dagensbok.com » Självmord

Katrin Seddig "Nadine"

Carina Middendorf — Fri, 26 Jan 2024 23:00:50 +0000

Den tyska författaren Katrin Seddig är tyvärr inte översatt till svenska och att inget svenskt förlag upptäckt henne, är synd och skam. Förutom att hon är en mästerlig stilist, så har hennes berättelser ett sällsynt driv och det är få som kan skriva så autentiska dialoger som hon.

I Katrin Seddigs sjätte roman, Nadine från 2023, skildrar Seddig på sitt karakteristiska och genomträngande sätt sina protagonister och det är få av dem som kommer undan med äran i behåll. Nadine lär vi känna genom situationer som format henne först som dotter och kvinna, sedan som maka och mor men parallellt även som yrkeskvinna.

Romanen börjar med att Nadine sitter i sin solstol hemma i trädgården och är lika irriterad på sina fula ben som på sin 20 år äldre make Frank. Det ringer på dörren och en avgrund öppnar sig, för det är ett dödsbud som levereras. Deras enda dotter Mizzi har begått självmord. Nadine börjar känna att hon har misslyckats som mor och det blir den katalysator som får henne att sakta men säkert förändras.

Vi får i tillbakablickar möta Nadine som barn, tonåring och ung vuxen. Nadine växer upp med att alltid få höra att hon är för mycket: för högljudd, för fysisk, för stor och för arg. I den nutida berättelsen får vi uppleva hur Nadines liv gestaltar sig efter Mizzis död. Katrin Seddig låter oss se hur hon handskas med sin despotiske far som numera är gammal och i behov av hjälp, hur hon fortsätter att gå till jobbet och sköta kontoret åt den ganska vidrige ynkryggen advokat Wiedenberg och hur hennes syn på Frank blir alltmer skoningslös. Det är långt ifrån en promenad i parken, när Nadine örfilar upp sin gamle far och nyktert betraktar sin makes åldrade gång, men Katrin Seddig låter oss inte vända bort blicken. Hon riktar vår uppmärksamhet mot de ställen där det är som mest obehagligt.

Den vuxna Nadine är en produkt lika mycket av sin fars stränga uppfostran som av samhällets normer om hur en kvinna ”ska” vara och har inte mycket att göra med den hon själv hade velat eller kunnat vara. Efter Mizzis död får hon nog av att spela den kvinnoroll som hon påtvingats och hon slänger av sig skikt efter skikt av “uppfostran”. Hon blir mer av den Nadine som hon skulle kunna ha blivit om livet varit annorlunda. Hon blir större och större, hon slutar att hålla tillbaka och att anpassa sig och i takt med det växer hennes ilska. Hennes far, man och chef gör klokt i att hålla i hatten när den nygamla Nadine-versionen äntrar scenen.

Katrin Seddig dissekerar föräldraskap och äktenskap med samma vassa kniv och håller samtidigt upp en spegel framför oss. I den spegeln ser vi oss själva i ögonhöjd med Nadine, Frank och den gamle fadern. Och det är inte alltid en smickrande blick, för publikfrieri, det är inget som Katrin Seddig ägnar sig åt!

Niviaq Korneliussen "Blomsterdalen"

Nadja Gollbo — Sat, 12 Aug 2023 22:00:59 +0000

Självmordsfrekvensen på Grönland är högst i världen. Samtidigt verkar ingen vilja prata om de döda.

Blomsterdalen är en våldsam uppgörelse med detta. Skriven av Niviaq Korneliussen och tilldelad Nordiska rådets Litteraturpris 2021 synliggör den de förödande konsekvenserna av postkolonialismen på Grönland. Vi får följa ett namnlöst jag, en siffra i statistiken, en bit kött och blod, som samtidigt är en hel människa – med en svår uppväxt bakom sig, med känsloutspel och en färgstark personlighet. Hon ska flytta från Grönland och börja plugga i Danmark, lämna sin nya flickvän och hela sitt tidigare liv bakom sig.

Men det verkar inte riktigt fungera – Grönland finns i henne också när hon reser därifrån, hon blir inte kvitt ordspråken, mörkret och de ständiga uppdateringarna på Facebook: livsbejakande citat varvat med nya uppdateringar om grönländare som begått självmord. Danskarna ser på henne som om hon vore en utomjording, hemifrån ligger förväntningarna på att hon ska lyckas som en tjock dimma. Den branta nedåtspiralen för jaget blir ganska snart tydlig, ändå hoppas man att hon inte ska förpassas till det öde som så många andra grönländare möter.

Blomsterdalen är en viktig bok – temat är så pass bärande att det väger upp för en del av de svagheter som boken tyvärr dras med. Även om jaget är en färgstark individ, och Korneliussen lagt energi på att göra henne tredimensionell med minnen från barndomen och relationer till andra människor, kommer man ändå inte riktigt nära. Man förstår heller inte helt varför relationen till föräldrarna, och i synnerhet mamman, är så pass infekterad som jaget menar att den är. Några formativa minnen tas upp där jaget känt sig sviket av sina föräldrar, men mer än något annat känns det som modelleringar av en sanning som författaren vill få fram snarare än något djupt och riktigt. Detsamma gäller handlingen – intentionen är tydlig, men vissa avgörande vändningar sker plötsligt och utan riktig förklaring eller bakgrund.

Detta till trots lyckas Blomsterdalen förmedla sitt budskap – att grönländarna, också de som tar som tar sina liv, är mer än bara siffror i statistiken, att Grönland är mer än en turistort för danskar att åka på semester till när de behagar. Korneliussen lyckas dessutom kanalisera detta budskap genom en röst som känns ny och normbrytande.

Sofie Sarenbrant "Själsfränden"

Anna Liv Lidström — Tue, 05 Jul 2022 22:00:47 +0000

Jag vet egentligen inte varför jag är en sucker för långa serier. Det gäller både tv-ditos och böcker. Kanske handlar det om att känna igen sig och kunna slappna av. Det är som att återse gamla vänner och miljöer. Längtan efter uppföljaren kan ibland bli både lång och jobbig. Tur då att det finns flera serier att följa och att de löser av varandra.

Jag upptäckte Sofie Sarenbrants böcker när den första romanen om kriminalinspektör Emma Sköld kom, nämligen Vila i frid. Den recenserade jag här på dagensbok.com för lite drygt tio år sedan. Nu har den tionde boken kommit och mycket har runnit under broarna. Emma Sköld har varit död men återuppstått.

Själsfränden börjar med en ung kvinna som står beredd att hoppa från Västerbron i Stockholm. Vår vän Emma Sköld råkar befinna sig i närheten och strax är det hon som kämpar för kvinnans liv. Dessutom uppdagas det efter en stund att den ännu okända kvinnan har en bebis i ett sele på magen. Vad får en mamma att vilja ta med sig sin lilla bebis in i döden?

Sarenbrant är oerhört skicklig på att bygga historier som griper an från början. Själsfränden är inget undantag. Inledningen är stark och oerhört drabbande. Därefter dras vi in i en sektliknande rörelse där devisen är ja till livet.

Samtidigt är Emma Sköld i fara. Hon jagas av hämndlystna före detta kollegor som gått över till andra sidan, dvs blivit grymma skurkar. Dessutom är de ute efter vendetta. Som vanligt är det dessutom frostigt mellan Emma och hennes syster Josefin. Systern som alltid tycks snubbla på ledtrådar som har att göra med det fall som Emma Sköld utreder. De kommer nog aldrig att förstå varandra, vad det verkar. Det gör en ont att systrarna aldrig riktigt lyckas dra jämnt, men det är tyvärr inget unikt. Många kan nog känna igen sig på det planet.

Själsfränden är skrämmande aktuell i och med den inskränkta aborträtten i USA. I boken finns en karismatisk man som leder någon slags kult som är på väg att så smått slå igenom. Jag mår dåligt och blir mörkrädd. Är det här något vi i Sverige kommer att bli varse? Det får banne mig aldrig ske. Låtom oss aldrig någonsin tillåta att sådana krafter tar över.

Geir Gulliksen "Vuxna dikter"

Eva Wissting — Sun, 03 Jul 2022 22:00:55 +0000

Det börjar som en lek:

dikter ska inte vara vuxna
dikterna ska vara kortväxta

som växter eller som barn
oansvariga spontana väsen

ska dikterna vara, de ska prata
strunt, skrika och bära sig åt eller

mumla uttrycksfullt för sig själva
men aldrig vara vuxna

Geir Gulliksens diktbok Vuxna dikter är indelad i de tre delarna ”första”, ”andra” och ”tredje”. Den första delen börjar med dikten ovan – som en lek både med orden och med perspektivet. Hela boken är en slags uppväxtskildring med fokus på relationer, där även diktandet i sig är en av huvudgestalterna.

Lekfullheten med de många omtagen för tanken till UKONs poesi, som exempelvis här, i slutet av den första delen av Gulliksens bok:

vara där, vara du,
vara vuxen, vara man,
vara en mörk och tunn kostym
på en grusväg klockan 04.00 på morgonen
på hemväg under sömniga trädkronor
vara svarta skor, vara tung andhämtning

Det är en lekfullhet med orden och språket som leder till en lekfullhet i perspektiv och synen på tillvaron. En lekfullhet som vill vrida och vända och ställa saker på ända, och som därmed för in ett allvar.

Den här lekfullheten finns kvar genom hela boken, den lockar och drar in, men plötsligt befinner sig dikten i allt annat än lek och skoj. För dikterna vägrar såklart att låta bli att bli vuxna, vuxenblivandet drabbar både människorna (både de levande och de döda) och själva dikten; ingen undkommer. Men skönt då att lekfullheten får finnas där och bära alltihop.

För redan i bokens första del kommer de mörkare stämningarna fram, som sedan konkretiseras i del två med en partner som tar livet av sig i unga år. I dikterna träder ett jag och ett du fram, liksom ett barn, jaget som barn. Men konturerna mellan de olika karaktärerna är inte helt klara, och perspektivet glider fram och tillbaka, precis som det kan vara i nära relationer.

Gulliksens bok gavs ut första gången 1999 och två år senare i svensk översättning av Stewe Claesson. Ellerströms nyutgåva inleds med ett förord av litteraturvetaren Alexandra Borg, som sätter boken i ett sammanhang av Gulliksens författarskap såhär 20 år och en dryg handfull böcker efter bokens originalutgåva.

Mian Lodalen "Lisa och Lilly"

Ella Andrén — Fri, 04 Mar 2022 23:00:00 +0000

När romanen börjar har allt redan hänt. Ett par föräldrar gråter och vill göra bättring. Det ska beställas kistor. Det är för sent.

Det är ett slags Romeo och Juliet-upplägg. Från allra första början vet vi att det här kommer att gå illa. Det lägger ett särskilt filter över allt som händer. Ger tyngd.

Lisa och Lilly utspelar sig under ett drygt år, från sommar till sensommar 1910 och 1911. Det är vad som krävs för att de unga kvinnorna, tonårstjejer bara, ska hinna träffas, bli förälskade och välja att avsluta sina liv tillsammans. Berättelsens driv ligger i hur de hamnar där, varför ett par unga, egentligen lyckligt förälskade människor till slut inte ser någon annan utväg.

Berättarglädjen ligger minst lika mycket i tidsskildringen. Det här är, så vitt jag förstår, Mian Lodalens första historiska roman – om man bortser från att skildra tider hon själv upplevt, vilket väl är den gängse definitionen – och hon har verkligen gjort noggrann research. Det händer att jag tänker att hon är lite för glad i sin egen research, och visar hur påläst hon är med någon detalj för mycket, men överlag kan jag bara dela hennes fascination. Det här är en oerhört spännande tid.

Sin inspiration hämtar Lodalen i verkliga händelser, ett verkligt dubbelsjälvmord. Även mer kända historiska personer figurerar i handlingen. Konstnären Eugène Jansson spelar en viktig biroll, och huvudpersonerna är med och lyssnar på ungsocialisten Hinke Bergegrens berömda föredrag om ”Kärlek utan barn”. Information om preventivmedel, vilket var vad det handlade om, förbjöds i samma veva. Som Lisa säger i romanens början: ”allt roligt är ju antingen syndigt eller förbjudet”.

Hon och Lilly har precis träffats på en spontan dans nere vid Årstaviken, och fått rusa därifrån när polisen upplöst sällskapet. Som jag skrev är det här en spännande tid. Ett gammalt, stelbent förmyndarsamhälle krockar med nya krav på frihet och livsval. Lilly och Lisa är hårt hållna, som flickor och som arbetarklass. Det bästa de kan hoppas på är ett eget kyffe så småningom, underställda en make och med en alltför stor och snabbt växande barnaskara. Hårt arbete från morgon till kväll. Att flytta hemifrån som ensamstående är bara möjligt som inneboende tjänsteflicka, minst lika hårt kontrollerad av arbetsgivarna som hemma.

För Lisa är ändå kontrasten påtaglig. Hennes bror kan ränna ute om nätterna. Till och med komma hem full. För henne är det betydligt striktare. Man kan ju tycka att föräldrar med en halvt svald oro för utomäktenskapliga graviditeter skulle tacka sin lyckliga stjärna när dottern förälskar sig i en annan kvinna, men så enkelt är det naturligtvis inte heller. Det är många decennier än innan homosexualitet ens blir lagligt.

Så går vi mot historiens oundvikliga slutpunkt.

Elin Cullhed "Eufori"

Anna Magnusson — Wed, 14 Apr 2021 22:00:19 +0000

En känd poet och författare som fortfarande inspirerar och påverkar slutade sina dagar med att lägga blöta handdukar vid alla dörrspringor och fönster, öppna ugnen och slå på gasen för att sedan vänta på att livet skulle ta slut. Poeten var Sylvia Plath och året var 1963.

I Eufori får vi följa Sylvias liv åren innan tragedin som avslutade hennes liv.

Sylvia har tillsammans med sin man lämnat Amerika och flyttat till England. Sylvias man heter Ted Hughes och han är också känd pjäsförfattare och poet.

Livet på den gamla prästgården i New Tawton i Devon är enkelt och bitvis slitsamt, då huset är stort och gammalt och trädgården gigantisk.

Sylvia och Ted har ett barn vid ankomsten till England, men snart väntas det andra och hon slits mellan det tvångsmässiga behovet att skriva och att följa konventionerna gällande vad som förväntas av henne som kvinna. Hon upplever att graviditeten och barnet tar över hennes kropp och hennes liv. Den starka känslan av att vara en dålig mor är konstant närvarande.

Kvar i Amerika är Sylvias egen mor. Deras relation skaver och spänner genom hela boken. Sylvia känner sig aldrig tillräcklig och moderns missnöje med hennes livsval hänger som en skugga över Sylvia. Modern visar tydligt att hon inte tycker att det var rätt av Sylvia att lämna Amerika för England, men Sylvia fortsätter ändå att kämpa för ett ouppnåeligt godkännande.

Sylvias önskan om att relationen med modern ska vara något det aldrig kommer kunna bli är stark och olyckan över den ovillkorliga kärlek hon saknar från sin mor är en av delarna som bryter ner henne.

Kanske har modern delvis har haft rätt gällande flytten. Relationen mellan Sylvia och Ted har varit mycket passionerad, men det finns också ett stort ägandebehov och en friktion. För Sylvia blir det tydlig när Teds kärlek växlar från åtrå till tystnad.

Ted ser hennes genialitet och hyllar henne, men hennes nyckfullhet mot Ted tydlig – från att ena stunden inte vilja tala med honom till att nästa vilja vara ett med hans kropp. Teds påverkan på hennes liv är också det som drar ner henne. För Ted är Sylvia inte den enda kvinnan och det känner hon tydligt. Älskarinnor dyker upp, ibland först som vänner som hälsar på. Sylvia är dock väl medveten om kemin som utsöndras och det gör henne galen av svartsjuka att bevittna skeendet mellan Ted och kvinnorna.

De enda som når hela vägen till hennes innersta är barnen. Med den kärleken följer också smärta för att välja skrivandet framför dem. Sylvias stora behov av ensamhet matchar nämligen dåligt med familjelivet, tidsandan och bristen på jämlikhet i relationen. Hon lider av dåligt samvete men behöver ändå näringen från den kraft hon finner i ensamheten.

Elin Cullhed har lyckats få samtliga karaktärer levande i den fiktiva berättelsen. Det är alltigenom en brilliant hantering av både de sämre och de bättre sidorna hos alla personer. Sylvia är inget vänligt och vänt litet väsen, utan snarare en person som skapar drama genom att vara plump och bitvis också elak. Hon har svårt att sätta sig in i andra personers känslor och har ett stort fokus på sig själv och sina upplevelser och sina krav på omgivningen. Det är ändå mycket befriande hur hon ser igenom vissa beteenden hos andra och agerar utifrån reptilhjärnan.

Cullhed beskriver så väl den frustration som Sylvia upplever när hon säger att hon inte orkar mer. När Ted säger att hon inte behöver orka. Men det är precis det hon måste, men inte kan. Här börjar vägen mot slutet utkristallisera sig. Det är ingen som hör vad Sylvia egentligen säger.

Genom hela boken kände jag som läsare Sylvias närvaro. Hon tog sig in i tankarna och där har hon stannat. Eufori är en fantastisk och berörande läsupplevelse där Sylvias själsliga smärta får en röst.

Jag betvivlar att jag kommer läsa en lika bra bok under året.

Nils Erik Forsgård "Dödsmasker"

Barbara Strand-Blomström — Sat, 27 Feb 2021 23:00:27 +0000

I essäsamlingen Dödsmasker skriver Nils Erik Forsgård om döden och döendet ur många perspektiv: personligt, etiskt, statistiskt, historiskt, idéhistoriskt, litterärt, musikaliskt. Här finns nästan allt som kan uppbådas om ämnet ur otaliga källor och synvinklar: antika, medicinska, patologiska, ekonomiska, kulturella, juridiska, kristna, judiska, etiska och estetiska.

Inom en kort tid gick flera närstående bort i Forsgårds liv; däribland hans far. De där telefonsamtalen som aldrig rings eller att sitta vid en dödsbädd och inte riktigt veta vad man ska säga – allt har han på personliga plan gått igenom. Under åren har han upplevt nära vänner gå bort; ofta i cancersjukdomar. Personerna har mött sitt nalkande livsslut på olika vis.

Här finns berättelser och framför allt fakta om hopp, tro, begravningsseder, behandlingar, forskning men också diskussioner om skendöd, dödsstraff, gravgårdar, kremeringar, kistbegravningar och eutanasi.

I ett långt sista kapitel, en epilog efter de tidigare nittio ofta korta kapitlen, diskuteras pandemier och framför allt coronan under 2020 i stora globala svep och med statistik och bakgrundsfakta. Forsgård gör också tankehopp in i framtiden: vad kan vi vänta av sjukdomar och smitta?

Kända historiska män(niskor)s bortgång diskuteras och återges; bland annat Bach, HC Andersen, Freud, Goethe, Wagner, Lev Tolstoj, Topelius, Ernest Hemingway, Jörn Donner… Boken bokstavligen kryllar av referenser och detaljer. Kunskapen är imponerande.

Högt och lågt läggs i linje med eget liv. Till exempel funderar han lite på vad hans far, kantorn med barytonrösten, tänkte medan han sjöng Jesu roll i Bachs Matteuspassionen i påsktid – om blodsmystiken i verket, det som Bach själv kallade ”der Süsse Tod” och ”sömnens broder”? Smålustig är historien om att fadern ofta smet i väg från orgeln på läktaren till en närliggande bar med gubbar under prästens ”moraliskt svavelosande” predikan under gudstjänsterna i Nykarleby kyrka.

På ett personligt plan fäster jag mig vid att tidigt i texten nämns en god vän (kallas B); som även var min vän. I detalj och på förhand hade B orkestrerat sin egen begravning i St Birgittakyrkan. En högtidlig tillställning en vacker dag i juni med nära och många, många vänner.

Boken är trots det allvarliga och mörka temat fylld av klokhet, kunskap och framför allt en kvick humor. Alla dör. Fram till dess kan människan bara leva. Gärna glatt. Och ständigt med vetskapen om att tiden flyr.

Språket är enkelt, varierat, välformulerat. Ibland överraskande, slängigt galghumoristiskt. Därtill välvalda citat, kortare och längre. Boken är en njutning att läsa. Det är sällan böcker, bräddfyllda av bildning, skrivs.

Ett aber: få kvinnor tas upp i boken. Ett kapitel beskriver moderns bortgång: hon som blev ”havande med den död som kallas cancer” och författaren skriver sig känna ”värmen i mitt liv sakta kallna och långsamt dö bort”. En yrkesmänniska med en ovanlig resning som jag minns med respekt och värme. Som jag ofta tänker på. Forsgårds beskrivning av hennes dagars slut är vackert.

Detta att kvinnoerfarenheter nästan saknas är bokens svaghet. Becketts ord kommer för mig: ”Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”. Kvinnor ger livet. Vi får statistiskt flera dagar än män. Innan vi dör.

Isabella Hammad "Parisaren"

Anna Magnusson — Mon, 22 Jun 2020 22:00:26 +0000

Redan i det första kapitlet slås jag av hur magisk, intressant och välskriven den här boken är. Som ett tidsdokument över en förlorad era tar den oss med genom ett Europa där det första världskriget väntar på att bryta ut.

Från Palestina i Mellanöstern till Montpellier i Frankrike får vi följa Midhat Kamal, en ung medicinstuderande. Han har genom finansiellt stöd från sin far fått chansen att studera i Frankrike.

Berättelsen tar sin början på fartyget som avreser mot Marseille från Alexandria. Midhat känner sig ensam ombord men inleder på resans femte dag ett samtal med den andra araben ombord på skeppet. Han heter Farouq al-Amaza och här startar deras vänskap.

Midhat ska bo med helpension hos den franska familjen Molineu, som består av fadern Frédéric och dottern Jeannette. Det finns en underliggande skepticism hos fadern, Frédéric Molineu, till dem som anses vara annorlunda. Midhat som kommer från en annan kulturell bakgrund iakttagas och granskas av Frédéric.

Frédéric gör detta på ett nyfiket sätt, men man anar som läsare starka underliggande fördomarna och strukturella imperialistiska drag. Dessa iakttagelser kommer leda till ett dramatiskt avslut på relationerna. Midhat och Jeannette finner varandra, djupa samtal och diskussioner inleds och de delar sina livshistorier och drömmar. Jeannettes mor, Ariane, begick självmord när Jeannette var i 16-års-åldern och detta har påverkat henne genom livet. Midhat tar på sig att titta igenom läkarjournalerna efter Ariane för att försöka hitta en medicinsk förklaring till självmordet.

Boken är full av starka, karismatiska karaktärer som tar plats och bidrar med drama och för berättelsen framåt med ett filmiskt driv. Midhats vänskap till Jeannette utvecklas till en stark men utdömd kärlek. Deras olika bakgrunder och det politiska läget i världen driver dem ifrån varandra och Midhat återvänder under dramatiska former till Palestina. Hans liv tar oanade vändningar i en tid där varken unga män eller kvinnor bestämmer över sitt eget öde.

Trots mitt intresse för historia, krig och att skapa tidslinjer av dessa är vissa konflikter en blind fläck. Fokus har mestadels legat på den roll Europas länder haft i världskrigen som rasat. Mellanöstern och relationerna med Europas länder har hamnat i skymundan.

Boken belyser och upplyser och jag älskar virrvarret av personerna, miljöerna och de människoöden som flätas samman.

Jag uppskattar även inledningen med registret över viktiga personer i sann Bröderna Karamazov-anda. Det här är en underbar bok att läsa i sommar. Jag älskar de drömska, dekadenta miljöerna i Paris och jag förlorar mig själv i de öden vi får ta del av. Läs och njut!

Fjodor Dostojevskij "Krotkaja"

Robert Myhreld — Mon, 18 May 2020 22:00:01 +0000

1886 gav Albert Bonniers förlag ut Krotkaja – Fantastisk berättelse av Fjodor Dostojevskij. Novellen har sedermera gått under flertalet namn. ”Krotkaja” betyder ”Den blida” vilket varit ett av dessa. Novellen har både filmatiserats och framförts på scen och har då benämnts som exempelvis Den ljuva, Den ödmjuka eller varför inte godingen En ljuv kvinna. Inte sällan har den ingått i allehanda novellsamlingar. Denna upplaga är emellertid ett fristående litet faksimil.

Stilen känner vi igen från exempelvis Anteckningar från ett källarhål (eller vad man önskar kalla den). Den för läsaren namnlöse berättaren vänder sig mot ”mina herrar”, vilka dessa nu är. Sådant behöver man inte alltid veta. Upplägget är inte särskilt avancerat med författarens mått mätt (vilket inte är ett så litet mått). En 41 år gammal herre och pantlånare gifter sig med en flicka på 16 år. Inget ovanligt i det, vi befinner oss trots allt i slutet av 1800-talets Ryssland.

Hon dör. Den ljuva, Den ödmjuka, Den blida – Krotkaja hoppar. Rubriken kommer ni förstå om ni läser berättelsen och det kan ni faktiskt göra här. Det hela inleds med ett förord skrivet av berättaren själv.

Det är icke en uppdiktad historia, – det är icke heller blott och bart torra anteckningar. Föreställen er en man vid sin hustrus lik, som ligger utsträckt på ett bord framför honom. Det är några timmar efter hennes sjelfmord, – hon har kastat sig ut genom fönstret. Mannen är rof för en ytterlig upphetsning och har ännu inte kunnat samla sina tankar.

Texter skrivna i affekt tycker vi mycket om. Och skrivs de på gammalmodig svenska är det än bättre, men om detta bör ni icke berätta. Jag hade en idé om att skriva det här på samma vis, men tordes inte i rädsla för att någon elak belackare med ett pillemariskt leende skulle komma med pekpinnen och påvisa att jag minsann gjort fel där och där och där. Och där.

Det finns inte så mycket att berätta om handlingen. Vägen till sjelfmordet (hah!) är fantastiskt rationellt eller fullständigt irrationellt beroende på läsarens läggning och upplevelser. Inget ovanligt med tanke på vem som trots allt fört pennan. Den namnlöse är en förunderlig – eller alltför vanlig – varelse med en lite ömklig syn på sig själv. Krotkaja döljer mycket för oss. 16 år och ett själsdjup man kanske inte förväntar sig. Å andra sidan är fattigdom ett obönhörligt förhärdade tillstånd. När jag var 16, då jag var jag fast ändå en annan, körde jag runt på en moped i 38 kilometer i timmen eller spelade Fifa 99. Och smuttade på en Pepsi.

Jag noterar att vi återigen får ta del av hur en man kastar sig vid fötterna på sin älskade. Han kysser fötter, hänger sig fast vid knäveck och snortar i sig dammet där fötterna en gång varit. De ömmaste av ömhetsbetygelser strömmar ur munnen. När dog denna fina tradition ut?

Det är som väntat fina personporträtt och iakttagelser av människan och hur vi kan reagera på, och agera i, vissa situationer. Det är varken något utöver eller inunder det vanliga. Ett stabilt verk på ungefär 60 sidor. Jag roas en aning av berättarens självömkan och hans ”olycksaliga” öde: ”Ser ni, en förfärlig omständighet har haft inflytande på mitt lif ända till denna gräsliga olycka med min hustru”. Han hade då fått lämna sitt regemente efter att ha förlorat sin heder. Ni har säkert listat ut att han icke valt att försvara den genom det seden påbjuder – en klassisk pistolduell.

Sådana er nu omständigheterna i denna novell.

Vigdis Hjorth "Henrik"

Eva Wissting — Thu, 16 Apr 2020 22:00:38 +0000

Tre nordiska förlag, svenska Natur & Kultur, norska Oktober samt danska Rosinante, ligger bakom samarbetet Nor, där de låter tre nordiska författare skriva var sin tolkning av olika Ibsen-pjäser. Henrik är den hyllade norska romanförfattaren Vigdis Hjorts version av Hedda Gabler.

Hedda är alltså omstöpt till Henrik, tidpunkten är nutid i stället för sent 1800-tal och platsen är en liten obetydlig ort med en liten obetydlig bensinmack, i stället för Oslo. När Hjort för över de instängda och starka känslornas Hedda till Henrik tar hon stora friheter med sådana förutsättningar, för att låta de undertryckta känslorna skruva på sig på precis rätt sätt, vid precis rätt tillfälle.

Det är fascinerande hur Hjort – i Gun-Britt Sundströms svenska översättning – lyckas få språket att flyta på helt naturligt och harmoniskt, genom de nästan oändligt långa meningarna. På något vis lyckas hon få dem att hämta nytt driv och ny kraft framåt, utan att det känns krystat eller konstruerat. Det bara flödar helt naturligt.

När vi dras in i Henriks tankesfär har det inte hunnit gå ens ett år sedan han och Elsa fick ihop det. Nu är de redan gravida och på väg hem från smekmånaden på franska rivieran. Resan blev ett fängelse för Henrik, såklart, och väl hemma inser han att ingenting är ju bättre där, tvärtom.

Han är arrogant redan från bokens början, men det går samtidigt att förstå hans frustration över hustrun som han inte delar varken intressen eller livsmål med, över svärföräldrarna som inte kan låta bli att gå över alla gränser, och över sin hopplösa jobbsituation. Men till slut går det inte att undra vad som får en vuxen människa att välja kronisk missnöjdhet och städnigt gnäll hellre än att göra något åt sin situation. Det är en förskjutning av läsarens syn på huvudpersonen som Hjorts penna gör varsamt och precist.

Det finns något av August Strindberg här, av En dåres försvarstal och Inferno. Att befinna sig inuti den där manligt fåfänga galenskapen, den där som antar att jag har rätt till allt jag vill bara för att, och om jag inte får det så är det världens största orättvisa. I Hjorts tappning är den dock betydligt mer uthärdlig, bland annat för att där finns humor bortom allt det mörka och istängda.

dagensbok.com » Självmord

Katrin Seddig "Nadine"

Similar Posts:

Niviaq Korneliussen "Blomsterdalen"

Similar Posts:

Sofie Sarenbrant "Själsfränden"

Similar Posts:

Geir Gulliksen "Vuxna dikter"

Similar Posts:

Mian Lodalen "Lisa och Lilly"

Similar Posts:

Elin Cullhed "Eufori"

Similar Posts:

Nils Erik Forsgård "Dödsmasker"

Similar Posts:

Isabella Hammad "Parisaren"

Similar Posts:

Fjodor Dostojevskij "Krotkaja"

Similar Posts:

Vigdis Hjorth "Henrik"

Similar Posts: