Vad gör oss lyckliga? Varför är det så svårt att dela lycka och svårigheter med andra? Hur mycket kan en människa behöva stå ut med för att ha en chans till lycka?

Mårten äger en bilskrot utanför Västerås. Där delar han sin vardag med sína anställda, utan att egentligen dela något med dem. Sina egna bekymmer berättar han inte om, deras lyssnar han inte på och frågar inte efter. Inte av elakhet. Inte av egentligt ointresse. Mårten engagerar sig inte i andra. Inte heller i sig själv. Hans liv lunkar stadigt på, med regelbundna avbrott för flickvännens Lenas sammanbrott.

Vart är Mårtens liv på väg? Själv funderar han inte så mycket. Han lever ett skönt Tipsextra-liv utan att grubbla. Lena har hemligheter och faller ibland ner i avgundsdjup depression. Mårten vill inte lägga sig i, frågar inte, bryr sig men förmår på något sätt inte. Han städar upp efter henne, hämtar henne när hon dragit iväg utan pengar, förödmjukar sig för att skaffa tillbaka hennes jobb när hon (ständigt) får sparken. Varför? Ingen vet. Inte ens Mårten.

En vistelse i Lillens stuga i skogen startar en process. Mårten drar. För att köpa ett perfekt exemplar av en Ford Edsel. För att komma bort. För att det känns som det rätta. Det blir en riktig roadtrip genom Mellansverige. På ett bortglömt järnvägshotell i ett på ytan dött samhälle finner han något annat. Något som kanske kan väcka honom.

Det är en märklig historia Claeson totat ihop. En historia om det bortglömda Sverige, de små orterna där inget händer, där ingen är annorlunda och där livet liksom bara … stannat.

Det finns många sådana ställen. Sällan har jag sett dem så väl skildrade som här. Platserna. människorna, livet. Det är en hyllning som smakar motorolja och mosbricka. Samtidigt en känslig skildring av människor och deras rädslor.

I en avgörande scen framträder en glänsande Thunderbird ur mörkret i ett bortglömt förråd i en nedlagd gruva.

Däri ligger nyckeln.

Man förstår vad det handlar om.