I inledningen av Spill får den fiktiva författaren “Sigrid Combüchen” ett brev av en pensionerad kvinna. Kvinnan känner igen sig i ett fotografi beskrivet på sida 137 i en av “Combüchens” tidigare romaner. “Är det min familj du beskriver?” undrar hon, och en brevväxling tar sin början.

Författaren ser stoffet till ännu en roman, samtidigt som den pensionerade kvinnan, Hedwig Langmark, söker veta mer om det hus hon en gång bodde i, det hus som hon nu felaktigt tror är författarens. En liten vit lögn från författarens sida (hon bor egentligen i grannhuset) leder till en allt intensivare brevväxling, som med tiden blir allt beskare. “Combüchen” letar fakta till en roman med karaktärer från 30-talet, medan Hedwig vill fokusera på nutid.

Det är en del av Spill.

Samtidigt som vi följer brevväxlingen vävs romanen om den unga Hedwigs liv in i handlingen. Hedwig Langmark, den något bittra pensionären i exil, blir i den skickliga “Combüchens” händer en romangestalt vars öde vi får följa från Lund till Stockholm, från flicka till kvinna. Växelspelet mellan breven och den framväxande romanen är Spills stora behållning. Perspektivet växlar mot slutet allt mer friskt och slumpartat, vi får följa samma händelse både ur den brevskrivande pensionären Hedwigs perspektiv och ur den framväxande romankaraktären Hedwigs synvinkel.

Brevskrivandet hamnar, vad boken lider, allt mer i bakgrunden. Den unga Hedwigs historia engagerar och tar över. Det är inte bara en historia om en kvinna, det är också kvinnornas historia. Förväntningar, krav och regler på dåtidens unga flickor – och pojkarnas frihet. Det går att ana en stor bitterhet i Hedwig den äldres brev, ett liv fullt av spill. Drömmar som aldrig blev verklighet.

Vi gör nedslag i Lund, Köpenhamn, Berlin och Stockholm. Allt beskrivet med en bubblande briljant formuleringsförmåga. Det som fastnar mest är 30-talets Stockholm.

På sista sidan bedyras att allt är fiktion, “även jag”, som det står. Måhända en behövlig distinktion i en roman där en av huvudkaraktärerna har samma namn som bokens verkliga författare. Men är det sant?

När jag stöter på en passage där ”Combüchen” upprörs över en viss “Willy Kyrklunds” syrliga kommentarer, känns det inte som fiktion. Intervjun som “Combüchen” googlar fram i romanen hittar jag också själv på nätet. Den finns på riktigt. Betyder det att allt är i boken är “sant”? Självklart inte, men ovissheten därom ger Spill en annan dimension.