Edit jobbar i en blomsterbutik nära en kyrkogård. Hennes dagar består av att arrangera buketter som ska läggas på gravar, att lyssna till de anhörigas berättelser och att hela tiden arbeta sida vid sida med döden. I pauserna öppnar Edit fönstret åt Stockholm, en duva som kommer och går som hon vill. Annars finns inte många i Edits närhet, ingen förutom Mirina som städar trapphuset i byggnaden där Edit vuxit upp och bor kvar nu, vuxen, ensam och bunden till sina vanor.

Men så en dag faller en man ihop på gatan utanför Edits blomsterbutik och Edit får lära känna hans fru, Sylvia. Sylvia visar sig vara allt det som Edit inte är själv men som hon dras till likt ett flygfä till ett ljus: hon är extravagant, färgstark och tydlig i världen. De två inleder ett konstnärsprojekt tillsammans som snart övergår i något annat, något svårdefinierat men präglat av nya, starka känslor för Edit. Hennes tillvaro börjar allt mer kretsa kring Sylvia, allt det som Edit får bara av att befinna sig i samma rum som henne, allt liv som omger henne. Men frågan är om Sylvia ger Edit mer liv, eller om hon suger åt sig av det lilla liv som Edit faktiskt har själv.

Elin Michaelsdotter debuterar med en stillsam roman där jaget Edit står tydligt i centrum och utgör stora delar av blickfånget. Det är ett jag som ger känslan av att hon när som helst skulle kunna blåsa bort, så försiktig är hennes framtoning i världen. Och kanske är det däri bokens utmaning ligger – att lyckas hålla kvar intresset hos läsaren för en karaktär som är så genomskinlig.

Michaelsdotter lyckas tyvärr inte ända fram med detta. Bokens största behållning är den gradvisa skiftningen i Edits känslor gentemot Sylvia – det är ett snyggt hantverk som ökar spänningen mellan karaktärerna och som tydliggör Edits egna konturer. Men fram till dess är de stämningar som Michaelsdotter målar upp tyvärr inte tillräckligt grundade för att de riktigt ska drabba en: man anar en enorm sorg hos Edit och det hintas om en pappas bortgång men man får aldrig helt möjlighet att förstå detta, eller varför Edit är så himla ensam. Man förstår att Mirina är en viktig person för henne, men deras relation fördjupas inte tillräckligt mycket för att den ska bli något annat än en detalj i bakgrunden. På samma sätt finns en tydlig tematik med döden och livet, men också denna hade behövt fördjupas mer för att axla den roll den har i boken.

Känslan när man läser Blommorna är att det finns många tankar bakom texten som inte fått komma fram, kanske av rädsla för att skriva läsaren på näsan. Men resultatet blir tyvärr att man aldrig riktigt dras med i vad som händer Edit. När boken är slut känns det egentligen inte som att jag har lärt känna henne alls – vilket tyvärr förtar mycket av en bok som är så buren av sin huvudperson.