Den här gången är det Daphne du Mauriers novell The Birds, som alltså visar sig inte riktigt vara Daphne du Mauriers The Birds utan Daphne du Mauriers The Birds ”retold by Derek Strange” på någon sorts grundskoleengelska med 600 ”headwords”, vad nu det är. Komplett med gloslista och instuderingsfrågor. Yay me.

Fåglarna finns för övrigt översatt till svenska, i novellsamlingen Vänd dig inte om från 1976, men vill man köpa nytryck får man hålla sig till engelska. Lättengelska bara om man är klantig, men vad ska man säga? Den var billig och hade ett färgglatt, retrokitschigt omslag.

Så. Språket är enkelt, funktionellt men klart ospännande och så finns det inte så mycket mer att säga om det. Berättelsen är ju ändå intresserant, mest känd som den är genom Alfred Hitchcocks filmatisering från 1963.

Nu är ju för all del filmen en ganska fri bearbetning, och det ska man kanske vara tacksam för. Kanske är jag orättvis mot du Maurier, men även om jag försöker bortse från språket är den här novellen mest en lovande ansats. Fåglarna anfaller, det är ju en bra grund. Vardagliga fåglar finns ju överallt omkring en, men om man tänker på det så nog tusan skulle de kunna göra en ordentligt illa om de fick för sig det. Särskilt om de gaddade ihop sig.

Och det gör de ju. Novellens huvudperson, familjefadern Nat, iakttar dem först när han tar lunchrast nära havet. Visst är de fler, mer högljudda och mer närgångna än de brukar vara så här års? Lite väl omgående får han sedan spika brädor för fönstren och hålla familjen inomhus medan fåglarna närmast självmordsbenäget attackerar huset. Filmen är bättre på att bygga upp stämning och spänning, och jag vet inte riktigt vad som borde göra mig intresserad av karaktärerna. Nat har egentligen ingen direkt personlighet, och hans hustru är så menlöst 50-talskvinnlig att hon lika gärna hade kunnat vara ett av barnen.

Vad som egentligen intresserad mig är själva fåglarna. Vad vill de? Hur har de konspirerat ihop sig till någon sorts människofientlig självmordsbombarorganisation och varför? Det får man förstås inte veta något om, men det är det som är novellens behållning, tycker jag.

En kuriositet i novellen är också att fåglarna av någon anledning följer tidvattnet. När det är ebb avvaktar de ute till havs och Nat kan bättra på brädlagren över fönstren, bunkra upp konserver och inspektera det senaste anfallets offer, något som för tankarna en smula till Richard Mathesons klaustrofobiska vampyrroman I am legend. Några av de första litterära vampyrerna ska för övrigt också, liksom tidvattnet, ha varit i hög grad beroende av månen.

Så kanske är fåglarna vampyrer? Eller zombifåglar? Eller helt enkelt naturen som fått nog? Det hade jag kunnat tänka mig att veta mer om.

Okej, jag ska avsluta med att säga något mer om språket. Jag tror inte att jag tror på det här. Jag gjorde det framför allt inte som skolbarn. Tvärtom gjorde sådana här osexiga små avslipade berättelser att det tog oerhört långt tid innan jag insåg att man kunde läsa på engelska för nöjes skull. Ge mig bara bra litteratur, säger jag, så följer nog glosorna med i farten.

Similar Posts:

• Ständigt hotade idyller
• Omläsning av en avskydd hustru
• Kommit undan med det?
• ”Den här platsen är nån annans …”
• Vackert och rogivande

Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Ja, 13-åriga Hedvig flyr från de döda. Uppe i lägenheten ligger mamma, pappa och lillebror Ludvig. Alla döda i en mystisk pandemi, en feber som ingen utom Hedvig verkar ha överlevt. Hon måste bara bort från alla döda.

Men vad är livet om man är ensam kvar? Vem är man? Och hur ska man överleva?

En sekund i taget har redan jämförts med en rad böcker, och ganska olika böcker. Flera recensenter har nämnt Suzanne Collins Hungerspelen, någon har kallat den robinsonad, någon jämför med Richard Mathesons I am Legend (fast filmen, med Will Smith, av någon anledning) och själv tänkte jag först på David Jonstads fackbok Kollaps. Livet vid civilisationens slut. Någonstans där, i korsvägen, har Nordin skapat något ganska eget, en lågmäld, spännande och lite filosofisk historia, som det, vad jag förstår, finns anledning att hoppas på en fortsättning på.

Den har kallats dystopi eller snarare postapokalyps, en vardagsnära skildring av livet efter katastrofen, febern. Och det är spännande, faktiskt oerhört. Men här finns inga vampyrer eller zombier som lurar, bara det ganska överväldigande att försöka överleva i värld där villkoren radikalt förändrats. Hedvig har nästan över en natt gått från att käbbla med bästisen, hämta lillebror på dagis, grubbla över hur det egentligen känns att kyssas och sådana saker – till att hitta mat och värme och tak över huvudet.

Och så det här med meningen. Varför ska man fortsätta när allt är slut, om man är ensam kvar? Det är här mina tankar går till Matheson (boken), och huvudpersonens tröstlösa vardag. Skaffa mat, laga hem, överleva – men för vad? När alla man älskar är döda. Det är en sorg som nästan är omöjlig att bära, men som man ändå skjuter undan så gott man kan. Som man bär, för det finns ju ingenting annat att göra.

Det finns ett stråk av skrämmande, lockande frihet över det också. Att plötsligt vara befriad från ens vanliga självbild, från bästisens lite nedlåtande kommentarer, från den man är van att vara. Att i nya situationer faktiskt bli ny, växa, vara den som klarar av. En överlevare.

Men är hon verkligen ensam kvar, Hedvig? En dag syns främmande fotspår på gårdsplanen …

Similar Posts:

• På jakt efter fler överlevande
• Three is company?
• Vem är du utan din energiförbrukning?
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen
• Mörkt, mörkt och magiskt

Tiden är ju, enligt Einstein, relativ och I am Legend är en postapokalyptisk historia skriven 1954 om en värld som raserades 1975. Båda datumen tillhör ju historien men genom att samhällets kollaps placerades så långt in i framtiden har Matheson undvikit allt för många tekniska detaljer i en roman som trots det kan liknas vid någon slags sf-diskbänksrealism. Detta gör emellertid att man som läsare 2010 ändå skulle kunna ta romanen som skriven i den samtid då dess handling utspelas. Det må vara en detalj, men att nu skriva om ett framtida samhälle som raseras 2030 och få det trovärdigt för en läsare 2065 är inte desto mindre imponerande.

Handlingen är däremot enkel och känns igen från inte minst George A Romeros zombiefilmer (Matheson sägs vara en av zombiefilmmakarens främsta inspiratörer). Robert Neville är, som det står på framsidan, ”den siste människan på jorden – men han är inte ensam”. Efter ett (atom?)krig följt av en pestepidemi har människosläktet förvandlats till en slags vampyrer. Dessa vampyrer kan inte vistas i dagsljus men varje natt belägrar de Roberts Los Angeles-villa. Genom en del list och många delar hårt, monotont arbete kan Robert hålla dem stången, men det tär på krafterna. Inte minst tär det på de psykiska krafterna att natt efter natt befinna sig i det hus han en gång bodde i som vanlig familjefar med fru och dotter medan vampyrerna utanför gör allt för att komma åt honom. Fasta rutiner ger honom en viss balans men han är plågsamt medveten om att han trots sina arbetsrutiner dagtid och sina whiskeyfyllor och hörselproppar nattetid ändå inte kan bota känslan av det meningslösa i hans situation. Han har faktiskt inte mycket att leva för, men likt en välmotiverad AA-medlem så kämpar han på och tar en dag i taget.

Han börjar bli irriterad på den här tilltagande nostalgiska besattheten av det förflutna. Han visste att det var en svaghet, och en svaghet han inte riktigt hade råd med om han ville överleva. Och ändå kom han hela tiden på sig själv med att hänge sig åt långa meditationer över aspekter av det förflutna.

Den största kampen är alltså inte den emot vampyrerna utan den inom Robert själv, att kämpa vidare trots att han vet att allt är meningslöst. För är man den sista människan spelar det mesta ganska liten roll. Förr eller senare kommer han ju att dö och ingen annan människa kommer någonsin att veta något om honom, vad han tänkte och gjorde eller vad han kommit fram till. Antaganden som dock ställs på sin spets i den omtumlande slutscenen där Robert, inte helt olikt Arthur Koestlers huvudperson Rubasjov i Natt tolv på dagen, kommer till ny insikt och beseglar sitt öde.

I Ajvides recension nämns en kommande, tredje filmatisering av romanen. Den spelades in 2007 med originaltiteln I am Legend och med Will Smith i huvudrollen. Det är dock en ganska misslyckad casting då Smith trots sin ställning som enda människa i världen ändå måste vara lustig och konstant dra one-liners. Det gör knappast bokens Robert och på grund av hans unika ställning som den sista människan är det av naturliga skäl heller inte mycket till dialog.

Annars är språket ganska rakt på och utan större utsmyckningar vilket passar utmärkt och höjer den monotona domedagsstämningen. Att Stephen King sagt att Robert Matheson ”är den författare som influerat honom mest” är flitigt citerat på många av Mathesons romaner och jag ser inga orsaker till att betvivla skräckmästarens uppriktighet. De gör nämligen båda utmärkta karaktärsporträtt av ofta ganska ordinära människor som hamnar i allt annat än ordinära situationer som de med ett enkelt men effektfullt språk skapar en speciell stämning kring.

Det har tagit mer än ett halvt sekel, men nu finns det äntligen en snyggt förpackad och väl översatt pocket av I am Legend på svenska. Och den upprättelse Ajvide önskade boken, vågar jag nu påstå vara uppnådd.

Similar Posts:

• Alla översättares blodiga natt
• Dålig täckning
• Enkel och rak vampyraction
• Ett renodlat mästerverk
• Vampyrer i den sunkiga Södern

Denna vecka inledde Irene med en recension av senaste delen i Sveriges Nationalatlas, som handlar om språken i Sverige. Mycket fascinerande kunskap man inte visste fanns!

Idag skriver Ebba om Beate Grimsruds En dåre fri. En klaustrofobisk berättelse som kryper in under huden på läsaren. Boken behandlar skrivandet och dårskapen och hur de ibland går in i varandra. Den ställer också frågor om vad som är sjukdom och vad som är friskhet.

Senare i veckan blir det också recension av Lina som tar en närmare titt på Skurups antologi 2010. Lina hittar flera guldkorn i denna unga högljudda formstretande experimentfyllda uppmärksamhetskranka gröt. Som en skrivarantologi ska vara, helt enkelt!

Maria recenserar Kvinnor av Steinar Bragi – En klaustrofobisk och våldsam roman som gör att man mår illa när man läser den, men som är bra ändå, om man kan se förbi det äckel man känner…

Mot slutet av veckan skriver också Oscar om Richard Mathesons klassiska I am legend som efter mer än femtio år äntligen blivit ordentligt översatt till svenska. Det är en efter katastrofen-/vampyr-/science fiction-historia om Robert Neville den siste människan på jorden – men han är inte ensam.

Trevlig vecka önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Mångbottnad klaustrofobi
• Och där gick han sin väg
• Lyssna på Romanpriset!
• Alla översättares blodiga natt

"Hmmmm."

Fortfarande rastlös knatar han in i biblioteket på jakt efter något inte alltför mastigt men ändå tänkvärt, plockar på måfå Richard Mathesons I Am Legend ur hyllan och bläddrar igenom den. Han stryker sig över sin skäggiga haka.

"Hmmmm."

Han får en idé. Han tar med sig både DVD:n och boken in i köket, stoppar båda i matberedaren och kör den på högsta fart i några minuter. Smakar av.

"Hmmmm. Saknar den där King-touchen."

Han går in i sitt arbetsrum, plockar åt sig Pestens tid och Knackarna, river ur ett par sidor ur varje och slänger i matberedaren. Smakar av.

"Hmmmm. Något litet… Ah!"

Han sätter sig raskt och skriver ner allt han kan minnas om datavirus och mobilstrålning från ett inslag på CNN för ett par månader sedan. Det blir ungefär en sida. Tillsätter. Smakar av.

"Ahhh!"

Och ut på marknaden kommer en pratig, oengagerande och moralpredikande roman om hur mobiltelefoner bokstavligen gör människor till monster. Med ovanligt papperstunna figurer och nästan fullständig brist på fräscha idéer utöver den att inte ens zombies tål Michael Bolton. King är för erfaren för att misslyckas fullständigt, får in ett par halvträffar med satirmotorsågen och eftersom han ändå är en såpass trevlig typ ser han till att tillägna Cell till Matheson och Romero som den coverversion den är. Men han borde kunna mycket bättre än så här.

Similar Posts:

• En legends upprättelse
• Heeeeere’s Danny!
• Följ med bakom kulisserna
• Come as the King, you best not miss
• Vintermörker

Tyvärr måste jag nu skriva om den bok jag har framför mig. Den heter Varulvarnas natt. Den är utgiven i Kalla kårar-serien på sjuttiotalet. På omslaget syns vad som ser ut att vara tre djävulsdyrkare i bruna kåpor.

I am legend handlar om en man som tycks vara den ende överlevande i en värld som efter en fruktansvärd farsot är befolkad av vampyrer. Dessa vampyrer kommer ut på nätterna och belägrar hans hus. Om dagarna går mannen runt och slår pålar i de sovande vampyrer han kan hitta. Han vet att det är meningslöst, de är för många, men något måste han ta sig för. Det är en mycket stark liten berättelse om överlevnad och vad som händer med en människa ställd inför det yttersta.

Vad har då detta att göra med Varulvarnas natt och djävulsdyrkarna i kåpor?

Säg det. Någon på Wahlströms förlag måste ha sett ett samband, eftersom det är samma bok. Jag kräver härmed en nyöversättning. Gör bot för era synder, Wahlströms! Sätt Einar Hekscher eller någon annan som faktiskt kan läsa engelska på att rädda denna klassiker.

Ty en klassiker är det. Den har spelats in som film minst två gånger, The last man on earth och The omega man är båda adaptioner av boken. Jag har inte sett någon av dem, men båda ska visst vara halvkassa.

En ny filmatisering är dock på gång. Vi får hoppas.

Jag är så väldigt förtjust i den här historien, och jag tycker det är så synd att den inte har behandlats med den respekt den förtjänar. Överlevnad mot vansinniga odds, hus belägrat av monster är förstås standardingredienser i många skräckhistorier. Men den här är så mycket bättre än det mesta.

Vi får följa den ensamme mannens vardag in i minsta detalj. Svarven han har monterat upp i vardagsrummet för att tillverka pålar. Slipdammet som sätter sig i näsan. Generatorn han monterat upp för att få ström. Hans forskningar kring smittan, finns det ett botemedel? Hur forskar man när man inget kan om kemi och biologi? Hur hanterar man ett mikroskop?

Det handlar om en man som börjar från noll. Vi får följa hans sökande efter kunskap, och hans förfall ner i tröstlöshet. När en dag en icke smittad hund dyker upp upptar hans ansträngningar att vinna hundens förtroende alla hans tankar. Han är på noll.

Det är ett stramt och välskrivet porträtt utan onödiga utsmyckningar, och samtidigt en rörande berättelse om det som all god litteratur handlar om: vad det innebär att vara människa.

Dessutom finns det en helomvändning på slutet. Ni vet så där som M.S. Shyamalan gör med sina filmer; som Sjätte sinnet, The Village. Något inträffar som gör att allt ställs i ett nytt ljus och bokens titel blir plötsligt förklarad. Man lägger den ifrån sig med ett tillfredsställt: ”a – haa -”

Vad har då Wahlströms gjort med det där aha-slutet?

Det ska jag berätta för er: de har klippt bort det!

Jag föreställer mig att de bestämt sig för att boken skulle heta Varulvarnas natt (trots att det handlar om vampyrer), och när dom kom till slutet upptäckte dom att: ”Jävlar, det här slutet kräver ju titeln I am legend. Vad ska vi göra? Asch, vi tar bort det helt enkelt, skriver dit ett par extra rader för att motivera det nya slutet.”

Fy! Fy! Respekt förihelvete!

Ingen skulle få för sig att ta William Goldings Lord of the flies och översätta den med titeln ”Trassel i tropikerna”, sätta en vit strand och en palm på omslaget och klippa bort det djupt meningsfulla slutet.

Men med skräck får man göra så. Den här recensionen skulle svämma över sina bräddar om jag gav fler exempel och ondgjorde mig över det respektlösa sätt på vilket skräckens klassiker har behandlats.

Nog så.

Bry er alltså inte om att försöka skaffa boken som står angiven här, men gå genast in på någon nätbokhandel och beställ I am legend, lid och längta med Robert Neville och utandas den där speciella sucken som bara ett enkelt och samtidigt storslaget slut kan tvinga fram.

Och till Wahlströms: rabbla femhundra Ia! Shub-niggurath! och ordna en nyöversättning nu! Åh, jag vet att det var trettio år sedan denna synd begicks, men vi som läser skräck vet att gamla förbrytelser aldrig glöms. Till slut stiger de upp ur jorden, ur havet. Med tentakler.

Similar Posts:

• En legends upprättelse
• Enkel och rak vampyraction
• Ett renodlat mästerverk
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Osexiga vampyrer