…vi talar inte för varandra. Vi är inte bekanta. Vi råkar bara komma samtidigt. För min del ja, alltså nej. Jag har ingenting kvar, min rock fick jag ta av en stupad, mina skor är min makes, han kämpar mot Hitler i Afrika, men hur ska jag bevisa det? Stupar han kanske i just denna minut? Jag är en lumphög som gav mig av till fots sedan mitt hem vandaliserats av kollaboratörer och jag blivit våldförd på av såväl samarbetsmän som tyskar. Allt man måste uthärda. Jag har förlorat allt.

På ytan har de båda kvinnorna, Sidonie och Nathalie, inte mycket gemensamt mer än att de är på flykt undan kriget och att de har förlorat allt. Av deras identitetspapper, utfärdade av den nazitiska ockupationsmakten i Frankrike, framgår det att Sidonie är en ogift kallskänka som suttit fängslad för misshandel. Nathalie kommer från en välgbärgad familj, är gift och har tre barn. Sigrid Combüchen varvar nutid med krigstid. Hon ger oss korta glimtar av kvinnornas väg genom ett sönderslaget Europa och beskriver deras tillvaro under den första tiden i Sverige. Hur de utnyttjas som obetald arbetskraft på godset i Skåne men också hur de, med olika strategier, hittar in i ett sammanhang. Skaffar sig ett nytt liv. Välfunna detaljer skapar närvaro i Sigrid Combüchens prosa och den knapphändiga, kärva dialogen kontrasteras effektivt av skimrande naturskildringar.

I berättelsens nuplan har Nathalie nyss firat sin 90-årsdag med dottern, barnbarnen, släkt och vänner. Hon är pigg för sin ålder och klarar sig själv i den lilla stugan vid Lofoten. Nu har hon tid att minnas och att se ut på havet där bräckliga kajaker ger sig ut i det salta, våta element som människan en gång föddes ur. Havet spelar en viktig roll i Sidonie & Nathalie. Det är omöjligt att läsa Sigrid Combüchens roman utan att tänka på de som varje år drunknar i Medelhavet. Men havet representerar också livet. Räddningen.

De är en kilometer från land. Åttahundra meter. Det har ljusnat, det är ju vårvinter även på världens tak, i Danmark hade de känt doft av kejsarolvon och narcisser. Samtidigt med dagsljuset tänds nu också ljus. Spridda, sedan många, uppåt vänster en el-corona över en hamnanläggning eller kanske industri. En hög sandtäkt färgas rosa av gryningen. Långt i söder ser de nu ett fyrskepp, som inte blinkar. Sista biten är åter rodd, tung rodd, alla vill nå den öde remsa strand där de ska landa.

Sidonie & Nathalie nominerades till Augustpriset 2017 och är ett mästarprov som förtjänar en bred läsekrets. Sigrid Combüchen har skrivit en roman som skildrar hur det är att vara flykting och främling i ett annat land. Men det är först och främst en berättelse om det grundläggande mänskliga som, trots våra olikheter, förenar oss.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• En värdig Augustvinnare
• Augustprisvinnare
• Autodidakt och individualist
• Poeternas estrad: Det välbehövliga samtalet om det skrivna

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen, Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, Rosor skador av Jenny Tunedal och I en skog av sumak av Klas Östergren.

Till årets svenska fackbok – Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer, Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried, Brandvakten av Sven Olov Karlsson, Nära fåglar av Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal och Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg, Anrop från inre rymden av Elin Nilsson, För att väcka hon som drömmer av Johanna Nilsson, Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson och Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbåge.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016

Även om böckerna inte är så omfattande i formatet, Tennisspelarna är tex. bara på 80 sidor i den här utgåvan, så skulle den här recensionen kunna bli hur lång som helst. Varje bok innehåller så många små sidospår, funderingar och ämnen att det blir knepigt att avgränsa sig.

Innan jag började läsa hade jag bestämt mig för att ogilla Tennisspelarna (eftersom den tycktes handla om sport) och skriva mer om de andra två böckerna, tyvärr föll den taktiken på att jag älskade boken när jag väl läste den, en enkel berättelse utan mållinje som känns väldigt lättläst men ändå fylld av så många teman att man får mycket att fundera på.

Av de tre böckerna är också Tennisspelarna den bok som är gladast i tonen (även om den Gustafssonska berättarglädjen är tydlig i alla tre). Eftersom den är skriven i jagform och utspelar sig på ett universitet i Texas luras man (eller åtminstone jag) lätt att tro att den är självbiografisk, men mycket av det som händer är uppenbarligen inte sant alls, så så himla självbiografisk är den nog nu ändå inte. Gustafssons formuleringskonst är strålande och jag lockas hela tiden att citera honom nu när jag ska skriva om de här böckerna. Tennisspelarna handlar som titeln antyder en hel del om tennis, men även hel del om Texas, liv på andra planeter, en skojig teori om att Strindberg verkligen var förföljd (av några polska alkoholiserade kemister) när han hade sin infernokris och har också lite plats över för amerikansk universitetspolitik. Om man gillar stickspår, filosofi och böcker som lämnar läsaren med en överrumplande känsla av livsglädje så är Tennisspelarna en mycket sympatisk bok, mitt enda klagomål skulle väl i så fall vara att den tog slut för fort.

En biodlares död är faktiskt trots sitt tunga tema (smärta, cancer, död) också förvånansvärt lätt i tonen. Inte så att den bagatelliserar något av detta, men huvudpersonens till stora delar klarsynta acceptans av skeendena (trots ett visst huvudet-i-sanden-beteende) och hans reflekterande över sin situation gör att det här mardrömsscenariot nästan fram till slutet av boken ter sig som den naturliga del av livet som sjukdom och död ändå är.

Gustafssons tankar om smärta (eller frånvaron av densamma) känns ovanligt insiktsfullt, när han till exempel skriver ”När smärtorna för fjorton dagar sedan upphörde, återställdes ett slags ursprungligt paradis för mig.” så kan jag som sporadisk migränlidande känna igen känslan mycket väl, hur alla problem blåser bort och hur lätt allt blir och hur förutsättningen för den känslan är just smärtan man har haft innan. Bokens berättare minns ju längre boken framskrider mer och mer av sina barn- och ungdomsminnen och glider alltså längre och längre bort från sin samtid, som att ju närmare man kommer döden desto mindre aktuell och viktig blir den omgivande verkligheten. Precis som Tennisspelarna så innehåller En biodlares död en hel del intressanta sidohistorier, ett kapitel handlar om vad som händer när gud plötsligt hör och därefter besvarar människornas böner, sen finns det också i den här boken lite rymdvarelser, en snutt av en äventyrshistoria för barn, livsfilosofi och annat smått och stort att fundera över. Trots att redan titeln anger hur boken kommer att sluta så måste jag säga att den också lämnade mig med en ganska trivsam känsla.

En kakelsättares eftermiddag, som är skriven mer än tio år efter de andra två böckerna, har inte samma lätta ton och trivselkänslan har jag som läsare svårare att få fatt i. Det är nånting med hela berättelsen som känns som en av de där mardrömmarna man kan ha där allt är vardagligt men obegripligt på samma gång. En konstant undergångsstämning ligger över allt som händer och man känner hur tung och grå himlen hänger över den dag boken utspelar sig under. Bokens huvudperson känns också mindre sympatisk än i de två tidigare böckerna, kanske för att jag har lite svårt för skattesmitande vardagsrasister. Inte därmed sagt att han är något monster, snarare (tyvärr) som folk är mest. Bokens sidohistorier är också mindre utstickande än i de andra två böckerna. Även om dagdrömmar, berättelser om konstförfalskning och oväntade möten får en del utrymme, men inga rymdvarelser den här gången. Boken var utmärkt men lämnade mig lite moloken (och det var kanske meningen).

Jag har inte läst så mycket av Lars Gustafsson tidigare trots (eller kanske på grund av) att han är en av våra mest produktiva författare, efter att jag började med de här böckerna har han glidit in på en avsevärt högre plats i kön av författare jag ska ägna mer tid åt. Jag har redan skaffat en liten Gustafssonhög att plöja vid tillfälle. Hans tidigare nämnda berättarglädje och formuleringskonst lockar till merläsning och hans uppenbarligen breda intellekt gör att jag troligtvis har mycket att glädjas över i utforskandet av hans författarskap.

Kort sagt så rekommenderar jag en genomläsning av den här lilla samlingen.

De tre (så vitt jag förstår nyskrivna) förorden jag nämnde i inledningen är också insiktsfulla och intressanta att ta del av.

Similar Posts:

• Alltings brist på fasthet
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Övningsstycke för soloinstrument
• Hur man fångar en inlåst panter
• Fantastiska noveller

foto: Tomas Wågström och Andreas Rasmusson.

Jag kan snabbt bocka av de flesta av mina frågor i blocket, Ingvarsson tar upp dem alla. Den hyfsat fåordige och excentriske Knausgård drar handen genom det silvriga halvlånga håret och förklarar att han faktiskt inte alls tänker innan han skriver. Han bara skriver. ”Jag har ett lätt autistiskt drag som gör att jag kan stänga ute hela världen.” ”Men det här med tidslinjerna?” försöker Ingvarsson. ”Fanns det ingen plan med det, hur du hoppar från nutid som liknar dagboksanteckningar, och minnesbilderna från dina tonår?” ”… nej”, håller Knausgård fast. ”Om jag vet på förväg vad jag ska skriva tappar jag helt lusten att skriva det.”
Det kunde varit mina ord, tänker jag, sådär idolförälskelselöjligt.

”Läsaren skapar intrigen”, säger Sigrid Combüchen, som förklarar att hon i sitt skrivande utgår från ett antal enklaver. Hon skriver i scener, också hon utan att vilja veta något i förväg om hur resultatet blir. Hennes roman Spill. En damroman som fick förra årets Augustpris utspelar sig på 30-talet och handlar delvis om en brevväxling mellan en fiktiv Sigrid Combüchen och Hedwig, en svensk läsare. Denna ”Hedda” får vi sedan följa som ung.

”Undertiteln till din roman är damroman. Hur kom det sig att du ville kalla den för det?” frågar Ingvarsson, som även skämtar om hur Sydsvenskans kulturredaktör frågat vilka nya genrer som var på gång från Norstedts nu då; ”ni är ju så bra på att skapa sådana”.

Combüchen svarar att hon från början inte visste att det var en damroman hon skrev på, på samma sätt som hon i ett tidigare arbete först efter några sidor insåg att det här ju är en graalroman! Hon tror på att stänga ute tanken på läsaren så mycket som möjligt i en förstaskrivning. Hon citerar Göran Tunström, som också pratat om hur ögonblicksbilder skapar romaner. ”Att ha en fantastisk berättelse, vad är det?” säger Combüchen på sitt krassa, härliga sätt. ”Det blir en amerikansk framgångssaga, det vill säga ingenting. Fullkomligt ointressant.”

Knausgårds romaner har fått ett mycket mer skandalomsusat mottagande i Norge. Där diskuteras frågan om moral, och man hänvisar då främst till den skamlöshet med vilken Knausgård återger sin nu döde far, men även vänner, sin fru och inte minst sina barn; nu små men en dag kommer de att kunna läsa sin pappas ord. ”Som en super-8-film”, som Ingvarsson uttrycker det. Får man lämna ut människor hur som helst? Har man ett ansvar som författare?

Men nej, tycker författarna. ”Alla människor som känner en författare blir omedvetet grund för material. Dolt eller icke dolt”, som Combüchen så fint förklarar det. Samtidigt handlar det om att belysa situationer och personer, och även om det man skriver utges för att vara självbiografiskt (vilket ingen av författarna egentligen vill att deras verk ska läsas som), så är det alltid genom författarens ögon det belyses. Att berätta en objektiv sanning är inte möjligt, eller ens önskvärt, när det kommer till skönlitteratur.

I frågestunden efteråt säger en kvinna i publiken några tänkvärda ord om saken. ”Varför pratar alla om hur Knausgård kan beskriva sin far på det viset? Varför pratar ingen om hur Knausgårds far kunde behandla honom så?” Hon menar på att det visar på kärlek att så ärligt beskriva en annan människa. Att det tvärtom vore värre om han inte hade gjort det, en åsikt även Combüchen berör. Jag tänker att de har helt rätt. En författares uppgift är att i sina beskrivningar bli så precis som möjligt. Att skriva om en död människa och inte vara helt igenom hyllande och vördnadsfull, utan tvärtom smärtsamt ärlig, är ur litterär synvinkel det bästa sättet. Kvinnan i publiken snuddar vid hur mycket det betyder för människor som själv har haft trasiga hemförhållanden, att någon vågar lyfta upp det och visa hur det kan se ut, utan att försköna eller överdramatisera. Det är en viktig synpunkt, och det blir tyst i salen under de vita pelarna någon minut efter, för orden att smälta in.

Jag vågar ställa ett par frågor också, även om det blir lite darrigt att titta rakt in i ögonen på en idol sådär. Får veta att Knausgård inte tar hjälp av dagbok för att minnas sina tonår, utan snarare överväldigas som Proust. ”Det var det som satte igång hela romanen. Det handlade om städer, stämningar. När som helst har det kommit upp nya minnen, när jag går i skogen, eller i och med att jag börjar skriva om det.”

Återigen berörs detta att skrivandet alstrar mer skrivande. Hur man minns genom att skriva, som en meditativ rörelse. Knausgård har tidigare förklarat hur skrivarprocessen i sig är magisk för honom. Hur han skriver saker han aldrig skulle våga säga, som att det skrivna ordet tillåter och plockar fram mer, och jag tänker på anonymiteten jag ofta känner när jag jobbar med min blogg. Hur det är lätt att bli för personlig, för att man inte ser sin läsare i ögonen.

Jag frågar också om produktiviteten, hur den är möjlig. I början utannonserades det att Knausgård skulle fullborda alla sex banden på ett år. Det misslyckades han med. Nu har han cirka 200 sidor kvar till fullbordan. En resa är bokad till Korsika på söndag, men familjen får åka utan honom. Hur ser en arbetsdag ut för Karl-Ove? (Vi är på förnamnsnivå i utfrågningen.) ”Jag går upp vid 3-4-tiden. Sen jobbar jag till 3-4 på eftermiddagen. Sen hämtar vi barnen på dagis, eller min fru gör det. Sen tar jag några timmar för att läsa igenom det jag producerat. Och så går jag och lägger mig ganska tidigt.”

Utanför står jag och pratar lite grann med Knausgård och hans fru. ”Jag är van vid det här undantagstillståndet”, säger hon. ”Det är som att jag har glömt hur livet såg ut innan det.” Jag tänker på de hårda orden i del ett, om hur en nybliven far slits mellan att vara med sina barn och att skriva, och i slutändan ändå väljer skrivandet. Är det moraliskt förkastligt och hjärtlöst? Eller är det i sanning att göra det man tror på? I majkvällen som känns som en junikväll kittlar skrivnerven efter allt pratande om skrivande, jag och min kompis diskuterar våra romanprojekt och jag lutar mig tryggt mot det andra alternativet. ”Dina barn kommer att revoltera mot dig ändå”, som Sigrid Combüchen så enkelt konstaterar. ”Med eller utan roman.”

Similar Posts:

• En värdig Augustvinnare
• Augustprisvinnare
• Augustprisnomineringar 2010
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Musikvecka: Galning i tvångströja, myt eller sanning

Författaren ser stoffet till ännu en roman, samtidigt som den pensionerade kvinnan, Hedwig Langmark, söker veta mer om det hus hon en gång bodde i, det hus som hon nu felaktigt tror är författarens. En liten vit lögn från författarens sida (hon bor egentligen i grannhuset) leder till en allt intensivare brevväxling, som med tiden blir allt beskare. “Combüchen” letar fakta till en roman med karaktärer från 30-talet, medan Hedwig vill fokusera på nutid.

Det är en del av Spill.

Samtidigt som vi följer brevväxlingen vävs romanen om den unga Hedwigs liv in i handlingen. Hedwig Langmark, den något bittra pensionären i exil, blir i den skickliga “Combüchens” händer en romangestalt vars öde vi får följa från Lund till Stockholm, från flicka till kvinna. Växelspelet mellan breven och den framväxande romanen är Spills stora behållning. Perspektivet växlar mot slutet allt mer friskt och slumpartat, vi får följa samma händelse både ur den brevskrivande pensionären Hedwigs perspektiv och ur den framväxande romankaraktären Hedwigs synvinkel.

Brevskrivandet hamnar, vad boken lider, allt mer i bakgrunden. Den unga Hedwigs historia engagerar och tar över. Det är inte bara en historia om en kvinna, det är också kvinnornas historia. Förväntningar, krav och regler på dåtidens unga flickor – och pojkarnas frihet. Det går att ana en stor bitterhet i Hedwig den äldres brev, ett liv fullt av spill. Drömmar som aldrig blev verklighet.

Vi gör nedslag i Lund, Köpenhamn, Berlin och Stockholm. Allt beskrivet med en bubblande briljant formuleringsförmåga. Det som fastnar mest är 30-talets Stockholm.

På sista sidan bedyras att allt är fiktion, “även jag”, som det står. Måhända en behövlig distinktion i en roman där en av huvudkaraktärerna har samma namn som bokens verkliga författare. Men är det sant?

När jag stöter på en passage där ”Combüchen” upprörs över en viss “Willy Kyrklunds” syrliga kommentarer, känns det inte som fiktion. Intervjun som “Combüchen” googlar fram i romanen hittar jag också själv på nätet. Den finns på riktigt. Betyder det att allt är i boken är “sant”? Självklart inte, men ovissheten därom ger Spill en annan dimension.

Similar Posts:

• Poeternas estrad: Det välbehövliga samtalet om det skrivna
• Augustprisvinnare
• Augustprisnomineringar 2010
• Augustpriset 2010
• Musikvecka: Galning i tvångströja, myt eller sanning

Klassen för bästa fackbok vanns av Yvonne Hirdman med Den röde grevinnan.

Jenny Jägerfeldt fick priset för bästa barn- eller ungdomsbok för sin Här ligger jag och blöder.

Grattis önskar vi på dagensbok.com

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2010
• Slangbellan till Inti Chavez Perez
• Kommunister med stil
• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• Varför diskar inte Gösta?

Nomineringar skönlitteratur:

Spill. En damroman av Sigrid Combüchen (recension kommer).
Ränderna av Magnus Florin.
Livdikt av Johan Jönson.
Darling River av Sara Stridsberg.
Kioskvridning 140 grader – En wästern av Peter Törnqvist.
Ingersonetterna av Magnus William-Olsson.

Det är svårt att uttala sig om värdiga vinnare när man inte har läst alla böcker som är nominerade. I år har jag bläddrat och hört Johan Jönson läsa ur Livdikt och jag har läst och älskat och förfasats över Sara Stridsbergs Darling River, men henne är jag beredd att ge alla priser i världen. Om jag hade varit jury hade priset gått till henne.

Nomineringar facklitteratur:

Vargen – den jagade jägaren av Henrik Ekman.
Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman.
Mask – litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer.
Cocaina. En bok om dom som gör det av Magnus Linton.
Maria Eleonora. Drottningen som sa nej av Moa Matthis.
Resa i Sharialand. Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien av Tina Thunander.

Nomineringar barn- och ungdomsbok:

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring.
Jag finns av Maja-Maria Henriksson.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.
Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström.
Det händer nu av Sofia Nordin.
Tänk om… av Lena Sjöberg.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2012
• Teori och praktik
• Augustprisvinnare
• Livet som dikt
• Nominerade till Augustpriset 2020

Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

1.

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

2.

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

3.

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Är det synd om kulturbarnen?
• Poesi für alle
• Ordhat är också ett ord
• Rädd att glömma

Jag tror jag kan spela på den nu. Hur stämmer man den?

När Charles Mingus självbiografi kom på svenska 1981, nästan tre år efter hans död och tio år efter originalet, anmäldes den i de flesta stora tidningar. Den store diaboliske jazzmusikern och orkesterledaren berättade om sitt liv, från en hård och kärlekslös uppväxt i Watts, till den dag han skrev in sig själv på Bellevue Hospitals psykavdelning i slutet av 50-talet. Hans egen historia om sig själv gör ett smått förvirrat intryck och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den. En djupt respekterad musiker och kompositör vars musik förföljt mig många år nu, men en skrytsamt usel och självdestruktiv människa. Sånt kräver försiktighet. Jag söker mig till bibliotekets källarvalv.

Magnus Hedlund på DN (81-12-03) fokuserade mest på det berättartekniska i sin minimalistiska (vad annars!) recension. Mingus skriver utifrån tre olika jag: en passiv betraktare, en aggressiv konfliktsökare och en godtrogen och lättlurad svart musiker. Identitetsproblem och en gardering för att kunna spåna, tyckte Hedlund, som också fann dialogen ansträngd, och i stort sett hela boken en soppa av sexliv och koppleri, kryddad med snuttifierade resonemang om yoga och rasfrågor. Han godkände översättningen men föreslog en annan titel: ”Under den utslagne”.

Den enda läsning som Caj Lundgren på SvD (81-12-07) kunde rekommendera var som socialreportage. Några litterära kvaliteter hittade han inte och all dialog fann han tondöv. Därtill reagerade han på den ”machismo” och ”svårsmälta kvinnoförakt” som Mingus ger uttryck för, det handlar mest om hans ”sexuella aptit och fömåga, om trassliga äktenskapsförhållanden och nervproblem, och ett liv bland horor och hallickar i fyrtio- och femtiotalets USA”. Den tunga samhällskritiken och hur Amerika tog hand om sina svarta musiker, fann Lundgren inbyggd i Mingus själva livsföring och aldrig uttalad på annat sätt.

Den kanske mest engagerade recensionen skrevs i mina ögon Sigrid Combüchen i Expressen (81-11-01) under rubriken ”Den offentlige förföraren”. Även hon känner förvirring inför vad hon kallar Mingus kallhamrade Don Juankatalog ”där ständigt utbytbara kvinnor ständigt kvider av oro över att spricka som för trånga handskar när den store Mingus kommer” … Men budskapet är viktigare för henne. Någon negativ kritik syns knappt. Hon söker istället orsakerna bakom Mingus val att skriva sin biografi på detta råa och egensinniga sätt. För henne är musikern Mingus högst närvarande och hon jämför hans förförarkonster med Liszts, Paganinis och Chopins. Med all rätt tar hon ett musik- och kulturhistoriskt grepp om boken. Svart amerikansk jazz var ”natur”, och blev ”kultur” och betraktades som intellektuell först när den kom i kontakt med Europa under 50- och 60-talet. Och just därför låter Mingus sina ”konstnärliga drifter” vara utelämnade till förmån för andra eggelser och instinkter, enligt Combüchen. Vad kunde han göra? Hans vrede mot det vita amerikanska samhället blev här så att säga självuppfyllande. Hon kom att tänka på romarrikets nedgång och den erotiska pekoralen kunde omöjligt vara annat än rå och motbjudande. Den speglade hela Mingus situation.

Jag köper alla tres resonemang. Men idag vet vi mer. Forskningen har gått framåt. Manuset till Beneath the Underdog lär ha varit långt över 1000 sidor. Stora delar skriven i ett slags kreativt rus av medvetandeströmmar, med inspiration från Kerouac och Ginsberg och hela den tidsandan, där ett fritt förhållande till ett biografiskt stoff skulle ligga till grund för det konstnärliga.

Det finns också uppgifter som påstår att hela boken skulle vara en fantasiprodukt, att ingen av de inblandade känner igen sig och att väldigt många händer har petat i texten, flickvänner och gud vet vilka, tillkommen i ett slags workshop över många års tid. Hur som helst med den saken, men det var medvetet från Mingus själv att skapa en myt kring sin egen person. Han ville chockera och på så sätt nå en kommersiell framgång med boken och få jazzmusiker finns det väl så många historier och anekdoter kring. På den punkten lyckades han. Galningen som periodvis led av depressioner och som kunde hamna i slagsmål med sin publik eller sparka musiker direkt från scenen, som själv fick sparken av självaste Duke Ellington, som hånade den vite mannen för att denne inte kunde tillfredställa sina kvinnor och som försökte knulla sig själv till döds med 23 mexikanskor … Verkliga personer lär vara utbytta eller har andra namn och det går inte att veta vilka faktauppgifter som är sanna.

Vilken bild av dig vill du att världen skall få se?

Vad bryr jag mig om vad världen får se, jag försöker bara få reda på hur jag skall känna inför mig själv. Jag kan inte ändra det faktum att allesammans är emot mig – att de inte vill att jag skall få någon framgång.

Boken placerar sig i en tradition av svarta amerikanska musiker som skriver sina liv, en vittnesgenre, där också Billie Holiday och Miles Davis självbiografier befinner sig.

Det är i allt detta, sammantaget, och tillsammans med den högst levande musiken, som man måste förstå den här boken. För sig själv står den mycket ostadigt och faller lätt pladask med en lättnadens suck hos mig som läsare. Om medförfattaren Nel Kings makt över slutprodukten förbättrat eller försämrat resultatet vet jag förstås inte, men bristerna är tveklöst den växlande dialogens otydlighet och förtjänsterna hela bokens idé och gestaltande av ett temperament. Dock är det på sin plats med en nyöversättning för att bättre fånga 40- och 50-talets gatu- och musikerslang, och ett förtydligande förord är mer än välkommet för att fånga just sammanhanget. Men det snygga omslaget får gärna vara kvar.

Charles Mingus dog 1979 i Mexico av en hjärtattack och hans aska spreds i Ganges efter egen önskan.

Similar Posts:

• Play it again
• TheFastestManAlive
• Rumphugget och brist på doft
• Lavin av ord
• Den enes död, den andres bröd

Jag får erkänna att jag inte läst några av Hamsuns böcker och ändå (eller kanske just därför) har jag valt att läsa Sigrid Combüchens biografi Livsklättraren. Det är en mycket innehållsrik, mättad och personligt skriven biografi, fullmatad med namn (men ett namnregister saknas!) årtal, detaljerade händelser i barndom, ungdom, medelålder, ålderdom; späckad med detaljer om vistelserna i bland annat Amerika, Paris (lite roligt att läsa om hur det gick när Hamsun och August Strindberg skulle försöka umgås där), Köpenhamn, Kristiania och Konstantinopel. Den omfattar hela hans liv men ändå med en betoning på hans liv före berömmelsen. Hamsuns egna verk och brev har varit Combüchens mest väsentliga källa. Men naturligvis också mängder av andra biografier. Hon kommenterar Hamsuns verk och plockar fram författarskapets olika teman och motiv. Och i hennes försök att förstå Hamsun upptäcker jag att hon säkert kan hämta vissa gemensamma upplevelser ur detta: de debuterade båda som romanförfattare redan vid arton års ålder. Knud Pedersen (som han hette då) debuterade 1877 med Den Gaadefulde, som 2004 för första gången utkom i en ny upplaga, och Sigrid Combüchen debuterade 1960 med Ett rumsrent sällskap. Detta faktum känns betydelsefullt eftersom man i biografin hittar hennes funderingar kring tidig författardebut.

Livsklättraren är inte en helt traditionell biografi, det vill säga, den innehåller inte ett enda fotografi, inte en enda bild, förutom omslagsbilden. Foton och bilder antas man kunna hitta i tidigare biografier (eller på nätet), för flera fotografier beskrivs mycket ingående. Biografin är heller inte helt kronologiskt skriven. Combüchen hoppar ofta fram och tillbaka i tiden. Det gör berättelsen levande, men ibland kan det kännas lite onödigt förvirrande och det försvårar läsandet. Hon skriver ganska korthugget och kärvt och det kan man ju enligt schablonen tycka passar berättelsen om den viljestarke, målinriktade, ganska stränge och hänsynslöse (mot till exempel hustru och döttrar) både skrivande och kroppsarbetande mannen.

Hamsun var gift två gånger. Han drogs till kvinnor som redan var upptagna, och de drogs till honom. Hans första fru, Bergljot Göpfert, var gift när de träffades. Hans andra, Marie Andersen, som var nästan hälften så gammal som han, bröt upp från ett flerårigt förhållande. Hon övergav sitt skådespelaryrke för att gifta sig med Hamsun, underkasta sig hans vilja och flytta långt, långt norrut till hans barndomstrakter och bli bondmora och på så sätt bli den kvinna som var hans ideal. Combüchen fördjupar sig mycket i Hamsuns relationer till sina fruar. Komplicerade förhållanden, minst sagt.

En stor del av biografin handlar alltså om författaren innan han blev etablerad och gripande är episoden om hur han i Köpenhamn i oktober 1888 går med sitt manuskript Svält till Edvard Brandes, redaktör för tidningen Politiken, för att få det publicerat. Brandes såg att manuskriptet var för stort för de få tidningssidorna och tänkte först vifta bort trashanken. Senare berättade han för sin vän författaren Axel Lundegård vad som hände:

‘En mer förkommen människa har jag sällan sett. Inte bara att hans kläder var trasiga. Men det ansiktet! Som ni vet är jag inte sentimental. Men den mannens ansikte grep mig.’ En ny blick på manuskriptet övertygade honom att det verkligen var omöjligt att klämma in i tidningen och han försökte säga det. ‘Men i detsamma såg jag uttrycket i ögonen bakom lornjetten [...] och jag kunde inte bringa något avslag över mina läppar.’ Så han tog emot pappren och gav författaren några kronor på vägen. När han kom hem samma kväll läste han detta stycke, som till sitt innehåll hör hemma i senare delen av Svält och förklarade för Lundegård: ‘Det var inte bara talangfullt. Det var mer. Det var något av en Dostojevskij [...]‘

Combüchen skönmålar på intet sätt Hamsun och hans liv, tvärtom drar hon fram alla hans dåliga sidor: hur slösaktig han kunde vara, hur han under en period var spelberoende, hur han omåttligt söp bort pengar på krogen, hans stora svartsjuka, hur egocentrisk, hänsynslös och dominerande han var. Och hans obegripliga sympatier med Tyskland och nazismen under kriget. Hon frågar sig liksom så många före henne hur han kunde ställa sig på tyskarnas och nazisternas sida. Detta handlande som är så gåtfullt eftersom det inte passar ihop med det han skrivit. Combüchen hittar några tänkbara svar, i sin helhet förblir dock det hela olöst. Men trots sin kritiska inställning till Hamsun som person hyser hon naturligtvis en mycket stor beundran för hans författarskap: ”Hamsun var – är – en fruktansvärt bra författare.”, skriver hon.

Det man förstår av att läsa denna biografi är att Hamsun verkligen kämpade sig fram till att bli den stora författare han blev. En av hans bekanta i Amerika berättade att hans skrivande påminde om skalövningar: ”han var outtröttlig på att skriva om, göra upprepningar, omtagningar.” Och förutom den talang han hade, verkar det som att hans stora företagsamhet, hans oräddhet och hans charm hjälpte honom. Människor stöttade honom på olika sätt, lånade honom pengar och lät honom bo hos dem. Med stark vilja och mycket målinriktad rodde han ”Hamsunprojektet” iland. I slutet av hans liv kom det stora bakslaget med åtal för landsförräderi och han dömdes att betala ett så stort skadestånd att han återigen blev fattig. Men även under dessa förhållanden hade han kraft att nära nittio år gammal skriva På igenvuxna stigar (Paa gjengrodde Stier, 1949), en av sina bästa böcker.

Similar Posts:

• Svältandet som konst
• Kristin och Sigrid – en och samma person?
• En värdig Augustvinnare
• Tarrka betyder nogrann och det är han!
• Augustprisvinnare