Utgiven | 1997 |
---|---|
ISBN | 9119719523 |
Sidor | 274 |
Att det är tidigt sjuttiotal, att det är april och småtrist vårvinter, att den smala skärgårdsbåten som Sivert reser med är en halvtimme försenad; att systrarna Katarina Sjöström och Magdalena Eskilsson väntar på sin nye inneboende (…);
att Sivert hör musik i innerörat – han hör alltid musik eftersom musiken är tänkt att vara hans liv – och det irriterar honom att han inte kan ta upp papper och notera det han hör eller tycker sig höra, och eftersom det är hans liv just detta att notera musik gör det honom nedstämd, och den allmänna känslan av att så mycket håller på att gå förlorat förstärks nu av att skärgårdsbåten är så irriterande långsam och att det dessutom inte skulle finnas plats att ta upp papper, att breda ut notpappret, notera, han glömmer redan, herregud, han glömmer redan;
och att det är för kallt, det är också en av förutsättningarna
I 70-talsk försommar reser Sivert, 26, från stan till den lilla ön för att vikariera som lärare för en grupp mellanstadieelever. Han blir inneboende hos de på varsitt vis udda systrarna Katarina och Magdalena, båda tärda av livet och utblottade på kärlek. Lägg till detta det lilla samhällets sedan länge i sten ingraverade och outtalade lagar, med stark styrning av kyrkan och den frodande fördomsfullheten. Sivert klampar in i detta utan varken förkunskap eller självinsikt och det är där historien tar sin början.
Stewe Claeson vandrar behändigt mellan den yttre och inre miljön. Kastar lekfullt läsaren mellan karaktärernas våndor, mellan långa repliker och luftigare stycken, mellan närhet och distans. Vi har att göra med en berättarröst som emellanåt är så tydlig att den tar läsaren ur berättelsen. Något som dock inte nödvändigtvis stör, enligt mig. Samtidigt är nämligen replikerna smärtsamt uppriktiga och går att höra genom pappret på ett sätt man inte är van vid.
Vi dör hela tiden, säger hon. Nu. Nu. Detta nu. Redan borta. Det har redan dött. Det jag berättade nyss. Dött. Plopp, borta, ajöss. Finns inte.
Det finns ingenting som är vårt liv. Det är bara dumheter. Herregud, håll om mig, kom och håll om mig, tänk om vi bara lever i det förgångna, då är ju det som händer nu helt och hållet utan betydelse; och lever vi bara i nuet, ja, vad spelar det då för roll vad vi minns.
Sivert finner till sin överraskning att han trivs med läraryrket. Detta att han varit van vid konstnärligt komponerande på egen hand, ställs i omvälvande kontrast med det nya livet, där scheman och andra människor plötsligt råder över hans dagar. Han kommer allt närmare systrarna och det stillsamma livet på ön, och allt längre ifrån stan, Kajsa och det liv han levt där.
Nalkas ljuva sommar är en utmärkt studie i hur en ung man växer upp och lär sig att se sig omkring. Men framför allt är boken en stor läsupplevelse. Stewe Claeson är en direkt författare som emellanåt är löjligt besatt av att skildra alla perspektiv och alla slutsatser, vilket kan ge en något farbroderlig ton. Men kanske att det till och med bidrar till den ovanligt intensiva läsupplevelsen? För mig har detta varit en otroligt inspirerande bok, som på grund av liten upplaga ofta kommer i skymundan bland författarens andra verk.
Publicerad: 2009-08-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 13:05
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).