Jag vet inte vad förklaringen är till mitt begär inför allt detta. All denna vardag. Det känns som om jag har en uppgift. Som jag får något dyrbart när någon berättar hur saker ligger till. När jag blir insläppt, får förtroenden. Jag känner mig accepterad. Och jag känner mig lätt, tyngdlös. Det känns som om jag leker. Jag leker. Jag har tid. Jag är lycklig.

När Maria Zennström skriver om det dyrbara, vikten av att få berätta tänker jag att det är precis så det är att skriva. Att få rå om någonting som är betydelsefullt. Men också känslan av att komma hem, att vara på rätt plats i livet:

Jag känner sympati, välvilja för alltihopa; nyfikenhet, som att det inte riktigt är mitt, men kan bli det, håller på att bli det. Det är som att lösa en rebus, allt människor berättar, att jag har användning för det, att jag plötsligt känner mig på rätt plats i livet. Jag behöver inget annat. Det är något estetiskt.

Maria Zennström lämnade över stafettpinnen till Birgitta Lillpers, som därefter lämnade över till Peter Lukas Erixon:

Det finns en sorts lust i det som ännu bara är idé och oskrivet. Det finns en annan lust, när arbetet kommit en bit på väg, som är pusselläggandets, den konstnärliga matematikens förunderliga och i stunder mystiska, lust.

Eftersom en av de största glädjorna med att skriva är just det föränderliga i arbetet. Och att man som skrivande aldrig riktigt vet vad som kommer att förvänta sig när man sätter sig med texten.

Jag har alltid mycket lång väg till skrivbordet. Allt längre ju mer tiden går. Ungefär som med fotbollsspelare eller maratonlöpare före match eller lopp. Man vet att lusten också är plågsam. Väl igång brukar det gå undan.

Skriver i sin tur Carl Henrik Svenstedt, om när skrivandet blir avlägset och nästan utan räckhåll. Han lämnade över till Mara Lee om vikten av seendet och tidpunkten:

De säger att natten släcker något, att det finns en natt som är kopplad till det poetiska skådandet. Men
jag tror på morgonen,
det är morgonen som blåser ut min hud. Nej, som
väcker den.

Mara Lee. Illustration: Agnes Stenqvist

Läs alla deras kloka ord på Aglaktuqbloggen. Staffeten kommer att pågå i ett år och uppdateras varannan vecka.

Similar Posts:

• Första numret av 10-tal
• Brevlådelitteratur
• Postsemestersyndrom
• Decenniets debutanter
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?

Inte nog med att bokrean drar igång på onsdag så startas det nya förlag. Piratförlaget får en lillasyster i Lilla Piratförlaget som kommer att ge ut förlagets barnboksförfattare och helt nya Nero förlag kommer att ge ut välskriven och underhållande skönlitteratur med svärta och värme, förhoppningsvis något att hålla ögonen på framöver.

Billigaboken.se är en ny nätbokhandel som säljer böcker från förlagens restlager vilket gör att priserna ofta är riktigt bra. Att titlarna är de som förlagen själva inte har lyckats sälja bådar kanske inte så gott, men ett eller annat fynd kan säkert göras.

Tyvärr innebär semestrar också att man missar sådant som man gärna vill vara med på, som release för vårens kanske viktigaste bok Du ser Draken genom fönstret – om att förlora sin mamma och själv bli en av Charlotte Qvandt.

På lördag öppnar Kulturhuset sin våning 2 och biblioteket TioTretton för alla mellan tio och tretton år där det finns mycket mer än bara böcker. På TioTretton kan man laga mat, läsa läxor, göra film eller bara vara. Kanske kan man slinka in trots att tonåren sedan länge är passerade.

Och imorgon är det dags för Copacabanas Litterära Tisdagsklubb (CLT) igen, den här gången gästas CLT av Maria Zennström och Anna Lytsy. ”Om att begära och att bli begärd. Om brist, saknad och utfyllnad. Om att erövra sitt begär och stanna i det. Om att bli till och tillintetgöras i den andres blick. Om att varken ha tillräckligt för att ge eller kunna få nog.” skriver CLT i sin inbjudan. Jag törstar efter litterära evenemang efter dagar på stranden. Hoppas att vi ses där!

Similar Posts:

• Textmässa imorgon!
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?
• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Säsongsstart för CLT
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010

Jag kan tycka att det är ett ämne som diskuterats till leda, men att det fortfarande lockar, sådär förbjudet som det trots allt är. När Maria skriver i sin krönika Ett människovärdig sätt att läsa på att hon inte alls vill veta om något är sant för att hon känner sig dålig när hon gottar sig i andra människors olycka, skulle jag inte kunna bry mig mindre. Ändå går jag till Högkvarteret och lyssnar, för att det är spännande att höra Maja Lundgren och Maria Zennström berätta själva, från sina perspektiv.

Bekännelselitteraturen har ofta låg status och uppfattas många gånger som sämre litteratur, speciellt när kvinnor skriver i dagboksform eller ur ett jag-perspektiv. Maja Lundgren menar att en av anledningarna till det är att kvinnor ofta upplevs oförmögna att analysera och att överhuvudtaget skriva fiktion, därför antas de ofta endast återge det som sker.

Maja Lundgren pratar om att driva med sig själv, att ha distans till det som är det egna och genren, att låta det vara något mellan läsaren och boken. Maria Zennström beskriver de självbiografiska dragen i hennes romaner som ett parasiterande på andras upplevelser och sina egna.

För mig är det samma sak om författaren skriver om något självupplevt eller om något som är fiktion. Det gör ingen skillnad för mig för att jag tror att en författare på något sätt alltid upplever det han eller hon skriver om i och med att det skrivs ner. Däremot kan jag hålla med Maria Zennström när hon säger att formen har stor betydelse för hur privat och självutlämnande en text blir, är formen strikt har den mer dignitet. Men en bekännande text uppfattas alltid som mer spontan hur välarbetad den än är.

Slutsatsen Maria Zennström drar är ändå att man skriver som man kan, och jag tror att det är precis så, oavsett om det är sanning eller fiktion, privat, uthängande, allmängiltigt, självbiografiskt eller något annat så är det texten som väljer. Och då är man precis som Maria Zennström ändå rädd för att lämna ifrån sig den där boken. För att den kanske inte blev en roman utan något annat, en dagbok, en självbiografi, något privat eller platt eller inte alls. För mig spelar det ingen roll, jag tror att en text måste få vara en text och att alla texter sitter inne med samma sanning.

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Fantasifull verklighetsskildring
• Livet iscensatt
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia

Jag känner mig ofta skeptisk emot genren noveller. De är ju perfekt så här, lagom långa och fristående, för som skaparna bakom brevnoveller säger så är det inte alltid som en novell vill stå tillsammans med andra noveller i en novellsamling. Men det är något med genren, med formen och alla regler, med förväntningarna inför dem som gör att jag tvekar.

Först ut är Viktor Johansson med novellen Jag filmar dina fingrar med skeden, som är en lågmäld skildring av ungdomliga drömmar, oövervinnerlighet och kärlek. Duet drömmer om att bli skejtproffs, jaget om att filma skejtproffs. Jagets filmande öga bidrar till den svepande, inzoomade blicken som följer med genom hela novellen.

Känslan som starkast kommer av läsningen av Brevnovellers noveller är igenkänning, jag har lätt att se mig själv i de ouppnåeliga drömmarna, ensamheten, vardagen, men har lika lätt för att avfärda det som ett berättartekniskt knep för just noveller, eftersom det gäller att fånga läsaren snabbt. Elise Karlsson gör, som jag uppfattar det, ett försök att bryta från den klassiska novellformen när hon i sin novell Du kommer att komma tillbaka till mig sätter huvudpersonen Matti i en surrealistisk drömsekvens, men tyvärr bidrar den inte till det triangeldrama som skildras.

Både hos Maria Zennströms Prinsessan av Fredhäll, Magnus Carlbrings Gym och Elise Karlsson är ensamheten och utsattheten central. Hos Maria Zennström är den så brutal att jag blir äcklad av jaget, av hennes bekräftelsebehov och sjukdom. Molly i Gym är så inne i sina rutiner, vanor och vardag att hon knappt hanterar det som är minsta annorlunda, det gör mig mest irriterad. Att människor är så inkapabla till att ta hand om sig själva.

Denna första säsong har Brevnoveller även bjudit på en debutant, Christian Daun och novellen Överlag är det bra. Det är en berättelse om vardag och frustration och att fatta beslut, dessutom har den starka självbiografiska inslag då jaget heter Christian och hankar sig fram som opublicerad författare. Den glimmar till som mest i en scen då jaget deltar i ett samtal om reklamfilm när samtalsledaren plötsligt börjar hosta och är tvungen att lämna rummet. Jaget börjar genast fantisera kring om det istället är ett socialantropologiskt experiment som testar svenskarnas empati. Han funderar på om han ska gå ut till henne men det finns andra människor därute och är det ett experiment så har han i alla fall genomskådat det.

Nästa omgång av Brevnoveller startar nu och först ut är Anneli Jordahl med en nyskriven novell. Det tänker i alla fall jag inte missa.

Similar Posts:

• Om den akuta ensamheten – Baby Rose av Sofia Nordin
• Varför skriva?
• Dialog i svartvitt
• Decenniets debutanter
• Ett språk som står i vägen för ett budskap

Jag fastnade såklart genast i intervjun med Sara Stridsberg, få trollbinder mig som hon gör. Den handlar om texten som sjukdom, om ögat eller spegeln i det egna skrivandet, betydelsen av Birgitta Trotzig och längtan efter främmande platser. Och trots att Sara Stridsberg själv menar att hon lever vilket tråkigt och stillsamt medelklassliv som helst så får hennes blick på världen mig att dra efter andan, stanna lite, undra.

Även Mirja Unge intervjuas om hennes skrivande och 10-talets, om utsattheten hon skriver om och sina närmaste planer.

Jag hann inte mer än börja läsa utdraget ur Johannes Anyurus nya roman Skulle jag dö under andra himlar, som kommer ut i september. Men jag vill återvända, läsa mer.

Den som inte nöjer sig med att läsa 10-tals senaste nummer kan gå på releasefest för det ikväll. Det blir framträdanden, uppläsningar och diskussioner med bla Stig Larsson, Maria Zennström och Pär Hansson. Gästrikegatan 13 kl. 19-00. Det kommer jag att göra!

Similar Posts:

• Bokmässefredagen i bilder
• Augustprisnomineringar 2012
• Den vackraste skildringen av kärlek och död
• Mammors längtan bort
• Sara Stridsberg en av årets sommarpratare!

Det är en fin skara författare som Borås Tidning har vaskat fram genom åren, och jag förstår varför de vill uppmärksamma detta. Av de debuterande pristagarna har det blivit akademiledamöter, programledare och kritiker för våra största tidningar. De har fått priser och nomineringar. De bär namn som Lotta Lotass, Ida Börjel, Jonas Hassen Khemiri och Martina Lowden. Författare som i allra högsta grad är en del av den litteraturvärld som vi har i Sverige idag.

Det är en fin samling texter. Lotta Lotass är mer tillgänglig än jag någonsin läst henne tidigare, det är som att texten vill bli läst. Samma känsla får jag av Martina Lowdens språklekar. Allt tyckte jag var interna fragment som mest blev till storhetsvansinne, men här bjuder texten in sin läsare, vill hitta förklaringar, det som ligger bakom symptomen, diagnoserna och det som kommer sen.

Maria Zennström skriver en rak prosa om fattigdom och rikedom, om ensamhet och skönhet. Tonen är liknande i Sara Mannheimers bidrag, fortsätter i det som var och är, skulle kunna bli. Det finns något obarmhärtigt i det, precis som i Andrzej Tichýs text Styrka och helhet. Men den är rå och brutal, fylld av våld och maktmissbruk, lämnar en med tomhet och oförmögenhet att förstå. Logiken saknas.

I Daniel Sjölins bidrag Osynliga händer skiftar berättarperspektivet, språket, blicken och nuddar vid det som annars inte syns, detaljen, allt som finns emellan. Hur samma verklighet uppfattas av dagisbarnet eller kvartersalkisen eller den unga kvinna som ansvaret vilar på. Jonas Hassen Khemiri bjuder på ett drama mellan tre kvinnor i olika åldrar som blickar tillbaka på sitt gemensamma liv, det är minnen, visioner, frustration, vilja och hopplöshet, om hur livet bara går runt och hur maktlösa vi är inför det. Eller inte.

Gertrude Stein är utgångspunkt i Ida Börjels Namnet, en varm text om namnet som fenomen. Om att säga något och mena dig, om hur det är förankrat i våra identiteter, vår kultur, vårt sätt att se på världen. Det är öppet och rent. Viktor Johansson är den av pristagarna som jag har läst mest, tyckt mest om, släppt in i mitt liv. Vid en första läsning går dikterna mig förbi, men sen känner jag dem, bilderna, känslorna, stormarna.

Intressantast blir ändå Stefan Eklunds förord och presentationerna av författarna. Det är där de ställs emot varandra, blir en del av samma tid, samma samhälle, samma värld. Det är då de förhåller sig, säger något om varandra till mig.

Det jag inte förstår är varför det inte är de vinnande debuterna som vi får utdrag från i den här antologin. Då hade det blivit den tidresa, det litteraturfenomen som jag anar att Stefan Eklund är ute efter. Nu blir det mest ett hopplock, visserligen av fantastiska texter av fantastiska författare, meen som på något sätt ska representera deras författarskap och hela 00-talet och allt som de står för.

Den största invändningen mot den antologin hade troligtvis varit att de texterna redan är publicerade och lästa, att läsaren som är intresserade av den här typen av bok redan är bekant med texterna. Men det är bredvid och i relation till varandra som texterna i en antologi får röst. Därför hade det aldrig blivit samma sak som att läsa författarnas texter första gången.

Självklart är det spännande att få en glimt av vad dessa författare jobbar med just nu, vad vi har att förvänta oss av dem i fortsättningen. Men jag hade hellre väntat på nästa bok av var och en av dessa redan etablerade författare än att läsa dem i begränsat utrymme.

Similar Posts:

• Debutantnomineringar
• Delar av dagensbok.com Augustprisvinnare?
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?