Ebba Bandh är ny som författare men ”har över ett decenniums erfarenhet av litteratur och skrivande”, läser jag på bokens omslag. Då kan man ju tycka att hon borde haft lite mer känsla för tempo i sin egen berättelse, för allt går mördande långsamt. Ända till slutet, då går det så fort att logiken åker i diket.

Vad handlar då denna debutroman om förutom tonåringars sexliv? Boken har två tidslinjer, 2004-2005 och 1998-1999, samt elva sidor som utspelas under 2024. I delen på 2000-talet får vi följa Lydia från Linköping under hennes skolår på en high school någonstans bland majsfält och swimmingpooler i det amerikanska bibelbältet. I de avsnitt som i huvudsak utspelas innan sekelskiftet får vi lära känna den präktiga och religiösa Bonnie som efter en dramatisk separation börjar ana att livet har en hel del kvar att erbjuda, både för henne själv och hennes unga dotter.

Lydias del känns som en alldeles för lång dagbok, där allt ska med. Om det driver berättelsen framåt eller ej, verkar inte spela någon roll. Det är så kallade vänner som visar sig vara mobbare, det sprids rykten som inte har det minsta korn av sanning och det hånglas och knullas betydligt mer än vad jag hade förväntat mig i sammanhanget. Att det diskuteras religion och att Lydia som en frispråkig svensk tonåring inte är van vid kristen fundamentalism och inte är bekväm med att familjen verkar vilja frälsa henne, det stämde bättre med det jag hade föreställt mig, men känns ändå inte tänkt till slut.

Bonnie å andra sidan försöker handskas med livet efter att hennes man brådstörtat lämnat både henne och dottern. Bonnie är mån om att göra rätt och passa in. Hon jobbar inom hemtjänsten, tar hand om sin krävande mamma och försöker vara en god församlingsmedlem samtidigt som dottern börjar tonårsrevoltera. Att hon blir betuttad i den snygge byggarbetaren Ronald och faller som en fura när han börjar uppvakta henne, det är lätt att förstå.

Om du inte har läst boken men vill göra det, är det bäst att du slutar läsa nu, för jag kommer inte att kunna hålla mig från att spoila.

På det stora hela tyckte jag att romanen innehöll alldeles för många sidospår och jag tror att den hade mått bra av att vara minst två hundra sidor kortare. Då tror jag att Bandh hade blivit tvungen att fundera på vilken berättelse det är hon egentligen vill berätta. Nu rör hon lite i alla möjliga grytor och jag fattar inte riktigt vilken maträtt det ska bli.

De där kompisarna Lydia har i början till exempel, de som överger henne när hon försöker snappa åt sig skolans guldgosse Dan, beskrivs i början väldigt detaljerat för att sedan bara försvinna ut ur handlingen. Jo, jag förstår vad både de och Dan fyller för funktion i romanen, men det går alldeles för långsamt samtidigt som det inte känns logiskt. Varför får vi aldrig veta vad Clarissa gjorde hos Buddy? Varför fattar jag inte hur och när det tog slut mellan Joanna och James?

Gästmamman Maggie får jag heller inget grepp om. Är hon supersträng och überreligiös eller skiter hon egentligen i vad Lydia har för sig? Hur är det möjligt att Lydia kan klättra ut genom genom fönstret och gå till fots till trailerparken där hennes pojkvän James bor varenda eviga natt och sedan tillbaka igen utan att Maggie märker något?

Att Bonnie inte i första taget kan smälta att hennes man Chris hade en kärlekshistoria med sig själv som kvinna, det förstår jag. Det är ju knappt att en utomstående begriper hur det är möjligt. Men att han å ena sidan bara försvinner, inte har kontakt med sin dotter och inte går att få tag i när Bonnie vill ha skilsmässa rimmar dåligt med att när nämnda dotter dör, då är han bara ett telefonsamtal bort. Och Bonnies mamma som i början ständigt ringer för att få hjälp med sitt framfall och sina sopor, hur kommer det sig att hon helt plötsligt är borta ut handlingen?

Jag tror inte att man skulle beskriva mig som pryd, men det finns gränser för hur explicita beskrivningar jag behöver av manliga könsorgan (form, färg, lukt och smak) för att förstå om det är en positiv sexuell upplevelse eller om det är ett övergrepp.

Den här romanen lämnade mig med fler frågor än svar.

Similar Posts:

• Ska vi hångla?
• Tretton huvudpersoner i egen rätt
• Familj i kras
• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Drabbande och välskrivet om en lång väg till kunskap

Snabbt förstår jag som läsare att allt har förändrats. Werner ser igenom kompisens beteende, han vill sjunka genom golvet när mamma frågar om han är deprimerad, han ser pappa ligga kopplad med slangar och sladdar på sjukhuset – och ingenting kan han sätta ord på.

Vardagen i familjen skildras med blickar på en poesiälskande mamma samt småsystrar som krigar sinsemellan och mot klockan. Farmor serverar sig whisky så fort hon kommer åt. Mest spänning råder i relationen med den oroliga mamman. Hon är inte lätt att tampas med. Tonåringens kortfattade och återhållna språk känns igen. Men att mamman ses som jobbig borde rimligen ses i ljuset av att både hon och Werner är i chock efter bilolyckan.

Den utomstående personen som gör att Werner håller ihop är Zadie, klasskamraten som en dag krokar i hans arm och drar bort honom från killgänget. Hon har tröttnat på de andra killarnas jargong. Werner ger henne andra tankar och de blir två om att se igenom spel och tillgjordhet. Med Zadie upptäcks lust och sex. Pinsamhet blandas med att prova lite till. De första trevande försöken ger omväxlande reaktioner på kroppsvätskor och smaker. I den meningen är skildringen både realistisk och inkännande, menar jag.

Allt som ska sorteras innefattar inte bara känslor. Varför finns vildsvin? Visst ser människorna i storstaden ut som myror där de rusar runt? Bilkraschen liknas vid Big Bang. Werner insuper vetenskapligt utformade teorier och placerar dem i sitt nuvarande kaotiska liv. Saker och sammanhang vill bli förklarade. Och samtidigt inte.

Werner kan så småningom blicka tillbaka på den omtumlande tiden. Jag gillar att författaren skippar vuxenanalysen. Ingenstans ser jag att han faller för frestelsen att skriva något klokt och förlösande för att blidka medelklassens recensenter.

I en bredare jämförelse passar den här ungdomsromanen in i en socialrealistisk tradition som tog avstamp i böckerna som Kerstin Thorwall skrev på 1970-talet. De skildrade också ungdomars närmande till sex och alkohol. Men visst kan man som Oskar Kroon också väva in ljusa och hoppingivande känslor. Det är väl så ett kaos ser ut för oss människor?

Similar Posts:

• Ö- och morfartryggheten
• Sorg ur barnperspektiv
• Skruva isär och sätta ihop
• Gripande läsning om alkoholism
• Sommaren när pappa inte ville leva

Truthfully I like to think of M as a girl I met when she was fourteen. That didn’t actually happen, but here, at least, I’d like to imagine it did. We met when we were fourteen in a junior high classroom. It was biology class, as I recall. Something about ammonites and coelacanths. She was in the seat next to mine. ”I forgot my eraser,” I told her, ”so if you have an extra, could you let me borrow it?” She took her eraser, broke it in two, and gave me half.

Novellsamlingen Men Without Women består av sju noveller som alla handlar om män som på olika sätt har förlorat kvinnorna i sina liv. Det handlar inte så mycket om respektive huvudkaraktärs relation till en kvinna de förlorat, utan mer om den förlorade drömmen om relationen, och om mannens relation till andra män.

På det hela taget förblir de flesta kvinnliga karaktärerna någon slags platta dröm-schabloner för de manliga karaktärerna. De finns i männens liv för att ta hand om alla deras behov, genom hushållsarbete och matlagning, med ett lyssnande öra och känsloarbete, och, inte minst, för sexuell njutning (männens alltså, inte deras egen) och för att beundra de manliga karaktärernas fantastiska könsorgan. Det skulle ju kunna vara menat som avsiktlig parodi, men mest blir det bara svårt att ta till sig karaktärerna och berättelserna.

Nåväl, bortsett från det, så är det väl utformade och intressanta noveller. Hurakami är inte känd för att följa konventionell dramaturgi och det gör han inte heller i dessa berättelser, men ofta knyts novellerna ihop med ett starkt känsloläge, snarare än genom att servera klara svar. Det är skickligt gjort.

Bäst tycker jag om ”Samsa in Love”, där huvudpersonen vaknar upp en morgon och upptäcker att han förvandlats till Gregor Samsa – alltså samma Gregor Samsa som i Franz Kafkas Förvandlingen vaknar upp som en insekt (eller vad det nu är). Inte blir Murakamis novell mindre aktuell av att Samsa befinner sig i ett Prag där kriget just har brutit ut.

I Men Without Women finns inga katter som börjar tala och det regnar inga fiskar eller iglar från himlen, men berättelserna rör sig ändå ofta i ett gränsland mellan dröm och verklighet. Som Gregor Samsa som vaknar upp och verkar helt främmande inför sin mänskliga kropp. Eller som i citatet ovan, med en huvudperson som vill låtsas att han träffade den före detta flickvännen M när de båda var fjorton. Trots att det står klart och tydligt att det inte var så det gick till, glömmer man som läsare lätt bort att det är en fantasi när scenen målas upp så detaljerat, och ännu mer senare när det delade suddgummit nämns igen.

Vi får veta att det här är bara på låtsas, men berättelsen är konstruerad på ett sätt så att det glöms bort. Kan jag fortfarande skylla på författaren att jag glömmer bort det? Han har ju varit ärlig och sagt det från början…

Så vad är egentligen verkligt och vad är fantasi? Går det någonsin att hitta en skiljelinje? Det är med de frågorna, som inte finns utskrivna men som andas fram mellan raderna, som de här novellernas styrka ligger.

Similar Posts:

• Råttor, mörker och äventyr
• Småputtrig, mjuk pärla
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Mörka noveller med twist
• Come on katten, det svänger!

I boken Religion och sex skriver författaren Daniel Sandin om att den enda gången kristendomens Gud utövat sex är just när Maria blir gravid. Det sker dock på ett väldigt asexuellt sätt – genom en hälsning som uttalas av ängeln Gabriel. Mot bakgrund av att människorna vid den tiden var bekanta med många sexuellt aktiva gudar i den romerska mytologin kan man skäligen misstänka att kristendomens grundare ville moralisera. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

I världsreligionerna finns många urgamla texter som förkunnare av tron hänvisar till. Författaren tar fram exempel som visar den bisarra ojämlikhet som råder i urkunderna. I Bibeln berättas om kung David som straffritt kan bryta mot regler: A) du får inte hysa begär efter annan mans hustru B) du får inte ha sex innan en menstruerande kvinna genomgått reningsdagarna. Kvinnan (Batseba) i sin tur får utstå våldtäkt och nöjet att föda gärningsmannens barn.

I en nykter och lättläst stil återger författaren sin närläsning av de heliga texter som ligger till grund för utövarna av de olika trosinriktningarna. Många människors liv genomsyras än i dag av normer som uppstått i samhällen med helt andra förutsättningar. Författaren delar med sig av sitt resonemang kring att människan under tidigare årtusenden varit beroende av fortplantning. Barnadödligheten har varit hög samt att våld och krig har medfört högre dödlighet för män. Det senare kan förklara månggiftets funktion – att män kunnat ta hand om änkor och deras barn.

En av de frågor som väcker debattvilja på många ställen i världen, är möjligheten att skydda sig mot oönskade graviditeter. I den meningen är det obegripligt att den katolska kyrkan fördömer preventivmedel. Eftersom kondomer faktiskt skyddar mot sexuellt överförbara sjukdomar är tolkningen inom katolicismen direkt hälsofarlig. Så Sandin (och jag med för all del) tycker att det är besynnerligt att konservativa katoliker fortsätter med sin världsfrånvända hållning i en tid när vi vet så mycket bättre om sjukdomars spridning. Och i stället för att inse hur mycket psykiskt lidande en oönskad graviditet innebär stannar minsta lilla steg i påbörjade reformprocesser upp. Besluten fattas också av män som i hela sina liv levt i celibat.

Förändringens vindar lär knappast ens ha fläktat på gardinerna i Vatikanen.

Boken har flest textreferenser till urkunder inom judendomen, kristendomen och islam, alltså Bibelns Gamla och Nya Testamentet samt Koranen. När det gäller andra världsreligioner som hinduism och buddhism är referenserna till urgamla skrifter inte lika många. Religionerna har uppkommit i andra sammanhang och förvaltats annorlunda.

Flera gånger gör författaren reflektioner kring hur religionsutövare inte anpassat sina liv efter jämlikhetsideal som ändå många länders lagstiftningar strävar efter. Kvinnor ska inte behöva utstå hedersvåld, könsstympningar, barnäktenskap eller bli sålda som sexslavar. Sociala skillnader i utbildningsnivå och andra samhällsstrukturer är starkt bidragande till rovdrift på svagare människor.

Sandin kan inte heller bortse från det faktum att i många människor pågår en inre kamp mellan olika krafter. Normer kan vara hur starka som helst men lusten till njutningsfullt sex får ändå övertaget. Exempel på detta finns i smala sekter som gett stora rubriker i modern tids nyhetsrapportering. Inte minst i fallet Filadelfiaförsamlingen i Knutby.

I mitt fall har det gått många år sedan jag gick i skolan och tog del av religionsundervisningen. Denna bok har gett mig repetition och påfyllnad som jag rekommenderar flera läsare att avsätta tid för. Boken passar också yrkesgrupper som i sin vardag möter ungdomar från alla samhällsklasser. Jag tror att här ges många uppslag till det viktiga arbetet som bidrar till att ungdomar får ett rimligt förhållningssätt till normer och sin egen sexualitet.

Similar Posts:

• Kristendomens kvinnor
• Livet i en amerikansk håla
• Demokratins plus och minus
• Ska vi hångla?
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema

Alexa Ashingtonford är en vild och frigjord, viljestark forskare, men mer än forskare är hon Kvinna. Hon är så mycket Kvinna att hon en gång legat med en vindögd man och gjort det så bra att hon lämnat honom med ögonen uträtade. Efter månader av social distansering i en forskargrupp är hon så sexuellt frustrerad att hennes äggledare dundrar ihop som cymbaler vid blotta tanken på en man, men vilken man är man nog att tillfredsställa hennes ylande lustar? Vilken man är man nog att härja i hennes kropp som en galen tornado? Vilken man kan tämja och tänja denna kvinna bland män? Vetenskap blandas med kärlek, kärlek blandas med död, och död blandas med frustande coitus. En inspiration för alla som någon gång på fyllan skrivit 16 sidor Harlequinroman och sparat den i en elektronikens strumplåda. Publicera ert digitala tantsnusk! Världen kan ändå inte bli sämre.

Similar Posts:

• Den bästa bokkaramellen i årets utgivningsask
• Kärlek i omänsklighetens tid
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Ikoniskt tragisk kärlek
• Försiktig erotik som inte rockar min värld

Jonas Bonniers Knutby är en dramatiserad version av de händelser som ledde upp till att kvinnan som i media kallades för Barnflickan sköt ihjäl ”Pastorns” fru och allvarligt skadade en annan församlingsmedlem. Pastorns första fru hade för övrigt omkommit under mystiska omständigheter ett par år tidigare. I Bonniers bok får personerna bakom dramat liv, de ges en röst, motiv och tankar. Vi får följa ”Pastorns” första fru när de anländer till Knutby, och hur församlingen liksom relationen till hennes make utvecklas. Halvvägs genom boken avlider hon enligt beskrivning ovan, och Bonnier ger en egen förklaring till hur det gick till. Efter det fokuserar boken istället på den kvinna som i medierna kallats för Kristi Brud. Antalet sexscener ökar dessutom dramatiskt. 50 Shades of Grey får se upp, för här är det inte BDSM, utan något betydligt snuskigare – Gud själv har trätt in i sängkammaren. Eller bilens baksäte, snarare.

Knutby är förvisso välskriven, men blir aldrig riktigt spännande. Det senare är inte författarens fel, utan beror på att media redan har tröskat Knutby-dramat fram och baklänges, spekulerat i de inblandades motiv, deras psykiska hälsa och deras tro. De inblandade har också uttalat sig i media inte bara en, utan oräkneliga gånger. Det här är heller inte den första bok som skrivs om Knutby (och om jag får gissa är det inte heller den sista). Bonniers bok ger inga nya insikter, utan är bara en dramatisering av vad som hände – något vi redan har fått ta del av! Faktum är att jag inte ens är säker på vad boken är bra för. En annan fråga är hur pass etiskt det är att blanda fakta med fiktion på det här sättet. Bonnier beskriver i boken tankar och motiv som han rimligen inte kan ha en susning om.

En rolig grej i boken är Bonniers försök till pseudonymisering av de inblandade. Inte heller det förstår jag poängen med, det är uppenbart exakt vem som är vem – men jag kan lova att Bonnier skrattade högt när han tänkte ut namnen. Alexandra blir Mikaela, Sara blir Anna, Helge blir Sindre Forskmark – och så det enormt vitsiga namnet Eva Skog. Kvinnan som kallats för Kristi Brud heter som bekant Waldau i efternamn, och Wald är skog på tyska.

Vitsigt.

Similar Posts:

• I väntan på Gitta
• Evangeliet enligt Jonas
• Vad människor gör trots alla normer
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Hackad och malen expressionism

Caryl Rivers Oskulder är till stora delar kul nå djävulskt. Tänk Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget av Jaroslav Hašek. Tänk Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen. Ja, jag vet att karln antagligen är antisemit. Jag har skrivit om det här och på andra ställen. Jag kan inte hjälpa att jag ändå finner boken löjligt underhållande. Ni kanske gillar pölsa eller risgrynsgröt med saftsoppa och inte föraktar jag er för det!

Emil Cioran skrev en gång:

Att sända någon en bok är att begå ett inbrott, det är ett hemfridsbrott. Det är att inkräkta på hans ensamhet, på det som är mest heligt för honom, det är att förplikta honom att avstå från sig själv för att tänka på dina tankar

Hade han inte kolat för rätt många år sedan hade jag varit säker på att han plagierat mig.

Gud ska veta att jag inte har särskilt mycket till övers för katolska läror. Om man nu får säga det i det här jävla landet längre. I boken har vi några ungdomar, på gränsen till manna- och kvinnoåldern, och från de sista skälvande månaderna av sin tid på en katolsk High school skådar de in i en framtid som de liksom vi andra som inte är synska eller cyniska inte vet någonting om. En ska bli prälle. Två fantiserar om ett syndigt leverne som journalister i New York. En av dessa är Peggy, Peg. Den andre heter Constance, Con. Prästämnet är Sean, Sean. Han är Peggys pojkvän. Inte sällan utför de förlåtliga synder, men några fullbordade ligg kommer inte på tal även om både det ena och det andra sker i underkläderna när de hånglar, kladdar och har sig. Caryl Rivers! Som du beter dig!

Nå, tänker ni, det där låter ju inte så jämrans kul. Men det är inte mitt problem. Inte ska jag försöka övertala er heller. Som om det är en recensents jobb. Jag tycker inte om att ha roligt, men ibland så kan jag ändå unna mig ett litet ryck i mungipan. Men under läsningen grovgarvade jag rakt ut många gånger. Eller vad sägs om ett gäng vuxna och väl ansedda antisemitiska katoliker, alltså den sämsta sorten, som startar ett klädföretag enkom för att kränga sedliga sopsäckar till klänningar avsedda för de katolska flickstudenterna. Allt för att de fromma katolska pojkarna ej skola ledas i frestelse och fördärv. Dessa vuxna och väl ansedda katoliker går lös i en klädbutik och försöker riva sönder alla kläder som är gudi obehagliga. Dr Liam McCafferey – Seans far –, som för övrigt anser att urringning är vad som för nationen tillbaka till hedendomen, är en av vandalerna. Butiksföreståndaren är gudskelov ett stadigt stycke karlaspektakel som delar ut en rejäl knogmacka och sen är det inte mer med det.

Peg berättar att hon generellt var

hopplös när det gällde relationer till män. Jag var inte bräcklig; jag kunde inte flörta utan att se nervsjuk ut; jag viste inte vad jag skulle göra när någon drog ner gylfen; jag förde när jag dansade, hade svettiga händer och vax i öronen.

Må så vara. Samtidigt konstaterar hon att High school–killarna inte förväntar sig ett helgons renhet. Att bjucka på en hamburgare och sticka in tungan i örat var deras syn på kärlek och ömhet. Hon ville ha något mindre oortodoxt, men för en annan låter det ju helt fantastiskt. Samtidigt blir jag lite ledsen – ingen har någonsin bjudit mig på hamburgare eller ett litet hångel i mitt öra.

Peg är kanske inte Afrodite, men hon är åtminstone inte sen med att backa upp allehanda ofog som Con kokar ihop. Den oheliga treenigheten Sean, Peg och Con fabulerade nämligen ihop en berättelse för skoltidningen om ett helgon som ska ha hetat Leo av Skojritt – alltså Leo Trotskij! Ett kommunistiskt helgon! Har ni hört på maken! Det är ju kul på alla plan(ekonomier).

En annan episod kommer mig att tänka på Aeon, ett dödsmetalband från Östersund som antagligen inte är oproblematiska och helt säkert äter Jehovas vittnen. En textsnutt ur en låt om en präst går så här

He gives you looks but you are way too young to know / All the naughty in his mind.

Lång historia kort: Sean har klätt sig i kjol, sminkats och grejer. Allt för att studenttidningen ska gå till historien. De ska bli oförglömliga. Snuskprästen, som agerar vägledare när det kommer till sex och kärlek, ber vad han tror är skolans vackraste donna berätta vad som händer i sängen. Exempelvis har Sean fått en skiftnyckel inkörd mellan benen. Pedofilprästen kåtar upp sig å det grövsta, något börjar växa i byxan på pervot och han ”råkar” oskyldigt efter ett stegvis närmande ta Sean mellan benen. Så kan det gå. Stämningen blir en gnutta ansträngd och prästen flyr snopen med snoppen mellan benen. Snuskprällen håller aldrig någon föreläsning om sex igen och tar absolut inte emot flickor på sitt rum för att ge dem vägledning i vad som kan vara paradiset på jorden.

När jag läser boken hör jag att ”Kristi ande är mitt ibland oss.” Nej, det är inte någon röst som i huvudet vägleder mig. Såvitt jag tror alltså, men vad vet jag. Vad som talar till mig är den radiosända gudstjänsten på P1. Följaktligen måste det ha varit söndag någon gång mellan klockan 11 och 12. Orden strömmar ut från köket, tar en högersväng och landar hos mig i vardagsrumssoffan. Bredvid mig ligger Franz, en lurvkatt som en gång faktiskt beskyllts för att vara Den fallne ängeln i egen hög…katt. Svart päls och gula ögon har kanske den inverkan på halvt psykotiska människor och är hur som helst en svart katts öde i livet. Det här var ett av de där tillfällena då man nästan tror att det finns något översinnligt och svårförstått som med sina outgrundliga outgrundligheter drar i tåtarna.

Det finns djupa skåror av allvar som kontrasterar: Döden, vår tudelade oförmåga att förmedla och förstå, kvinnomisshandel, postejakulär ångest, uppbrott och framåtrörelse, förlust och tomhet, lögner, ögontjäneri, Teodicéproblemet: Alltså vuxendomen, domen att bli vuxen.

När barndomen gled ifrån mig / dog någonting inom mig. Jag lämnade / föreställningarnas drömlika värld / av yttre glans och kristallfärger, / av fåglars / sång, gullvivors doft och den rena / fläkten av slåtterfälten, och fann en självgod värld där svart förvandlades till vitt; / en Janusvärld med inre mörker / men med yttre normalitet.

Texten är hämtad ur ett nummer av Subaltern där du finner ett utdrag ur en text av Brun av Köln, ett helgon som avled år 1101 eller nåt. Inte en förtida protokommunist så vitt jag kan förstå. Så tänker jag mig ändå att ungdomarna anar att framtiden ska te sig för dem. Barn- och ungdomen kommer aldrig tillbaka – såtillvida man inte blir dement.

Blir det för mycket av det roliga? Hur kan det bli för mycket av det goda? Alla fantastiska allegorier och kommentarer? Jag bara frågar! Bara veklingar kan inte hantera 100 semlor eller 50 Cosmopolitans. Fast, ärligt, mellan dig och mig, så hade Boken kunnat vara några sidor kortare. Den förlorar mig mot slutet, den måste inte finnas, jag lever inte mitt liv genom den. Men säg det för guds skulle inte till min vän.

Och rubriken? Gick du på den lätta!? Det är ju första raden i boken, dummer. Din oanständiga läsare och önskedrömmare!

Similar Posts:

• Vad gör man inte för sin häst?
• Att brottas med gud
• Livet i en amerikansk håla
• Det upproriska hjärtat
• Monstrets egenskaper

Jag hade tipsat henne om Venusdeltat av Anaïs Nin (som jag trodde alla läst när de var 14) men hon kunde inte komma förbi all incest och mord och pedofili. Hon lobbade The Sexual Life of Catherine M. tillbaka till mig, jag sa att jag ska kolla upp den men glömde såklart genast titeln eftersom jag var lite full. Lyckligtvis går den lätt att hitta om man googlar kombinationer som ”art curator, editor, group sex”. (Nuförtiden handlar jättemånga sökresultat om att hon inte gillar metoo och folk kan med gott samvete kalla henne superknäpp eftersom hon är moraliskt unken och inte bara har ett superknäppt sexliv. Kinkshaming är fel, men att ställa sig emot metoo är RIKTIGT fel och då kan man lika gärna ge dem en skopa ovett för resten av sina synder på en gång. Buu, buuuu, franska kvinnor, osysterligt att jobba med Polanski och gilla sperma!).

Handlingen i Catherine M’s sexuella liv är i grunden så som följer: Konstvetaren Catherine Millet tycker om att lägga sig i en grushög/på en scen/i en skog/på ett golv och låta exempelvis lastbilschaufförer ligga med henne i massgangbangs. Ibland vill hon ha enbart analsex, ibland vill hon ge avsugningar, ibland slickar hon diverse fitta och ibland får hon nya tänder av sin tandläkare eftersom hon ligger med sin tandläkare. Ibland har hon förhållanden och då kör hennes killar runt med henne i sin bil och åker någonstans där hon kan bli påsatt av massor av människor, ibland beskriver hon återkommande teman som ekar från barndomens kristna tro.

Jag var rätt skeptisk när min väninna berättade om det, inte för att en kulturkvinna som skriker kapital inte kan tycka om att bli påsatt av kreti och pleti men för att det låter för sensationellt. Och modigt. Alla vet att kulturkvinnor drömmer om att ligga riktigt svettigt och äckligt med någon som kommit hem till dem för att skruva upp en hylla, men att faktiskt göra det! Jag tänkte ju genast att Catherine skulle få AIDS eller också tvingas konfrontera något förr eller senare, någon som slår henne eller spräcker hennes anus på ett icke-önskvärt sätt. Det där låter som pornografi eller raljans. Kanske ställer hon sig mot metoo, eftersom hon enligt boken aldrig blivit utsatt för något våld eller otrevligheter, att hon riktigt frotterat sig i fara och kommit ur det med bara lukten och några fall av dröppel som souvenir.

Millet påminner om Lucia Berlin och Sylvia Plath, samma lugna, ganska torra berättelser som snarare dokumenterar än bekänner eller lever genom historien. Hon har inget att bekänna för hon har inte gjort något fel, snarare berättar hon en historia lätt road av att människor kan finna den uppseendeväckande. Boken är en dokumentation där Millet drar sig till minnes avsugningar, analsex, kukars doft och form, fantasier om förnedring och onani på ett sätt som gör det direkt omöjligt att finna det upphetsande.

Elfride Jelinek anklagades för att skriva pornografi i samband med att hon vann sitt Nobelpris och det är lätt att se varför. Jelinek berättar om besjälad lust så som den upplevs genom andra, hon beskriver blod och känsla och sperma på näsduken. Millet å sin sida skriver antipornografi, orgier ur ett distanserat jagperspektiv som sakligt drar sig till minnes de dagar då hon knullat som mest.

Jag har alltid trott att pornografi är konst utan dess själ, men frågan är om inte själva Jelineks själ gör hennes bok pornografisk. Réage och Jelinek skriver fantasier medan Millet skriver om sin verklighet. Det är ändå intressant att det finns en sådan stark kanon av erotisk litteratur av kvinnor, där kvinnors fantasier och sexualitet står i fokus. Kanske är det därför Réage och Jelinek skriver utifrån manlig njutning, medan Nin och Millet skriver om den kvinnliga njutning de faktiskt upplevt.

Similar Posts:

• Uteslutande sexövningar
• Något för den analyshugade
• Intelligenta kammarspel
• Smakprov av Österrike
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt

Na-o-mi, ljuset i mitt liv, elden i mina händer. Läpparna tar en resa mot varandra och slutar vid ”mi” i ett igenkännande leende. Det är samma historia vi läst så många gånger förut, om den självutnämnda gentlemannen som åtar sig att uppfostra ett ovanligt vackert barn för att sedan nästan på hennes begäran dra in sin erigerade penis i far-dotter-relationen. Det finns så många liknelser i böckerna att man nästan inte kan läsa Naomi utan att läsa om Lolita – vår berättare Joji för till och med dagbok där han betraktar sin dotters kropp rätt ner i porerna.

Tanizakis böcker behandlar hur människor drabbas av och hanterar mötet mellan det japanska och det västerländska, men de har andra återkommande teman. Naomi har starka erotiska inslag och har smak av sadomasochism och förnedring som återfinns i flera av hans böcker. Detta gäller inte minst i hans illa dolt självbiografiska bok Somliga föredrar nässlor vari huvudkaraktären öppet accepterar och uppmuntrar sin hustrus erotiska äventyr med en älskare medan han själv tankfullt betraktar sin svärfars trettio år yngre konkubin, Ohisa. I Nyckeln (även filmad av briljante Tinto Brass) underkastar sig en hustru sin erotiskt besatta make trots sitt äckel, medan hon sedan finner nöje i att mer eller mindre öppet ta sin dotters fästman till älskare och förnedra sin lycklige make. I Kvicksand blir en ung hemmafru besatt av en väninna och inleder ett förhållande med henne som efter en tid utvidgas till att inkludera hemmafruns make. Jag kan ge flera exempel som känns lika woke som den dag de skrevs. Ingen kan anklaga Tanizaki för att vara vare sig heteronormativ eller monohetsande.

Ohisa är en flicka som uppfostrats av sin sugar daddy till att bli hans perfekta kvinna, liksom Naomi uppfostras av Joji och Murasaki uppfostras av Genji. Detta att män adopterar unga flickor och uppfostrar dem till lydiga sexdeltagare och förfinade damer är ett fascinerande ämne. Idag behöver en man bara köpa en real doll men på den gamla goda tiden behövde han få tillåtelse från familjen och sedan ägna åratal att kultivera den knoppande kvinnan. Inte ens då är man säker, dessutom. Både Naomi och Dolores avskyr sina respektive fäder, en inte helt ovanlig reaktion även utan incest, inte minst eftersom dessa män genomgående är totalt motbjudande (Elvisfans, don’t @ me).

Similar Posts:

• Kärlek i coronans tid
• En sexuell utvecklingshistoria
• Lina tipsar om erotisk litteratur
• ”Stöt, älskling, stöt som en demon!”
• En guide till sexuell frihet

Nej, i de här novellerna växer ondskan i stället fram i maktförhållandet mellan vanliga människor. Det är sådana människor som vi ser varje dag, som vi rör oss bland och umgås med. Människor som är som du och jag – människor som är du och jag.

I Roupenians berättelser får vi ofta följa med hela vägen när ondska utvecklas, steg för steg. Många är helt trovärdiga. Det är därför de blir grymma och läskiga på riktigt.

Jag fascineras av Roupenians sätt att skriva. Skräcken och balansen mellan det realistiska och det överdrivna är fantastiskt utmejslad, dessutom med ett språk och en skrivkonst som imponerar. Chockeffekterna finns inte bara där för att ta uppmärksamheten från bristfällig komposition, utan helheten håller.

Men just därför blir det intensiv läsning. Jag läser på bussen och måste pausa mellan och ibland mitt i berättelserna – för att andas. Hemma i soffan varvar jag boken med andra böcker. Inte för att jag är uttråkad eller irriterad utan helt enkelt för att jag måste få smälta varje novell, en i taget. Det här är riktigt bra.

Den mest kända av novellerna är Kattmänniska, som blev viral när den publicerades av The New Yorker den 4 december 2017. För den intresserade kommenterar Roupenian upplevelsen av att ha skrivit en novell som blir viral här.

Även den novellen gestaltar mellanmänsklig maktbalans, i just det fallet mellan en ung tjej och en något äldre kille. Den här novellen är inte lika våldsam och extrem som många av de andra, så på det sättet är den inte särskilt representativ för hela novellsamlingen. Eftersom Kattmänniska fick så enormt stor uppmärksamhet så sätter den såklart en viss förväntan hos många läsare. Det har nog varit både på gott och ont för hur novellsamlingen som helhet har mottagits.

Att Kattmänniska, The New Yorker-novellen alltså, publicerades just i december 2017, mitt under metoo, påverkade såklart också hur den lästes. När novellsamlingen sedan dukar upp ett bord av berättelser som till stora delar rör sig bort från den tematiken, så erbjuder den kanske inte alla läsare vad de hoppats på. Likväl är det läskig läsning om makt mellan människor.

Läs Kattmänniska och andra berättelser om du gillar skräck av den sorten som finns mitt ibland oss. Läs den om du är intresserad av hur makt växer och förändras mellan människor – och hur makt förändrar människorna, hur det påverkar dig och mig. Läs den här boken om du vill läsa ett skrivhantverk utöver det vanliga, men inte är alltför kräsmagad.

Similar Posts:

• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Följ med bakom kulisserna
• Där och då hände det
• Allt är som vanligt