Under de senaste decennierna har det skrivits mängder av biografiska böcker med tydlig jag-röst där en vuxen son eller dotter går genom förhållandet till sin far. Fadern är ofta död vilket triggar igång intresset att lära känna en bortvänd fader. Fadern kan också leva. Både som levande och död kan en far, en förälder, vara mer eller mindre närvarande. Frånvarande.

Här är det Björn Wiman som försöker få korn på den man som var hans far. Berra. Med finländsk mamma och en supande far som Berra kickar ut så fort han växt upp. Berra träffar Björns mamma och de får barnet som blir Björn. Skilsmässa. 1970-tal. Lite kontakt fram tills Berra kan ta med 7-åringen ”för att åka lagg” i Hammarbybacken. Utförsåkningen blir deras ”umgänge”. Med tiden till skidorter i Sverige och Norge men också långa bussresor till Alperna där de bor i små byar och tar sig upp på glaciärer. ”Det här är kalas, Björne.” Berra är kung i backen.

Berra är en trevlig typ. Omtyckt lärare, kvinnokarl av stora mått, skämtande anekdotmakare, sportig och snygg, gourmetkock i hemmaköket. Även en rätthaverist som säger ifrån. Kan härma nasalt överklassuttal. Pappan representerar 1970-tal. Rekordårens klassresenär med fritid. Framåt. Man ska ha det bra.

Det finns en bitterhet hos författaren över faderns ointresse. Särskilt när författaren får egna barn när han ett hopp om att fadern ska engagera sig. Om föräldern inte förstår eller vill förstå? Inte kan leva sig in i hur det är att vara barn, barnbarn till sig själv? Inte orkar. Som knappt kände sin egen far. Inte ens kallat honom någonsin ”far”. Ett mönster upprepande sig självt.

Författaren å sin sida gör allt för att inte likna, inte reagera, inte leva livet såsom fadern gjort. Vill i varje val leva sitt liv tvärtom. Med livslånga nära relationer och familjeliv. Det blir många gånger dött lopp och utförsbacke i kontakten med fadern.

Tystnaden går neråt. Varför fick författaren inget veta om sin finländska släkt? Farmodern, en för författaren viktig person, som en gång kommit med föräldrar från Finland, arbetat och slitit, varit gift med två alkoholister och fött två söner. Hon hade ryska rötter. Möjligen judiska? De fattigas minne är kort, såsom Albert Camus ungefär en gång sagt. Till och med i arkiven i Finland tar tråden slut.

Halva boken handlar om skidning. Specifikt utförsåkning. Mängder av fakta. De första skidtävlingarna i Tromsø 1843, hela Norges historia som skidnation, utvecklingen av skidturismen globalt och nationellt, Holmenkollenspelen, om utrustning och pjäxor, om glaciärer och klimatförändring. Ett överklassnöje som med tiden blev för alla. På skidor kunde män och kvinnor tidigt mötas relativt jämställt. Om skidorter i Schweitz och Österrike … I Åre och i Sälen, Dalarna. Författaren har gjort ett grundligt forskningsarbete om orternas historia. Läsaren behöver vara påläst själv och ha ett genuint intresse för både skidåkning och historia – annars trillar man lätt av pinn när texten blir föreläsning.

En väckarklocka blir onekligen kalla fakta om att snön kommer i en snar framtid att försvinna på många platser. Den har gjort det redan. Naturligtvis har vi redan i tiotals år hört om åretomgröna skidorter med rostiga liftanordningar men i Wimans bok åskådliggörs den ofrånkomliga utvecklingen. Han har varit där.

Här finns mängder av referenser till författare, forskare, upptäcktsresande, konstnärer, musiker, filosofer … Källförteckningen på bokens sista sidor är utförlig.

Bildspråket i boken är livligt och metaforerna många. Titelmetaforen ”Den lyckligaste leken” är ord av Jean-Paul Sartre om utförsåkningen. Den leken fick Björn Wiman lära av sin far.

Similar Posts:

• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Att välja och skriva sitt liv
• Överlevarnas barn
• Resans sköna konst
• Jamaica Kincaids trädgård

Vi odlar mat och först när det finns ett överskott, vilket producerar välstånd, odlar vi kontemplationens mark, en trädgård med saker som inte är nödvändiga för vår fysiska överlevnad. Den medvetenhet som har sitt ursprung i själva det faktumet är vad som ger trädgården dess särskilda, mäktiga plats i vårt liv och vår fantasi.

Jamaica Kincaids beskrivning av sin expedition till de himalayanska bergsvidderna gavs för första gången ut av National Geographic för snart tjugo år sedan. Nu, utgiven på svenska i fin översättning av Niclas Nilsson och med ett nyskrivet förord av Kincaid själv, får vi återigen träda in i de tre veckor av hänförelse och kontemplation som resan utgör för författaren, men också de frågeställningar om privilegier och kolonialism som ställs på sin spets.

Är det en reseskildring? En memoar? En essä? Bland blommor beskrivs som allt det, och samtidigt tycks texten inte helt vilja passa in i någon av de kategorierna – ingen av dem lyckas helt beskriva vad den här texten vill och lyckas göra. Det började med att Kincaid fick ett förslag från National Geographic att ”åka till en plats och göra något hon tyckte om” för att sedan berätta om det för sina läsare. Det är precis vad hon gjorde. Tillsammans med Dan Hinkley, hortonom, och två vänner till honom, reste Kincaid 2002 till Nepal för att vandra i bergen och samla in fröer att odla i sin trädgård i Vermont.

Boken är en återberättelse av Kincaids upplevelser av den resan, både den yttre med allt vad det innebar: långa vandringar upp och ner i berg som får Kincaid att ifrågasätta sitt tidigare synsätt att världen skulle vara ordnad horisontellt – förhåller sig inte allt i själva verket till en vertikal ordning? – ständiga spår av och direkta möten med maoister som kanske eller kanske inte vill släppa fram dem med liven i behåll, sökandet efter växter som uppfyller drömmen med själva resan: att hitta något på en avlägsen plats och ta med sig det hem till sin trädgård och få det att växa; ett sorts ultimat ägande och erövrande. Men denna reseskildring handlar lika mycket om det inre: Kincaids plats i världen, nu en privilegierad person som för nöjes skull kan resa tvärsöver världen och samla fröer till sin egen trädgård medan någon annan bär hennes och hennes vänners väskor och dukar fram alla måltider de äter, och som ändå är samma person som växte upp på en karibisk ö där man odlade för att äta, inte för att det var vackert.

Med Bland blommor lyckas Kincaid skicka läsaren på en skimrande och magisk resa, som är lika förundransvärd som tankeväckande, som ställer frågor och inte kräver svar, som lyckas hålla flera sanningar parallella med varandra snarare än ställa dem mot varandra. Behållningen är nämligen inte bara att få se Himalayas sluttningar i text, utan att få se dem genom Kincaids ögon. Hela vägen får läsaren följa med som ett sällskap till en guide som inte bara berättar vad hon ser i terrängen, utan dessutom pekar ut tankeväckande själsliga och samhälleliga angelägenheter lika självklart och lätt som om de faktiskt vore en del av landskapet. Upplevelsen är förundransvärd.

Similar Posts:

• Jamaica Kincaids trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Kolonialismens sista dans
• En fotobok utan fotografier
• Kålroten i bouppteckningen

Jag har inte själv någon riktig trädgård just nu, men nog har jag fått mig till livs min beskärda del av trädgårdsböcker genom åren. Ibland har jag bläddrat längtansfullt genom sidor av avundsvärda skönheter, andra gånger har jag ivrigt sökt nödvändig information (med blandat resultat). Men aldrig tidigare har jag stött på en trädgårdsbok som är som Jamaica Kincaids. Inte främst för att den är lika mycket essä och memoar som trädgårdsbok, eller för att den handlar lika mycket om hennes egen trädgård som hur den hänger ihop med andra trädgårdar både i hennes eget och andras liv, och hur alla trädgårdar hänger ihop med resten: naturen, historien, människorna och världen. Nej, det som allra mest skiljer Kincaids trädgårdsbok från alla andra trädgårdsböcker jag har läst tidigare är hennes inställning till trädgårdsodlandet.

Kincaid må vara en av våra allra främsta samtida författare (inte sällan Nobelpristippad) samt professor vid Harvard University, men när det gäller förhållandet till sin trädgård så är det hjärtat och känslorna som är hennes ledstjärna, inte hjärnan och intellektet. (Kanske är det likadant med hennes skrivande och hennes akademiska arbete. Det skulle inte förvåna mig.)

En gång bjöd jag en man på middag, en man som vet mycket om landskap och hur man gör om det på ett fint sätt. Han tyckte inte om hur jag hade anlagt en trädgård och han sa till mig att det jag borde göra är att ta bort träden. Det är ganska sannolikt att jag aldrig kommer att låta honom komma på besök i mitt hus igen, men det har jag inte sagt till honom än. När han hade gått gick jag runt och bad träden om ursäkt. Jag tycker inte att en sådan gest, att be träden om ursäkt, är skrattretande.

När jag säger att det är känslorna och inte intellektet som är ledstjärnan så menar jag inte att tankeverksamhet och kunskaper prioriteras bort, tvärtom. I bokens essäer utvecklar Kincaid hur allt hänger ihop: barndomens eftermiddagar tillsammans med pappan i Antiguas botaniska trädgård har direkta kopplingar till något så (möjligen tillsynes) fjärran som ett överåldrigt europeiskt imperium samt en svensk 1700-talsbotaniker som, likt alla andra imperialister, utgick ifrån att hans eget perspektiv var det enda.

Det bästa med Kincaids trädgårdsbok är hur olika samband görs synliga, tillsammans med hennes vägran att bli en duktig trädgårdsodlare. Hon skriver om att år efter år förköpa sig på frön och plantor ur trädgårdskatalogerna, som hon verkar ha lika starka känslor för som för själva trädgården. Hon skriver om sin oro och sina vedermödor för att få trädgården att arta sig så som hon vill och hoppas. Och om plågan som varje vinter innebär för en person som är uppväxt utan vintrar. Hon skriver om resor, möten och barndomsminnen, men inte någonstans finns tillstymmelsen till trädgårdsskryt eller någon föreställning om att det här med trädgårdsodlande skulle vara något enkelt. Det är både roligt och allvarligt när Kincaid frikostigt delar med sig av sin inre butterhet.

Det här är inte en stringent samling essäer utan det handlar mer om fria reflektioner som rör sig mellan ett antal återkommande teman. Ofta innehåller de långa uppradningar av olika växters namn då det är lätt att tappa fokus. Och de ofta överdrivet både många och långa parenteserna känns mer som en rolig lek för författaren än för läsaren (och allra mest irriterande är såklart att den vanan smittat av sig till min recension, så 1-0 till dig Kincaid!).

Trots dessa aber är (Boken om) Min trädgård: ändå överlag en läsvärd bok. Att den är utsökt utformad i väv (känslan att hålla i den!) av Håkan Liljemärker samt fin illustrerad av Jill Fox är extra plus.

Similar Posts:

• Hänförande resa bland berg
• Sommardrömmar om att odla
• Nu ska jag kultivera min trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Essäer om bergsklättring

Vanessa är tretton år när de träffas första gången, fjorton när de inleder en sexuell relation. Ja, hon skriver så, för det var så hon såg det då när det inträffade. Det var en relation, det var kärlek, det var på riktigt. Tre decennier senare kan hon se det för vad det var och växla mellan perspektiven.

Hon kan också se att hon på vissa sätt var mer medveten redan då, eftersom hon faktiskt ställde frågan vars svar ger en förklaring men aldrig en ursäkt – för jo, även han var en gång ett offer men det har försvunnit långt in och nu är han en förövare men naturligtvis inte en som ser sig som en sådan.

Det känns som en historia fylld av klichéer men den är alltigenom verklig. En brådmogen, kärlekstörstande, litteraturälskande liten flicka som äntligen känner sig sedd – och då av en berömd författare. En berömd författare som är i femtioårsåldern och vars böcker flickan kryptiskt avråds från att läsa av en bokhandlare, för att innehållet är opassande. En passionerad brevväxling, eller kanske snarare en brevmonolog, fylld av artighet, smicker och övertalning som nästan är överflödig

Det man som läsare baxnar över är de andra vuxna i omgivningen. Här är nymfettens mor inte någon som måste undanröjas utan snarare en medhjälpare till brottet, en kvinna som också långt efteråt hävdar att hennes dotter trots sin ringa ålder var så vuxen och mogen att hon kunde ta ansvar för sina handlingar. Eller den uppburne filosofen som tycker att hon ska känna sig utvald och inte ifrågasätta. Eller läkaren som med ett kirurgiskt ingrepp underlättar det sexuella umgänget.

Samtycket som sådant skärskådas, liksom tiden och den sexuella frigörelsen. Med frigörelsen följde den sexuella friheten – och de som offrades på dess altare.

Det finns en saklighet över skildringen. Det är precist och exakt, inga överdrifter, inga större åthävor. Det räcker att beskriva vad som skedde med små kommentarer från det vuxna perspektivet, eftersom det är en del som ter sig närmast otroligt. Det som blir mest känslosamt är inte övergreppen utan hur hon hittar sig själv i hans texter, hur hon där blivit någon annan, en av många.

Jag har inte läst hans böcker, känner inte ens igen hans namn och tycker att det räcker mer än väl med de initialer som används. Först förstår jag det inte riktigt, med tanke på att titlarna på några av hans böcker nämns i texten, vilket gör det oerhört lätt att ta reda på vem han är, men det är ett sätt att reducera honom som han reducerat henne – i romanform är hon ”lilla V”, i dagböckerna är det hela förnamnet och initialen från efternamnet. Det blir ett sätt att flytta fokus från det kända namnet till hans handlingar.

Så nu finns han där, infångad mellan ett par pärmar.

Similar Posts:

• Du har ingenstans att ta vägen, lilla kanin
• Boken om övergreppen har öppnats
• Situationistiskt testamente
• En pappabok om skidning
• Ett självbiografiskt vemod?