Hursomhelst skulle detta trettiotredje album i princip kunna utgöra ett test av teorin att serierna blir roligare när Rocky/Kellerman är pank och olycklig. För den börjar nämligen med att Rocky får veta att han är bankrutt av någon oklar anledning. Men sen rinner det där med pengaproblemen liksom ut i sanden och nämns inte igen, och Rocky köper ändå en industrilokal i Katrineholm på impuls utan att ha någon plan för vad han ska använda den till, och fortsätter i övrigt ha en bekväm tillvaro som domineras av Netflix, vindrickande och mer eller mindre fyndiga inre monologer. Ibland uppstår en kombination av självironi, populärkultur och kanske en aning samhällskritik som blir lysande, som följande dialog, när Rocky rasande står och brottas med en Bag-in-box:

Rocky:

Sluta stångas, ditt as, så att jag kan få in ditt huvud i fållan, tömma och slita ut din blåsa, blåsa upp blåsan för att få ut de sista dropparna och sedan kasta ditt kadaver i elden!

Rockys kompis (som säkert heter något som en mer uppmärksam läsare har lagt på minnet under de föregående 32 albumen):

Obehagligt för en stadsbo att se, men det här är verkligheten bakom den vacuumförpackade [sic!] maten vi köper i butiken.

Jag som själv är något av en prepper och har trettio liter flaskvatten undangömt i ett köksskåp i händelse av katastrof, tycker också att Rockys inställning till skyddsrum är klart underhållande. Han menar att det är bättre att möta svampmolnet med ett leende och en glass som smälter i handen, för annars står man bara där och trängs i en bunker, måste bajsa i en hink, ”och gissa vem som står bredvid dig? Programledarna från vakna med NRJ.”

Likaså älskar jag hans närmast kärleksfulla karikatyr av Stefan Löfven, när han säger att Löfven är en sån som aldrig tar semester, och inte ens skulle leta upp relaxavdelningen på stadshotellet. ”Han sitter kvar i konferensrummet när de låser och larmar för natten, med en loka och en frallhalva. Det är me-time för Stefan”.

Andra gånger blir självironin mer otydlig, och jag börjar undra om Kellerman verkligen ägnar sig åt intelligent satir över sin egen priviligierade situation som välbärgad (förmodligen, trots motstridiga uppgifter) vit man i ett välfärdssamhälle, eller om han bara ofiltrerat skriver ned sina tankar. Som när Rocky ger sig in i en lång monolog om kortväxta. (Apropå en filmatisering av Snövit tror jag, det är inte helt tydligt.)

Snövit och de sju dvärgarna. Och dvärgarna är såklart vita män allihop. Å alla färgade dvärgars vägnar vill jag uttrycka min bestörtning. Nä, skojaba, jag kunde inte bry mig mindre. Det är väl för att jag själv är en vit man av normallängd, så jag ser inte hur fucked up det här är. Men inte ens om jag var en svart dvärgtjej skulle jag bry mig tror jag. Jag betackar mig för att bli inkluderad i er vita skitfilm. Jag gör en egen film istället där ni långa vita inte är inkluderade! Där dvärgen är prinsessan, och hon har sju snövit. Flip that shit! Och i min film är Snövit ännu mindre än en dvärg. Därmed är det bevisat att det inte är någon idé att inkludera andra hudfärger och dvärgar, för de blir bara argare. Bättre att vi normala sköter allt. För om vi tar med en som är annorlunda så vill alla vara med. Så det är rättvisare för alla om ingen får. Det är liksom inarbetat med den vita normen, och om vi bryter den så kommer det bara att leda till att alla bråkar sinsemellan. Bättre då att fortsätta rikta ilskan mot oss som är vana att ignorera den. Better the devil you know, som Kylie Minogue sjöng. Och hon var från Australien och bara 1,52, det kan inte heller vara så jävla lätt.

Jag har svårt att se skämtet i mastodontstycket ovan, som sträcker sig över två helsidesserier. Är det ett sätt att ironisera över vithetsnormen? Är det ett sätt att driva med grupper som kämpar för att få bli representerade i populärkultur? Är det ett försök att säga ”dvärg” så många gånger som möjligt på två sidor, och är han ens medveten om att de flesta kortväxta tar illa vid sig av den benämningen? Missförstå mig inte, det kan vara viktigt och underhållande att provocera och tänja gränser, men jag har svårt att se vart Kellerman vill komma. Och i albumets sämre delar får jag lite den där Filip-och-Fredrik-känslan, ni vet ”vi är två sköna killar, så om vi bara sätter oss och snackar lite framför en mikrofon så kommer det att bli en superbra podd”. Fast det blir det ju inte.

Ganska många av serierna är så där lätt underhållande, men inte så mycket mer än så. Och det är faktiskt en ganska stor andel som bara går bort för mig, för att jag inte förstår den populärkulturella referensen, blir irriterad på bristande fingertoppskänsla, eller helt enkelt inte tycker att Rockys monologer var så himla fyndiga. Men sen kommer en serie här och där som är närmast genial, och jag tänker att jag har dömt Kellerman för hårt. Jag önskar bara att det inte vore så långa transportsträckor mellan dem.

Similar Posts:

• Bitvis briljanta iakttagelser av vår samtid
• Träffsäker relationscirkus
• Sånt är livet
• Ojämn men viktig antologi om näthat
• Myten om resan

Med denna fadäs i minnet hyste jag en viss oro när jag fick reda på att Statens medieråd engagerat några av mina favorittecknare för att göra en antologi om näthat. De bästa intentioner från möss och medieråd kan nämligen resultera i något som faller platt, om de politiska motiven blir viktigare än de konstnärliga.

Men faller platt gör antologin Ordet är fritt faktiskt inte. Och kanske flyger den inte spikrakt mot skyarna heller, men den har absolut sina poänger. Eva Thorslund, direktör för Statens medieråd redogör i första texten för antologins syfte:

Om vi låter bilden /…/ visa på hur vår mellanmänskliga kommunikation faktiskt ser ut. Om vi dessutom låter humorn trycka på ömma punkter för att både inskärpa allvaret och samtidigt avleda en del av smärtan. /…/ Tanken har varit att låta ett antal tecknare /…/ visualisera hur det digitala samtalet och dess tonalitet ser ut. Framför allt när det spårar ur.

De olika tecknade serierna är vilt olika till stil och innehåll, och tyvärr också till kvalitet. Flera av serierna är klart underhållande – som Johan Wanloos gliring till ”alternativmedia” där jorden är platt och allt är invandrarnas fel, eller Martin Kellermans enrutingar där nättrollen med rätta framställs som dumma, inskränkta och barnsliga. Och kanske finns det en poäng att lägga dessa lättsamma, måttligt politiska serier just innan en tung text av Alexandra Pascalidou där hon berättar om hur hon ända sedan barndomen levt med anonyma dödshot som riktats mot henne på grund av hennes hudfärg och hennes politiska engagemang – en viktig text som man kanske annars inte hittat orken till att läsa, men som nu slinker med av bara farten. Med lite socker i botten går medicinen ned, liksom. I Frida Malmgrens serie ”I huvudet på ett nättroll” uppstår en ljuvlig synergi mellan humor och samhällsnytta, när hon förser oss med en humoristisk och lättillgänglig översikt över den viktiga – men förmodat ganska torra – forskning som finns rörande psykologiska mekanismer som ligger bakom näthat. Jag älskar tecknade serier med fotnoter.

En del av texterna, som Ola Larsmos ”Så kan språket bana väg för massmord” är ganska akademiska, med referenser till såväl Wittgenstein som Goebbels. Därför blir jag förvirrad över avsnittet som är tecknat av Stephanie Abdallah, och som verkar rikta sig till barn, med formuleringar som ”får min klasskompis ha ett hakkors som profilbild” eller ”prata med din skola eller dina föräldrar” (om du blir utsatt för näthat). Det frustrerar mig också att Abdallah tipsar flitigt om att anmäla näthat till administratörerna för det sociala mediet, eller till polisen, men varken hon eller någon annan diskuterar vad som händer efter anmälan. Enligt min erfarenhet är det ytterst sällan ett hatiskt eller hotfullt meddelande ens leder till någon åtgärd från administratörerna på t.ex. Facebook eller Twitter, än mindre några lagliga påföljder. Jag saknar i antologin en analys över vad som kan göras på samhällsnivå för att motverka näthat. Är det ändrad lagstiftning som behövs, eller är problemet att den befintliga, med brottsrubriceringar som olaga hot, hets mot folkgrupp eller förtal, inte tillämpas?

Ett par av serierna känner jag igen – bitvis ordagrant – eftersom de är berättelser som har cirkulerat på sociala medier. Som den om hur Linnéa Claesson trollar män som skickar dickpics och sexuella inviter, eller den hätska debatt som väcktes när Elin Lucassi berättade på Facebook om hur hon hamnade i en hotfull situation i samband med ett fotbollsderby. När det gäller de här serierna är jag lite tveksam till vad serieformatet egentligen tillför. Claessons spydiga svar är hemskt roliga, och männens reaktioner är tröttsamt bekanta, men en teckning av en screenshot blir inte roligare än när samma screenshot publicerades på Facebook för ett halvår sedan. Och de många direkta citat från Facebook-trådar som utgör en stor del av Lucassis serie ger förvisso en illustration av hur näthat kan se ut, men upprörda och hatiska Facebook-poster ser jag varje dag på Facebook. Det tillför inte så mycket att se dem i tryckt form.

Ironiskt nog är de delar av antologin som kommer direkt från uppdragsgivaren Medierådet de som är klart sämst. Meningsbyggnaden i Thorslunds texter är besynnerlig (jag har visserligen kapat lite i citatet ovan, men även i fulltext verkar liksom halva meningarna saknas) och den röda tråden tunn och slingrig. Men kanske gör det inte så mycket, för mellan förord och efterord finns en hel del läsvärt ändå, och jag kan med lättnad konstatera att även om inte varje bidrag till Ordet är fritt är en fullträff, så är den milsvitt bättre än ”Fatta förstå”.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Chomsky och vargen
• Lysande svensk musikjournalistik
• Efter kriget
• Mr ABBA

Albumet börjar med att Rocky tillsammans med en vän är på Gotland och det känns som ingenting riktigt händer. Rocky har blivit äldre och det märks, jag tänker för ett ögonblick att Rocky kanske inte är lika relevant som för tio år sedan då jag läste serien mer aktivt. Plötsligt ändras dock seriens riktning och Rocky blir den samtidsanalytiker som jag vill att han ska vara. Rocky pratar om det poänglösa med att ha ett distansförhållande, behovet av att få likes på Instagram och att folk som gör karriär är dumma i huvudet. Rocky berör ofta internetsamhället på ett träffande sätt, exempelvis när han reflekterar över varför hans pappa och den generationen han tillhör inte skriver sms innehållandes smileys:

De tycker att ovärdigt för en vuxen karl att använda en emoji, men den tiden är förbi när vuxna människor skulle ha värdighet.

Rocky curlar sig själv är ett ojämnt seriealbum. När det är bra skrattar jag högt och när det är sämre känns skämten oinspirerade, trots detta är det alltid trevligt att läsa Rocky. Kellerman beskriver som sagt livet och därför är ojämnheten oundviklig, livet är fullt av toppar och dalar och det gestaltar Rocky väl. Jag hoppas Kellerman fortsätter göra Rocky i många år till, det vore roligt att se honom åldras och bli en gammal gubbe, då jag är övertygad om att det skulle fortsätta vara underhållande läsning. Rocky curlar sig själv hör inte till de bättre av Rockys kompendier men innehåller bitvis briljanta iakttagelser av vår samtid.

Similar Posts:

• Sånt är livet
• Träffsäker relationscirkus
• Bitvis lysande, men med långa transportsträckor.
• Myten om resan
• Ojämn men viktig antologi om näthat

Perspektivet i boken skiftar mellan Johan Persson och Martin Schibbyes. Som läsare kan det vara svårt att motstå de actionfyllda dragen och snart känns det som du är på ett äventyr i filmens värld. Jag kämpar emot den bilden, jag vill inte bli underhållen, samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är spännande. Dessutom vet jag ju att de klarar sig, det blir ett ”lyckligt slut”. Ett lyckligt slut för två personer. Men texten är avsevärt viktigare än så.

Resan till Etiopien är helt och hållet en reportageresa. Journalisternas syfte redovisas tydligt i de första kapitlen, då de tagit sig över gränsen och mött upp rebellerna för att bli ledda längre in i landet börjar en vandring i flera dygn genom öknen. Efter ett par dygn blir de dock upptäckta och beskjutna av militären. Båda svenskarna blir träffade av kulorna.

Även efter gripandet vill de båda ”behålla den journalistiska rustningen på”. Men lika lite som att de kan uppleva Etiopien helt och hållet ur en etiopiers ögon kan de helt och hållet representera pressfrihet och demokrati i varje situation. Står du skadskjuten mitt ute i vildmarken framför beväpnade militärer som kanske kommer att avrätta dig är du inte en representant för någonting större, du är en person. Det är ditt eget liv som står på spel. Samtidigt får vi inte glömma att deras öde antagligen skulle ha sett helt annorlunda om de varit etiopiska journalister, inte svenska. Då hade det definitivt inte blivit någon bok.

De tvingas till att göra falska bekännelser på videofilm, får ingen adekvat läkarvård och är redan dömda på förhand. Perioden i häkte är mycket påfrestande med många förhör och stora inskränkningar på rättsäkerhet, brist på läkarvård och en undermålig miljö i cellerna. Efter en tid kommer deras mål upp i domstol och de förflyttas till långtidsfängelset där de flesta politiska fångar hamnar. Rättegångens utförande beskrivs som absurd och kafkaesk då de till slut blir dömda till 11 års fängelse.

Som svensk i ett etiopiskt fängelse räknar du med att få hjälp hemifrån. Du räknar faktiskt med att hela världen ska komma till undsättning. För i vår västerländska värld ska orättvisor belysas och lösas upp, inte efter årtionden och sega stridigheter med ett antal offer, utan för varje person, nu. Var vi än vänder oss i världen bär vi vårt hemlands trygghet med oss, vi vet att våra liv är värda någonting. Det är en positiv sak att ha detta värde, men det är en medfödd rättighet som journalisterna inte delar med de alla i fängelset. Schibbyes och Perssons upplevelser blir till någonting helt annat, det blir deras personliga överlevnadsberättelse. Det är inte för att de är journalister som de kan lämna långa inköpslistor med artiklar de behöver i fängelset. Det är för att de är svenskar. Även tillsammans med de andra fångarna är endast gäster i en verklighet där de inte hör hemma.

Boken är ett viktigt vittnesmål av diktaturens ansikte, av en oberäknelig rättsstat som endast vill visa upp en godtagbar bild omvärlden av något som ser helt annorlunda ut. Boken är dessutom ett vittnesmål om västvärldens direkta delaktighet då det finns ekonomiska intressen inblandade och relationer med landets styrande att vårda och underhålla.

Hur nära vi än kommer dessa svenska journalister så är det inte viktigast hur de behandlades i fängelset eller hur de senare blir benådade. Det viktigaste är fortfarande hur folket i landet behandlas. De som inte är gäster i en främmande miljö, de som inte har ett helt land, en hel EU-union, en hel västvärld bakom sig. För vad sker när vi hämtat hem de våra, vad sker efteråt och vad kan vi använda denna vittnesbild till?

Framför mig ser jag Martin Kellermans ironiska seriestripp med texten: ”Sveriges budskap till den eritreanska regeringen är tydligt: vi kommer att fortsätta räkna dagar ända tills Dawit är fri!”. På teve gör Försvarsmakten.se en liknelse mellan missade tvättider och militärers tjänstgöring i krigshärdar. Efter att ha insett att jag inte klarar av antagningsproven går jag in på länken nedan och gör en insättning. Mitt avlatsbrev tills jag finner en bättre lösning.

Boken är en ärlig, verklighetstrogen bild av två svenska journalisters kamp i ett rättslöst samhälle. Att fascineras av de äventyrliga dragen behöver inte vara en nackdel, det bidrar till att texten kommer att spridas än mer och det är något som är viktigt med vittnesupplevelser: att de sprids öppet och låter fler få inblick i områden som inte annars har någon transparens. Alltså, om du bara läser en enda bok i år: läs ”438 dagar”, läs den för att den är spännande, läs den med eftertanke, läs den hur du vill, bara du läser den.

Similar Posts:

• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Vecka 15: patchad prosa
• Vecka 43 på dagensbok.com
• Maries bokmässa 2013
• Myten om resan

Det är den underliggande frågan i en antologi med titeln Hitler für alle, prydd med Niels Bondes oljemålning inspirerad av just de där Hitler-katterna på nätet. Undertiteln är ”Populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen” och boken samlar en ganska ojämn och spretig men likväl intressant serie uppsatser på temat.

Lättare att besvara än den lätt moraliserande frågan om vad man får göra med nazismen är vad människor faktiskt gör. Hur används Hitler och nazismen som ett ”slagträ i debatten”, som symbol för den ultimata ondskan, som motkultur, som skämt, i skolan, och så vidare?

Det har en rad framför allt humanistiska forskare grubblat på, ofta med en ganska personlig ingång. Ibland är det just den egna motviljan mot ett visst sätt att bruka historien som bildar utgångspunkt, som när Anne Hedén försöker reda ut varför Inglorious Basterds stör henne så mycket, Tanja Schult vänder ut och in på hur man egentligen ska uppfatta Dan Parks provocerande affischer och aktioner, eller Cordelia Heβ och Monika Urban faktiskt är med och initierar den debatt som de sedan analyserar om varför svenska och österrikiska klätterleder fått namn efter nazistreferenser.

Jag gillar när forskare öppet redogör för sina utgångspunkter, men här finns också en glidning som av någon anledning är nästintill oundviklig när det gäller just populärkultur. Det är en glidning över i just det där lite moraliserande, att man gärna vill ta ställning om det man analyserar är etiskt och estetiskt bra eller dåligt. Visst har etik i forskning att göra, men varför smyger det så ofta in värderingar på ett lite lömskt sätt som sällan förekommer när det som analyseras hör till finkultur och kanon?

Vad som egentligen är populärkultur kan förresten också diskuteras. En stor del av undersökningsmaterialet i Hitler für alle utgörs faktiskt av dagstidningar. Bara två artiklar tar upp så kallade vanliga människors historiebruk: texten om klätterlederna, som använder sig av diskussioner på olika klätterforum på nätet, och Ylva Wibeaus text om hur elever reagerar inför undervisning om andra världskriget och Förintelsen.

Inte minst denna text visar hur många olika faktorer som spelar in i hur människor faktiskt uppfattar det förflutna. Från statligt håll får man ofta känslan att det finns någon sorts föreställning om att undervisning om Förintelsen ska vaccinera elever mot främlingsfientlighet, totalitära ideologier och mobbing. Fullt så enkelspårigt fungerar ju inte människors förståelse och bruk av historia.

I stället är det flera av antologitexterna som pekar på en växande vilja att på olika sätt frigöra sig från historien. Att distansera sig, skriva om eller driva med den. Använda den efter eget huvud. Jag vet inte om det är rätt eller fel, men jag tycker att det är intressant och spännande.

Similar Posts:

• Det enkla om det svåra
• Spökhistoria
• Alla är vi lite nazister, du med?
• Förintelsen per definition
• Förintelsens fasor bevittnade

Rocky:
Kroglivet är som livet, det går i cykler! Först börjar man gå på kinakrogar för man kommer inte in på barer, sen går man på barer och kommer inte in på klubbar, sen går man på klubbar men blir direkt för gammal och vill bara gå på barer igen! Sen tröttnar man på att det är så mycket folk och hög musik på barerna, så man går till en pub istället … Men på puben har man Frölunda-Brynäs i ena örat och Pogues med säckpipor i andra, så man går till kinesen på hörnet istället! Full cirkel!

Rockys vän:
Sen tröttnar man på Geisha-bjällret, och går förbi ett ålderdomshem! ”Det här stället ser rätt najs ut!”

Kellerman är fantastisk när det gäller att uttrycka minspel hos sina figurer. Jag kommer på mig själv med att titta länge, länge, länge på Rocky i den andra serierutan på sidan 28 i Rocky #20. Han diskuterar med en kompis huruvida man mår bäst av att nyttja en spikmatta eller en strutslåda fylld med sand i vilken man kan stoppa ner huvudet, och hur mycket man kan tjäna på att sälja en sådan låda till ”alla vrak där ute”. Han lyssnar seriöst koncentrerat och lite storögt på sin kompis utläggningar om prisklasser gällande strutslådans sand. Så tar Rocky för ett ögonblick en liten paus mitt i den mot kompisen riktade fulla uppmärksamheten och vänder sig njutningsfullt och lite nonchalant, men fortfarande lyssnande, mot sitt vinglas, som står inom bekvämt avstånd på bordet intill vilket han sitter. Ansiktet utstrålar en viss skepsis tillsammans med lojhet, men främst en förnöjsamhet inför det fina i att ha möjlighet att bekvämt och avslappnat kunna ta sig en klunk rödvin. Kompisens föreläsning verkar han tycka ha övergått till ett svammel, därav det skeptiska uttrycket. Minen är fångad på kornet, man ser och vet och känner igen hur han känner det. Genialiskt tänkt och tecknat: varje minsta detalj är viktig!

Rocky publiceras dagligen i bland annat Dagens Nyheter. Själv har jag en helgprenumeration på tidningen, och läser alltså serien på fredagar och lördagar. Men jag visste inte att serien censureras av DN. När albumen kommer ut, två gånger om året, är de dock ocensurerade. Därför kan man i Rocky #20 läsa ett par seriestrippar som alltså inte fick vara med i DN, eftersom Rocky där nämner judar, i ett sammanhang som innehåller satir mot antisemiter och nämner romer i ett sammanhang som beskriver en av deras traditioner. Om detta berättar bokförläggaren Rolf Claesson i albumets förord. Han undrar varför det verkar vara särskilt tillåtet att censurera tecknade serier, och varför detta ovan nämnda över huvud taget skulle censureras. Jo, det kan man verkligen undra.

Och så slutligen: Varför passar det så bra att göra en satirisk och humoristisk dagboksserie? Jo, för att tillvaron dagligen, alltför ofta, per automatik ter sig som en skruvad seriestripp. Men inte alla kan som Martin Kellerman föreviga detta på ett både intelligent och humoristiskt sätt. Jag har inget att klaga på (förutom på att serien väl upphör om några år då), så det får bli högsta betyg.

Similar Posts:

• Bitvis briljanta iakttagelser av vår samtid
• Träffsäker relationscirkus
• Bitvis lysande, men med långa transportsträckor.
• Myten om resan
• Årets bästa serier/grafiska romaner

När jag får läsa Rocky i album istället för i korta seriestrippar i DN förändras självklart min läsning. Sammanhangen och handlingen blir tydligare, Rocky som karaktär kommer fram mer och på något sätt tycker jag att det ökar min förståelse för relationscirkusen som ständigt pågår omkring oss.

Jag identifierar mig så väl både med Rocky och med Edith och med den sämsta tajmingen som dom har. Han är 35 plus, redo för ett förhållande, slagen av vardagens litenhet och vill för första gången på riktigt. Hon är 25 minus, har alldeles för många oavslutade förhållanden samtidigt, vet inte vad hon vill bara att hon inte vill ha något förhållande men att hon gärna fortsätter att träffas. Och så blir det.

Nutidsstockholm är skildrad med samma känsla av träffsäkerhet och då är kanske Kellermans främsta styrka förmågan att iaktta sin omgivning. Bara det att mer än halva boken utspelar sig i New York känns oerhört stockholmskt. Rocky är överdrivet svartsjuk på Ediths ex, eller andra kille, eller KK, eller vad han nu är, och överdrivet medveten om det. Så när Edith lämnar ut sina inloggningsuppgifter via telefon till en kollega när de sitter fast i New York pga det isländska askmolnet måste han bara läsa hennes mejl. Så där som alla tänker att man ska göra, men ingen gör, eller.

Det som gör mig mest fundersam är om Rocky verkligen är kär i Edith eller om han är kär i hennes generation. Hennes personlighet representerar på något sätt alla 80-talisters och både hon själv och Rocky använder det som förklaring, eller ursäkt, till att de inte förstår varandra. Ålderskillnaden dem emellan är rätt stor, men det märks inte på något annat sätt än i denna fixering vid tillhörighet och eventuella ickegemensamma uppväxtreferenser. Det är väl det där med att lika barn leka bäst och barn av sin tid och att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Då blir Ediths psykiska besvär, hennes velighet, oförmågan att gå vidare bara ett symptom på tiden hon har vuxit upp i och säger därför ingenting om henne. Jag tror att det är därför som jag gillar det så mycket. Edith blir bara en symbol för människor som vuxit upp i samma tid som mig, därför skulle det lika gärna kunnat vara jag, därför känner jag igen mig i vartenda ord Martin Kellerman skriver och det blir än en gång bevisat att allt som behövs för att skriva en bra bok är att läsaren identifierar sig med den. Och det gör jag. Mitt namn börjar till och med på E.

Similar Posts:

• Bitvis briljanta iakttagelser av vår samtid
• Sånt är livet
• Bitvis lysande, men med långa transportsträckor.
• Myten om resan
• Bästa Stockholmsskildringarna

Allra flest röster fick Beppe Wolgers låttext Sakta vi gå genom stan. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite typiskt att det är en sång som vinner ett berättarpis. Visst, en sång är ju också en typ av berättande, men jag hade så gärna sett en bok som vinnare. För att det känns som att det finns miljoner tillställningar, priser och sätt att uppmärksamma musik, men så få för att uppmärksamma litteratur.

Bästa roman blev självklart Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. Själv läste jag och förtrollades av de böckerna när jag var i fjortonårsåldern och gick på högstadiet på Sofia skola på Södermalm. De säger inte så mycket om mitt Stockholm idag, men om ett Stockholm som var. Vill man läsa om ett mer nutida Stockholm är vinnarna av deckar- och seriekategorierna: Stieg Larssons Milleniumtriologi och Martin Kellermans Rocky, ett bättre val.

Barn och ungdomskategorin vanns av Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Och Nils Ferlin tog hem priset inom kategori dikter för sin Från Klara kyrkogård.

Bland mina egna Stockholmsfavoriter finns Denise Rudbergs chic lits om framgångsrika kvinnor som rör sig i Stockholms nattliv, främst tycker jag om hennes tidigare böcker Vänninan, Storlek 37 och O.s.a. Yesim Bilgic skriver också stilsäkra romaner (Pause/Play och Defekt) om manliga psykopater i nutidsstockholm, de är hemska och totalt utan empati men innhåller samtidigt humor och distans.

Similar Posts:

• Stockholm ska läsa von Born
• Stockholm, singlar, böcker
• Poesi für alle
• Världens längsta bokbord fyller 20
• God träsmak

Så säger åtminstone den mytiska metoden – ett beprövat litterärt grepp att gömma sig bakom, eller i alla fall luta sig mot när man ska skriva en berättelse men inte riktigt har orkat snida ihop en fyndig handling. Mytens storslagenhet möter verklighetens trivialitet och ett delmål i romanen blir att skjuta i sank en av de myter vår västerländska kultur vilar på.

I en tidig passus berättar Jonas Inde, en av bokens två skapare:

Befinner mig i det stora landet USA. Jag och min vän Martin ska bila genom det här stora landet USA. Jag ska skriva. Han ska teckna. Vad kan jag berätta om det här stora landet USA? Jag vet inte. Allt jag kan tänka på är mitt spräckta skallben.

Tecknaren Martin är Martin Kellerman, skapare av serien Rocky. Resultatet av de bådas ansträngningar heter To Fast For Love. Kellermans teckningar berättar om det USA som myten om roadtripen framkallar: solnedgångar med övergivna bensinstationer i förgrunden, vapenälskande husvagnssamhällen och bilder från Grand Canyon som manar oss att ställa de stora frågorna. Jonas Inde, känd från Killinggänget, ser samma bensinstationer och samma vyer över Grand Canyon utan att tillåta sig att bli en del av myten. I en bil framrusande över den amerikanska kontinenten återvänder han till det han försöker fly från i Sverige: flickan som krossade hans hjärta och skamcancern, även kallad Apan, som endast starka antiddepressiver lyckats hindra från herravälde över tankarna.

Flickan gör Apan glad för Apan älskar olösliga problem, Apan vill att jag ska älta Flickan runt runt runt uppe i huvet tills jag får för mig att hon kanske kanske kanske vill ha mig ändå och jag skickar ett sms eller skriver ett långt brev och så tystnad eller en förvirrad käftsmäll tillbaka och så ner ner ner i skamcancer igen.

To Fast For Love handlar om den mytiska roadtripen, ett krossat hjärta, en svårhanterlig depression och om att spela pengar av sin bästa vän på biljard under en semesterresa. Den handlar om att få sitta shotgun och välja favoritlåtar på bilstereon och att våga pröva våra myter om den ultimata resan eller det fulländade förhållandet och följaktligen riskera att förlora dem. De stora frågorna blandas med de ynkligt små på ett sätt jag tror bäst kan beskrivas som allmänmänskligt. Vi människor må inte veta vad hela världsalltet går ut på, men vi vet åtminstone till vilket soundtrack vi vill leva i ovisshet.

Similar Posts:

• Solitary man
• Den äckliga lilla boken
• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• Thelma & Louise med djup
• Träffsäker relationscirkus