska meddelanden, som han får ta del av allteftersom. Han hanterar sorgen genom att göra sig omöjlig i byn med sina okontrollerade raseriutbrott. In på scenen klampar emellertid den färgstarka Betty, som blir en värdig sparringpartner och som hjälper honom att komma på fötter igen.

Jag har en känsla av att George är den karaktär som ligger författaren närmast om hjärtat. Han är för övrigt också min favorit. Kanske hade hans predikament räckt för att fylla en hel roman?

Näste man till rakning är den blyge, känslige, överdrivet pedantiske samtalsterapeuten Dan. Han lider av tvångssyndrom och känner sig som en bluff. Som läsare är det svårt att inte bli irriterad på honom. Dan är panikslagen över attraktionen han känner för en av sina manliga patienter. Han vågar inte riktigt ta klivet ur garderoben, utan väljer att smussla med deras förhållande. Inte ens Dans kusin och enda vän Luke har en susning om hans sexuella läggning.

Nu återstår bara att presentera lågstadieläraren Lizzie. Hon gömmer sig på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor tillsammans med sin fotbollstokige son Lenny. Lizzie är autistisk och ägnar sig åt självskadebeteenden. Hon är något av en encyklopedi, full av udda fakta och statistik, som hon frikostigt delar med sig av. Lizzie håller sig helst för sig själv och har hemligheter inte bara för romanens övriga karaktärer och utan även för läsaren.

Man kan inte låta bli att undra när karaktärernas världar kommer att överlappa, vilket sker gradvis, men bara i ringa grad. Som läsare hajar man till när huvudkaraktärerna – eftersom de rör sig i samma by utanför Brighton – plötsligt interagerar med varandra.

Romanen är skriven i samma trivsamt brittiska tradition som exempelvis Arthur Peppers diskreta charm av Phaedra Patrick, Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman och Mike Gayles romaner. Läsaren möter karaktärer som har haft det svårt på grund av sorg, depression, våld i hemmet, självmord och homofobi, men som sakta men säkert tycks återhämta sig med hjälp av hundar, vänskap, förälskelse, te och trädgårdsskötsel. De kånkar runt på tunga bagage, har bekymmer med det sociala samspelet, har svårt för att hantera närhet samt drivs av såväl skam som skuldkänslor.

En allvetande berättare styr och ställer, kan till och med förutspå sådant som kommer att inträffa i framtiden. När läsaren tror sig ha räknat ut hur romanen kommer att sluta, plockar författaren fram storsläggan och ger sina stackars karaktärer en ordentlig omgång. Ericka Waller fick mig på kroken och jag blev helt enkelt tvungen att läsa vidare för att få reda på karaktärernas öden.

Det rör sig om en lättläst och värmande roman. Även om jag inte kan påstå att den lämnade några djupare spår efter sig var den inte desto mindre en angenäm bekantskap, som jag gärna rekommenderar.

Similar Posts:

• Det går aldrig som man tänkt sig
• Du behöver Eleanor Oliphant i ditt liv
• Ung i Väsby
• Mörkt och mycket
• Ett äventyr utan spänning

Klipp till en annan sorts vardag, och kampen med att få på dagisbarn ytterkläder. Det är tisdagsmorgon och den ensamstående tvåbarnsmamman Emilia försöker få iväg barnen och hinna med tåget som ska ta henne till Stockholm och till hennes plats i riksdagen.

Det finns yrken som, vid sidan av poliser och detektiver, återkommer som brottslösare i kriminalromaner. Journalister är kanske ganska naturligt. Präster verkar också populärt. Politiker har jag däremot aldrig stött på förut.

Nu springer inte riksdagsledamot Emilia Berg runt med förstoringsglas och snokar. Hon har fullt upp med att få ihop vardagslivet med barn och exmake med det krävande politiska spelet i riksdagen. Men brottet dyker upp där, liksom i ögonvrån, och när hon väl har sett det går det ju inte gärna att blunda.

Inte alla män är en välskriven och välkomponerad deckare – eller kanske ännu mer helt enkelt en roman – som växlar mellan Emilias liv och den misshandlade kvinnans. Hon heter Josefine och är en barndomsvän till Emilia. Det var länge sedan de tappade kontakten, men numera springer de ändå på varandra någon gång ibland. Båda är lite illa till mods över hur deras nära vänskap en gång slutade abrupt, och nu har de dessutom hamnat på olika sidor i politiken.

När Emilia får upp ögonen för hur Josefine har det i sitt äktenskap bestämmer hon sig ändå för att försöka hjälpa, och allt drivs till sin spets. Kan Josefine släppa taget om maken, som blivit hennes allt? Om det fina livet som omgärdar dem, och som hon kämpat så hårt för? Romanen räknar liksom ner mot den där dödsscenen i början. Är det där det är dömt att sluta?

Veronica Palm har själv suttit i riksdagen och länge funnits med bland det socialdemokratiska toppskiktet. Sedan hon slutade där han hon bland annat varit ordförande för kvinnojouren Alla kvinnors hus, och det märks att hon inte bara har ett engagemang för utsatta kvinnor, utan också en förståelse för psykologin bakom våld i nära relationer och hur svårt det är att bryta sig loss.

En stor behållning med Palms deckare – en andra bok om Emilia Berg kom ut nu i vår – är för mig också vardagsskildringen av arbetet i riksdagen. Lite deppigt känns det att ideologin är så undanskuffad för det som brukar kallas det politiska spelet (jag antar att det kanske är därför hon slutat?), men det går nog att känna igen väldigt många arbetsplatser i de olika typerna på möten och i arbetsgrupper. Jag tycker ändå att det på något sätt är märkligt spännande att få höra om den helt vardagliga lunken med utskottsmöten, korridorspring och tråkiga menyer i matsalen. Vartenda nyhetsinslag därifrån har plötsligt fått ett nytt bakgrundsdjup.

Jag började läsa Inte alla män när (den fristående) uppföljaren, Ett högt pris, landade i min brevlåda, och jag var riktigt glad att genast kunna plocka upp den också. Palm skriver deckare i en mycket samtida, feministiskt tradition, men tillför med sina speciella erfarenheter också något helt eget.

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Det motsägelsefulla livet
• Små träd och stor litteratur
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor
• Stöveldjupt i Twitterdyngan

Från utsidan ser allt säkert perfekt ut – både hon och Sebastian har bra jobb och bor i en fin lägenhet i Stockholm. Men under ytan och under alla fina kläder är det raka motsatsen. Sebastian har träffat en ny kvinna men är fortfarande kontrollerade, svartsjuk och grym och Kates kropp bär ständigt spår av hans slag och sparkar.

För att glömma och döva smärtan har Kate börjat dricka, vilket gör att bestraffningarna från Sebastian bara ökar. När hon dessutom blir av med jobbet på grund av sitt missbruk spricker den fasad hon försökt hålla upp mot både kollegorna och sin familj.

När hon till slut kommer bort från Stockholm med hjälp av sina föräldrar bär det av mot Filipstad, där hennes föräldrar äger ett sommarhus.

Kate får huset i present av dem och flyttar dit. Hon har inget jobb men är ändå stärkt av att ha lämnat sitt eländiga liv bakom sig. Trots flytten tycker Kate att hon ser och hör Sebastian överallt och detta bidrar till en ständigt närvarande stress i hennes liv.

Kate hinner knappt installera sig i sitt nya hus förrän det blir problem med vattentrycket och en vattenläcka är ett faktum. Kate får dit ett grävföretag som försöker lokalisera var ledningen har gått av men istället för att hitta svaret på vattenläckan hittar de istället två lik i trädgården. Liken ligger i en träkista och är tätt ihopslingrade, som om de kramade varandra.

Grävföretaget ringer polisen men innan polisen hinner komma till huset så hinner Kate ta en noggrannare titt på kropparna. Hon ser att det ligger en medaljong i graven och hon tar, utan att tänka på följderna, upp den.

I och med medaljongfyndet börjar Kate söka efter information om vilka det skulle kunna vara som hittats döda på hennes tomt. När Kate letar runt hittar hon dagböcker i ett mindre hus på tomten och hon börjar nysta i det förflutna.

Jordoffer är uppbyggt i två parallella spår – nutid och 1947.

Under 1947 får vi följa två ungdomar som blir kära, Alice och Gabriel. Alice är dottern i den rika familjen Stenqvist och Gabriel är sonen till den fattige Erik som jobbar för den rika familjen.

Kärleken mellan Alice och Gabriel är på många sätt omöjlig på grund av de sociala hierarkierna och dessutom är friktionen mellan de bägge familjerna stor. Det finns nämligen mörka hemligheter som påverkar samtliga vuxna.

Det nutida händelsespåret med frigörelsen från Sebastian är det som fångar mig mest. Berättelserna från 1947 blir ibland långrandiga och omständliga även om det självklart också bygger berättelsen.

Jordoffer är en berättelse om att hitta sanningen, om kärlek över sociala gränser och om maktmissbruk och är en bok väl värt att sjunka ner med i fåtöljen efter julgröten.

Similar Posts:

• Kalla brott och osynliga händelser
• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Välskriven västkustdeckare
• Bränner och berör
• Hemligheter och lögner

Berättelsen börjar våren 1979 i Göteborg. Mona är gravid med sitt andra barn och hon bor tillsammans med Johnny som är rockmusiker och artist.

Hon reflekterar över sin egen barndom och hur hon gjorde allt för att få sin kyliga mammas uppmärksamhet. Att ramla för att sen blödande kunna få tröst i moderns knä, det kändes som en ynnest för det lilla barn hon en gång var. 

Nu är Mona 33 år och Johnny har precis ringt henne på jobbet och berättat att han inte vill fortsätta relationen. Fostret i hennes mage är fyra månader och i ett ögonblick förändras allt för henne. Från lyckan att bära deras kärleksbarn till detta. Dessutom har Johnny lämnat henne för en annan kvinna. 

Det är smärtsamt att läsa om det psykologiska spel Johnny utsätter Mona för innan han lämnar henne. Den tolerans hon har visat honom är enorm, precis som hennes kärlek till honom. Priset som Mona har fått betala för att få Jonnys kärlek är stort – hon har raderat sig själv och kärleken till honom har fått henne att sätta allt annat åt sidan. 

Mona blir illa behandlad och ändå fortsätter hon älska. Vad är det som driver en kärlek av detta slag? 

När deras gemensamma barn Sarah föds besöker Johnny dem på BB. Monas tanke är att han kommer välja dem till slut. Hans nya flickvän väntar i korridoren utanför rummet på sjukhuset och att han skulle stanna hos dem förblir en dröm.

I övrigt är Monas familjesituationen komplex. Hennes första barn, Daniel som är fyra år, har en annan pappa som heter Teddy. Teddy är ytterligare en avig figur som styr och ställer över Monas och Daniels liv. Detta utan att själv ta del av ansvaret för barnet de har tillsammans. Spelet som hon utsätts för skapar en svår ångest och vanmakt.

När Monas ångest blivit okontrollerbar försöker hon döva den med tabletter utan att lyckas. När en avlägsen men observant vän ser hur illa däran Mona är stöttar hon henne och får henne att söka in på en utbildning i Stockholm. Nu sker en förändring. Hon blir antagen till den treåriga utbildningen på Dramatiska Institutet och bryter sig sakta loss från det slavliknande grepp hennes barns fäder håller henne i.

Kärleken till Johnny består även om han känns mer avlägsen. Det största av allt är dock att Mona bryter sig loss från sin egen ångest. 

Monas villkorslösa och starka kärlek till sina barn är fantastisk och hennes flytt till Stockholm beskriver vad rätt miljö och umgänge gör med självrespekt och självförtroende. Trots alla turer finns tyvärr Johnny i bakgrunden och han skapar kaos med minsta interaktion. Irritationen som kan upplevas över Monas naivitet gällande Johnny skapar en bra friktion i boken. 

Jag gillar det rättframma och okomplicerade språkbruket Lindberg De Geer använder. Det är kärnfullt och träffsäkert med få ord och korta stycken och kapitel. Sig själv närmast är en resa genom ångesten mot friheten och en berättelse om att hitta sitt eget liv. 

Sig själv närmast är den första bok jag läser av Marianne Lindberg De Geer och den kan läsas fristående från de första två. Jag kommer definitivt att läsa de övriga böckerna inom kort.  

Similar Posts:

• Alltför vardagligt om kvinnlig vänskap
• Nio resor i andras ångest
• Det går aldrig som man tänkt sig
• På väg mot något bättre
• Kärlek Då och Efteråt

Det är en relation som ganska snart ska skifta i karaktär, men först ska vi befinna oss före. Först ska vi få uppleva passionen, den självupplösande, drömmande.

Att ta mark i någon annan
är att villigt låta sig gå under
bli jord och lera i en annans händer

Det går snabbt, kanske lite för snabbt. Jag hade gärna dröjt mig kvar längre i vissa scener. För jo, ibland är spåren av romanen tydliga och det blir uppenbart att diktsekvenserna är sprungna ur just scener. Det hade varit fint att få vara med diktjaget lite mer där det bränns, oavsett genre. Samtidigt rör sig texten då och då mot det klichéartade och somliga dikter dras med en del rim (sommaren är en säng/och sängen blir en sommaräng) som bara räddas av diktjagets okonstlade och raka röst. Som bäst är det när dikten tar spjärn mot det vardagliga, staden eller sommarstugan, för att visa hur relationens, eller samhällets, inneboende logik fungerar.

Arkitekturen ett tyst vittne
det enda som finns kvar
när ingen längre reser
kyrkor över kärleken
men ändå gräver gravar
för kvinnor
som levt den

Förhållandet utvecklar sig som många förhållanden gör. Paret flyttar ihop och får barn. Sundqvist skildrar småbarnsår och familjeliv i villakvarter och det idylliska ställs mot det underförstått våldsamma. Hela tiden får vi små glimtar, aningar om vad som komma skall, som är snyggt invävda i texten. Det är med ett krypande obehag jag läser vidare och tolkar de “varningstecken” som dikten ger mig.

Som i de flesta våldsamma relationer upprepar sig historien gång på gång innan något avgörande händer. Diktjaget tar sig igenom månader, år, och berättelsen tappar fart, precis som den ska. Nog finns här en del utsvävningar som hade kunnat strykas, men läsaren behöver också få känna det stillastående, alla dagar när utvecklingen bara sker på insidan hos diktjaget.

Så småningom händer det på utsidan också. Läsningen landar, jag släpper ut luften genom näsborrarna. På de avslutande sidorna infinner sig ett lugn men också en eftertänksamhet:

Längst in på gatan
blommar skymningen
skär i körsbärsträden
kluster av kronblad
sluter sig kring varandra
som familjerna i husen
finner skydd i vinden
I tillhörigheten
binds samman av grenen
som gatan binder samman
villaträdgårdarna

Så visar Tvångsamheten på hur inte bara förhållandet, utan även den högt stående tillhörigheten tvingar och håller kvar. Det är snyggt gjort.

Similar Posts:

• Minnas en älskad
• Våldsamt fördärv
• Att skada
• Från en hotfull vrå
• Joakim Hellström och Lars Norén

Andrea är inte en huvudperson man faller för på första sidan. Hon är trulig, besvärlig, låg och surmulen. Vilket man ju kan identifiera sig med, för all del. Hon som liksom inte vill besvära andra med sin närvaro, men inte riktigt vet vart hon ska ta vägen heller.

Istället faller jag som läsare för Andrea när nuet övergår i Då, och Andrea faller för Hedvig. De skapar genast sin egen värld, en värld av för mycket alkohol, av musik och dans, av Hedvigs långa, trassliga hår. Av hennes drastiska, dramatiska närvaro.

Det är en värld som konkurrerar ut alla andra. Som steg för steg isolerar Andrea från andra, får henne att försumma och alltmer strunta i sina kompisar, sin familj, sina studier. För att Hedvig kan vara så underbar, ja, men också för att Hedvig visar sig som alltmer svartsjuk och lynnig. Att hålla Hedvig på gott humör är ett heltidsjobb. Mer än så. Det är en omöjlig, övermäktig uppgift.

Samtidigt som dået rör sig genom ett destruktivt kärleksförhållandes nedåtgående spiral, öppnar sig ljusglimtar i det där hopplösa nuet. Rävås bollar två olika kärlekar här, en berusande, förbrännande och en mer … värmande. Fast bränt barn skyr elden, heter det ju. Hur ska man kunna veta att man inte bara gör om samma misstag? Om det är man själv som är den utlösande faktorn, den som skapar osäkerhet och illvilja? Som förtjänar det och inget annat?

Märkligt nog råkar jag läsa två romaner för ungdomar eller unga vuxna om destruktiva kärleksrelationer precis i rad, den här och Karl Modigs Slagsmål. Båda rör sig mellan två tidsplan, med ett Då och ett Nu, men med väldigt olika tempo. Där Modig växlar snabbt, låter minnesbilderna bryta in fragmentariskt, skriver Rävås i längre avsnitt. Det ger romanen ett annat temperament, en långsammare färd mot brutalt mörker och skälvande ljus.

För det finns hopp om att ett Nu, också ett Efteråt, trots att det är sårigt, faktiskt också kan tillåta en nystart.

Similar Posts:

• Att skada
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Om kärlek och identitet som får plats
• Nedtonat och svalt om ungdom och död
• Hemligheter, lögner och näthat

Conny, huvudpersonen i Karl Modigs senaste roman för unga vuxna, kan beskrivas som en ung man med sådana idéer om manlighet. Eller idéer och idéer, det är inte som att han sitter och filosofer om det.

Han slåss.

Han slåss när polarna bjuder in till det. Av lojalitet, eller bara för att tillfälle ges. Han slåss på gatan, i lägenheter, på tunnelbaneperronger. Han slåss ensam efter krogen, och där framstår det nästan som en flirt, ett slags uppvaktning. Han spanar in en annan kille, får ögonkontakt. De ignorerar varandra tills krogen stänger, och sen vet de båda två att de ses utanför. Som en dans. En dödsdans.

Det närmast homoerotiska återkommer när Connys blick faller på polarna på gymmet, hela tiden fängslas av hur tyget i deras kläder spänner över musklerna. Conny vill vara en sådan kille. En som har kontroll. Som kan slå och tåla stryk. Som inte är rädd för någon.

Det senare är kanske det mest komplicerade. Att kunna ge stryk, visst, det ger en väldigt påtaglig sorts makt. Att ta stryk? Jomen, kanske det med. För det innebär att inte backa undan, och ibland räcker det ju med det. Att få den andra att backa undan.

Karl Modig tydliggör samtidigt vilket påtagligt självskadebeteende det här rör sig om. Det är något så i grunden fel med den här likgiltigheten för liv och död, för den egna kroppens bräcklighet. För andra kroppars bräcklighet. En förnekelse av själva det mänskliga, det sårbara, i oss.

Romanen om Conny utspelar sig på två plan. Hans liv består i ett då och ett nu. Då, när han levde ihop med sin flickvän. Nu, när livet är något nästan obegripligt som han gör fumliga försök att sammanfoga igen. Där han har så svårt att se något hos sig själv som är värt att skydda.

Bara gradvis låter Modig mig som läsare ana hur Connys liv såg ut tidigare, vad som faktiskt präglat den på ytan städade partillvaron. Varför Connys tillvaro är så i bitar som den är. Det är subtilt och drabbande skildrat. Då och nu varvas i korta glimtar, så där som det förflutna tränger sig på när man helst inte vill tänka på det.

När man nästan gör vad som helst för att slippa tänka på det, slippa vara den där personen.

Similar Posts:

• Kärlek Då och Efteråt
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• För tidigt?
• Det händer faktiskt nu!
• Kloka tankar om känslor