2019 fick Nina Wähä Augustpriset för Testamente, en släkthistoria som utspelar sig i finska Tornedalen. Babetta är på vissa sätt dess motsats: där Testamente präglades av mörker och svårmod tar Babetta plats i en filmisk värld som är ljus och varm. Med det inte sagt att det är behagligt.

Också i den här berättelsen står relationer i centrum, men i stället för släktband är det vänskap som spelar huvudrollen: Katja och Lou har känt varandra sedan gymnasiet och även om de trillat in på olika vägar i livet har de ändå fortsatt vara bästa vänner. Katja tror att hon skulle kunna göra vad som helst för Lou, trots att Lous framgångsrika karriär till viss del grundar sig i en rollprestation som hon snodde från Katja när de var unga, men det är väl fånigt att hänga upp sig på. Så länge Katja får finnas kvar i strålkastarljuset från Lous charm spelar inget annat någon roll. Det är väl vänskap?

Wähä är en mästare på att låta texten liksom glida ur händerna på läsaren, på samma sätt som verkligheten glider ur händerna på huvudkaraktären Katja. Att det finns två alternativa slut till den här historien känns naturligt på ett sätt som det inte skulle ha gjort hos de flesta andra böcker. Trots detta, effektfulla, stilgrepp lämnar man Lou och Katja lite med känslan av att ha blivit snuvad på något – vad hände egentligen mellan dem? Har det egentligen hänt någonting? Detta kan för all del ha varit Wähäs intention, men av någon anledning skaver det i förhållande till resten av boken – intrigen och spänningen, glidningen mellan verklighet och overklighet, är så snyggt uppbyggda att man förväntar sig ett ordentligt klimax. Det anas där, men de filmiska fyrverkerierna i slutet uteblir, tyvärr.

Similar Posts:

• Massor av syskon och massor av svårmod
• Tillåtande vänskap och sorg
• Mer form än innehåll
• Viktigt och färgglatt
• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Barnet. En sonettkrans av Olivia Bergdahl, Väderfenomen av Anna Fock, Odenplan av Daniel Gutafsson, Osebol av Marit Kapla, W av Steve Sem-Sandberg och Testamente av Nina Wähä.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Strindbergs lilla röda. Boken om och typerna av Alexandra Borg och Nina Ulmaja, Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris av Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser. Judiska spår av Peter Handberg, Bin och människor. Om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker av Lotte Möller, Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm och Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, av Patrik Svensson.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Sen kom vintern av Per Gustavsson, Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Vänta på vind av Oskar Kroon, Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen av Sara Olausson och Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2016

En del av problemen med Testamente är rent strukturella. Den är en slags tregenerationsepos, som cirklar kring en familj med femton syskon (tretton levande) i finska Tornedalen, men den gör utflykter till föräldrarnas barndom och berör som hastigast ett och annat barnbarn. Det blir väldigt många karaktärer – tjugoen av dem är listade i ett index i början av boken. Det är uppriktigt sagt inte till så stor hjälp, jag blir ändå vilsen både en och tio gånger när perspektiven ständigt växlar mellan de olika familjemedlemmarna. Det finns någon slags allvetande berättare som ger läsaren små hintar om vad som ska komma, eller vad som ska hända, och som river fjärde väggen och strösslar texten med omotiverade anglicismer. Men berättaren är så allvetande att hen verkar glömma bort ibland vad läsaren vet eller inte vet, för det kan alluderas till en händelse i flera kapitel innan jag faktiskt får veta vad det handlar om – mer än en gång under läsningen bläddrar jag tillbaka och försöker förstå vad det är för hemskt som Pentti har gjort i ladugården egentligen, för uppenbarligen vet ju alla utom jag.

Testamente är en berättelse om en patriark och om familjen han terroriserar och alienerar. Han grälar och han förbjuder och han slår och han våldtar och är det inte han som slår och våldtar så är det någon annan, och det är så mycket elände att jag blir trött. Det är alkoholism och det är olyckor, och sjukdomar som hålls hemliga, och det är en ständig mentalitet hos de olika familjemedlemmarna att om man inte pratar om det onda så går det nog över. Fast det gör det ju inte. Och det är inte det att eländet inte är väl skildrat, men behövdes det verkligen en psykopat som torterar ekorrar också? Var det inte redan illa nog?

För det ska sägas till Wähäs försvar att en del stycken är verkligt välskrivna. Avsnittet om Tarmo i Helsingfors, och relationen till systern Lahja berör både på ett fint och ett smärtsamt sätt. Berättelsen om Lauris relation till Kulta är tragisk men vacker. Och hon förtjänar en eloge för att de många viktiga teman kring sex som lyfts, som homosexualitet, asexualitet, och kraften i att få återupptäcka sex efter ett destruktivt eller närhetslöst förhållande. Det är viktiga teman och de skildras väl.

När det efter hand kommer in lite lyckliga berättelser också så lyfter Testamente och blir betydligt mer intressant. När Tarmo och Lahja får vara kärleksfulla och bry sig om och ta hand om varandra. När ett av syskonen får ett homosexuellt kärleksintresse och det inte kommer någon hemsk vändning, utan de bara är lyckliga tillsammans ett par sidor. När det dyker upp en fadersfigur som inte är våldsam och hotfull utan omtänksam utan några baktankar. Men det dröjer så länge innan det ljusnar ens litegrann. För länge.

Kanske är det här en enastående viktig roman för den som kan relatera lite mera till det som händer i den. Men inte för mig.

Similar Posts:

• Filmiskt drama om vänskap
• Bit mig hårdare, Ingrid
• Föräldrar, syskon och främlingar
• Brev och svek
• Mer form än innehåll

Redan efter de första raderna i Titta inte bakåt anar jag att den här boken inte alls är som S som i syster, det är den inte heller. Det är främst det pratiga, resonerande språket i inledningen och det raka, du-tilltalet som gör att jag distanserar mig.

Men hur kom det sig att jag blev en sån rädd liten kanin? Det kan vara detsamma förresten, för tillfället iallafall. Jag avskyr berättelser som börjar långsamt och långtråkigt, när berättelsen riktigt njuter av att höra sin egen röst. Visst vill jag plantera ett filosofiskt frö inuti er, men jag tror man måste hushålla med tiden och jag tror ni (och inte minst jag själv då) skulle bli besvikna om detta började som ett smetigt sömnpiller om mig mig mig och mina svårigheter.

Jag vet inte om Nina Wähä är ironisk när hon skriver det här, och i efterhand kan jag tycka att det är ganska komiskt, för det är just så jag upplever romanens inledning. Men jag vill inte ha roligt när jag läser.

Här tillhör berättarrösten Alexandr, den ena av de två huvudkaraktärerna i Nina Wähäs roman. Det är 1960-tal och han flyr från kommunistiska Bulgarien med USA som mål. Han har som ambition att bli författare och drivs av sina drömmar och visioner, övervinner sin rädsla och börjar målmedvetet färden mot det första delmålet: Italien.

I vår tid, i mitt Stockholm lever Sabina som egentligen heter något annat eftersom Sabina bara är hennes artistnamna på strippklubben som hon jobbar på. Hon är så stereotyp och cynisk som man bara kan vara när man är tjej och strax över 20. Tvärtemot Alexandr har hon inga ambitioner eller drömmar och skyller sitt halvdana liv på sina föräldrar. Hon är precis som alla andra 20-någonting tjejer i Stockholm som jag läser om. Jag har precis läst Josefin Palmgrens debut Engångsligg och blandar ihop Sabinas resonemang med Palmgrens huvudkaraktär Klems resonemang. För resonerar gör de, långt och mycket.

Med killar är det mera raka rör, man säger vad man menar och blir man osams kan man alltid knulla och bli sams. Det där sista var ett skämt, men jag ska inte sticka under stol med att jag vid någon tidpunkt har legat med de flesta av mina killkompisar /…/ Man förstår varandra mycket bättre. Och framför allt är det lättare att hitta folk att para ihop sina vänner med när man vet vad de har för sexuella preferenser.

Sabina hittar Alexandrs berättelse i en låda hemma hos en äldre man som hon träffar på klubben där hon jobbar och så flätas de båda berättelserna in i varandra. Nina Wähä gör det med en skicklighet och en lätthet som gör att jag till slut ändå förtrollas in och kan bortse från pratigheten i språket och svepas med. Men ändå känns det inte som att jag utsätts för det som karaktärerna utsätts för. Jag delar Alexandrs och Sabinas liv med dem för en stund, mer än så blir det inte.

Däremot är det fortfarande en bok att vilja ha i sin bokhylla för att den är så fantastiskt snygg. Självklart är det Lotta Kühlhorn som har gjort det turkosa omslaget med pilar och röda bokstäver och en häst. Och jag har ju alltid varit svag för hästar.

Similar Posts:

• Veckan efter bokmässan
• Filmiskt drama om vänskap
• Allra käraste syster
• Inte så mycket om att ligga, som om allting annat
• Sommaren när pappa inte ville leva

Men trots att dagen efter bokmässan är årets sämsta dag går livet vidare, så också på dagensbok.com. Idag skriver Nina om Max Freis Främlingen som är den första delen i en rysk fantasy/deckar-serie. Till imorgon har Eva läst Skymningsland, en filosofisk kortroman om meningen med konsten och lidandet, av den åländske debutanten Martin Högstrand.

Jag har läst Titta inte bakåt av Nina Wähä och gått i den klassiska förväntningsfällan, men kanske också lyckats ta mig ur.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Bokmässan 2009
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Lördag på bokmässan
• Dagen efter bokmässan

Jag är medveten om att jag är väldigt benägen att söka upp den här typen av litteratur, för att jag både är beroende och fascinerad av systerskapet. Men det känns ändå som att systern har fått en mer framträdande och komplex roll i samtidslitteraturen. När jag tänker på systrar och litteratur tänker jag mer på Jane Austen– berättelser om vackra klänningar och att vara kär i samma kille. Därför har jag längtat efter de här romanerna som visar på att en syster inte är samma trots att man har växt upp med samma förutsättningar.

En syster behöver nödvändigtvis inte vara någon av samma mamma och pappa. Utan hon är någon som man växer upp med och bygger en relation till som handlar om något mer, eftersom hon är del av gemensamma minnen och bakgrund. Som systrar hatar man varandra, är avundsjuka, jämför sig, men älskar varandra framförallt för att man alltid, alltid har varit tillsammans.

Därför är det lite av en chock för mig att läsa om Blenda och Trine, eftersom Trine redan är död när boken börjar. Lillasysterns död rör sig så nära och samtidigt så långt ifrån Blenda att det var sommarens bästa läsupplevelse för mig. Det är den där skärande tanken om hur man överlever en syster som dör. Blenda gör det genom att uppehålla sig vid sig själv och det lilla som berättas om Trine är barndomsminnen: två små flickor i likadana klänningar som leker tillsammans, går igenom föräldrars skilsmässor, möter nya världar. Men systrar växer oftast upp och blir vuxna, och fortsätter att vara systrar.

Isabel har svårt att förhålla sig till att både hon och hennes lillasyster Paola blir vuxna. Hon är besviken och saknar systern som avgudade henne när de växte upp, saknar att ha någon att lära allt hon kan. Kanske är det så att det alltid finns en människa som står en närmast och att det också är en sorg att byta bort den systern mot en annan.

Trots att Marina och storasystern Stella inte längre bor i samma stad följer Marina fortfarande i Stellas fotspår, vill vara som hon. Marina har alltid varit den som är lite fulare, lite mindre lyckad, lite mindre älskad. Därför går hon, ju längre jag som läsare kommer, i Den drunknande mer och mer in i Stellas person, hon ser ur Stellas perspektiv, använder hennes kläder, blir kär i hennes man. Egentligen är det kanske så enkelt att ta över sin systers identitet, för att man i grund och botten är samma.

Och att vara samma, även om det bara är grunden och bottnen som är samma är en ganska konstig känsla i en värld som mest premierar individualitet och att stå ut från mängden. Att vara samma borde ju också innebära att man slåss tillsammans och att båda har lika förutsättningar, alla vet att det inte är så, men ändå. Kanske är det dom lika förutsättningarna som också skapar konkurrensen mellan systrar, det går inte att skylla på något annat än hårt arbete, bäst fallenhet.

Det finns många systrar alla med olika relationer, berättelserna om Blenda och Trine, Stella och Marina, Isabelle och Paola gestaltar tre av dem och blir till extrasystrar i bokhyllan.

Similar Posts:

• Om en sorg och en mamma
• Dallrande värme, död och förruttnelse
• Ny roman av norska Linn Ullmann
• ”Vem har patent på den största och mest sanna sorgen?” – intervju med Monica Wilderoth
• Mer form än innehåll

Men för Isabel är allt detta suddigt, det finns luckor där minnena borde vara. Trots det nära förhållandet med systern är hon ensam och tilltrasslad, fångad någonstans mellan dröm och verklighet med en undran: hur blev hon så här och var hon det redan innan?

Isabel är bokens berättare och Wähä har i henne hittat ett "unikt språk" likt många unga debutanter. Som en medvetandeström som inte gör skillnad på verkligt och overkligt, och en satsbyggnad någonstans mellan tanke och skrift. I sitt sanningssökande är det som om varje mening nästan dubbleras för att ligga så nära sanningen som möjligt. "Tog mig drog mig hårt i armen och ombord på bussen tunnelbanan" blir en mening som liksom rättar sig själv. Det var ju "drog" snarare än "tog", och inte var det bara "bussen", det var "tunnelbanan" också, eller i stället, men det är bäst att vara helgarderad. Likadant rättas tempus ofta inuti meningarna: "Det är inte det att jag inte vill bo med pappa, ville.", eller pronomen: "Det är bara så med honom, med mig, med oss, att ibland blir folk så arga på honom, på oss, utan att vi kan hjälpa det."

Det är ett intressant grepp, just för att man kan följa en känsla/tanke som rör sig i gränslandet mellan hur det borde vara och vad man upplevde och vad det kanske var.

Det som är vagt och gåtfullt och frustrerande för läsaren är det också för Isabel, vilket gör att man som läsare alltmer glider in i hennes värld. Det är skickligt genomfört.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på en artikel om boken jag läste i Svenska Dagbladet långt innan jag läste boken:

Nina Wähä fortsatte att skriva på det som blev S som i syster på författarutbildningen Litterär ­gestaltning i Göteborg 2004–2006. Till slut hade hon 200–300 sidor utspridda på golvet hemma.

–Min kille kom hem och jag ­skrek: "Stopp! Akta!"

Hon hade ingen aning om i vilken ordning hon skulle sätta ihop de korta texterna. Men en dag sa hennes handledare, författaren Stewe Claeson, till hennes för­våning: "Du! Den är ju klar nu!".

Tyvärr känns det fortfarande som att det här är drygt 200 sidor som någon bara plockat upp från golvet och lagt i en hög. Det är rörigt, problemet är inte bara att det är en uppbruten kronologi med ständiga tillbakablickar, vilket är standard i genren, utan att man oftast befinner sig i ett icke-linjärt ingenmansland, där det nästan krävs att man läser boken två gånger för att överhuvudtaget följa med. Det blir klaustrofobiskt att bli instängd så helt i någons huvud.

Det egna språket är ofta originellt och vackert, men är också ofta onödigt tillkrånglat och ordrikt. Man läser och läser och det händer så lite och man får veta så lite och man undrar lite: varför ska det vara så svårt? Varför ska man inte få veta vad som hänt? Ersätter hemligheterna och hålen i historien själva intrigen, är de ett självändamål? Eller är de ett sätt att dölja att det egentligen inte finns så mycket att berätta?

Den konkreta handlingen är ju egentligen på gränsen till banal. Vänskapen mellan två väldigt olika systrar, den svåra pappan, ett ledset jag som kedjeröker och har odiskade glas med intorkat rödvin i sitt hem.

Men för den som tycker att "formen är innehållet" kan detta vara en underbar bok.

Similar Posts:

• Allra käraste syster
• Att förstå vad det handlar om
• Massor av syskon och massor av svårmod
• Sommaren när livet började
• Om att orka när allting går sönder omkring