Jag tar ett djupt andetag och gör mitt bästa för att glömma det-där-som-hände-i-somras. Om jag inte tänker på det, finns det inte, tänker jag och går in i klassrummet. För en idiotisk sekund lyckas jag nästan lura mig själv att allting är glömt och förlåtet. Något som det såklart inte är.
Så fort de får syn på mig, tystnar det uppsluppna sorlet. Det går som en kall vind genom sal 202. Jag känner blickarna. Svarta knappnålar som liksom genomborrar mig.

Det är första dagen i sjuan och Moa har bävat för den här dagen länge. Vi förstår att det-där-som-hände-i-somras är något skitjobbigt men det dröjer innan vi får veta varför folk på högstadiet tar sig rätten att kalla Moa för vidrigheter och till och med misshandla henne. Det är fruktansvärt att grov mobbing fortfarande kan normaliseras och att lärare och andra vuxna kan välja att titta bort när det sker. Enligt Skollagen ska nämligen alla skolor arbeta förebyggande samt följa upp och utvärdera sin verksamhet samt ha rutiner för akuta situationer.

Att trettonåriga Moa tar på sig en del av skulden och emellanåt känner sig fel och misslyckad är inget ovanligt, men däremot jävligt fel. Här får vi hoppas och tro att #Metoo-rörelsen kommer in och förändrar gemene människors synsätt på övergrepp begångna av snubbar. Moas räddning denna första termin i sjuan förutom Konstiga Marit, som står över grupptryck och är sig själv, är den nya eleven Ana. Till skillnad från alla andra verkar det som om Ana söker Moas sällskap. Kanske kan de rentav bli vänner, tänker Moa. Ana är dock både cool och självständig så Moa får ta sats för att våga sträcka ut handen. Sedan har vi världens vackraste Edward. Han som täcker väggarna i Moas rum. Hennes pappa har till och med skaffat en pappfigur av honom i naturlig storlek åt sin dotter. Och inte nog med det, ganska ofta frigör sig världens vackraste Edward ur pappen och blir en livs levande ung man. Hennes tröst och ljus i tillvaron.

Tankar mellan sött och salt är en bok en bok om att våga. Att ha civilkurage och klara av att stå upp emot övergrepp även om det innebär mobbing och utanförskap. Karaktären Moa är en person som ser omgivningen och människorna genom sina granskande, och bitvis kritiska ögon. Som många tonåringar delar hon in folk i fack och beskriver dem i sylvasst. Det gör ganska ofta ont att läsa om Moas skoldagar. Om ensamheten och hur hon blir behandlad. Men den insprängda humorn plus att den är så välskriven gör att boken blir svår att lägga ifrån sig. Naturligtvis sätter Tankar mellan sött och salt också igång tankar på hur ens egen högstadietid var och vilka personer en ”tvingades” dela den med.

Similar Posts:

• Studier av en försvunnen mor
• ”Om jag hade varit en hund skulle man avliva mig.”
• Lite tillrättalagt
• Kompromisslöst hårt och sårbart om virtuella världar
• Harvey Weinstein och den banala ondskan

Det är också vad som händer de nummerlösa tonåringarna Maya och Benjamin. En dag attackeras de, både på sitt håll, slås ut och vaknar upp i fångenskap. På Athena.

Athena är en hemlig organisation som utbildar agenter. Tillsammans med andra unga tvingas Maya och Benjamin genomgå en utbildning som pressar dem till det yttersta både fysiskt, psykiskt och moraliskt. Bara de bästa tar sig igenom utbildningen. De övriga, tja, lite svinn får man räkna med. Det är ju ändå ingen som saknar de här ungdomarna.

Athena är Marta Söderbergs tredje roman, men den första att utspela sig i en obestämd, dystopisk framtid. Likheterna med succéföregångare som Suzanne Collins Hungerspelen och Veronica Roths Divergent (men också med exempelvis teveserien Alias i sina bättre stunder) är inte svåra att se, och har dragits upp i ganska exakt varenda recension av Athena jag hittat. Liksom dem kommer förstås Söderbergs dystopi att följas upp, och jag tror att det kan bli bra när hennes framtidsvärld får lite mer kött på benen.

Så här långt känns den för all del relevant men också en smula generisk. Söderbergs framtid präglas av ett hierarkiskt, brutalt klassamhälle med kompromiss- men också konturlösa makthavare. Haven och luften är mer eller mindre förstörda och de flesta vilda djur utrotade. Det antyds dock att vi kommer att få veta mer om ursprunget till denna osköna nya värld, och då kan romanserien nog spetsas till på ett riktigt intressant sätt.

Klart är i alla fall att Söderberg är en tillräckligt bra författare för att få inte bara vår egen samtid utan också det kommande att gnistra mörkt.

Similar Posts:

• En bror att använda som vapen
• Vattningsförbud
• Tack till ytligheten
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen

Ramona är sexton år och har åkt in och ut på olika behandlingshem i åratal. Ingenstans har de kunnat få henne att sluta skada sig själv. Nu är hon hemma hos familjen, hos sin pappa, medan hennes socialsekreterare letar efter ett nytt ställe som ska kunna ta emot henne. Hon får en ny psykologkontakt, tvingar sig igenom luncher med kvinnan hon envist kallar för Stella, träffar barndomsbästisen Lovisa och strulige Alex, som hon känner från behandlingshemscirkusen, men kan inte direkt se vare sig framtid eller ett fungerande vardagsliv framför sig.

Jag heter alltså Ramona Rosenberg (SOM DU SÄKERT VET OM DU LÄST MIN JOURNAL) och jag gör absolut ingenting om dagarna (FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA SÄR), ligger faktiskt mest i sängen och glor upp i taket (OCH IBLAND SKÄR JAG MIG I ARMARNA). På kvällarna umgås jag med min pappa som heter Patrik och jobbar på Karlssons byggfirma (OCH HAN VET INTE ETT SKIT OM MIG PRECIS SOM ALLA ANDRA) och på helgerna händer det att vi träffar en kvinna som påstår sig vara min mamma (HON LIKSOM BARA STACK EN DAG) men jag bryr mig verkligen inte (HATAR STELLA FOREVER). Det är tur att jag har världens bästa Lovisa (SOM ÄR SÅ SJUKT DUKTIG ATT JAG MÅR ILLA), hon är liksom med i varenda skolförening och är alltid positiv och tror gott om alla (INTE SOM JAG SOM HATAR ALLA TILLS MOTSATSEN ÄR BEVISAD), dessutom peppar hon alltid och tror på mig (FAST ALLTING KOMMER ÄNDÅ GÅ ÅT HELVETE EFTERSOM JAG ÄR HELT PSYKO). Ja, det är väl lite om mig, nåt annat du vill veta?

Det är med en viss svart humor Marta Söderberg låter sin titelkaraktär föra talan, och samtidigt låter oss veta att Ramonas svar knappast är de slutgiltiga svaren. Som hur gärna hon skyller på den där kvinnan som bara stack, sin mamma, eller hur omöjligt hon har att se de bra saker hon har i sitt liv, bara tänker att de kommer svika, att hon kommer fucka upp igen. Att de skulle ha det bättre utan henne.

Det har varit en hel del debatt de senaste åren om samhällets förmåga att hantera unga människor som på olika sätt mår psykisk dåligt. Om unga tjejer med självskadebeteenden som låses in på slutna psykavdelningar bland våldtäktsmän och mördare. Om vad man egentligen får göra för att få någon att sluta skada sig själv.

Ramona kan på sätt och vis läsas som ett inlägg i den debatten. Mycket av den ”vård” Ramona fått framstår snarare som en del av problemet än som någon egentlig hjälp. Hennes skärande är mer av ett tröttsamt beroende än av blodsmagin hos exempelvis Berny Pålsson. Söderberg får fram den där dubbelheten som ett destruktivt beteende ofta har, hur utmattande men samtidigt på något absurt sätt tryggt det kan vara. Hon lämnar oss ändå inte riktigt där, för kanske, kanske går det att våga tro på en annan typ av trygghet.

Similar Posts:

• En mörk men glittrande punkängel
• Hopplöshet och livskraft
• Lite tillrättalagt
• Brytningstid
• Utsatthet och utanförskap

Jag är bakis och klagar faktiskt inte. Måstena rusar förbi i den takt de kan; allt rättar sig efter magens krumbukter, ryggens svettningar. Varför måste jag tycka så fasligt mycket om rödvin? Varför öppnar sig skyarna än en gång nu, häller blöta småspik över asfalten, trots att det kom så mycket igår? Och sängen står där i hörnet, viskar och drar… Jag läser just nu tre böcker samtidigt, alla lika spännande. Marta Söderbergs oromantiska insyn i självskadebeteende hos ung tjej: Ramona. Ulrica Dahls studier i att vara feminist och samtidigt feminin, att vara femme-flata och dras till butchflator: Skamgrepp – femme-inistiska essäer. Och så kastade jag mig häromdagen in i Stephen Kings tegelsten Pestens tid, stundtals läskigt nära verklighetens ebolaspridning. Och se där! Kom åskan också.

Veckan börjar med Tones recension av en klassiker, Charles Baudelaires De ondas blommor. Tone tycker att det är en levande och fortfarande högst relevant klassiker. Hon ”har en förkärlek för det makabra och bisarra” och ger boken en åtta.

Imorgon skriver Joel om den förtjusande barn/ungdomsboken Mördarens apa av Jakob Wegelius. Han tycker mycket om den, även här blir det en åtta. ”Exotism, händiga gorillor, ångbåtar och dragspelsmusik… allt man kan önska av en bok?”

På onsdag är det Evas tur. Hon skriver om Håkan Möllers Lyx och mode i stormaktstidens Sverige: Jesper Swedberg och kampen mot perukerna. Boken handlar om stormaktstidens syn på lyx, ur ett religiöst och politiskt perspektiv. Men Eva hade hoppats på lite mer konkret historia om peruker och perukers användande i Sverige.

På fredag recenserar Anna Liv Varg Gyllanders Min är hämnden. Det är en deckare som spänner över mycket. En manlig politikers lilla dotter kidnappas på Skansen samtidigt som barnets mamma ska utvisas till Tjetjenien. Detta är den femte avslutande boken i serien och det är ”välskrivet, spännande och med levande dialoger”, tycker Anna Liv.

Veckan avslutas med Daniels recension av Johan Klings Glasmannen. När den olycklige Felix bestämmer sig för att sluta arbeta går hans liv snabbt utför både ekonomiskt och socialt. Ett ämne som i grunden känns viktigt och aktuellt, men Klings val av historia och personporträtt lyckas inte engagera Daniel.

Så sörj inte sommaren; läs!

Similar Posts:

• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• 10-talet: decenniet för arbetarlitteraturens återkomst?
• Vinnaren av Borås tidnings debutantpris
• Vecka 7: Kärlek och död

foto: Carl-Michael Edenborg.

1. Möte med Carl-Michael Edenborg, redaktör för Vertigo. Jag har skrivit en erotisk roman som han har den goda smaken att tycka väldigt mycket om. På ett litet italienskt fik satt vi uppkurade på varsin barstol och pratade porr och redigering och gjorde planer inför framtiden. Så roligt det är att klicka litterärt! Som en liten förälskelse. ”Jag grät av lycka när jag gick därifrån”, sa Edenborg. Resultatet får ni förhoppningsvis se till nästa höst…

2. Dagensbok-kollegorna. På dagarna hängde jag mest med Anna C och Anna Liv. Vi gick sällan på samma seminarier, men åt ofta ihop. Och så bodde jag hos Marie, som bor i världens tjusigaste lägenhet i Kortedala; med trappa, gamla femtiotalsdetaljer och två tjocka keliga katter. När du skriver för ett forum på nätet är det kul att få träffa ansiktena bakom då och då.

foto: Lina Arvidsson.

3. Maten! Har egentligen väldigt lite med mässan som sådan att göra, eftersom den mestadels befinner sig utanför. Minus räkmackan förstås. Och glaset rosé för 117 kr! Annars tapas i Majorna; getost, rödbetor, fantastiska små grillade laxbitar. Friterade bläckfiskringar, vetetortillas och aioli i tre olika former. Dessert på förlagsmiddagen med chokladtryffel som smakade lakrits. Och pasta vid Avenyn; rökt lax och räkor, krämig hummersås och squash. Jag la mer pengar på mat än böcker i år, men det var befriande å andra sidan, att slippa det traditionella blodsockerfallet och illamåendefyllan.

4. Förlagsmiddagen med Gilla böcker. Hamnade mitt emot Jessica Schiefauer, som jag pinsamt nog aldrig känner igen att jag hälsat på tidigare. Vi pratade erotik, skrivande och Mirja Unge. Och så en tjej från vårens utgivning, Marta Söderberg, som verkade ha väldigt spännande projekt på gång. Och så Christin Ljungqvist, som brottas vidare med sin tredje roman. Alltid lika kul att prata med skrivande människor! Och fint att få vara med på middagen, även om jag inte är aktuell med en bok där i år.

foto: Anna Liv Lidström.

5. Louise Halvardsson och Sara Starkström. Det var de vi hängde med på Park, drack vin, snackade skit och spanade kändisar med.

6. Att jag pratade torrschampoo med Patrik Lundberg. Vissa saker är så otippade. En punkt till här, eftersom den var så kort: att det finns en tröja till Jenny Jägerfelds bok Jag är ju så jävla easy going! Hur häftigt får det bli liksom?

foto: Lina Arvidsson.

7. Seminariet ”Måste allt vara sant? Fram med fiktionen”, som jag skrivit mer ingående om här. På pappret såg det ut att vara bokmässans absolut intressantaste. Och det var det! Trots att jag hade huvudvärk och det var alldeles för tidigt på morgonen och sent kvällen innan så att säga, satt jag som ett ljus i bänken och antecknade och sög i mig.

8. Författarintervjuerna. Jag har inte gjort författarintervjuer på mässan tidigare år, och i år gjorde jag två. Annika Persson (som skrivit Lena Nyman-biografin Jag vill ju vara fri) och Viktor Algren (som skrivit varulvsboken Han åt mitt hjärta). Det var nervöst men framför allt roligt. Båda var så trevliga och sa så smarta saker. Det var stressigt att skriva av svaren på datorn, men jag tyckte jag lyckades med det också. Intervjuerna kommer att publiceras här på dagensbok, i denna vecka eller nästa.

foto: Anna Liv Lidström.

9. Murre och Plurre. Anna Liv och Anna C har två små virkade dockor som en viss Anna Nygren gjort. De föreställer Mauro Scocco och Plura. Och de fick vara med i de flesta sammanhang. Testa mat, posera framför ostron och framför Lisebergsutsikten från Anna Livs hotellfönster. Lite tomat på nosen, men en glad kommentar om att de var söta från självaste Lillbabs! De förgyllde definitivt tillvaron.

10. Ester Roxberg. Jag blev hemskt imponerad av henne, både hur väl hon kunde prata om sin bok, Fågelhuset, hur proffsigt det var i seminariet ”Drömmen om det fullkomliga” med Jessica Johansson (Thrillerliv). Och hur bra boken som sådan var, jag läste den på vägen dit och det är alltid lika kul att ha böcker färskt i minnet när man hör folk prata om dem. Det här är en författare som vi kommer att se mycket av framöver tror jag.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

Jag blir lite ambivalent nu: ska jag skriva om vad jag tycker eller om vad jag tror att målgruppen tycker? För nej, jag är inte målgruppen för den här boken. Målgruppen är tjejer (det knallrosa bokomslaget lär inte dra till sig särskilt många killar, nej) i Jackys ålder. Kanske lite läsovana, kanske lite i samma situation som Jacky – men troligtvis bara fascinerade av det struliga med fyllor, ungdomshem, LVU, döda mammor och kanske en liten släng kärlek på det. Där tror jag alldeles säkert att boken fungerar, och bra också. Det är inte alls någon dålig berättelse.

Utifrån min synvinkel är å andra sidan Sista chansen lite väl tillrättalagd. Författaren förklarar lite för mycket som kunde ha gestaltats istället (utan att för den skull bli svårbegripligt). Jag läser vad Jacky känner, men jag känner det inte med henne. Framför allt köper jag inte att Jacky själv är medveten om allt hon känner, isåfall skulle hon inte vara där hon är. Men visst, jag kan köpa att en läsovan tonåring kan behöva skrivas på näsan mer än vad jag behöver.

Jackys dåliga självförtroende är däremot rätt gripande och bra beskrivet, hur hon helt tystnar istället för att förklara varför hon gör som hon gör. Hon är tyst och rymmer, för det är så hon har lärt sig att man hanterar livet.

Jag har lite problem med bokens tilltal, men jag misstänker att det till viss del är förlagets skuld. Boken är lite för tydligt målgruppsinriktad, lite för knallrosa, lite för flirtande med ”en sann historia”-träsket. Men får jag skala av lite har jag kvar en rätt okej historia.

Similar Posts:

• Utsatthet och utanförskap
• ”Om jag hade varit en hund skulle man avliva mig.”
• Lättslukat ungdomsdrama med driv
• Att överleva på andras bekostnad
• Konsten att dö – eller att gå i stå