I förlaget Hogarths (med samarbetspartners) satsning på Shakespeare i nytolkningar har turen kommit till svartsjukedramat Othello och den amerikanska författaren Tracy Chevalier. Själv har jag läst nästintill alla utkomna romaner hittills, med lite blandad behållning. Det här är, av dem jag läst, den klart bästa, och samtidigt den mest intrikata nytolkningen som den som står bäst på egna ben.

Har du ingen aning om vad Othello är kan du med andra ord läsa Nykomlingen helt i egen rätt, men är du dessutom Shakespeare-fan så får du helt enkelt inte missa hur denna melodramatiska tragedi smått genialiskt omvandlats till skolgårdsdrama. För vad passar egentligen bättre som spelplats för en berättelse om socialt spel, avundsjuka, misstro, utsatthet och en kärlek som går under för rykten än en där unga, prövande människor vistas?

Nykomlingen utspelar sig på en helvit mellanstadieskola i en Washingtonförort någon gång på 1970-talet. (Tid och plats stämmer, vad jag förstår, mer eller mindre överens med författarens uppväxt.) Hit kommer Osei, elvaårig diplomatson från Ghana. Han är van att flytta runt och att vara skolans enda svarta elev, han är bra på att ta sig in i gemenskapen, men också hjärtskärande medveten om hur villkorad den kan vara.

Här möter han Dee, som genast intresserar sig för honom, men också den inställsamme mobbaren Ian och hans hantlangare Rod. Mer motvilligt indragen i Ians intriger blir hans (också det rätt motvilliga) flickvän och Dees kompis Mimi, som utan att ana konsekvenserna lockas bidra till att Oseis och Dees förhållande slutar i katastrof.

Chevalier koncentrerar sin berättelse till en enda dag i sina unga huvudpersoners liv, Oseis första dag i den nya skolan bara någon månad innan mellanstadiet ska lösas upp i sommarlov och högstadium. Varför det måste gå fullt så fort begriper jag inte riktigt – varför inte till exempel låta känslorna, intrigerna och skvallret verka den där sista förväntansfulla månaden?

Kanske för att det är snyggt, allt hon får in på denna enda dag. Eleverna och deras förhoppningar och rädslor, hormonerna som kokar och som ingen ännu lärt sig hantera, den trånga skolvardagen med sina rutiner och få, fördomsfulla och självupptagna vuxna. Det här är barnens värld, där den som lyckas skaffa sig inflytande på deras snäva villkor härskar.

Det kan kanske bara sluta på ett sätt?

Similar Posts:

• Kvinnoskildring med vetenskapliga förtecken
• O som i Othello
• Uppvisning i banal ondska
• The Scottish play goes neo-noir
• Överraskande svagt av en stark författare

Shakespeares Macbeth fångade det här temat i en ödesmättad medeltida miljö, med borgar och tronpretendenter, åskväder, dimmiga hedar och häxor kraxande vid sina kittlar. Den norske thrillerförfattaren Jo Nesbø tar oss istället med till en namnlös (fast kritiker har fastslagit Glasgow), nedgången stad på 1970-talet och dess korrumperade polisväsende.

Till William Shakespeares 400-årsjubileum härom året lanserade förlaget Hogarth (i ett internationellt samarbete med ett 20-tal andra förlag) en serie nytolkningar av hans pjäser. Först ut var Jeanette Wintersons version av En vintersaga och Howard Jacobsons Köpmannen i Venedig. Därefter kom Anne Tylers Så tuktas en argbigga och Margaret Atwoods Stormen. Bland kommande titlar finns Tracy Chevaliers tolkning av Othello, Edward St Aubyns av Kung Lear och Gillian Flynns av Hamlet, men den här gången har turen alltså kommit till Jo Nesbø och Macbeth.

Här börjar Macbeth som den hårdföre men hygglige chefen för en insatsstyrka, Gardet, inom stadens poliskår. En genomkorrupt polisdirektör har ersatts av en ny och rättskaffens, Duncan, som lovar att rensa upp i träsket. Efter ett stort tillslag mot det lokala motorcykelgängets droghandel utnämns denne Macbeth till ny chef för ”orgbrott”, avdelningen för organiserad brottslighet.

Det skulle han inte ha gjort. Macbeth, eller kanske framför allt hans älskade, kasinoägarinnan Lady, får lust för nästa steg på karriärstegen. Ja, inte bara nästa, förresten. Macbeth och Lady vill snart ha kontroll över hela staden, och de skyr inga medel för att skaffa sig det.

Inte bara omslaget för tankarna till Frank Millers Sin City. Hela Macbeth har något serietidnings-noir, larger-than-life över sig. Glasgow eller inte; miljön är framför allt dystopisk. Fabrikerna är nedlagda, tåget har slutat gå, kriminaliteten och missbruket är det enda som frodas. Våld, maktspel och utnyttjande tränger ut de flesta andra mänskliga relationer. Alla konspirerar mot alla.

Det finns heller ingen ände på det bagage karaktärerna släpar runt på, och kanske är det min största invändning mot Nesbøs tolkning. Shakespeares Macbeth har en tyngd, en suggestiv mystik just i att den lämnar så mycket åt fantasin. Nesbø lyfter istället upp allt till ytan, låter ingenting vara osagt om karaktärernas traumatiska barndomar och det ena med det andra. Ingenting lämnas riktigt osagt – och följaktligen finns heller ingenting kvar att upptäcka under ytan.

Similar Posts:

• Winterson gör en cover
• Vem var Shakespeare?
• Demokratin och döden
• Läsning är farligt
• Stockholmarnas roman 2004

Här bor den unga Mary Annings, en flicka som av grannarna betraktas som en smula mystisk. Hon överlevde som litet barn ett blixtnedslag, och hon ägnar dagarna åt att samla fossil som hon sedan säljer till turister under namnet kurioser.

Hit kommer också de tre ogifta systrarna Philpot. En av dem, Elizabeth, blir snart fascinerad av de fossil som stränderna kring Lyme är fulla av. Fossilen, som de flesta andra i staden är ointresserade av, eller till och med rädda för, för samman Elizabeth och Mary, trots flera års åldersskillnad och ett kanske ännu större avstånd vad gäller klasstillhörighet.

Mary har en alldeles speciell blick för fossil, de liksom kommer till henne utan att hon behöver leta, och även om hennes mor tycker att de konstiga, men vackra stenarna är obehagliga så inser hon att det Mary tjänar på att sälja kurioserna är nödvändigt för familjens ekonomi, åtminstone sedan pappan dött. Det är en beskrivning av ett hårt liv, fyllt av stelfrusna fingrar, hungersvärkande magar och hjälplöst skrikande småbarn.

Så en dag förändras allt. Mary hittar en enorm varelse fastkilad i berget. Dåtidens geologielit får upp ögonen för hennes fynd och vardagen förändras, liksom synen på Mary.

Historien berättas i första person och det är omväxlande Mary och Elisabeth som berättar. De utgör en fin kontrast till varandra, språkbruket växlar och att se händelser ur olika vinklar gör historien mer intressant.

Chevalier lyckas även göra de snustorra, stenhårda fossilen intressanta. Det brinnande intresset, den lyriska beskrivningen av evolutionen och de djupa frågor som de väcker hos karaktärerna drar in mig i historien och får mig att faktiskt se det vackra och viktiga i dessa stenar.

Den världsbild som målas upp fascinerar. Det är en tankevärld så långt ifrån vår egen man kan komma – för det är väl knappast någon svensk som idag skulle vara rädd att framföra idén om att gud kanske använde mer än sju dagar för att skapa världen? Det handlar om religiösa och filosofiska frågor som idag är helt inaktuella i Sverige, men aktualitet saknas ändå inte – debatten om intelligent design och kreationism är fortfarande het ibland annat USA. Och även i övrigt är ju frågan om religion kontra vetenskap alltid aktuell.

Chevalier liknar Austen en smula med sin lågmälda, lugna berättelse om två kvinnors uppväxt och liv i en brittisk småstad där skvallret knyter ihop umgängeskretsen. Chevaliers karaktärsbeskrivningar är inte riktigt av Austens kaliber, men stämningen finns där, precis som kläderna, maten och miljöerna. Vad de främst har gemensamt är förmågan att skapa en (i Chevaliers fall åtminstone stundtals) überromantisk kärlekshistoria – trots att det knappt finns något sex med alls.

Precis som alla som någon gång gått en skrivarkurs vet så bör en författare gå efter devisen ”show don’t tell”. Om man nu kan prata om att författare bör skriva på ett visst sätt. Men i det här fallet hade historien kanske mått bra av lite mer visning istället för berättande. Personerna reflekterar mycket, ibland kanske för mycket. Kanske beror det på att romanens vetenskapliga ämne inbjuder till funderingar? Men alla utskrivna tankar lämnar lite till läsaren. När Elizabeth säger att hon själv var lite förälskad i mr Birch så dör förälskelsen på en gång. Chevaliers tidigare böcker, framförallt genombrottet Flicka med pärlörhänge hade en mer spännande stämning, skapad av ovissheten både kring alla bipersoners och huvudpersonen Griets egna känslor. Och kanske berodde det på att hon var helt utan utbildning, och helt beroende av sina arbetsgivare? Kanske är Elizabeth och Mary helt enkelt för intelligenta och fulla av självinsikt för historiens bästa?

När jag kommer till slutet får jag en bestämd känsla av att det inte alls är slut. Det kommer ingen finurlig poäng, det finns inget som visar att de levde lyckliga i alla sina dagar. Livet bara fortsätter som vanligt. Den här känslan av att ha blivit snuvad på slutet beror antagligen på att boken, precis som Chevaliers tidigare, bygger på verkliga händelser. Allra sist i boken serveras vi en liten redogörelse över de omskrivna personernas verkliga öden, tillsammans med några rader om fossil och tips om vidare läsning.

Det här är en fin och något annorlunda kvinnoskildring. En beskrivning av kvinnan i en historisk vetenskaplig kontext där vi inte är vana att se andra än Marie Curie. Beskriver boken frigörelse? I viss mån. Men på bekostnad av anständighet. Elizabeth och Mary gör det de vill göra, men priset de betalar är en liten känsla av utstötthet och en kufstämpel. Här beskrivs både osjälvständighet och självständighet. Och så den eviga ekonomiska frågan. Men här finns också en bild av människan bakom den starka fasaden. Chevalier beskriver kvinnlig konkurrens, avundsjuka och längtan efter kärlek – men till slut visar det sig ändå att i den här historien är vänskapen viktigare än kärleken.

Nu har den här recensionen blivit betydligt längre än vad jag tycker att Okända väsen egentligen förtjänar. För kontexten och alla diskussioner som handlingen orsakar är intressantare än själva romanen. Men den är helt okej den med.

Similar Posts:

• Händelserik vecka på dagensbok.com
• Miss Mary Bennet ser rött
• En barntragedi
• Spännande historia
• Skriv en deckare!

Som vanligt bjuder vi på en händelserik vecka, idag skriver Björn om Jean Gionos Kullen som han beskriver som existentialistisk skräck när naturen tar hämnd. Därefter följer Tracy Chevaliers Okända väsen, en historisk roman om fossil, kärlek och kvinnors frigörelse baserad på Mary Annings liv.

Även Eva har läst Stockholms mest hajpade bok just nu och bjuder på en reprisrecension av Norrtullsligan av Elin Wägner. Har du också läst årets Stockholm läser-bok och vill ha någon att prata om den med? På Stockholm läsers blogg hittar du alla bokcirklar och evenemang kring projektet.

Mot slutet av veckan bjuder Alice på en glaghumoristisk skildring av Senegal och dess kopplingar till Frankrike i Atlantens mage av Fatou Diome. Jag är fortfarande skärrad och uppslukad av mörkret och styrkan i Mara Lees Salome, en roman som i 80-talets Skåne går i fotspåren av myten om Salome.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Stockholm, Stockholm, stad i världen
• Stockholm läser Norrtullsligan
• Gaygalan 2005
• Ny vecka på dagensbok.com
• Det är något vi måste prata om …