Världen själv är skriven av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Danielsson har länge forskat om universums grunder med hjälp av matematiken.

Boken är uppfriskande och helt klart en motpol till befintlig litteratur i ämnet då den rör sig i gränslandet fysik, filosofi och livsåskådning. Innehållet gav nya dimensioner till mina tankar som tidigare haft mycket mer matematiskt fokus (mycket på grund av Max Tegmarks böcker Vårt matematiska universum samt Liv 3.0).

Danielsson sätter tydligt ner foten och kommunicerar sina tankar kring liv, fysik och den teknik som vi omger oss med idag. Vi levande varelser är inte maskiner och universum är inte matematik.

Vad avser då Danielsson med att säga att allt är fysik? Jag läser in att det handlar mycket om att ta bort den komplexitet som vi lagt på hur vi ser på vår värld idag. Vi existerar faktiskt och är inte en simulering. Matematiken existerar endast utanför våra huvuden, inte inom oss.

Idag befinner vi oss i en värld där gränser mellan verklighet och fantasi helt kan suddas ut om man önskar det. Vill man så behöver man inte i dagsläget interagera med andra levande varelser.

Här kan jag själv stilla undra om alla av oss ens har behov av interaktion. Pandemin vi nu genomlever ställde allt på sin spets och många av oss har gått in i en ny fas gällande arbetssätt och sociala beteenden. Jag, och många med mig, känner en större inre frid när kraven på social interaktion närmat sig nollpunkten och något av en lättnad när det faktiskt är en självklarhet att undvika alla sociala aktiviteter som kräver fysiska möten.

Själva frågan ”Vad är liv?” tycker jag är spännande. Här resonerar Danielsson runt autopoiesis – självskapelse. Ett helt hermetiskt slutet system som upprätthåller och reproducerar sig själv. Det är här vi levande varelser skiljer oss från robotar, de har inget automatiskt sätt att leva ett liv utan behöver interaktion/träning för att uppnå detta.

Aristoteles fyra orsaker eller förklaringar ventileras också i boken. Aristoteles insikter och synpunkter om att fysik inte bara handlar om helheten utan att förstå sambanden mellan orsakerna – materiella, formella, effektiva/ändamålsenliga och till sist den teologiska är mycket fascinerande än idag. Den sistnämnda orsaken är den mest intressanta tycker jag – vad är meningen med alltihop vi ser omkring oss?

Det leder mig in på – vad är meningen med den här boken? Ena kapitlet var jag djupt fascinerad, andra kapitel undrade jag vart Ulf Danielsson ville komma med sin bok och sina tankar.

Det kanske precis är det som är avsikten. Att utmana vårt synsätt på världen och låta våra tankar vara mer fria än fångade.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Undergången hotar överallt
• Hundra sidor poesi
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart

Det är inte heller alldeles enkelt att ta in på något bestämt sätt vad texten säger:

Branter

faller från rymden som nackhår som inte kan sättas upp i vilken världsfrisyr som helst; som resten av rymden annars kan; jag går en promenad bland branterna,

vattenståndet har fallit; snart är branterna världen.

solen sträcker sina strålar fördröjt, som om det är något de inte minns, till sist mynnar de ut i synligt ljus, som ett
»aha«,

 

»O ja«, »Aha«, »Aha, förstås«, »Aha«: stjärnrymden

Observera att webbgränssnittet här inte gör texten full rättvisa på grund av sidformat med mera. Men jag tror ni förstår idén. Det är som om boken uppfinner sitt eget språk och sina egna regler för vad en punkt, vad en stor eller liten bokstav, eller vad ett mellanrum betyder. Och vad en promenad, ett vattenstånd eller vad en världsfrisyr betyder.

Att läsa Gjessing påminner om att läsa Gertrude Stein. Inte för att deras texter egentligen är särskilt lika varandra, men det där att kliva in i en syntax som håller men samtidigt sätter betydelsen av allting i gungning.

Det som bjuder in är dock upptäckarlusten och humorn. Hos Gjessing är det på en och samma gång existentiellt allvar och ofta på gränsen till komiskt:

lägenhetsvärldar »med anledning av ett leende«

 

.

 

leenden beger sig i förväg av till stjärnornas sommarhus för att värma upp det tills stjärnorna kommer

 

.

 

belägenheter uppstår i universum, när det inrättas expertkommittéer som är experter på rosor

 

 

och ska försöka rida på hästar

Similar Posts:

• Poesin i poesin vänd ut och in
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Om rösten
• Filosofisk läsfest
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning

De uppstår nästan dagligen någonstans på himlavalvet och kan förmodligen härledas till ett extremt slag av supernova där ett svart hål bildas. Intensiva och smala dödsstrålar skickas ut längs stjärnans rotationsaxel. /…/ Om en gammstrålningsblixt skulle utlösas av en kollapsande stjärna i vår egen Vintergata, och jorden olyckligtvis råkade ligga i strålens väg, vore det katastrofalt för livet.

Nu är inte det något att ligga sömnlös över, hävdar författaren: ”det inträffar knappast oftare än någon enstaka gång per årmiljard – men man kan ju ha otur”.

Faror finns dock på närmare håll. Vår egen sol kan till exempel få betydligt större utbrott än vi är vana vid. Elektromagnetiska stormar hotar att slå ut våra elnät och kommunikationer med potentiellt förödande följder för samhället.

Och då har vi inte ens börjat prata om klimathotet. Som förresten inte bara handlar om växthuseffekten. Vi är beroende av att strömmar och vindar uppför sig någorlunda regelbundet och välbekant, men naturliga såväl som onaturliga förändringar, det vill säga sådana som beror på människans påverkan på miljön, kan leda till mycket elände. För att inte tala om vad ett rejält vulkanutbrott kan ställa till med.

Det är inte utan att man blir en smula matt.

I debatten talas det ofta om hotet mot planeten men vad man menar är ju oftast inte så mycket att jorden själv ska gå under som att människan och allt liv som liknar henne riskerar att utrotas. Det sägs ju att efter en atombombsvinter så är det bara kackerlackorna (och enligt en del lustigkurrar möjligen Keith Richards) som överlever. Hur det än är med det så är det bara att konstatera att det livsrum som vi är beroende av är väldigt skört.

Jorden klarar sig nog, det är värre för oss som har krav på boendet. Syre, värme, mat och annan energi finns inte bara av sig självt där för människans skull. Vi kan inte ta dessa livsnödvändiga faktorer för givet.

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, har i Vårt klot så ömkligt litet, verkligen ansträngt sig för att förklara detta. Och det är en fascinerade historia han har att berätta. Han blandar mellan kulturhistoria, naturhistoria och naturvetenskap på ett sätt som får mig att tänka på (och sakna) den alltför tidigt bortgångne Peter Nilson. Danielson har väl inte det fantastiska språket eller förmågan att dra ihop det förgångna och det kommande som Nilson hade, men det är vackert så.

Noga förklarar han hur det hänger ihop med väder och vind och universum. Jag kan inte påstå att jag alltid hänger med i de illustrerande exemplen. Det känns ibland som om det fattas något tankeled eller samband som är självklara för författaren men inte för mig. Det är möjligt att andra läsare är skarpare i tanken än jag.

Det kan också bero på att tydligen är människan av idag mindre intelligent än för ungefär 20 000 år sedan då Homo sapiens hjärnvolym tycks ha varit som störst. På den tiden, när det inte fanns så många av oss, behövde man helt enkelt vara smartare för att klara sig.

Men ett står klart när boken är färdigläst; det klimathot som orsakas av människor är ett överhängande problem. Tyvärr, får man väl säga, är Danielsson inte särskilt optimistisk när det gäller människans förmåga att lösa problemen.

Jag hade kunnat välja att avsluta berättelsen på ett annat sätt – med förtröstansfulla fraser om att det är sent, men inte för sent, och att vi tillsammans kommer att klara det. Jag hade kunnat tala om de många hoppingivande framsteg som nu sker och hänvisa till nya generationer som inte måste upprepa tidigare misstag. För att riktigt linda in budskapet hade jag kunnat tillägga att vi, om vi bara anammar rätt sorts ny teknik, i praktiken inte behöver ändra vårt sätt att leva. Men detta stämmer inte. Jag är i stället förvissad om att det krävs genomgripande förändringar som också kommer att innebära försakelse.

Det hopp han ger oss är dock att detta inte automatiskt innebär att vi blir mindre lyckliga. Kanske kan det nödvändiga arbetet för att rädda världen ge en annan mening än den konsumtionssamhället ger?

Och kanske är vår sviktande intelligens på väg att ersättas av andra slags förmågor som evolutionärt gynnar vår överlevnad. Jag är dock inte så säker på att vi ännu har sett några tecken på det.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Filosofisk djupdykning i fysiken
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser

Det kan som bekant vara svårt att förhålla sig objektiv till föremålet för ens kärlek, men det kanske inte är nödvändigt i det här fallet. I år, 2015, är det hundra år sedan Einstein publicerade den allmänna relativitetsteorin. Syftet med den här boken är att väcka intresse för jubilaren, och få läsaren att uppskatta dess storhet. Bennett tycker att det är dags att föra in teorin i allmänhetens medvetande.

Professor Bengt Gustafsson skriver i sitt förord att det är ”angeläget att publicera nya populärvetenskapliga böcker som på ett förståeligt sätt förklarar teorin och hur den fungerar”. Det upptäcks hela tiden nya fenomen där teorin spelar en viktig roll, och det är först på senare tid som vi har haft tekniska möjligheter till observation av dessa fenomen, och därmed få vetenskaplig bekräftelse på teorins validitet.

E=mc2. Energi, massa och ljusets hastighet i vakuum. Också världens mest kända ekvation. Det som aldrig riktigt har slagit mig förut är hur sjukt intressant det är att ljusets hastighet alltid är konstant. Det är allt det andra som är relativt. Tiden, rummet, massan. Här handlar det om att lägga sunt förnuft åt sidan och omfamna den verklighet som Newton saknade begrepp för.

Det är så mycket som blir åskådliggjort i den här boken. Varför gravitation och acceleration upplevs på samma sätt. Krökningen av rumtiden. Fysiken kring svarta hål. Minns ni när vi kunde läsa i tidningen att forskare slog larm om att svarta hål kunde uppstå vid körning av Large Hadrone Collidor vid CERN? Det roliga är att det är helt korrekt. Men att det handlar om väldigt små svarta hål, som kokar bort mycket snabbt. Sådana mikrohål skapas även spontant i universum, och hamnar i vår egen planets närhet. Det är alltså ingen orsak till panik här. Tvärtom. Forskningen vid CERN är essentiell när det gäller förståelsen av universum.

Och så har vi singulariteten. Ett ytterst fascinerande fenomen. En plats där rumtiden blir oändligt krökt. Eller? Det är här som relativitetsteorin och kvantteorin inte kan förenas. Det är i den här frågeställningen strängteorin kommer in i bilden. Detta beroende på kvantmekanikens osäkerhetsprincip. Man kan inte både känna till ett objekts exakta position och dess rörelse. I och med detta försvinner vi bortom den vetenskapshorisont vi har idag. Allting vi hör i denna fråga är teorier och spekulationer. Strängteorin skulle kunna erbjuda en förklaring där kvantmekaniken och relativitetsteorin kan samexistera. Vi är en hel värld som förväntansfullt ser fram emot vetenskapliga belägg.

Det faktum att den allmänna relativitetsteorin och kvantmekaniken ger olika svar när det gäller singularitetens beskaffenhet betyder att något av svaren är fel. Vi har därmed kommit till gränsen för dagens vetenskap.

Allt det här är så oerhört spännande. Vi vet förbluffande mycket om universum för att vara en art som har existerat så kort tid. Uppenbarligen har vi potential att upptäcka så mycket mer, om vi inte hellre satsar resurser på att utkämpa krig och hata varandra istället. Vilket verkar vara nutidens trend. Min stilla bön är att mänskligheten kommer till sans och förenas i forskning och kultur. Ungefär som i Star Trek.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Hundra sidor poesi
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Vetenskapens största mysterium

För att kunna förstå mörkret måste man dock känna till ungefär allt annat i hela universum. Så det försöker Danielsson förklara på ett begripligt sätt för oss. Och jag måste säga att han är ett geni när det kommer till liknelser. I början av boken serverar han oss en kopp kaffe med grädde och socker:

Sockret får svara mot all den kända materia som vi själva och stjärnorna består av. Det ger kaffet lite sötma, och i våra ögon universum dess skönhet, men utgör ändå bara en liten del av koppens innehåll. Grädden får svara mot all den okända materia som vi inte vet vad den består av, den gåtfulla mörka materien. Men den största och underligaste delen utgörs ändå av kaffet självt: den mörka energi som är det avgörande viktiga och ändå helt okända.

Med den liknelsen i bagaget åker vi på en resa genom kvantmekanikens förunderliga värld, en värld som inte låter sig mätas. Här bjuder Danielsson på ett skämt om Heisenbergs osäkerhetsrelationer. Jag ska inte förstöra nöjet för er och återberätta det, men det hjälper oss att förstå kvantmekanikens mätproblem. Vi går också genom standardmodellen som beskriver all materia, och vi inser varför det var så stort när Higgspartikelns existens kunde bekräftas.

Efter detta börjar vi kunna närma oss den mörka materien, och vi blir bekanta med begreppet supersymmetri. Ett tänkt samband mellan partikeltyperna fermioner och bosoner som skulle kunna vara en viktig pusselbit i sökandet efter mörkrets hjärta. Eftersom detta samband dessvärre inte går att bekräfta får man istället tänka att det existerar helt nya partiklar som vi inte ännu känner till. Det är här Large Hadron Collider kommer in i bilden. LHC, partikelacceleratorn på CERN i Genéve. Den skall startas upp igen under 2015, med dubbelt så hög energi som tidigare. Spännande att följa, för även om man inte hittar några nya partiklar så blir frånvaron av dessa en indikation på hur man kan gå vidare i forskningen.

Det finns många olika teorier om mörk materia. Det har också gjorts en hel del mätningar och experiment. Hittills utan egentlig framgång. Men bara det att vi vet vad vi inte vet är ju ett enormt framsteg i sig. Det ger oss ledtrådar till vad för frågor som kan vara relevanta att ställa. Och man ska inte glömma att vi faktiskt vet en hel del. Och att en del frågor kanske inte har något svar.

Detta leder oss in på ett par viktiga begrepp. Det första är den kosmologiska konstanten. En storhet inom kosmologin som uppträder som motkraft till gravitationen. Den skulle kunna förklara varför man observerat att universum expanderar i ökande hastighet. Mörkret upptar alltså mer och mer plats, allt snabbare.

Det andra är den antropiska principen. En antropisk förklaring innebär att saker och ting är som de är eftersom de är så. Att det är meningslöst att ställa vissa frågor eftersom det inte finns någon bakomliggande orsak att hitta. I just detta universum har det helt enkelt bara slumpat sig så att vissa saker kan inträffa och att vissa lagbundenheter råder. En inte helt okontroversiell princip eftersom det kan tyckas vara ett cirkelresonemang, och därför inte vetenskapligt giltigt. Men saken är den att en antropisk förklaring kan hjälpa till att flytta fokus till ett område där det gör bättre nytta.

Religionen och filosofin kan med fördel ägna sig åt att ställa frågor som inte har något svar, men med en antropisk förklaring till vårt fysiska universum kan vi lämna fruktlösa frågor därhän och vända blicken åt annat håll. Antropin får faktiskt som logisk följd att det måste existera flera universa. Och för att återknyta till mörkret, så har den mörka energin i dessa andra universa förmodligen helt olika värden än i vårt eget. För att lösa mörkrets gåta måste vi alltså hitta dessa andra universa. Det är där fysikens fokus bör ligga.

Fysikern Max Tegmark har skrivit om multiversum i fyra nivåer i Vårt matematiska universum. Danielsson är inte riktigt inne på samma spår. Han tycker att det räcker med nivå I och II, och att matematiken är en del av en själv och ens tänkande snarare än en del av en yttre fysisk värld.

Ja, det är hisnande tankar vi får att jobba med i den här boken. Bara kvantmekaniken och strängteorin ger mer än tillräckligt sug i magen. Men författaren fullkomligt häller spännande kunskap över läsaren. Och självklart får vi veta det som är värt att veta om svarta hål. Danielsson har gjort ett fint jobb här, och han kan konsten att berätta om universums fysiska beskaffenhet som den magiska saga det faktiskt är.

Han sår också frön till bisarra fantasier om hur alla dessa olika universa uppstår. ”Kanske skulle man också kunna föreställa sig något slags sexuell förökning där olika universa överför egenskaper mellan sig”.

Kanske inget att börja fundera på när man ska gå och lägga sig att sova.

Similar Posts:

• Filosofisk djupdykning i fysiken
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Undergången hotar överallt
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning

Boken är indelad i sju avdelningar för var sitt ämnesområde. Makrokosmos, mikrokosmos, människans utveckling, kroppen och medvetandet, jorden, universum och vetenskap. Varje avdelning innehåller ca sju teorier samt ett miniporträtt av en person som haft betydelse inom området. Vi får också en liten ordlista inför varje ämnesområde som innehåller de ord vi bör känna till för att förstå de olika teorierna som presenteras.

Förordet är skrivet av Martin Rees, professor i kosmologi och astrofysik vid universitetet i Cambridge. Rees har en diger vetenskaplig meritlista och har även gjort tv-program och skrivit böcker om vetenskap för att sprida kunskap till en intresserad allmänhet. Han poängterar hur viktigt det är att allmänheten har kännedom om de vetenskapliga aspekterna av vår tillvaro. Det kan hjälpa oss fatta beslut i viktiga frågor som berör oss alla. Politik, miljö och ekonomi är väl de mest uppenbara exemplen.

I slutet av boken presenteras de individuella skribenterna som bidragit med 30-sekunders-texter. Alla har gedigen akademisk kunskap inom sina respektive områden samt erfarenhet av att skriva populärvetenskapliga texter. Det märks, för det är nog lättare sagt än gjort att skala ned komplexa teorier till endast ett tiotal rader.

Det här är verkligen en trevlig liten bok. Eftersom den tar med teorier alltifrån kvantmekanik och multiversum till alternativmedicin och global uppvärmning, så har den något för alla. Förutom de givna, som Stephen Hawking, Albert Einstein och Richard Feynman, bjuds det också på ett porträtt av den vetenskapliga doldisen James Lovelock. Lovelock har kört sitt eget race, och är av de få fristående forskarna i vår tid. Gaiahypotesen är hans mest berömda teori. Den går ut på att jorden reglerar sig själv. Som en egen organism. Intressant, och naturligtvis även ganska ifrågasatt.

Man kanske inte helt behöver förstå alla dessa teorier, men det kan vara skönt att ha ett hum om vad det handlar om eftersom det ofta refereras till dessa i olika sammanhang. Det är väl där den här boken fyller sin funktion. Nästa gång det skämtas om Schrödingers katt eller pratas om internetmem så är läsaren av den här boken med i matchen.

Similar Posts:

• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Trevligt nörderi
• Att mäta mörker
• Ge apan i dig en chans
• Vetenskapens största mysterium

Den princip han utvecklar i den här boken är den att allting finns, och på grund av detta kan inte världen finnas. Han börjar med att presentera oss för den filosofiska hållning som benämns nyrealism. Nyrealismen tar vid där postmodernismen slutar. Gabriel menar att postmodernismens form av konstruktivism inte är hållbar. Dess metafysiska världsåskådning, att världen är beskaffad på ett specifikt sätt, och att våra individuella upplevelser av den inte är, eller kan vara, korrekta, vill Gabriel ersätta med nyrealismens sätt att se på saken. Det kan beskrivas som att det finns lika många världar som det finns individuella upplevelser av världen. Inklusive den värld/de världar som finns även utan betraktare.

För att läsaren ska hänga med i resonemanget ger Gabriel oss kortfattade och tydligt åskådliggjorda beskrivningar av de olika världsuppfattningarna som han vill bestrida. Däribland konstruktivismen, materialismen och den vetenskapliga världsuppfattningen. Han visar oss också varför de är ogiltiga. Det är speciellt intressant att följa argumentationen som leder till varför den, idag så omhuldade, vetenskapliga världsbilden inte kan vara riktig. Vetenskapen, universum och fysiken är egna föremålsområden bland ett otal andra, och kan följaktligen inte beskriva andra delar av världen. Demokrati, poesi och skuldkänslor hör inte hemma i samma föremålsområde som Higgspartikeln.

Och just föremålsområden, tillsammans med meningsfält och existens, är återkommande begrepp i Gabriels resonemang. Begrepp som utgör fundament i beviskedjan som leder fram till slutsatsen att världen inte finns. Väldigt bra begrepp som i Gabriels förklaring ter sig helt obestridliga och fullkomligt giltiga. Det är en mycket angenäm upplevelse att som läsare befinna sig mitt bland så klara tankar och formuleringar kring de stora filosofiska grundfrågorna.

Föremålsområde: Ett område som innehåller en bestämd typ av föremål, varvid det finns regler som förbinder föremålen med varandra.
Meningsfält: Platser där någonting överhuvudtaget framträder.
Existens: Den egenskapen hos meningsfält att något framträder i dem.

Världen är meningsfältet av alla meningsfält, det meningsfält där alla andra meningsfält äger rum.
Allt som finns finns i världen, eftersom världen är det område där allt äger rum. Allt som betraktas som utomvärldsligt hör därmed till världen. Existens rymmer alltid en platsangivelse. Existens betyder att något framträder i ett meningsfält. Frågan är alltså: Om världen existerar, i vilket meningsfält framträder den då?

Ja, det kan man fråga sig. Och med hjälp av ett par diagram och enkla formler visar oss Gabriel det självklara svaret, att världen inte finns.

Resonemanget går vidare och uppehåller sig en hel del kring frågor om Gud och religion. Och här fullkomligen briljerar Gabriel i sin klarsyn och sitt förnuft. Han anser att nyateismen har många likhet med dogmatisk monoteism och diskvalificerar dem båda som bärare av någon slags sanning om religionens väsen. Gabriel vill istället leda oss in på spåret att Gud är idén att helheten är meningsfull, trots att det överstiger vår fattningsförmåga. Religiositeten inom människor är ett sökande efter spår av mening i det oändliga. Detta att människors inneboende sökande efter mening har blivit omstyrt och förvanskat genom historien, har ingenting att göra med det föremålsområde som Gabriel menar är religion.

Förutom religion tar även konst och poesi stor plats i Gabriels tankar om värden, som alltså inte finns. Konsten har sedan länge förstått att världen inte finns, och ägnar sig åt att på olika vis gestalta detta.

Konstens mening består i att låta det som normalt är självklart för oss framträda i ett märkligt ljus (…) Konsten överraskar oss med en ny mening och belyser föremålen ur ett ovant perspektiv. Det är ett sammanhang som många konstnärer har insett och undersökt ingående.

Han exemplifierar detta bland annat med Kazimir Valevitjs målning Svart kvadrat på vit botten. Alla föremål, allt som existerar, framträder mot en bakgrund, som själv aldrig kan framträda annat än att den förvandlas till en förgrund, som i sin tur framträder mot en bakgrund, et cetera, och således stöds tesen att världen inte finns.

Boken i sin helhet bjuder på riktigt rolig läsning. Högintressanta tankar avlöser varandra på löpande band, och hela texten är marinerad i humor och lekfullhet. Gabriels entusiasm är oerhört smittsam. Läsaren har bara att finna sig i att dennes egen hjärna triggas igång och börjar tänka stora tankar. Om världen sedan finns eller inte spelar inte så stor roll. Behållningen här är själva läsningen.

Similar Posts:

• Filosofisk djupdykning i fysiken
• Att mäta mörker
• Mellan Zarathustra och psyket
• Undergången hotar överallt
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet