dagensbok.com » Orhan Pamuk

A tribute to the No-Show

Lena Nöjd — Fri, 09 Dec 2016 23:00:26 +0000

Det blev rabalder när Svenska Akademin tillkännagav Nobelpriset i litteratur. Bob Dylan svarade inte för att ta emot beskedet. Det skrevs en kommentar på hans hemsida men kort därefter togs den bort. Sedan kom beskedet att han inte kommer till utdelningen av priset. Nu väntar världen på att han åtminstone ska hålla en Nobelföreläsning.

Det förde mig till hemsidan nobelprize.org där många Nobelföreläsningar av de tidigare litteraturpristagarna finns samlade. Finns det några som kan göra det begripligt för oss vanliga tvåfotingar på den här jorden, vad det innebär att utses till årets ordmästare? Kanske Dylans föregångare kan leda oss till ett svar …

Wislawa Szymborska tilldelades priset år 1996. Hennes röda tråd handlar om poetens egendomliga upplevelse av att inte kunna förklara vad hon är med om i sin kreativa process. Hennes beskrivning kanske åskådliggör hur svårt det är att besvara frågor kring idéerna bakom lyriken.

Desto värre är det med poeterna. Deras arbete gör sig inte alls på bild. En människa sitter vid ett bord eller ligger på en soffa, stirrar in i väggen eller upp i taket, skriver då och då sju rader ord, stryker en av dem efter en kvart, och så går en timme till utan att någonting händer … Vilken publik kan i längden stå ut med något sådant?

***

Sedan snubblar jag över Günter Grass, som mottog priset år 1999. I hans föreläsning finns ett stycke som handlar om maktens relation till litteraturen.

De mäktiga, klädda i den ena eller andra tidskostymen, har förvisso ingenting generellt emot litteratur. De rentav önskar sig en som rumsdekoration och är beredda att främja den. För närvarande ska den roa, tjäna underhållningskulturen, alltså inte bara se det negativa utan snarare tända ett litet hoppets ljus för människorna i deras nöd.

Är det någon som tror att Bob Dylan vill vara en rumsdekoration?

***

En annan intressant relation är den mellan författaren och läsaren, vilken omnämns av pristagaren år 2000, Gao Xingjian:

När en författare talar för sig själv, eller skriver, kan andra lyssna till honom, om de så vill, eller läsa hans verk, om de så vill. Författaren uppträder inte som talesman för sitt folk och han är inte heller värd att hyllas som en idol. Han är inte heller en brottsling eller en folkets fiende. Att han stundom råkar illa ut på grund av sina verk beror på att andra kräver att så skall ske. (- – - ) I själva verket är förhållandet mellan författaren och hans läsare så beskaffat att de aldrig behöver träffas eller umgås med varandra: det räcker att de möts genom hans verk, på ett andligt plan. Men ett ofrånkomligt krav ställer den mänskliga aktivitet som det litterära skrivandet utgör: författaren och läsaren måste möta varandra av egen vilja. Av den anledningen har litteraturen inga som helst förpliktelser gentemot massorna.

Genom att göra bara några få googlingar förstår vi att Bob Dylan inte är den som är ute efter publikens hyllningar. Men han tycks inte ha något emot ett frivilligt möte med lyssnarna.

***

Skälet till att avstå från ceremonier och uppmärksamhet kan vara i princip vad som helst. Vad sägs om det enkla: Låt mig ha min grej i fred, tack? Ordens värld är högst värdefull och den friheten kan inte ett Nobelpris överträffa. Orhan Pamuk, pristagare år 2006 sätter ord på denna tanke i sin föreläsning:

Men i kammaren, där vi stängt in oss, är vi inte alls så ensamma som man skulle kunna tro. Först gör de andras ord oss sällskap och de andras berättelser, de andras böcker, med andra ord det som vi kallar tradition. Jag är övertygad om att litteraturen är den värdefullaste samling av stoff som människan skapat för att förstå sig själv.

Elif Shafak "Bastarden från Istanbul"

Björn Waller — Wed, 05 Oct 2011 22:00:38 +0000

”Som en bro mellan kulturer ska du sammanlänka öst med väst.”

Bastarden från Istanbul startar med att en ung turkisk kvinna misslyckas med att göra abort. Sedan hoppar den 19 år framåt och startar på nytt på två kaféer – ett verkligt i Istanbul, döpt efter en tjeckisk exilförfattare, där intellektuella dricker sig fulla och diskuterar vad det innebär att vara turk på 2000-talet; ett i ett virtuellt Konstantinopel, ett internetforum där greker, kurder, cyprioter och armenier i förskingringen hänger och diskuterar exakt vad det är som togs ifrån dem. Från det förra kommer Amy (eller Armanoush, om du frågar hennes fars familj), 19-årig amerikanska av armeniskt ursprung, förläst på historia; från det förra kommer Asya, 19-årig turkiska, Johnny Cash-fan och medvetet historielös. Båda har två generationer mycket bestämda familjer bakom sig när de möts i det riktiga Istanbul och får order att bli vänner, som en symbol för försoning. Så där vandrar de nu, sida vid sida, och försöker förstå sig på varann och förklara för den andra att de inte alls är klichébilden av en obildad imperialist eller en kuvad muslim med stormaktsdrömmar.

I bakgrunden ligger förstås folkmordet på armenier 1915, vilket gjort att Elif Shafak – liksom Orhan Pamuk – kommit nära att bli åtalad för att ha “förolämpat Republiken Turkiet”. Ska vi vara hårda säger det nog mer om turkiska åklagare än om Bastarden från Istanbul. Inte så att det är en dålig roman, som den första titeln från nya förlaget 2244, specialiserat på litteratur från länderna runt Svarta Havet, passar den som hand i handske. Strunt i nidbilden av icke-västerländsk litteratur som svårtillgänglig, här väver Shafak ihop ett rakt, lättillgängligt, färgstarkt och lagom exotiskt drama som borde få fans av Zadie Smith och Jeffrey Eugenides att slicka sig om munnen. Bara titta på persongalleriet: utöver Armanoush och Asya har vi Asyas alla mostrar, från den rebelliska Zeliha i kortkort och näsring (egentligen Asyas mor, men det säger man inte gärna högt) till den traditionella Banu som talar med djinner. Vi har Armanoushs skilsmässofamilj som sliter henne mellan hennes mycket amerikanska mor och hennes armeniske far. Och så givetvis de historiska flashbackarna, familjehemligheterna, recepten, tragedierna, försvinnanden, konflikter, kulturkrockar, storpolitik… allt utspelat i en av världens äldsta städer, där historien gått fram och tillbaka i tusentals år, till tonerna av The Man In Black.

Att de här båda kvinnorna, som både till det yttre och uppenbarligen även personlighetsmässigt inte kunde ha varit mer olika, var systrar och bodde under samma tak var en gåta som det nog skulle ta ett tag för henne att lösa.

Men tyvärr är det just sådana stycken, och de är många, som gör att jag inte faller handlöst. Det är lite för många symboliska sammanträffanden, lite för många konflikter som reduceras till att alla är lika goda kåldolmar, lite för mycket turistinformation, lite för många trådar som tas upp utan att leda någonstans. Bastarden från Istanbul är lite som sina karaktärer: lite osäker på vilka de är, varifrån de kommer, vart de är på väg.

Fast å andra sidan, vem är inte det? Jag dömer den kanske lite hårt. Även om hon kunde gjort mer gör Shafak mycket rätt här, och det är nog ett gott tecken att mitt största klagomål i slutet är “Men… vad hände SEN, då?”

Orhan Pamuk "Andra färger. Essäer och en berättelse"

Johan Wirdelöv — Sat, 27 Nov 2010 23:00:43 +0000

Orhan Pamuk tilldelades nobelpriset med motiveringen att han ”på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning” Mer konkret lär hans skicklighet ligga i att copypasta ihop romaner av tjuvgods hämtat från både turkiska, europeiska och mellanösternska traditioner. Säkert har det också engagerat omvärlden att Pamuk som en av få turkar lyft den känsliga frågan om folkmordet på armenier och kurder i dåvarande Osmanska riket.

Essäsamlingen Andra färger lever på sina ställen upp till författarens rykte, men rymmer också sidor man helst river loss och slänger.

Ena stunden kan Pamuk, helt blind för sentimentalitet, gå loss på det acksåsorgligt-poetiska hos en döende mås och bifoga en blek och gråtmild snyftare till novell. Andra stunden skriver han blixtrande insiktsfullt om nationell identitet, kulturkrockar och det itÂ´s complicated-förhållande som råder mellan Turkiet och Europa.

Ena stunden framställer han sin schablonartade och glättigt naiva litteratursyn och drar till med innovativa kraftuttryck som att litteraturen, den är minsann som ”balsam för själen”. Andra stunden levererar han en idoldyrkan av Dostojevskij, Nabokov och Camus som är så övertygande att man pausar för att kolla nätantikvariaten.

Ena stunden kåserar han med slöa slutarökafunderingar och tårögt romantiserande av sin barndoms Istanbul. I nästa stund går han bakom sitt romanbygges kulisser med en så avslöjande öppenhet att det fängslar även den som inte sedan tidigare känner verken. Han ber till och med om ursäkt för den politiska detektivhistoria han infogat i Mitt namn är röd.

Den som någon gång köpt en platta med underrubrik i stil med A collection of b-sides and rarities känner igen sig här: vissa spår borde skrapas bort med spik, andra kräver höjd volym.

Orhan Pamuk "Oskuldens museum"

Erik Wiklund — Wed, 16 Dec 2009 23:00:20 +0000

Det är lätt att tanklöst låta sig ledas in i Orhan Pamuks värld. Den är förföriskt vacker och melankolisk. Hans böcker är, även när de är politiskt laddade (Oskuldens museum hör inte till den kategorin), behagligt läsvänliga berättelser med en sockrad kärlekshistoria som central beståndsdel. Nästan alltid finns Istanbul där också, en mystisk stad som är full av liv och historia som existerar vid sidan om varandra.

Allt det där finns i Oskuldens museum. Det är berättelsen om Kemal, en rik ung man som ska förlova sig med den socialt lämpliga Sibel, men förälskar sig i den fattiga artonåriga flickan Füsun. Romanen kretsar kring Kemals långa, djupa och omöjliga förälskelse. Det är tragiskt och vackert, sorgligt och eftertänksamt. Och långsamt. Alltså alltigenom Pamukskt.

Oskuldens museum är den symboliska plats där Kemal, som återberättar den långa kärlekshistorien, har samlat mängder av saker till minne av sin förälskelse. Romanen är en guidad visning bland alla dessa saker. Det här är också väldigt typiskt Orhan Pamuk, fascinationen för tingen. Helt vardagliga saker besjälas och får representera någonting större, en känsla, ett fenomen en person, ett helt liv. Som när han i sin Nobelföreläsning lät sin fars resväska vara utgångspunkten för att tala om sitt eget författarskap.

Det är som sagt lätt att låta sig ledas in i Orhan Pamuks värld. Även om han skrivit den rasande spännande och ögonöppnande romanen Snö, som borde läsas av alla som vill förstå någonting om det moderna Turkiet, är mycket av det han skriver ganska uddlöst. Uddlöst behöver inte vara dåligt, men när man levt med hans texter ett tag märker man att de inte ger särskilt mycket motstånd. Inte manar till någon särskild eftertanke. Så också med Oskuldens museum. Det är en roman som försätter läsaren i ett alldeles särskilt Pamukskt känsloläge. Den är njutbar.

Men så fort du lagt den ifrån dig har du glömt den.

Asli Erdogan "Den mirakulöse mandarinen"

Eva Björnberg — Mon, 16 Feb 2009 23:00:00 +0000

Liksom huvudpersonen i första delen av Asli Erdogans roman Den mirakulöse mandarinen, har jag nattetid vandrat runt i ett relativt folktomt Genève, betraktat de stora bankpalatsen och gamla stan med sina fontäner. Men detta var som en del av en uppsluppen tågluff. Kvinnan i Erdogans roman däremot, nattvandrar under helt andra premisser. Hon är invandrare från Istanbul och går ofta om natten på ett maniskt sätt omkring i Genève, enögd och med ett bandage omkring sitt sjuka öga. Hon minns en kärlekshistoria hon haft och känner främlingsskap inför den kliniskt rena, rika och välmående schweiziska staden. Hon iakttar människorna omkring sig.

Asli Erdogan är ett av den samtida turkiska litteraturens främsta namn. Hennes landsman Orhan Pamuk uppskattar hennes verk: ”Asli Erdogan is an exceptionally sensitive and perceptive writer who gives us perfect literary texts.” (Ett citat av honom, som jag hittat på webben.) Och i efterordet till Den mirakulöse mandarinen, skrivet av Ulf Peter Hallberg, jämförs hon med Charles Baudelaire:

Hängivenheten mot det mänskliga livet lyser i formuleringarna och ensamheten är alltid befolkad, både av blixtlika möten (många gånger anonyma precis som hos Baudelaire) och av det förflutna.

Romanen Den mirakulöse mandarinen, som består av två berättelser och en del kortare texter (är det verkligen en roman?) utspelar sig huvudsakligen i Genève, men med senare fjärdedelen främst förlagd till Istanbul. Erdogan skrev boken i Genéve 1992. Hon känner Genève väl, eftersom hon arbetade där i två år, som kärnfysiker vid CERN, European Organization for Nuclear Research. Efter vistelsen i Schweiz, flyttade hon till Rio de Janeiro och skrev på en doktorsavhandling i fysik. Men snart övergick hon helt till att skriva skönlitteratur. Hon verkar även som journalist. Hennes engagemang för mänskliga rättigheter är stort. Detta kan man märka i hennes text; medkänslan för sjuka, svaga människor i utsatta och hotfulla situationer känns påtaglig. Romanen handlar inte om lyckade och lyckliga människor. Det är som ville hon lyfta fram det svaga och udda, utforska det och väcka förståelse och sympati.

Romanen innehåller bland annat två olika kärlekshistorier, berättade av två personer i jag-form. Den första berättad av en kvinna, den andra av en man. Båda är turkar, som utvandrat från Istanbul till Genève. Två städer, extremt olika, men i denna berättelse sammanflätade. Erdogan porträtterar de båda städerna, både detaljerat realistiskt och poetiskt. De stora olikheterna mellan städerna blir tydliga, de skarpa kontrasterna är fascinerande.

Dock efterlyser jag en tydligare handling i romanen. Det händer inte mycket på ett yttre plan, det mesta är tankar som pågår inom personerna. Men det är väl tyvärr där den moderna romanen ofta finns, i det introspektiva, plågade och hopplösa.

I den senare fjärdedelen av översättningen upptäcker jag många korrekturfel. Kanske kan de rättas till nästa tryckning. Hoppas också att Asli Erdogans roman från 1998, som översattes till engelska 2007, och som fick titeln The City of Crimson Cloak, snart översätts av Rámus förlag. Kanske finns en tydligare handling i den romanen.

Michael Lion "Hem till Istanbul"

Helena Hansen — Sat, 12 Jul 2008 23:00:00 +0000

Först kan jag inte direkt påstå att jag tycker om texten. Språket känns nästan lite utstuderat … prosalyriskt, som det var så inne att skriva för några år sedan. Korta meningar, korta kapitel, underförstådda undertoner som man förväntas söka efter och begrunda, långa transportsträckor där ingenting händer. Såna texter har aldrig direkt tilltalat mig; det är bara så det är. Jag gillar det mer barocka, svulstiga om man så vill, labyrintiska romaner á la Pamuk, där historier och sidospår väller ut och flätas samman. Lite mer fantasi.

Men … ja, jo, efter ett tag: Historien om den tioårige pojken (liksom författaren till romanen heter han Michael) som flyttar med sin frånskilda mamma och hennes nye pojkvän från ett 60-talets Stockholm till mannens hemstad Istanbul, blir intressantare efter ett tag. Bokens vemod smittar av sig, för visst fångar Lion den där känslan av att inte höra hemma, eller vara utanför – att försöka smälta in och anpassa sig till nya vanor, att försöka lära sig ett nytt språk.

Mammans nye man är snäll, mamman försöker få sonen att trivas, det borde kännas lite bättre, men ändå är det något som skaver. Michael längtar hem. Och så har vi grannfrun som inte gillar ”utlänningar” och kallar honom för ”hund”. Det är svårt att inte känna sympati för huvudpersonen eller historien i sig, som är berättad ur ett barns perspektiv. Men just häri ligger bokens dilemma, och kanske är det så med alla barndomsskildringar? Ett barns röst som är filtrerad genom en vuxen författares tankar. Hela tiden medan jag läser kommer jag på mig själv med att tänka: Skulle verkligen ett barn uttrycka sig så här? Är det verkligen trovärdigt att ett barn skulle använda just de här orden? Ibland känns det tveksamt.

Visst är det ändå en fin barn/ungdomsskildring, och jag gillar att läsa om Istanbul, men tyvärr engagerar Hem till Istanbul inte tillräckligt. Och mellan Pamuk och Lion som författare är det trots allt oceaner. (Är det orättvist att säga så? Förmodligen. Anyway.)

Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2

Helena Hansen — Mon, 08 Oct 2007 19:47:00 +0000

Del 1 | Del 2 | Del 3

On 10/8/07, Christian Eklund wrote:

Amos Oz. Jag såg honom bli intervjuad, av Babel antar jag. Det var bra alltså? Det var ju min första bokmässa, vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, torget var ju lätt epilepsiskadligt. Som ett köpcenter dagen innan julafton. Hade det varit en … eh, shoppingmässa så skulle man ju vilja gå loss med automatvapen på pöbeln. Nu var det bokmässa och alla förväntades vara införstådda med varandras outsläckliga litteraturtörst, människor trängdes liksom lite värdigare än om de hade varit ute efter en platt-tv.

Så här: första timman bland alla montrar och människor och böcker och mikroseminarier så njöt jag av spektaklet, lät sorlet omsluta mig utan att bekommas. Sedan blev det kritiskt, jag var tvungen att glida ut i periferin, upp på andra våningen och ut på balkongen.

Min brist på framförhållning gjorde att jag inte hade en aning om seminarieschemat, Lundberg var det enda jag fick syn på där på fredagen. Nästa gång ska jag göra som Alice, knarka föreläsningar och författarsamtal och göra enstaka riktade räder ut på mässområdet för att besöka en viss monter eller köpa en viss bok. Det blev väldigt slumpmässigt, det hela. När jag tänker på helgen nu känns den som ett undantagstillstånd. Lite sömn, mycket allt annat.

Men det var ju fint att träffa dagensbokansikten, det var det. Lördagen var ju för härlig, Sejdeln och Röda Rummet. Världsklass.

Det var ju helt hallucinatoriskt att den där killen som fick en öl över sig av tjejen på Sejdeln åkte på en rejäl omgång på Röda Rummet också! Och att det var samma person som tjatade på oss om att följa med på nån efterfest i Biskopsgården eller var det var! Hehe.

Jonas var ju briljant. Jag vill påstå att han ägde stället, han höll rentav låda. Han uppträdde lite under parollen ”Jag håller låda, alltså finns jag till”.
/C

On 10/8/07, Helena Hansen wrote:

Amos ja, ja seminariet var hur bra som helst! Och roligt. Det känns ju lite paradoxalt att ett seminarium om fanatism kan vara roligt, faktiskt. Men så var det. Amos sa många smarta saker, t.ex. om humor som ett slags vaccin mot fanatism. Go Amos, go! Alla borde läsa Hur man botar en fanatiker, och den är ju så väldigt tunn, man läser den i en handvändning. Och sen kan man inte sluta tänka på den.

Planering planering. Alices planering lät grymt bra! Jag brukar planera, men i år … det blev så himla hastigt och lustigt allting med jobbet och så, och bussförseningar osv osv. Jag missade ju mässan helt på torsdagen. Tur att jag inte missade fredagen också. Och seminariet med Maryse Condé. Mycket intressant!! Jag håller på att läsa hennes Färden genom mangroven nu. Riktigt riktigt bra, måste jag säga! Jag tänkte skriva nån form av krönika om Maryse Condé-seminariet imorgon, tror jag, och så ska jag ju reca boken här på dagensbok framöver. Men jag vill liksom inte riktigt läsa ut boken, vill läsa lite varje dag och ha den kvar ett tag till.

Men ärligt talat, jag vet inte, jag tyckte inte det verkade vara så jättemånga intressanta seminarier i år, det är lite samma sak varje år. Och jag håller mig lite till min faibless för ”världslitteratur”. Förra året gick jag på en massa Orhan Pamuk-seminarier, t.ex. när han pratade om sin Istanbul-bok, Istanbul – minnen av en stad. Och när jag vandrade omkring med Johan H på mässan på söndagen hittade jag, av en slump, faktiskt en annan Istanbulbok, en ouppsprättad diktsamling av Orhan Veli: Jag lyssnar till Istanbul, för en billig peng. En raritet. Det var nog det här årets bästa bokmässeköp! (Borde vi inte göra en lista: Bokmässan 2007 Topp 10, upplevelser och inköp? Jo, det borde vi!)

Haha lördagen, så sjukt roligt det var! Och jag kan inte smälta det där m att Jonas försökte ljuga in Johan W på nån partybåt i hamnen, genom att säga att han var ”Estonian writer”! Det är ju asroligt! Undra om den här killen som vi såg överallt, déjà vu-mannen haha, följde med på partybåten? Eller om de öht kom in? Klockan var ju ganska mkt.

Del 1 | Del 2 | Del 3

Bodil Malmsten "Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig"

Csabi Urbán — Mon, 08 Jan 2007 23:00:00 +0000

Det är med höga förväntningar som jag ger mig på Bodil Malmsten. Nu efteråt så önskar jag att jag skulle ha låtit bli att läsa boken och sedan hyllat den till skyarna för att det är Bodil Malmsten. Det hade varit ganska lätt gjort, förpackningen är fantastisk, pappret tjockt och skrovligt, känns lyxigt och bilderna är fina och hela baletten, nu kan man säga elakt att bristen på innehåll kräver en extra fin förpackning.

Men när jag nu läst boken så kan man se ljuspunkter, ändå. När jag kan känna att hon är ärlig med sig själv och börjar berätta så finns det behållning, hon kan ju skriva och visar det även stundtals men hon verkar ha ett behov av att kontrollera sig, hon låter aldrig tankarna prosan fara iväg det känns extremt kontrollerat och det är därför jag kan känna att det är på gränsen till tråkigt medelklasproblem som inte ens får blomma ut, så det blir absurt. Så fort det bränns så skriver hon inte vidare. Jag får skratta då och då och jag kan känna igen dikternas Bodil Malmsten och jag undra varför hon inte skriver dikter?

Hon pratar om att hon vill skriva en roman men det går inte, där tycker jag det hettar till och blir intressant. En utlandslevande svensk som nämner att det finns skillnader mellan saker och ting men inte vill gå in på vad, för hon verkar inte vilja generalisera …

Hur intressant är det att läsa en författare som inte verkar vilja bjuda på sin klarsyn eller sina generaliseringar, eller för all del sina fördomar? Detta vill inte Bodil och det är rätt trist. Varför skriver hon inte dikter då, det enda jag kan tänka mig är att dessa böcker ändå säljer, vilket diktsamlingar inte gör. Detta är väldigt tillgängligt. Litteratur vete sjutton om det är men det finns och ska väl finnas och jag ska inte rituellt bränna boken utan den blir en prydnad i bokhyllan, men jag vet ju att kvinnan kan så mycket bättre… men hon kanske har det för bra där nere i Frankrike och det ska en väl unna henne.

(Varit ute på krogen med boken ikväll och den är faktiskt trevlig att dricka öl med. I mitt försök att hålla min hemliga agenda att jag ska ha druckit öl med levande författare jag recenserar. I brist på författaren denna gång så tog jag med boken. Den funkar på krogen inte som Saarikoski men ändå, korta textsjok och citat och det finns ju ändå dikter i boken. Nu önskar jag ännu mera att jag inte läst den och skrivit en blind hyllning. Hon gillar ju Pamuk och Szymborska.)

Orhan Pamuk "Istanbul - Minnen av en stad"

Helena Hansen — Sat, 28 Oct 2006 23:00:00 +0000

Istanbul – Minnen av en stad – Oemotståndlig läsning för den som är intresserad av Orhan Pamuks författarskap. Oundviklig läsning för den som är intresserad av megametropolen Istanbul, bättre än någon resehandbok. Ett dubbelporträtt. I självbiografiska essäer väver Orhan Pamuk samman sitt liv med Istanbuls historia – deras öden går inte att skilja åt.

Orhan Pamuk växer upp i en rik och västinfluerad bank- och industrifamilj i Nisantasi, en av Istanbuls mer välbärgade stadsdelar på den europeiska sidan (numera Istanbuls dyraste distrikt med fashionabla shoppingkvarter och hippa barer och kaféer). Familjen bor på fjärde våningen i det ”Pamukska huset”, ett femvåningshus där släkten Pamuk med farmor, farbröder, fastrar och kusiner lever i olika lägenheter.

Under 1960- och 1970-talet slösas familjeförmögenheten bort på misslyckade affärer. Släktgrälen blir allt fler, flyttlassen går från huset och Orhan med familj flyttar till Cihangir och Besiktas. Imperiet går under. Liksom det Osmanska rikets slutliga fall 1923, när Atatürk, vars idéer om europeisering innebar ett utsuddande av den gamla flertusenåriga kulturen, grundade republiken Turkiet.

Istanbul är under Orhan Pamuks barn- och ungdomsår en stad av ruiner, en bortglömd plats i skarven mellan Öst och Väst, med förfallande minnesmärken i varje gathörn. Träpalatsen vid stranden på den asiatiska sidan eldhärjas. Från sitt fönster betraktar Orhan de stora skeppen som passerar på Bosporen.

Efter femtio år är Orhan Pamuk nu åter tillbaka i det Pamukska huset. Han har flyttat in i den våning som en gång var hans farmors. Familjefotografierna som täckte väggarna i farmoderns – då museilika och dunkla – salong, svartvita minnesbilder, frysta ögonblick ur det pamukska livet, har fått följa med in i boken. Här varvas de med svartvita fotografier, de flesta tagna av Ara Güler, föreställande ett sedan länge försvunnet Istanbul. Dåtid möter nutid. Och vice versa.

Den som vill finna nycklar in i Pamuks romanvärld har mycket att hämta i Istanbul – Minnen av en stad. Här finns berättelser om identitetslekar, dubbelgångarmotiv och tvillingteman, fiktioner i fiktionen. Här finns de snötäckta gatorna, de mörka gränderna, bakgårdarna, kajerna, kaffehusen, tomma marknadsplatser, dimman över stadsmuren – nästintill metafysiska tillstånd vilka avporträtterats i romaner som Mitt namn är röd, Den vita borgen och Den svarta boken.

Tillika finns här filosofiska och intellektuella funderingar, idéhistoriska och konstvetenskapliga undersökningar (det är en njutning av läsa essän om Antoine Ignace Melling som i slutet av 1800-talet reste till Istanbul, dåvarande Konstantinopel, för att avporträttera staden), blandat med texter om sufism, klassiska islamiska tänkare som al-Kindi och Ibn Sina, och västerländska författare, Istanbulskildrare och -resenärer som Théophile Gautier, Gérard de Nerval och Gustave Flaubert.

Längst stannar Pamuk hos sina fyra melankoliska favoritförfattare och Istanbulskildrare: memoarskribenten Abdülhak Sinasi Hisar, poeten Yahya Kemal, romanförfattaren Ahmet Hamdi Tanpinar och historikern och journalisten Resat Ekrem Kocu. Tillsammans och med hjälp av dem fångar och beskriver han den för Istanbul typiska melankolin (”hüzün”) som präglar stadens och dess invånares själ.

På sin pamukska och mycket visuella berättarstil tar Pamuk med sig läsaren in i en magisk värld full av intelligens och konstnärliga finesser. Stycket där han skildrar ett påhittat, men inte helt osannolikt, sammanträffande, där hans fyra hjältar och favoritmelankoliker möts är helt lysande!

Kanske, ja förmodligen, är den bäste Istanbulskildraren och -porträttören någonsin Orhan Pamuk själv. I Istanbul – Minnen av en stad gör han tillsammans med läsaren en vindlande resa in i den turkiska kulturens hjärta.

Gissa om jag blir sugen på att åka till Istanbul!

(P.S. Själv är jag aldrig melankolisk när jag är där.)

Att läsa Pamuk. Eller: Finns det något som heter bokkemi?

Helena Hansen — Thu, 19 Oct 2006 13:56:00 +0000

Långsamhetsläsning. Jag vill lyssna till varje mening, stanna upp vid orden, fundera, läsa textstycken om och om igen, anteckna, bläddra vidare, bläddra tillbaka, skriva upp meningar, saker jag kommer att tänka på, spara citat jag inte vill glömma.

Finns det något som heter bokkemi (= när boken och läsaren passar ihop; som med personkemi)? Jag är full av beundran inför Orhan Pamuks romaner. Romankonst när den är som mest fulländad. Helt outstanding. Tycker jag. Horace & Co tycker nog lite/ganska/precis likadant. (Kanske tycker Svenska Akademien så om alla Nobelpristagare i litteratur?)

Hur gör han, Pamuk, när han bygger ihop sina romaner? Hur GÖR han? Det blir ju så … Perfekt, rent ut sagt. Fulländning. Ingenting kan läggas till eller dras ifrån. Ramen. Intrigen. Fiktionerna i fiktionen. Resonemangen. Språket. Karaktärerna. Många bottnar. Många lager. Allting sitter som en smäck.

SMÄCK!!

”Labyrintiskt …” och ”Myllrande …” sa Horace när jag gick förbi tv:n i vardagsrummet …

(Egentligen tycker jag inte om ordet ”myllrande”, det känns som ett resekatalogord. Så här: resmålet är ”exotiskt”, basarerna ”myllrande”, historien flaxar med vingarna, luften är fylld av (orientalisk) ”mystik” … osv (det är bara att vänta tills shejken kommer förbiridande på sin vite springare; nämen vänta, vad är det som hörs? Tv:n? Shejken kollar på fotboll. Jaha. Galatasaray möter Fener. Okej, jag märker att jag spårar ur nu). Men myllrande … Lyssna, det låter nästan som myror som kryper omkring. *ryser lite*)

Ett ordnat kaos, då. Genomtänkt. Genomarbetat. Romanerna är så … Smarta (inte på det där dunkla viset, när man förstår att författaren gärna vill att man ska tolka in dolda betydelser – man kan bara inte komma på vilka eller vad det skulle vara i så fall … nejnej inte så), här bjuds läsaren in, som till ett samtal vid middagsbordet. Och ingenting skrivs på näsan. Pamuks böcker kan (säkert) läsas på mängder av sätt. Läsaren blir en medskapare, en Partner In Crime. Tack Orhan!

dagensbok.com » Orhan Pamuk

A tribute to the No-Show

Similar Posts:

Elif Shafak "Bastarden från Istanbul"

Similar Posts:

Orhan Pamuk "Andra färger. Essäer och en berättelse"

Similar Posts:

Orhan Pamuk "Oskuldens museum"

Similar Posts:

Asli Erdogan "Den mirakulöse mandarinen"

Similar Posts:

Michael Lion "Hem till Istanbul"

Similar Posts:

Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2

Similar Posts:

Bodil Malmsten "Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig"

Similar Posts:

Orhan Pamuk "Istanbul - Minnen av en stad"

Similar Posts:

Att läsa Pamuk. Eller: Finns det något som heter bokkemi?

Similar Posts: