Större delen av berättelsen utspelar sig i ett vardagsrum. Därinne befinner sig Kim, en sjuksköterska som på en av sina få lediga dagar får besök av Tomas, en man som kliver rakt in i vardagsrummet och genast börjar fråga efter Sara, som råkar vara Kims nuvarande flickvän och Tomas ex. Så formas stegvis ett dysfunktionellt och frustrerat samtal mellan de två männen, där båda försöker få sina frågor besvarade, men vägrar lyssna på eller tillmötesgå den andre. Ändå är de beroende av varandra, av samtalet, för att få svar, något som driver dem vidare.

Ännu mer än maktkampen om Sara, är kanske kampen om dottern starkt centralt i samtalet. Tomas är barnets biologiska far. Men Kim är den som, tillsammans med Sara, har tagit hand om dottern sedan spädbarnsåldern. Vem är då egentligen far och hur hanterar man den andre? Här vidrörs några av romanens centrala teman vilka också skymtas i titeln Var man. Den antyder att frågorna som tas upp i berättelsen är allmängiltiga, något som berör alla män. Om partnerskap och faderskap, om vad en man egentligen är – eller kanske framför allt hur en man bör vara.

Förutom den arketypiska kärlekstriangeln, spelar romanen alltså också på den stereotypa manligheten. Där huvudkaraktärerna får förkroppsliga, låt oss kalla det, olika ”mansarketyper”. Detta blir också viktiga faktorer i maktspelet som de utnyttjar mot varandra.

Scenen är som sagt nästan uteslutande ett vardagsrum, väggarna upplevs som en tydlig avgränsning – till och med när man i texten följer med Kim ut från vardagsrummet och in i sovrummet för att byta tröja, så ligger all fokus på ursprungsscenen och på karaktären som sitter kvar i fåtöljen där. På så sätt anspelar romanens sceneri på det naturalistiska dramat med dess slutna tid och rum. Och handlingen är begränsad till dess regler om realism och tidsbundenhet, men imiterar också det subtila sociala spelet mellan karaktärer som så ofta återfinns i dessa pjäser. Detta dramatiska drag är kanske det mest intressanta i Flygts roman – och även om historien inte är överväldigande i sitt slag, kan romanen ändå uppskattas just på grund av dramaimitationen. Den blir en kommentar på hela genrebegreppet, i relation till dess historieskapande och något som skapar djup i berättelsen.

Romanen är avskalad på flera sätt, dels genom den avgränsade scenen och karaktärernas samspel – motspel; men också rent språkligt, något som avviker från Flygts tidigare berättarteknik. Det gör romanen lättläst och rättfram, vilket gynnar berättelsen och intrigen.

Vad jag hade önskat av romanen är en tydligare genusprägel, något som berättelsen egentligen manar till. Begreppet ”manlighet”, karaktärernas beteenden och mentalitet hade kunnat problematiseras ytterligare. Nu blir intrigen en aning trött, och hade det inte varit för textens dramatiska ådra hade den nog inte upplevts särskilt genomtänkt.

Similar Posts:

• Jakten på en spädbarnmisshandlare
• Viktig tematik förmedlas med väldigt mycket ’telling’
• Håglöshet från topp till tå
• Spänning som inte riktigt bär hela vägen
• En ängslig himmel

Att påstå att Torbjörn Flygts och Augustprisvinnande genombrottsroman Underdog betytt lika mycket för mig som Räddaren i nöden betydde för Gedin är en grov överdrift, men inte desto mindre gjorde den ett starkt intryck på mig då, 2001. Därför var min plan att inför denna recension även läsa om Underdog. Någonstans under läsningen av Outsider, ja ganska tidigt faktiskt, bestämmer jag mig dock från att avstå. Det säger givetvis något om denna bok som inte är rakt igenom positivt, men troligen säger det mer om mig som läsare.

Outsider är nämligen inte alls en dålig bok, men hela tiden tänker jag ändå på och jämför med ”originalet” som ju faktiskt är bättre. Eller är den verkligen det? Det kan te sig som ett utslag av nonchalans eller lathet att jämföra med en tio år gammal läsupplevelse istället för att göra sin plikt som recensent och uppdatera sig på det gamla för en rättvis bedömning. Det är bara det att jag misstänker att de är alltför lika. De är ju skrivna på samma sätt, som berättande från en framtidsversion av en övre medelklass-Johan. De gestaltar båda förgången tid med samma träffsäkerhet och detaljrikedom. Och de har båda ett centralt klassperspektiv där Johan som växer upp i ett ordnat men materiellt ganska fattigt arbetarklasshem tar stegen uppåt längst klasstrappan för att sluta i Audi-gettot i någon välbärgad kranskommun till Malmö. Det är på många sätt samma roman som i två delar berättar om olika skeden i Johans liv, där den första delen slutar när Bruce Springsteen sätter Ullevi i svajning och den andra tar vid där Palme-mordet sätter Sverige i svajning.

Det som skiljer dem är därför något så subjektivt som läsupplevelsen. När jag läste Underdog var det med en känsla av att Flygt var en av de stora samtidsskildrarna, en författare som skrev om en förgången tid som jag själv faktiskt upplevt men som inte längre fanns. I litteraturformen kunde han nämligen få ett glas O’boy framför en tv som enbart visar barnprogram producerade på fel sida om järnridån eller en gympalektion i en gymnastiksal som doftar svett och mobbing till någonting nytt och fräscht. Läsningen av Outsider blir mer som en bok i mängden och trots att han med samma känsla nu beskriver studentkorridorens vardag eller den magi Stockholm med börsen och Café Opera har för åttiotalets blivande karriärister, lyckas den ändå inte skapa samma grad av angelägenhet. Allt detta kan givetvis bottna i att jag under det decenium som förflutit läst fler romaner om den relativt närliggande historien. Kanske är det rent av så att det jag upplevde som unikt med Underdog numera också bara skulle te sig som just en bok i mängden? Jag hoppas innerligt att det inte är så, men vågar som sagt inte chansa.

Att följa samma mall när man gör uppföljaren behöver ändå inte vara något dåligt, då alla historier inte kan få en uppföljare som likt Klas Östergrens Gangsters helt stöper om orginalet. Det här är ju en kronologisk uppföljare där personerna är densamma, de är bara något äldre. Berättarjaget har också åldrats, helt i fas med oss läsare faktiskt, och är nu också han tio år äldre än senast. Sammantaget är det ändå en värdig uppföljare och uppskattade man Underdog finns det inget som talar emot att man inte ska läsa de drygt fyrahundra sidorna för att se hur det går för Johan Kraft när han inte längre bor kvar hemma hos sin mamma Bodil.

Similar Posts:

• Rapport från raketostens årtionde
• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• Mr DeMille, I’m not ready for my close-up
• Höstens bokutgivning – tips till finsmakarna
• Debut i tidens anda

Denna vecka är det min tur att visa mina bågnande Billybokhyllor och böckerna som trängs  däri. Det händer i dag måndag. Samtidigt recenserar Lina Jonas Indes lilla svarta bok KKM.  Det visar sig att Inde skrivit den där boken som Lina velat skriva. Ingrid skriver om Eva-Marie Liffners bok Lacrimosa och tycker att den var för svår. På fredag skriver Oscar om Torbjörns Flygts uppföljare till Augustvinnaren Underdog från 2001: Outsider. När vi lämnade huvudpersonen Johan i Underdog var det 1985 och Bruce Springsteen på Ullevi, här fortsätter historien om Johan som nu pluggar i Lund och om Sverige som drabbas av Palmemordet, massarbetslöshet och främlingsfientlighet. Precis som titeln antyder finns även här ett tydligt klassperspektiv när Johan börjar sin klassresa som kommer att leda honom från arbetarhemmet i Malmö till den övre medelklassen i Audigettot på 2000-talet.

På lördag har vi en stor manlighetsspecial. Missa inte det. Då recenserar Anna C Jens Liljestrands Adonis, som tränger sig in bland män i sluten grupp och tittar närmare på det musikaliska kollektivet. Camilla recenserar Dingo Dingo av Martin Svensson, Bob Hansson och Leif Eriksson samt En käftsmäll är också beröring av Marcus Priftis. Ella recenserar bland annat Mats Jonssons nya, Mats kamp, och en nobelpristagare i nyupplaga, Halldór Laxness Fria män. Camilla bjuder också på en krönika om seminariet ”Varför gnäller männen?” som hölls på Bokmässan. Detta och mer därtill i manlighetsspecialen.

Dessutom skriver Camilla om sitt besök på Kulturhusets internationella författarscen när Herta Müller talade där.

Varmt välkomna till en omfångsrik vecka hos oss på Dagensbok önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com
• Förlöjligande av manlighetsdebatten
• Herta Müller besöker Internationell författarscen
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Veckan på dagensbok.com

Gemensamt för deras romaner är att familjen och uppväxten i arbetarhemmet är det centrala i berättelsen. Där är det föräldrarna som beger sig iväg till fabriken. Den stora skillnaden mot Maria Hambergs Drömfabriken är att hon tar med oss in i själva fabriken, för här flyttas nämligen fokus till just själva arbetet. Familjen och fritiden finns givetvis här också, men ligger hela tiden i fjärran, bakom utstämplingsklockan och betongväggarna. Nuet är istället lajn, det löpande band som sakta rör sig genom den halvkilometerlånga fabriken och som under inga omständigheter får stoppas.

I Drömfabriken följer vi ett antal arbetare under en lång tidsperiod där förändringarna endast märks av i ny produktionsteknik. Teknik som effektivare skapar nya bilar men som knappast förbättrar villkoren för de anställda.

Här finns Gunilla och Svenne, två yngre arbetare som egentligen bara ser arbetet som tillfälligt men som trots varningar från äldre kamrater sakta men säkert faller in i rollen som industriarbetare. Veteranen Gunnar kan alla moment, har arbetat hårt och flitigt för företaget i hela sitt liv men är trots guldklockan ändå inget mer än en produktionsenhet. Förmannen Torstensson har jobbat upp sig den hårda vägen till förman men måste nu hela tiden kämpa, såväl mot sina gamla kamrater på bandet som mot de nyutbildade ingenjörerna, de som med sina akademiska glosor och kunskaper om datorer och automatiseringar får chefernas öron. Thabo har flyttat till Sverige från Gambia med sin familj i strävan efter ett bättre liv men möts av det dubbla föraktet, som arbetare men också som afrikan. Anna-Greta har kroniska smärtor och uppskattar sitt nya, mindre slitsamma arbete som kontrollant men får då också känna på avståndstagandet från sina gamla kamrater när hon nu plötsligt ses som en del av överheten. De har olika roller, men ändå finns de där bara för att föda bandet och utifrån ledningsperspektivet ses de knappast som några unika individer. De är nämligen alla utbytbara.

Språket i Drömfabriken är rakt och effektivt, fritt från utsvävande metaforer men innehåller istället detaljerade beskrivningar av arbetsmoment och produktionsteknik.

Förr fick de skruva ventilerna en och en direkt i skruvstycket. Nu har de speciella stålskenor med utfrästa spår där det finns plats för sex åt gången. Det går bara att sätta ner dem på ett sätt. Och de har fått nya pneumatiska skruvstycken, ingen behöver veva. När man byter ventilsort byter man stålskena, man bara trycker på en knapp så tjongar det till i skruvstycket och klämmer fast med flera kilos lufttryck, snabbt och effektivt

Det ger en stark läsupplevelse med hög närvaro och som läsare står man själv där på golvet och berättelsen pågår runt omkring en, vid bandet, i lunchrummet eller på vägen till busshållplatsen. Karaktärerna är också trovärdiga och levande snarare än att de skulle vara där som schabloner för olika arketyper av arbetare.

Att jag själv, för ganska länge sedan, arbetade på ett löpande band-liknande jobb på ett bageri under ett halvår gör nog sitt till för inlevelsen. Men det jobbet kan också ses som ett facit till romanen Drömfabriken. För allt fanns ju där också: strategierna för hur man stämplade in och ut, de äldre arbetarna som inte gjorde annat än att klaga på företaget men som ändå skulle jobba över gratis istället för att någon defekt vara skulle passera deras arbetsstation och snacket om vad som skulle sägas till chefen när man står där med den stora stryktippsvinsten i handen.

Hamberg tar med Drömfabriken helt enkelt upp vardagen för den befolkningsdel som arbetar inom tillverkningsindustrin, något hon själv gjorde under närmare trettio år. En värld som sällan belyses inom litteraturen men som är vardag för så många fler än de frånskilda kriminalinspektörernas eller de grävande journalisternas. Så är man ute efter en rejäl dos socialrealism, från vårt eget land, i vår egen tid så finns det nog väldigt få konkurrenter till Drömfabriken.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Drömmen, staden, romanen
• Rapport från raketostens årtionde
• En eländesroman
• En studie i svek

Alla tre berättelser i Torbjörn Flygts roman är var och en engagerande. De är skarpsinniga dopp i svensk samtid. Här finns den krisande medelklassen, en överklass som ängslas över att slungas ned i stegen och invandraren – som i Sverige varken är det ena eller det andra utan betraktas som en del av en löst sammanfogad grupp, men som naturligtvis bär på sin egna individuella bakgrund. Det är tre berättelser om kärlek. Att uthärda trots alla motgångar, att låta rädsla och misstänksamhet förstöra kärleken och att våga bryta loss trots alla risker det innebär. Himmel är fint ordnad på det här viset, tre berättelser förmedlar en samtidsbild och rör sig kring det mer djupt mänskliga fenomenet kärlek. Romanen innehåller starka scener, djupt engagerande kapitel och några verkligt gripande personporträtt. Men det räcker inte.

För tyvärr är Himmel inte lika väl genomarbetad som romanbygge. Det räcker inte att placera berättelserna bredvid varandra och klippa dem samman på gammalt trött Short cuts-manér för att de ska bekräfta och förstärka varandra, konstruktionen är snarare ängslig än någonting annat. Varför är inte någon av de här tre historierna tillräckligt starka för att tillåtas ta mer utrymme än i en löst sammanfogad trevägshistoria? Särskilt Lena och Parvaneh känns som om de kan vara mer än så här.

Så trots sina förtjänster blir inte Himmel mer än en genomsnittslig svensk roman. Det är synd, för Flygt har en blick för samtiden som ibland är lika skarp som när han betraktade sjuttiotalet i Underdog.

Similar Posts:

• Ett skott ovan målet
• En odramatisk skräckbild
• Man mot man i gammal berättelsearketyp
• Vad hände sen med Johan Kraft?
• Rapport från raketostens årtionde

Samtidigt som startskottet går för grannarnas småparanoida handlingsplaner för övervakning och patrullering, hamnar ett fall om grov misshandel på Backes skrivbord. Historien om hur Backe strävar på för att få den misstänkte gangstern fälld löper parallellt med hur han klarsynt och ståndaktigt förkastar grannarnas juridiskt sett icke-rumsrena projekt. Vid sidan av dessa två huvudstories dyker fler konflikter upp på vägen: äktenskapet tar stryk av övertiden och arbetsengagemanget, han glider ifrån sin tonåriga son och dotter, och han drabbas efter hand av sömnlöshet.

Torbjörn Flygt är generös med tidsangivelserna och flitig med både autencitet och aktualitet. Här finns Timbuktu i tonåringens hörlurar, Amelia i tidningshyllan, och Ramlösa i vattenflaskorna. Berättelsen utspelar sig verkligen i nutid. Den utspelar sig också i en större stad, antagligen i Skåne, möjligtvis i Malmö. Det är maj, men varmt som om det redan vore hetaste högsommar.

Det är svårt att missa att boken bär på ett sparsamt dolt ärende. Jag får lust att skriva "detta handlar om oss, och det samhälle vi lever i idag". Det gör det ju. Det handlar om rättslig moral och ställningstaganden. Det handlar om civilkurage och värderingar. Det handlar om främlingskap samhällsgrupper emellan och om att uppbåda en tro på rättsystemet. För ju brantare backen blir för Backe, desto svårare blir det också för honom att förhålla sig till sin omgivning. Är det hans sak att försöka övertala någon att vittna, och samtidigt utsätta dem för de risker det innebär? Får man försumma familjen bara för att man arbetar för rättvisans ädla ändamål? Vore det rätt av honom att delta i tvivelaktig grannsamverkan när han samtidigt är åklagare? Är det rätt med grannsamverkan överhuvud taget? Såna frågor drabbar den tappre Backe, och äter så småningom upp honom helt. Ändå stannar inte Flygts frågeställning där, man blir som läsare också ställd mot väggen inför en lika skickligt som trovärdigt uppmålad skräckbild av samhället. Skulle det kunna se ut så här idag? Och om det inte redan är så, skulle det strax kunna bli så här? När jag tänker efter: ja, faktiskt. Flygt skräms.

På det planet lyckas han. Budskapet och frågeformuleringen går fram i all sin tydlighet. Däremot lyckas han inte på långa vägar lika bra med att berätta en schysst och intressant historia. Boken börjar som sagt bra, med spänning, men efter ett tag dalar intensiteten och flytet blir lite väl jämntjockt. Det händer inte så mycket, i alla fall känns det så när det kunde ha hänt så mycket mer. Medborgargardet är bara inblandat i någon enstaka incident, processen i rätten gungar lite för långsamt fram och tillbaka, och mystiken hos den förföljande svarta bilen späs ut till svagdricka i överdoseringen av beskrivningar av miljö och väder. Tyvärr, får man säga. För ambitionen i samtidsskildringen är det verkligen inget fel på, det är en nyttig och beundransvärd uppgift han tagit på sig. Jag saknar dramatiken, även om jag stänger boken med känslan av att ett större kaos eller utbrott egentligen är på väg att utspela sig efter historiens slut. Kanske det kaos eller utbrott Flygt vill varna för.

Similar Posts:

• En ängslig himmel
• Rapport från raketostens årtionde
• Vad hände sen med Johan Kraft?
• Ett skott ovan målet
• På verkstadsgolvet intet nytt

Det är märkligt. Inte bara för att manliga författare fortsätter att dominera prisstatistiken, men också för att Den vidunderliga kärlekens historia inte är en speciellt bra bok.

Hercuel Barfuss föds på ett horhus i Tyskland. Han är gravt vanskapt men kompenseras sina kroppsliga lyten med förmågan att både läsa, tilltala och styra andras tankar. Samma natt, i rummet bredvid, föds en flicka, Henriette, som blir målet för hans vidunderliga och livslånga kärlek. Ödet vill snart att de skiljs åt och vi får följa de tu genom ett artonhundratalseuropa som med omisskännlig grymhet vet att utnyttja missfoster och glädjeflickor.

Ljusglimtarna äro få, men kärleken uthållig.

Vallgren har velat skapa det monumentalaste av monument över kärleken. Och var kan dess kraft exemplifieras tydligare än i förhållandet mellan Monstret och Skönheten. Naturligtvis är det hon som är skön, naturligtvis är de evigt sammanflätade av ödet, naturligtvis lyfts kärleken upp till ett sublimt plan.

Vallgren måste ha haft roligt när han skrev. Och det är klart, har man fabuleringsförmåga och ett imponerande ordförråd som källa blir ösandet säkert ett nöje. Oblygt gödslar han handling och språk med romantikens effektivaste klyschor: engelsk pikaresk, gotisk skräck, klassisk äventyrsroman och tysk romantik slängs med.

Och det går undan! Sida upp och sida ner, ibland blir takten så hög att episoderna upplöses i tomma intet. När vår hjälte till exempel hamnar i ett turnerande varitésällskap är anslaget brett, personer tecknas, stämningsbilder byggs upp… men så: Pang! dags att dra vidare, varitésällskapet utplånas av en brand på en halv sidas text. I förbifarten liksom.

Om ni vill ha en mer skrämmande inblick i inkvisitationens retorik och förhörsmetoder, läs Mika Waltaris Mikael Ludenfot. Om ni vill ha trovärdigare utläggninar i teologi och samtidigt en spännande bok, läs Umberto Ecos Rosens namn.

Och om ni vill ha en intensivare kärlekshistoria av modernare svenskt snitt, läs Peter Kihlgårds Du har inte rätta att inte älska mig. Obelönad är den en moralisk Augustvinnare.

Similar Posts:

• Två för en?
• Fantastiskt fantasifull skröna
• Jag är en syltmunk!
• Porträtt av monstret som valp
• Som ett laxljuster i magen

Kort och gott: Att visa dom djävlarna.

Revanschlystnad är förmodligen en inte oviktig drivkraft när generationsromanen ska danas. Den missförstådde, den utstötte, den som satt och skrev när alla andra ägnade sina liv åt att leva dom…

Det är nu författaren ska visa vart skåpet ska stå. Där ser ni! Och här ser ni hur det egentligen var, min världsbild var lika sann som er. Kanske till och med sannare, den fångade en tidsatmosfär som var grekiska för er.

Underdog är nog ingen generationsroman, eftersom de stämningar den försöker – och med ett lyckat resultat, mycket lyckat – fångar, ligger många år tillbaka i tiden. Den generation som boken tecknar är nu medelålders, utflyttade från förorten till villaområdet. Revanschmotivet finns dock med, i några stycken med ogenerad iver.

Det märks att Torbjörn Flygt skrivit en för honom angelägen bok.

När det tar sin början skriver vi mitten av sjuttiotalet och platsen är Malmö. Pannkaksoset och svettlukten från det instängda klassrummet tränger upp ur bokens sidor. Det är fotbollsturneringar på innergården och utflykter med familjen, som med åren blir parkbänkssittningar med mellanöl och om somrarna tågluffar. Bokens Johan befinner sig i handlingens centrum för en handfull kamrater och sin familj, framförallt sin familj. Systern som slits mellan sitt extrajobb på snabbköpet och skolans krav. Och den som utvecklar sig till bokens verkliga huvudporträtt, modern.

Sviken av en försäljare efter andra barnet stretar hon på, en luthersk reinkarnation som med osviklig behärskning månar barnens väl och ve, som går till jobbet med 38.5 i feber och sitter uppe i natten för att invänta sin tonårsdotters hemkomst.

Flygts styrka ligger i att beskriva vardagshändelser med humor och splitvision. Hans sinne för detaljer tycks outsinligt. Med lätt hand hoppar berättelsen från tidigt åttiotal och flipperhallens cafeteria till nutid där han ligger bredvid sin fru i en säng av märket Hästens och funderar på att byta hus.

Dock, mot slutet lider berättelsen av sin egen längd. Det blir lite väl många turer med morsan och systern och alla polare.

Underdog slutar med att Johan sitter på en uteservering i Göteborg, tidspekaren har stannat på juni 1985. Springsteen är i stan för att ge en konsert som blåsts upp till hysteriska nivåer. Det är ett knappt år kvar innan Olof Palme skjuts på öppen gata i Stockholm, en händelse som ofta utpekats som födelsen av det Nya Sverige. Ett land som sakta men säkert kommer nedmontera folkhemmet.

Kanske är det en tillfällighet, men jag ser det som en god slutpunkt på en bok som med säker hand beskriver detta stycke nutidshistoria.

Similar Posts:

• Vad hände sen med Johan Kraft?
• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• På verkstadsgolvet intet nytt
• En ängslig himmel
• Man mot man i gammal berättelsearketyp