- Vad är det här för skit?!

Orden är min sambos efter att ha läst en valfri sida ur boken. Ett rimligt yttrande, här förklätt till fråga.

Denna recension är av en bok vars historia återberättas av en okänd som passivt återger vad Karrer menar enligt Oehler. Karrer, som jag finner vara både pessimistisk och misantropisk, hade, anser Oehler, som denne okände alltså berättar om, ett intellekt och en tankeskärpa som förde honom till ett gränsöverskridande, vilket, enligt Oehler, kom sig av att Karrer, med sitt intellekt och sin tankeskärpa, nådde höjden av sitt intellekt och sin tankeförmåga, något som förde honom förbi gränsen, menar Oehler, enligt den okände, enligt mig, in i galenskapen, alltså in i Steinhof där den galne hamnar, enligt Oehler, för att ha överskridit gränsen in i förnuftet, alltså övergått från att ha ett subförnuft till ett förnuft, och det förnuftiga är att inse det är oförnuftigt att vara förnuftig, säger Karrer, enligt Oehler, som blev galen och hamnade på Steinhof, där de galna hamnar, enligt Oehler, enligt den okände, enligt mig med mitt subförnuft.

Ett taffligt, inte särskilt talande och absolut inte i närheten lika underfundigt försök att återanvända stilen i boken på den själv. Nedan istället ett genuint exempel:

Medan jag, innan Karrer blev galen, bara var ute och gick tillsammans med Oehler på onsdagar, är jag numera, efter att Karrer blev galen, ute och går med Oehler även på måndagar. Eftersom Karrer var ute och gick med mig på måndagar, går ni, när Karrer nu inte längre är ute och går med mig, ut och går med mig även på måndagar, säger Oehler, när Karrer blev galen och omgående hamnat på Steinhof. Och utan att tveka sade jag till Oehler, bra, vi går ut och går även på måndagar när Karrer nu blivit galen och är på Steinhof.

Som ni märker graviterar handlingen kring åtminstone gående, galenskap och ett evinnerligt upprepande av trivialiteter. Det är, kommer jag på mig själv att tänka, underhållande, kanske intetsägande, lätt svårföljt och antagligen inte helt nödvändigt. Det krävs ibland otaliga sidor för att klargöra en slutsats. Först ett påstående, sedan ett annat som bekräftar det första påståendet genom att kasta om orden, och argumentationen som sådan makar sig framåt med hjälp av ytterligare några påståenden. Dessa påståenden bildar tillsammans en, vad kan jag kalla det, cirkelliknande men ändå inte fullständigt cirkelliknande tankegång som till slut, kan en hoppas, landar i en slutsats. För att följa med i de oändliga och undflyende meningarna krävs en koncentrationsförmåga av Guds nåde. Det är en rörelse framåt, men den märks knappt.

Handgreppet i sig är inte unikt. Borsch skrev Vergilii död med liknande stil. Vergilii död är en lika utdragen bok, ungefär som för lite smör på en alltför stor brödbit som Bilbo en gång uttryckte sig. Den är inte alls lika repetitiv, men dess ordsvada är likväl svårforcerad. Jag själv gav upp efter några hundra sidor i brist på läskondition. Gå är lite styvt hundra sidor och upplägget och stilen är i sig en upplevelse. Hundra sidor klarar man om man ger sig hän.

Misantropi var det. Nietzsche skrev något i stil med att ”alla stora tankar har man gått sig till”. Tar man det bokstavligen är denna bok antagligen en av dess främsta manifestationer. Herrarna i boken ansåg sig antagligen ha gått sig till mången storartad idé. Även jag kan ibland tycka att födseln är som att få en oönskad gåva där man resten av livet med falska leenden och äkta lögner försöker bibehålla någon sorts anständig uppsyn. Förtvivlans krön lurar alltid där borta, nära eller långt bort beroende på – ja, vad?

Oehler tycks hur som helst inte vilja, naturligtvis i samförstånd med Karrer, något annat än att mänskligheten, genom att man förlägger barnalstrandet med det strängaste av straff, långsamt skall förtvina och lämna efter sig en ”människofri jord” som förmodligen skulle ”vara det vackraste”. Sade Oehler, såklart.

Ingen människa vill ha sitt liv, säger Oehler, alla måste förlika sig med sitt liv, men ha det vill hon inte, har hon en gång sitt liv, säger Oehler, måste hon låtsas att hennes liv är något för henne, men i verkligheten och i själva verket är det inget annat än förfärligt för henne.

Jag kan inte göra annat än häxmixa ihop lite texter ur Ciorans Sammanfattning av sönderfallet och Teratologens Apsefiston. Kanske blir det en gnutta mindre rumsrent, men andemeningen är den samma och en lösning eller åtminstone ett mål erbjuds till och med!

När man avskyr denna skabb som kallas liv … ett hämningslöst övergrepp, en beklagansvärd urartning … en kränkande skändlighet, en underbart förförisk iscensättning av en egenkärlek och ett självhat bortom mänsklig föreställningsförmåga … så blir dårens säkerhet mitt i hans förkrosselse en frestelse och en förebild … ingen utväg så länge intellektet förblir uppmärksamt på hjärtats rörelser, så länge det inte vant sig av med det!

Nog om tillståndens meningslöshet.

Bernhard var inte imponerad av det Österrike han levde och verkade i. Inte Europa heller för den delen. Den österrikiska staten tycks ha varit Satans ställföreträdare på jorden. Den bidrog till ett intellektuellt och vetenskapligt klimat som i sin syrefattighet kvävde intelligentian och rentav renrasiga genier – vad det nu skulle vara. Nå. I boken blir i alla fall ett så kallat geni vid namn Hollensteiner så att säga vid sin läst enbart av kärlek till den österrikiska naturen. Just vyerna, klimatet tycks vara det som håller dessa avancerade förnuft kvar i landet. Även om det frammanar galenskap, alltså Steinhof, enligt Oehler, som för Karrer, som blev galen och hamnade på Steinhof.

Boken snuddar, trots dess oerhörda långrandighet kring exempelvis något så enkelt som att gå in i en butik, vid både abstraktioner och filosofiska spörsmål. Jag uppfattar det som att boken vill undergräva idén om en fri vilja (som jag själv har svårt att föreställa mig då jag inte vet vad en fri vilja skulle innebära) för att slutgiltigt förkasta den. Oehler (eller möjligen Karrer) har en utläggning om att vi, för att förstå en situation och dess orsaker, har en fallenhet för att söka i dess omedelbara närhet. Detta är att göra det alldeles för enkelt för sig, menar kanske Karrer, enligt Oehler, enligt återberättaren, enligt mig. Vad som föranleder en händelse är en oöverskådlig härva av skeenden vilket vi gärna undviker att tänka på. Montaigne gör det enkelt för sig när han svarar på frågan varför människor faller för varandra: ”- För att du var du och för att jag var jag”.

Jag älskar det banala och skarpsinniga i det, men vilka konsekvenser får det i slutändan om man löper linan ut och försöker reda ut orsakssamband? Det blir en sörja av radikal fatalism och ändlös determinism. Om vi söker oss bakåt för att förstå både personerna och miljön tappar vi snart bort oss själva bland alla möjligheter. Om vi antar att det ena leder till det andra och att detta ena och detta andra interagerar med andra ”ena” och ”andra” – anländer vi inte då, om vi förmår och vågar, till Universums tillkomst? Svindlande och helt oanvändbart.

Boken är kanske just det – både svindlande och oanvändbar. Men jag gillar hur som helst den i sin avancerade enkelhet, med dess observationer och sina tankar. Jag rekommenderar den och rekommenderar den inte. Elitism och ett förakt för vad de kanske skulle kalla pöbeln genomsyrar texten och jag skulle inte bli förvånad om det återspeglade Bernhards egen åsikt. Smaklöst, men en tanke som kanske föresvävar de flesta någon gång: ”Alla andra är så korkade! Hur kan de göra si och så? Varför kan de inte tänka ett steg längre?”.

Hur som haver får den ändå nöja sig med en sexa. Inte alls förnuftigt. Och tur är väl det.

Similar Posts:

• Känslan och förnuftet
• En kyrka utan Kristus
• From India with hate
• Morfar tämjd av Bibeln
• Dragkamp mellan det apolliniska och dionysiska

Ändå känns det som att jag är ute på svag is med Så nära livet man kan komma, och jag tror att det beror på att jag inte ens kände till James Wood, ”den store litteraturkritikern” James Wood tycks vara hans återkommande epitet, innan jag plockade upp den här boken. Ändå ger Så nära livet man kan komma en ganska fin introduktion till James Wood som person. Mellan varven av ”stor” litteratur – jo, den där ”storheten” tycks vara något återkommande, och är säkert också en anledning till att jag har svårt att riktigt känna igen mig i Woods litteratursyn – berättar han om sin uppväxt i Storbritannien och om erfarenheten av att leva sitt liv i ett annat land än det han växte upp i.

För det senare använder Wood begreppet ”hemlosshet” (en sorts light-version av hemlöshet): inte exilens ”ovillkorliga separation” utan ”något provisoriskt, ett mönster av uppbrott och återkomster som kanske aldrig upphör”, en ”sekulär hemlöshet” (efter Georg Lukács ”transcendental hemlöshet”). Också detta är en motsättning som återkommer i Woods text, relationen mellan det sekulära och det religiösa. För honom blev den mångfacetterade litteraturen ett alternativ till barndomens religiositet, till dess bestämda men inte särskilt uttömmande svar.

Inget av dessa teman ligger mig helt enkelt särskilt nära. Kanske på ett sätt det om hemlösheten – långt ifrån att någonsin ha bytt land, även om min familj beredvilligt gjort det åt mig, känner jag mig trots allt rätt långt hemifrån i Småland – men litteraturen som ersättning för religion, upptagenheten vid ”storhet”; jag förhåller mig nog inte till litteratur på det här viset. Och det kanske kan finnas någon poäng att fundera över?

Få av Woods författare är heller ”mina”, så jag har svårt att säga hur träffsäkert han skildrar dem. I den här boken gör han det ganska anekdotiskt, han drar rätt högtravande växlar på detaljer, så jag får vare sig riktigt en helhetsbild av dem eller, faktiskt, blir särskilt inspirerad att lära känna dem. Har du ett mer levande förhållande till exempelvis Saul Bellow, Thomas Bernhard, Aleksandar Hemon, D H Lawrence och W G Sebald blir det här kanske en helt annan bok för dig än för mig.

Att Wood är bildad och välartikulerad råder ingen tvekan om. Så nära livet man kan komma är en vacker liten bok, om än lite väl manligt kanonisk och storvulet konstfilosofisk för min smak. Är det här nära livet så är det i alla fall inte nära mitt liv. Hos någon annan kommer den helt säkert att hitta sitt hem. För mig blir den, trots alla ord, liksom stum.

Similar Posts:

• På vandring med Sebald
• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Geologihistoria och undvikande av sorg
• Mitt liv som roman

Platsen AT-läkaren kommer till är lika mystisk som det uppdrag han har. Platsen heter Weng och bebos av människor i miniformat med ”försupna barnröster” som alla tycks vara otrogna med och mot varandra. Målaren är på kant med dem alla. Största delen av romanen består av återgivna monologer från Strauch som AT-läkaren skrivit ned. Det är ett sammelsurium av pessimism (”För målaren är allting förfärligt”). Målaren är en misantrop utan dess like och ingen går säker för hans blick. Han är oerhört ensam och har i det närmaste isolerat sig. Självmordet tycks vara det hela Strauchs karaktär strävar mot och döden upptar ständigt hans tankar. Han ser hela livet som en förberedelse för döden. Weng påminner om platsen för Kafkas Slottet; en märklig plats med märkliga människor, en plats med helt egna system. AT-läkarens uppdrag tycks vara lika absurt som K:s. Förutom parallellerna till Kafka drar jag även paralleller till Dostojevskij. Målaren Strauch påminner om huvudpersonen i En underjordisk dagbok. Båda rabblar de sina svårmodiga litanior.

AT-läkaren fastnar mer och mer i Strauchs sätt att se världen. Han upplever sig snärjd av Strauch och som läsare märker man hur han mer och mer uttrycker sig och tänker som Strauch. I Weng tycks folk försvinna och dö i en oerhörd takt. Målaren talar ofta om kroppar han har hittat, förfrusna, och dödsolyckor.

Vi gick förbi gölen. Målaren sade: ”Här försvinner människor utan att de någonsin dyker upp igen; hittas inte igen. Jag kunde räkna upp ett antal fall för er med människor som har försvunnit här. Senast försvann slaktarpigan. Spårlöst. Hade ännu på kvällen setts i sin säng. På morgonen var hon försvunnen. En gång för alla. Att det är möjligt”, sade målaren, ”det bevisar väl det spöklika, eller hur? Eller är det inte spöklikt om en människa försvinner? Spårlöst?[...]”

Frosten förekommer på flera ställen och tycks stå för något närmast apokalyptiskt: ”ett världsrikes undergång”. Målaren ser frosten både som något apokalyptiskt och som något positivt. Han beskriver den som allsmäktig och säger: ”Upptäckten att frosten tar allt i besittning är ju inte avskräckande”. Frosten fungerar också som en antagonist till den modernisering målaren vänder sig mot. Ett dammbygge i Weng får nämligen problem då frosten kommer. Då målaren är en misantropisk ensling som inte tycker om människor är det möjligt att det är just det apokalyptiska i frosten som han uppskattar.

Språket i romanen är fantastiskt. Neologismerna flödar och meningarna är som strofer i en dikt. De mystiskt många dödsfallen i Weng diskuteras och AT-läkaren konstaterar att ”fragment av ett främmande liv föll ofta döda ner framför hans fötter”. Weng beskrivs som ”en dal där förruttnelsen talade ‘ett språk för lomhörda’” och målaren beskriver det mörker han upplever: ”Mörkret når vansinnets hårdhetsgrad”. När AT-läkaren beskriver sin oro förstår man den helt och samtidigt inte alls: ”Känslan: jag har iklätt mig rummet som en tvångströja, och jag måste ta av den nu”. Romanen blir på sina ställen ganska monoton, vilket jag har förstått är en del av Bernhards stil. Själv kände jag mig uttråkad i partier och vissa delar av romanen minns jag knappt, men mitt i pladdret kommer någon mening eller händelse som fångar in en igen. Det är en av de stora styrkorna i romanen.

Frost är en roman som är svår att beskriva eftersom det inte går att slå fast något. Strauch är galen. Är han galen? Strauch är paranoid. Är han paranoid? AT-läkaren är pålitlig. Är han pålitlig? Frost handlar om. Vad handlar Frost om? Romanen drar sig undan definitioner, klargöranden och helhetsbilder. Som läsare är man inte på det klara med vad som faktiskt sker i romanen. Efter att ha läst Frost är jag inte på det klara med någonting.

Similar Posts:

• En motorsåg
• Experimentet är själva behållningen
• Inför lagen
• Utan överrock
• Kantigt, osympatiskt och träffsäkert

Visst finns det en problematik med jurygrupper av experter som dikterar vad som är bra och dålig litteratur men just dessa två instanser har en bra historik av nominerade författare tycker jag. Framför allt för att de lyfter författare som inte är så kända. Sen kommer jag säkerligen rasa mot valet av vinnare men det hör ju liksom till.

Och de eventuellt nominerade till framtida priser den här veckan är…

Idag skriver Cecilia om Petra Hulovas För medborgarnas bästa. En svart satir, med omvända perspektiv, om sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien. Högt betyg!

På tisdag skriver Tone om Thomas Bernhards Frost. En knepig roman med fantastiskt språk som är omöjlig att överblicka.

På onsdag skriver Joel om Lars Gustafsson Tre Korta Klassiker - Tre korta romaner av Gustafsson, väldigt olika historier men med en klart igenkännbar röst som går igen i alla böckerna. Joel gillade verkligen berättarglädjen och språket.

På torsdag skriver Annika Åström om Tove Folkessons Kalmars Jägarinnor, en livfullt och nästan poetiskt skriven roman om tonårstillvaron för en grupp tjejer i en småstad under sent 90-tal.

På fredag skriver Daniel Mårs om Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine. När Esters pappa Åke berättar att han vill leva som kvinna får hon själv en identitetskris. Roxberg förskönar aldrig och väjer inte för att beskriva hur hon satt sina egna behov framför pappans. En utlämnande och vacker bok om relationen mellan far och dotter. Högt betyg!

På söndag skriver Tomas Eklund om Depeche Mode av Serhij Zjadan som skildrar ungdomar på drift i en storstad i Ukraina några sommardagar -93. En svart komedi med mer sprit och knark än sex och rock´n´roll. Romanen har även ett lätt surrealistiskt drag med avsevärd sälta i botten och säkert driv i språket.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Fantastiska noveller
• Sveriges radios litteraturpriser 2019
• Övningsstycke för soloinstrument
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013

Är det fullständigt idiotiskt? Ja, det är det. Men också bra, som en piska, att komma igång och fördjupa sig lite. Den här intervjun kretsar främst kring loggböckerna som nyligen avslutats med den femte, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, och som du också kan läsa en recension av idag. Men eftersom jag tyckte Bodil Malmsten verkade vara så häftig och intressant blev det plötsligt ingen hejd på frågor. Så här, varsågoda, en mastodontintervju med Bodil Malmsten!

foto: Lars Sundh.

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är den avslutande loggboken. Vad var din tanke med böckerna från början, när första loggboken kom? Visste du att det skulle bli fem? Blev det som du tänkt dig?

Tanken var inte min. Det är Lars Sundh på Modernista som står för tankarna vad gäller mina loggböcker. Och faktiskt även för bloggen. Som loggböckerna MYCKET MYCKET löst är grundade på, allt i loggböckerna är putsat, omskrivet, nya texter, nya bilder. Det var en utvikning på frågan om tanken när första loggboken kom. Lasse och jag sa att det här blir min På spaning efter den tid som pågår, efter Prousts mästerverk På spaning efter den tid som flytt.

Det var ett skämt.

Det finns en tankegång som förmedlas kanske främst i första boken, om rädslan inför att skriva eftersom de romaner som publiceras blir ”odödliga” och därigenom har krav på sig, som en blogg slipper ifrån. Fast nu är ju bloggen också böcker. Hur förhåller du dig till det?

En blogg kan man gå in och ändra, deleata, förbättra, en bok – i alla fall som den fortfarande fungerar – är som den är. Det som står det står.

Och så länge jag lever tänker jag inte bli interaktiv på bokplanet.

Du har omväxlande bott i Stockholm och i Finistère i Frankrike. Var var det lättast att finna ro att skriva? Och varför?

Jag är inte ute efter att finna ro att skriva på en plats. Min plats att skriva är där min dator står, där jag har sammanhängande tid att tänka och skriva och får vara i fred.

Stockholm eller Finistère, same difference.

I din skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva som kom ut 2012 skriver du att du inte tycker om nyord, det tyckte jag var underligt för att komma från en författare. Hur förhåller du dig till det svenska språket och dess ständiga förändring? Är du konservativ som de är i Frankrike, eller tänker du mer kreativt kring det?

Jag trodde mest det handlade om sammansatta ord, men säger du att jag skrev nyord så måste det ju vara så.

Jag har skrivit mycket på andra ställen om att jag gillar språkets förändringar,att jag inte tycker det är fel med låneord – man stjäl dem ju inte, de finns kvar i språket de kom från.

Och det finns ju så många språk i ett enda land och jag menar inte svenska eller urdu – jag menar hur folk pratar med varandra beroende på vem respektive person pratar med – chefen eller sin hund, eller sin partner. Olika språk!

Så länge det skrivna språket inte bara är dåligt med allmänt dumma grammatikfel (dålig avlyssning enligt mig!) och felsyftningar som förlöjligar både den som skriver och det skrivna, så ingår ju språkförändringen i ändringen av allt levande.

Det finns en rolig bit om syftningsfels förödande inverkar i Så gör jag – konsten att skriva.

Jag tycker inte de är så konservativa i Frankrike, de bara kan inte lära sig engelska. Och när de försöker blir det förskräckligt. De försöker!

Jag tror inte jag tänker särskilt kreativt kring det här, jag bara tar allting personligt – rättare sagt – jag tycker om vad jag tycker om. Jessika Gedin tycker om sammansatta ord och beskriver det bra, jag tycker egentligen att orden inte ska märkas. Vara osynliga, bara känslan ska märkas, inte orden.

OBS: att ingenting jag säger är en order om jag inte uttryckligen säger det! Var och en kan bara svara för sig själv.

Vilken av loggböckerna är du själv mest nöjd med och varför? Vad har du för relation till dem?

Jag fungerar inte så. Jag har gjort mitt bästa, min relation är att jag har skrivit dem. Nästa år hoppas jag att Lasse Sundh ska sätta ihop alla fem i en volym. Då får läsarna avgöra hur nöjda de känner sig. Jag går inte omkring och är nöjd, jag vill bara göra nästa grej.

foto: Lars Sundh.

Du skriver mycket om miljön i den sista boken, klimathotet och att Teslas forskning skulle ha kunnat lösa allt om han fått fortsätta. Samtidigt har du själv åkt flyg mellan Sverige och Frankrike många gånger. Detta är en motsättning jag ofta upplever hos mig själv också, när det gäller olika saker. Hur ställer du dig till det?

Vi som lever nu och tänker och vet hur miljöförstöringen funkar och ändå flyger – vi är samvetslösa dårar som förstör framtiden för dem inte är födda än.

I din skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva skriver du att skrivande inte fungerar som terapi. Att du själv möjligen skriver för att förtränga sådant som du skulle behöva ta itu med i mitt liv men istället tar itu med i det skrivna.

Jag upplever loggböckerna som hyfsat terapeutiska ändå, och en blogg i mångt och mycket som ett ställe där en skriver av sig. Så hur menar du med att det är fel att skriva i terapeutiskt syfte? Är det inte precis det du har gjort?

Jag kan inte påminna mig att jag sagt att det är fel att skriva i tereupetiskt syfte. Jag har skrivit om en författare jag känner som skrev av sig sin dödsångest. BRA FÖR HENNE.

Inte vet jag – jag sitter inte på kvällarna och läser om mina böcker – men att jag skulle sagt att det är fel att skriva i terapeutiskt syfte; det känns främmande för mig.

Har jag sagt det har jag sagt fel.

JAG är inte ute efter terapi när jag skriver. Hade jag varit det, hade det funkat så borde jag varit en mycket lyckligare och klokare person än den jag är. En som inte flyger omkring och förstör atmosfären.

Du blandar dagboksaktiga funderingar med filmomdömen med omvärldsbetraktelser med litteraturtips med fotografier… hur har det gått till i utsållningsprocessen? Hur går det till att göra en loggbok, hur gör du?

För stor fråga. Jag jobbar med struktur. Det ska finnas ett flyt, en spänning trots att man aldrig får veta namnet på vem som gjorde det, jag vill att det böljar fram (fel ord; bölja – det låter löjligt, det skulle jag inte skriva i en bok om det här!) – jag vill att boken ska ha en framåtrörelse.

Och av reaktioner från läsare har jag märkt att det fungerar så. Man vill vända blad, det har jag ofta hört från riktiga läsare av mina böcker. Då blir jag glad. Och tacksam.

Jag får intrycket av att du är hemskt beläst, samtidigt som du drivit denna fantastiska blogg, samtidigt som du odlar blommor i trädgård (åtminstone i Finistère, men balkongen tar sig säkert så småningom), samtidigt som du ser en massa film, både prettofilm och dussindeckare, verkar det som, och så är du jätteproduktiv med att publicera böcker. Hur har du tid, tänker jag spontant? Hur ser en dag ut i Bodil Malmstens liv?

Jag vet inte om jag ser så mycket prettofilmer längre, prettofilmerna är ju så dåliga jämfört med Sopranos som jag nyss såg om. Eller The Wire.

Att ha tid handlar alltid om prioritering. VAL. Jag väljer att bara läsa det jag tycker är riktigt bra, se det som fyller en funktion för mig, vara med min familj, jag sitter aldrig och fikar, jag vet inte hur man gör när man hänger.

Vad skriver du på just nu?

En översättning av en brittisk fars till Stockholms Stadsteater. Jag har översatt den en gång förr – i början på åttiotalet – då jag också regisserade den för TV-teatern; det fanns TV-teater på den tiden, herregud! I vilket fall ville jag försöka göra en bättre översättning än den från 80-talet och det försöker jag nu.

Skriver filmmanus till Priset på vatten i Finistère.

Skriver roman om en som heter Edvard.

Föredrag om fantasi som ska sändas i P1 tillsammans med andra föredrag, bl a neurologi.

Skriver manus till kvällarna på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan, varje tisdag pratar jag om, läser ur och försöker förklara varför Thomas Bernhard är min favoritförfattare.

Kommer bloggen att fortsätta finnas, även om loggböckerna avslutats?

Tror jag nog, antingen finistere.se eller bodilmalmsten.se.

bodilmalmsten.se är än så länge mest informativ, hemsida mer än blogg. Det visar sig hur det blir.

Man vet ju ingenting om hur någonting blir.

Kön utanför Rönnells när Bodil pratar om Thomas Bernhard.
foto: Rönnells antikvariat.

Similar Posts:

• En värld att försjunka i
• Loggboks-Bodil är min vän
• När Bodil Malmsten talar lyssnar världen
• För oss som lever idag och för dem som inte är födda än
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg

…and I wonder, Hey, John Johnson, you’ve pretty much felt all the emotions you are ever likely to feel and from here on it’s reruns. And that actually totally scares me. Do you ever think that?”

Miss Wyoming svarar att hon tänker på det här varje dag. Livet är väsentligen en serie upprepningar, det skrämmer vettet ur John Johnson medan Miss Wyoming tycker att det är helt okej om det inte händer något nytt, det har hänt tillräckligt redan.

Thomas Bernhard är en av världslitteraturens stora upprepare men också en av dess stora överdrivare. Många författare – framförallt de som sysslar med psykologi – försöker skildra verkligheten genom subtila nyanser, genom att ge en exakt bild av världen. Thomas Bernhard misstror exaktheten, hans redskap är överdriften.

Det finns ingen styckindelning i Bernhards böcker och det sätts sällan punkt. Berättarjagets maniska monolog handlar om hur oöverträffat korkat hela den mänskliga civilisationen är organiserad. Allt är svart eller vitt; antingen – eller. Eftersom samhällets alla institutioner per defintion är löjliga så är allt som tas på allvar av dessa institutioner löljigt. Politiker, läkare, domare, författare; alla som hyllas är förljugna och pompösa.

I Mina priser skriver Bernhard om omständigheterna kring de litterära priser han tilldelats. Eftersom priserna normalt är samhällets officiella erkännande av Bernhards skrivande är dessa priser ytterst löjliga, prismotiveringarna obegripliga och prisutdelarna hopplösa. Mina priser är en lättviktig Bernhardbok, den typ av bok som man hittar i manusbunten och ger ut efter författarens död och den skall helst läsas av redan Bernhardfrälsta. Nybörjaren bör chockstarta med något mer särpräglat och substantiellt, som självbiografisviten.

I Mina priser är Bernhard är mycket tydlig med att pengar är viktigare än heder. Om heder verkligen var heder kanske han inte skulle acceptera dessa förnedrande prisceremonier. Men eftersom heder, precis som alla andra begrepp, får sin betydelse definierad av samhällets bärande institutioner så är hedern bara ett officiellt påhitt. Heder är bara en så kallad heder. Och ytterst: Livet är bara ett så kallat liv, språket bara ett så kallat språk. Det som existerar är vad vi kallar saker.

En vanlig författare hade kanske valt ut ett eller ett par av de värsta prisceremonierna och ägnat kraft åt att nyansera och lägga ut texten om dessa. Men inte Bernhard, han skriver ett kort kapitel om varje. Det är inte dumheten utan dumhetens ständiga upprepning som intresserar honom.

Och det är här upprepningshatare går fel. De tror att det finns något annat än upprepningar att intressera sig för, att världen kan vara unik och vacker. Det är som om dom aldrig slagit upp dagstidningen på morgonen – Bernhard var en manisk tidningsläsare – och sett samma rubriker som dagen innan. Och de har inte accepeterat John Johnsons insikt, ganska tidigt i livet är det repriserna man får lita till, det är dessa man skall utföra med stil.

Utifrån detta kan det var svårt att se hur Bernhard kan få energi i sin prosa, varför bry sig när allt är upprepningar? Kanske är det för att upprepningen vid närmare anblick bara är en så kallad upprepning. Jag tror Bernhard aldrig frigör sig från känslan av att det faktiskt sker en förändring. Människor förblir lika allvarliga men varje upprepning är lite löjligare än den förra. Krocken mellan människans gravallvar och existensens löjlighet tror jag är Bernhards livsluft. De dagar han var på skrivhumör måste det ha varit en fröjd att få ta en kopp kaffe och slå upp dagstidningen.

Similar Posts:

• Middag utan smak
• Wiener Blut
• Gapar över mycket
• ”Och jag närmar mig centrum för skrivandet”
• Något för den analyshugade

Den mest påtagliga känslan som de här sex pjäserna förmedlar lästa i en följd är känslan av klaustrofobisk instängdhet. Det beror inte först och främst på att huvudpersonerna i några av pjäserna är inlåsta i loger eller insnöade i alpstugor. De yttre miljöerna (Varenna vid Comosjön, terrass vid Oriental hotell i Bangkok, hotellrum i Dolomiterna) kunde/borde ju tvärtom vara underbara öppna platser att befinna sig på. Nej, det är främst huvudpersonernas avbrända inre landskap som skapar den instängda känslan.

Minnen ifrån det förflutna gör sig ständigt påminda och omöjliggör ett harmoniskt nu, och nuet – med dess skriande avsaknad av ideologier, drömmar och utopier – är allt som finns. Det liv som levs på hotellrummen blir därför även en symbolbild för ett liv på drift i ett samhälleligt och socialt vakuum. Den geografiska, sociala och samhälleliga frikopplingen som skulle kunna innebära frihet ökar i det här fallet tvärtom känslan av instängdhet.

Huvudpersonerna finner sig alltså inmålade i ett hörn oförmögna att ta sig därifrån. Utifrån den trängda positionen talar de med och förbi varann. Det är monotont, självcentrerat och hopplöst. Teman som Sveriges förändring, relationen kvinna – man, det egna skapandet, livet och döden är återkommande i pjäserna. Känsliga ämnen som våldtäkt och demenssjukdomen Alzheimers förekommer också. Även feminism och islamism uttrycks det åsikter om som säkert kan uppfattas obekväma och provocerande.

Den övergripande tematiken i pjäserna – ur vilken de flesta konflikter uppstår – är dock spänningen mellan begreppen verklig och overklig. I bokens första pjäs ”Kejsardyk” där två gamla vänner minns en händelse på två olika sätt, ställer man sig frågan vem av de bådas berättelse som ligger närmast verkligheten. Verkligt och overkligt är även temat i ”Backstage” där det hängivna fanet Tommy och rockartisten Carl har olika uppfattningar om vem Carl egentligen är.

I ”Como” återkommer temat igen, om än mer subtilt. Pjäsen inleds med att Henrik och Clara pratar om kändisvärlden, en värld som inte känns som ”verklig” men som ändå är verklig. Clara snusar nikotinfritt snus, ett snus som inte känns som ”verkligt” snus, men som är verkligt. Clara pratar om sin ”bebis” som inte är en verklig bebis utan en hund. Clara och Henrik är förlovade men kallar det själva för ”travel engagement” och det känns inte som en verklig förlovning. På slutet av första akten får man känslan av att hela deras förhållande inte är ett verkligt förhållande. De lever i en overklig verklighet. Vad pjäserna ofta skildrar är kampen att ta sig ut ur känslan av overklighet.

Huvudpersonerna i de sex pjäserna är påfallande lika varann och de som tidigare läst Ulf Lundells romaner kommer snabbt att känna igen dem. På det sättet påminner Lundell lite grand om den österrikiske författaren och dramatikern Thomas Bernhard. Om Thomas Bernhard brukar man säga att han alltid skriver samma pjäs och alltid på samma sätt. Alla personer talar på samma sätt; en sorts monologisk talande människa.

I de sex pjäserna finns det ingen avancerat uppbyggd intrig, de är ganska fattiga på symboler, tvetydigheter och undertexter. Språket är varken poetiskt vackert eller övervägt och djupsinnigt. Det är inte litteratur eller dramatik i klassisk mening, det är text som ligger väldigt nära livet och levandet med dess storhet och litenhet. Däri finns både textens kvaliteter och dess brister. Texten lyfter aldrig och förhöjer livskänslan som verkligt stor konst ofta lyckas med. Å andra sidan blir texten heller aldrig förströelse som man kan förhålla sig neutral till, den uttrycker en högst trovärdig känsla av instängdhet och desperation och det känns att den är skriven på liv och död. Man sugs in i en malström som det är väldigt svårt att slita sig ifrån och man hålls kvar där till utmattningens gräns. På gott och ont. För utmattad blir man verkligen av att läsa de sex pjäserna i en följd. Måttfullhet har aldrig varit en dygd i Ulf Lundells konstnärskap, vilket i och för sig är befriande, men jag skulle ändå rekommendera läsaren att göra några veckors uppehåll mellan pjäserna för att få ut maximalt av boken.

Similar Posts:

• Härmapa
• Lundells modus vivendi 
• En vital skildring av ett oförglömligt decennium
• ”inte är han sådär egentligen”
• Dåligt med godis i Arnes kiosk

Bodil Malmsten berättar att hon efter Priset på vatten i Finistère får brev. Förfrågningar från läsare som vill komma och hälsa på henne i Finistère. Som tror att Bodil i hennes böcker är identisk med författaren Bodil Malmsten. Som tror att det Finistère som beskrivs i hennes böcker finns i verkligheten. Bodil Malmsten förnekar att det är så, men förstår att det är hennes eget fel.

Jag ser mina läsare störta över fiktionens avgrund och det är mitt fel, författarfelet, författarskulden till att ha skapat det som inte finns.
Jag har svarat så vänligt som möjligt på läsarbreven – inte så vänligt – men ändå så pedagogiskt och tydligt som möjligt försökt förklara att det Finistère som finns i boken inte finns någon annanstans än där.
Det Finistère som finns i boken är mitt. Jag upprepar mitt.

Och det är ju så. Som författare har man all frihet i världen att hitta på eller inte hitta på. Och när det är uppenbart, när författaren, eller berättarjaget som utger sig för att vara författaren själv, påpekar detta uppenbaras spelet mellan sanning och påhitt.

För vad väljer man att tro på? Sista boken från Finistère handlar om hur Bodil Malmsten har förlorat sitt Finistère. Hur hon av för läsaren okänd anledning tvingas flytta in till staden nära Nantes. Hon väljer att inte berätta om flytten för sina grannar, mannen som säljer ostron, personalen i mataffären. Hon låtsas som om allting är som vanligt, fastän hon sörjer den stundande förlusten av sin trädgård, sitt hus och hem sedan sju år. Är det att ljuga, undanhålla sanningen, och ljuger man för sig själv eller för andra när man låtsas som om allt är som vanligt?

Parallellt med sorgearbetet ska en erotisk roman skrivas. En rolig sådan, i en underförstådd utmaning från grannen madame C. Även där blir författarens frihet att leka med verkligheten tydlig när Bodil Malmsten skriver in sig själv i den erotiska romanen, som, tror jag, inte är sann.

Sista boken från Finistère går annars ton i ton med Bodil Malmstens blogg och böcker baserade på denna. Miljön känns igen, lästips från favoriten Thomas Bernhard finns även här. Det är tryggt men aldrig tråkigt.

Istället försjunker jag från första sidan i Bodil Malmstens värld och gör Finistère även till mitt.

Påhittat eller ej.

Similar Posts:

• Loggboks-Bodil är min vän
• ”Det här blir min På spaning efter den tid som pågår”
• Tema: Bodil Malmsten
• När man odlar sin trädgård
• ”Själv är jag som vanligt sedan åratal sysselsatt med att skriva en roman som jag inte skriver”

Skogshuggning består av den tankeström som utspelar sig hos huvudpersonen medan denne bevistar en så kallad "konstnärlig kvällsmåltid" i 80-talets Wien. Huvudpersonen, författare och i enlighet med spekulationer inte särskilt avgränsad från Bernhard själv, återser här den kulturella och intellektuella societet han umgicks med för 30 år sedan. Han avskyr dem. Från en fåtölj i salens dunklaste hörn sitter han och ruvar med ett "avvisande" ansiktsuttryck medan han i tanken uppfylls av ett ohejdat nedsablande och förkastande av den ene löjlige och självupptagne konstnärstypen efter den andre. Detta hatiska malande, redovisat utan varken kapitel- eller ens styckeindelning, kan sammanfattas som en drygt 250 sidor lång övning i bruket av adjektiv som "motbjudande", "frånstötande", "smaklös", "själlös" och så vidare ända till "pervers".

Men snarare än färgstarkt och explosivt är detta ren leda. Huvudkaraktärens egen självupptagenhet, som han är måttlöst blind inför, står inte resten av gästerna långt efter och blir snabbt tröttsam. Lika lite som självdistans har han begåvats med humor. Scenerna är repetitiva och analyserna av sällskapets sociala hierarkier är ytliga. Huvudkaraktären framstår dessutom som förvånansvärt feg när han nu inte bemödar sig att lämna den bjudning han bara finner så outhärdlig. Verket lyckas för all del nyansera sig något när huvudpersonen efter halva boken äntligen stiger upp ur skuggorna och lyckas masa sig in till middagsbordet, och att Bernhard är en språkstilistisk talang är inte att betvivla, men som kompensation för de omfattande bristerna är det sorgligt otillräckligt.

Det är intressant hur man, när ett verks vedertagna storhet förnekas, kan anföra att förnekaren inte har förstått verket, att den som inte håller med har missat det viktiga och inte lyckats uppfatta själva essensen. Det är en lömsk retorik som jag förstås vill försvara mig mot. Dessutom inbjuder den till situationer av typen kejsarens nya kläder. Det handlar inte om att förstå eller missuppfatta, det handlar om hur man värderar. Och jag värderar Skogshuggning lågt. Framför alla anmärkningar är kärnan i kritiken att vad Bernhard här berättar om och vad han verkligen och slutligen har att komma med, det angår mig inte.

Similar Posts:

• Upprepningshatare gillar inte sig själva
• Något för den analyshugade
• Wiener Blut
• Stor special om tyskspråkiga författare och deras böcker inför bokmässan
• Gapar över mycket