För fem år sedan skrev John Ajvide Lindqvist en gästrecension på dagensbok och valde då
Varulvarnas natt från Wahlströms sjuttiotals-skräckserie ”Kalla kårar”. Det är en grovt misshandlad version av Richard Mathesons klassiska I am legend. Jag har inte läst Varulvarnas natt och vill inte heller göra det. En bok som döps efter varulvar när den handlar om vampyrer och som förlaget dessutom gör om slutet på för att passa den felaktiga titeln bör helt enkelt undvikas. Men nog om den misslyckade versionen, för nu finns det äntligen en lyckad.

Tiden är ju, enligt Einstein, relativ och I am Legend är en postapokalyptisk historia skriven 1954 om en värld som raserades 1975. Båda datumen tillhör ju historien men genom att samhällets kollaps placerades så långt in i framtiden har Matheson undvikit allt för många tekniska detaljer i en roman som trots det kan liknas vid någon slags sf-diskbänksrealism. Detta gör emellertid att man som läsare 2010 ändå skulle kunna ta romanen som skriven i den samtid då dess handling utspelas. Det må vara en detalj, men att nu skriva om ett framtida samhälle som raseras 2030 och få det trovärdigt för en läsare 2065 är inte desto mindre imponerande.

Handlingen är däremot enkel och känns igen från inte minst George A Romeros zombiefilmer (Matheson sägs vara en av zombiefilmmakarens främsta inspiratörer). Robert Neville är, som det står på framsidan, ”den siste människan på jorden – men han är inte ensam”. Efter ett (atom?)krig följt av en pestepidemi har människosläktet förvandlats till en slags vampyrer. Dessa vampyrer kan inte vistas i dagsljus men varje natt belägrar de Roberts Los Angeles-villa. Genom en del list och många delar hårt, monotont arbete kan Robert hålla dem stången, men det tär på krafterna. Inte minst tär det på de psykiska krafterna att natt efter natt befinna sig i det hus han en gång bodde i som vanlig familjefar med fru och dotter medan vampyrerna utanför gör allt för att komma åt honom. Fasta rutiner ger honom en viss balans men han är plågsamt medveten om att han trots sina arbetsrutiner dagtid och sina whiskeyfyllor och hörselproppar nattetid ändå inte kan bota känslan av det meningslösa i hans situation. Han har faktiskt inte mycket att leva för, men likt en välmotiverad AA-medlem så kämpar han på och tar en dag i taget.

Han börjar bli irriterad på den här tilltagande nostalgiska besattheten av det förflutna. Han visste att det var en svaghet, och en svaghet han inte riktigt hade råd med om han ville överleva. Och ändå kom han hela tiden på sig själv med att hänge sig åt långa meditationer över aspekter av det förflutna.

Den största kampen är alltså inte den emot vampyrerna utan den inom Robert själv, att kämpa vidare trots att han vet att allt är meningslöst. För är man den sista människan spelar det mesta ganska liten roll. Förr eller senare kommer han ju att dö och ingen annan människa kommer någonsin att veta något om honom, vad han tänkte och gjorde eller vad han kommit fram till. Antaganden som dock ställs på sin spets i den omtumlande slutscenen där Robert, inte helt olikt Arthur Koestlers huvudperson Rubasjov i Natt tolv på dagen, kommer till ny insikt och beseglar sitt öde.

I Ajvides recension nämns en kommande, tredje filmatisering av romanen. Den spelades in 2007 med originaltiteln I am Legend och med Will Smith i huvudrollen. Det är dock en ganska misslyckad casting då Smith trots sin ställning som enda människa i världen ändå måste vara lustig och konstant dra one-liners. Det gör knappast bokens Robert och på grund av hans unika ställning som den sista människan är det av naturliga skäl heller inte mycket till dialog.

Annars är språket ganska rakt på och utan större utsmyckningar vilket passar utmärkt och höjer den monotona domedagsstämningen. Att Stephen King sagt att Robert Matheson ”är den författare som influerat honom mest” är flitigt citerat på många av Mathesons romaner och jag ser inga orsaker till att betvivla skräckmästarens uppriktighet. De gör nämligen båda utmärkta karaktärsporträtt av ofta ganska ordinära människor som hamnar i allt annat än ordinära situationer som de med ett enkelt men effektfullt språk skapar en speciell stämning kring.

Det har tagit mer än ett halvt sekel, men nu finns det äntligen en snyggt förpackad och väl översatt pocket av I am Legend på svenska. Och den upprättelse Ajvide önskade boken, vågar jag nu påstå vara uppnådd.