Längst bak i boken står det vilken typ av böcker som Vertigo förlag arbetar med:

texter på avgrundens rand för läsare som inte önskar vända bort ansiktet från vår tids katastrof. Yrsel och illamående, hänförelse och uppenbarelse – läsningens sötma skall var ett aktivt gift som fräter och undergräver

Den programförklaringen och Erika Johanssons debutbok speglar varandra perfekt.

I den här förunderliga… ja vadå? Berättelsen? Är det en kort roman? Eller en lång novell? Kanske en roman ändå, eftersom den är uppbyggd på kapitel. Baksidestexten använder ”kärlekshistoria” – låt gå för det.

I den här förunderliga kärlekshistorian kastas läsaren rätt in i ett våldsamt och besatt fördärv. Det börjar med att jag-berättaren är sjuk och förtvivlad. En separation från ”den tredje dubbelgångaren” sliter upp gamla sår från tidigare relationer. Sedan följer drömska och fasansfulla beskrivningar från relationer som rent fysiskt uppslukar på det mest våldsamma sätt.

Jag satte tänderna i den köttiga hudnebulosa som täckte hennes ena smalben. Det sipprade var in i min mun. Det smakade gudomligt ruttet. När hon slet sig loss hade jag ett stort köttstycke kvar i munnen. Av hennes smalben fanns bara ett hål kvar. Jag såg smärtan i hennes ögon, men den försvann snabbt och ersattes med en hypnotisk blick. Jag lindade tungan kring köttstycket i min mun. Kysste det sakta. Jag kröp ihop i fosterställning och kände mig tröstad av det varma, trådiga köttet i munhålan.

Jag tycker om att den här boken inte skyggar för det hemska eller det äckliga. Jag tycker om originaliteten och de surrealistiska förvandlingarna. Och jag tycker också om att det kvinnliga könsorganet gestaltas som om det besitter en egen vilja, så som det manliga ofta beskrivs. Det är något befriande i det, just för att det är så ovanligt.

Men så finns där också saker som drar ner läsningen för mig. Alltför många gånger beskrivs den heterosexuella sexakten stereotypt med den starke outtröttlige mannens könsorgan och kvinnans undergivenhet. Där blir det inte särskilt spännande. Och ibland blir det repetitivt och ibland trillar det över kanten mot effektsökeri.

Likväl är det här en högst ovanlig bok med fin språkkänsla som gör mig nyfiken på vad Erika Johansson kommer skriva härnäst.