dagensbok.com » Marcus Priftis

Marcus Priftis "Brytningstid"

Klas Rönnbäck — Tue, 22 Dec 2020 23:00:39 +0000

Gruvdrift har länge varit en viktig basnäring, som bidragit till att bygga upp det svenska välståndet. Samtidigt leder gruvdrift ofta till problem. Många sorters gruvbrytning leder exempelvis till omfattande föroreningar. Svensk gruvdrift har därför kommit att bli allt mer ifrågasatt under senare år, kanske framförallt från lokalbefolkning i södra delen av landet som lever nära planerade gruvor. På andra håll, framförallt i vissa delar av Norrland, är dock gruvor efterlängtade, eftersom man hoppas att de kan bidra med eftertraktade – och inte sällan ganska högavlönade – arbetstillfällen på den norrländska glesbygden.

Det är om dessa ödesfrågor som den här boken handlar. Allkonstnären Marcus Priftis, som tidigare skrivit reportageböcker om såväl manlighet som om rasism, ger sig här i kast med den svenska gruvdriftens fram- och baksidor. Och det är sannerligen inga enkla frågor han tar itu med. För samtidigt som konflikterna om svenska gruvor verkar växa, så växer också det globala behovet av metaller av olika slag – inte minst om exempelvis elbilsmarknaden ska kunna växa. Svenska konsumenter deltar i den konsumtionen. Och eftersom svensk miljölagstiftning är starkare än motsvarande lagstiftning i många andra länder så kanske det är vettigare att man tillåter brytning av de metaller som finns här, snarare än att importera samma metaller från områden där gruvbrytning tillåtits förorena än mer?

Författaren lyckas i allmänhet skildra gruvfrågan väl balanserat, där både gruvindustrin och dess förespråkare, och dess kritiker, får komma till tals. I något fall hade jag förvisso önskat att Priftis kanske hade grävt vidare själv än mer, för att verkligen slå fast vilken av parterna i en kontrovers som har mest stöd för sina argument. Många gånger gör dock Priftis just det, vilket då också blir den största behållningen.

Priftis skriver lättläst och med bra flyt, och han tar upp en lång rad av de kritiska aspekterna i frågan: allt från miljöfrågan (och inte minst vem som ska stå för notan när somliga gruvor drivs för kortsiktig vinst i en global spekulationsekonomi), till vilka sysselsättningseffekter som en kortlivad gruva verkligen kan ge för glesbygden. I bokens sista kapitel för han också en diskussion om kretslopp och den omställning som behövs för att vi ska kunna leva mer hållbart, och vad det betyder för gruvindustrin. I sin helhet därför en mycket viktig och välskriven bok som borde få en bred läsarkrets.

Marcus Priftis "Det otäcka könet"

Marie Gröön — Sat, 25 Apr 2015 22:00:45 +0000

Senast för några dagar sedan pratade jag med en manlig vän om hur jobbigt det kan vara att försöka leva jämställt med sin partner, och hur svårt det kan vara att få syn på och förändra könsstereotypa handlingsmönster. Vad är individ och vad är struktur av det vi gör och det vi förväntar oss av den vi lever med? Och när vi väl insett var det skevar – hur jobbigt det är att faktiskt träna in ett nytt beteende eller ett annat sätt att tänka.

Men min vän tyckte att det största problemet var att över huvud taget få syn på snedheterna. Hans utmaning ligger främst i att han ”måste reflektera över saker han aldrig gjort förut”. Och kanske är det så, att den initiala insikten om orättvisorna i relationen mellan män och kvinnor är mycket mer lättvunnen om du är kvinna. Det är helt enkelt lättare att känna en orättvisa drabba dig, som ett slag i magen, än att se när du drar nytta av att den drabbar någon annan. Kanske är det också svårt att känna motivation för ett så energikrävande och bökigt projekt när det främst är du som man som måste lämna ifrån dig dina privilegier.

Marcus Priftis förklarar i Det otäcka könet vad män i själva verket förlorar på att leva under de rådande maskulinitetsidealen, t.ex. hur typiskt manliga män är överrepresenterade så väl på samhällets absoluta botten som i dess styrelserum, eller hur ensamma många äldre män blir efter en skilsmässa då de till skillnad från sin exfru inte har några nära relationer utanför familjen. Det författaren gör är alltså att förklara och visa hur normerna för manlighet påverkar verkliga män.

Det här är en bok om mansidealen, om hur männen lever under dem och vilka konsekvenser det får. Det är en bok om normer, värderingar och motsättningar, om framgång, oberoende och den allt överskuggande rädslan för att uppfattas som bög. En bok om självdisciplin och sviktande stånd, om manliga relationer och relativ manlighet. En bok som drar ner byxorna på klyschor om oföränderlig biologi och hormonstörande feminism – och en bok om hur jakten på att vara man får män att förstöra livet för både sig själva och hela sin omgivning.

Priftis vill ha förändring, han vill uppgradera vårt mansideal. Det här är dock inte en bok som berättar hur detta ska gå till, eller vartåt vi måste gå. Det är en bok som förklarar och synliggör manlighetsnormer i samhället, som slår hål på myter och beskriver forskning. Även om Priftis diskuterar med hjälp av teoretiker som Connell, Faludi, Hirdman och Kimmel så gör han det luftigt och lätt, och lyckas gång på gång förklara grunderna i ett avancerat resonemang liksom bara i förbifarten. Det ska till en särskild formuleringsförmåga för att lyckas med det, och det har Priftis.

Förutom att han förmår ta ett helhetsgrepp på maskuliniteten gör han det lättförståeligt, och dessutom väldigt roligt. Som när han beskriver hur mäns kroppar objektifieras i reklam och media, men hur deras ansiktsuttryck på dessa bilder inte är ett passivt ”Ta mig nu” som då kvinnokroppar objektifieras, utan ett manligt ”Nu måste jag verkligen skita”. Eller hur han i förbifarten beskriver att man kan tycka att ens chef är en ”stjärtmössa”, men ändå göra som vederbörande säger. Jag skrattar till med jämna mellanrum, och däremellan småler jag åt hans roliga och oväntade beskrivningar.

Det är smart, det är välskrivet och det är grundligt gjort. Och eftersom jag tänker att Det otäcka könet kan hjälpa till att få syn på de där sakerna man inte reflekterat över tidigare, så ämnar jag definitivt sätta den i händerna på flertalet män(niskor) i min närhet.

Mats Söderlund "Göra män"

Marie Gröön — Sat, 25 Apr 2015 22:00:07 +0000

2012 kom Mats Söderlunds bok Göra kärlek, om jämställdhet i (främst) heterosexuella parrelationer. I den skriver han på ett personligt och resonerande sätt om sin egen väg fram till att bli en (mer) jämställd partner. Han utgår från sig själv och sina erfarenheter, men redogör också för den litteratur och forskning han läst för att sätta sig in i ämnet. Det är en klok bok, där författaren inte räds att blotta sina egna tillkortakommanden och svårigheter utan istället använder dem för att visa hur djupt alla våra föreställningar om kärlek, relationer och manligt/kvinnligt ligger. Det är en bok som främst vänder sig till andra män, och som ger så väl skäl till, som verktyg för, att rannsaka sig själv och sin relation. Och som uppmanar till att inte fega ur när det visar sig att det som krävs för verklig jämställdhet är en rejäl omställning, eller när det smärtar att konfrontera sina egna, inte alltid sympatiska flykt- eller maktdemonstrationsbeteenden. Väldigt få heterorelationer är jämställda. Mannen är ofta överordnad. Det är smärtsamt att göras medveten om det.

I sin nya bok Göra män skriver han på liknande sätt utifrån personliga erfarenheter av det som han kallar ”kriget mot pojkarna”, dvs hur vi genom uppfostran tvingar in känsliga och intuitiva pojkar i vår idé om den starka och behärskade Mannen. Den rådande idén om vad som är en riktig man kan förstås som att ha kontroll (framförallt över sina känslor), vara självständig, viril och stark, samt att prestera och gärna offra sig för något/någon annan (aldrig träffa familjen för att jobbet tar all tid, men uppleva det som att arbetstimmarna i själva verket är ”för familjens skull”). De här förväntningarna menar Söderlund tar ifrån pojkar och män möjligheten till verkligt nära relationer och känsloupplevelser. Att från barnsben tränas i att inte visa svaghet, osäkerhet eller ledsamhet begränsar människor, och ändå är denna socialisering något som fortgår med allas vårt goda minne – på skolgårdar, i omklädningsrum, i det militära. Och den utförs allt som oftast med hjälp av våld eller annan bestraffning. Söderlund visar med otaliga exempel hur det som många pojkar upplever under uppväxten, och som ofta bemöts med en axelryckning och ett ”Boys will be boys”, i själva verket ofta är direkta övergrepp och kränkningar. Men att detta inte går att förstå så länge det är näst intill omöjligt att förstå en man som ett offer.

Författaren beskriver fostran till maskulinitet som ett slags tvångsrekrytering till en armé av manliga män, vars enda syfte är att säkra att de som vinner mest på den rådande ordningen (silverryggarna som Söderlund kallar dem) kan bibehålla sin makt och sina privilegier.

Att desertera är belagt med dödsstraff. Men vi måste desertera annars dör vi. Inte den fysiska men den sociala och emotionella döden. Vi blir tomma skal vars hela kraft går åt till att inte rämna, spricka i fogarna, krackelera. Vi blir Bill och Coates och Rambo. Vi blir soldater i ett krig mot våra egna söner, mot deras känslighet, intuition och makalösa frimodighet och kreativitet. De är alla offer i det kriget. Vi också.

Liksom i Göra kärlek är en av bokens styrkor att det är en man som skriver om maskulinitet främst för andra män. Genom de snirkliga resonemangen framkommer ambivalensen i att vara en individ och samtidigt del av den överordnade gruppen män. Att känna stolthet och förståelse för den man är och hur man blivit denna person, och samtidigt förhålla sig till maskulinitetens destruktiva och oönskade sidor. Söderlund inleder med att slå fast att det inte är synd om männen, men öppnar upp för en djupare förståelse av vad det innebär att fostras till och leva som man. Och han ser hopp för en mer nyanserad föreställning om vad som är en ”riktig man” i litteratur, forskning och bland manliga vänner. Till och med det så vanliga skriket ”Inte alla män!” som reaktion på feministers försök att peka på mäns våld mot kvinnor tolkar han försiktigt hoppfullt. ”Jag tolkar den ilskan som ”vi vill inte vara de män ni beskriver”, och det finns en kraft i det.”

Göra män är inte lika träffande som sin föregångare (är det för att jag själv, i egenskap av kvinna, inte finns representerad i lika hög grad som jag inte drabbas på samma sätt?). Det som i Göra kärlek var ett böljande, men lättbegripligt, resonemang blir i denna senare bok stundtals snurrigt. Jag får inget vidare grepp om kapitelindelningen och jag flyter inte lika lätt med i de olika associationsbanorna. Jag tycker också att Söderlund ägnar oproportionerligt stor del åt att resonera kring manlig gråt och dess historia (Marcus Priftis snuddar vid samma tema i sin bok om maskulinitetskonstruktion, Det otäcka könet, med orden ”förvisso en kuriös detalj”).

Dessutom förväntar jag mig mer av en författare, då denna skriver en ny bok, än att flertalet passager är direkt kopierade ur den förra. Visst är det oundvikligt att de olika verken kommer att gå in i varandra och behandla samma situationer eller diskutera samma forskningsresultat. Men att inte formulera om sig utan istället klicka copy/paste, det tycker jag bara är lojt.

Lisa Bjurwald "Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet"

Ella Andrén — Tue, 07 May 2013 22:00:39 +0000

”Hat” tycks vara nyckelordet den här säsongen. Från Magnus Lintons De hatade till Maria Svelands Hatet och Johanna Langhorsts Förortshat. Sticker någon boktitel ut verkar det vara med ironisk svärta som hos Henrik Arnstads Älskade fascism eller Marcus Priftis synbart schlagerkäcka Främling, vad döljer du för mig? – båda handlar inte desto mindre om hat.

På omslaget till Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet syns ett säreget svartvitt mönster. Tittar man lite närmare är det uppbyggt av anonyma profilbilder och hatiska kommentarer med antal ”likes” under. Snyggt. Och obehagligt.

Kanske inte minst för att vi på relativt kort tid vant oss vid att det är såhär det ser ut. Rör man sig på nätet stöter man på dem: hoten, fördomarna, de rasistiska myterna. Sexismen. Ord som ”pk-maffian”, ”kulturberikare”, ”islamisering”. Ett tonläge som blivit så uppskruvat att man skulle tappa andan – om det inte vore för att vi gradvis just vant oss.

Bjurwald börjar sin bok på samma sätt som Sveland inleder sin, Hatet, med personliga kommentarer och hot mot dem själva. Bjurwald är, enligt tråden om henne på Flashback, en ”korkad hora” som ska ”straffknullas”, en ”psykotisk rasförrädare” som borde avrättas med nackskott. Jag undrar om hon vant sig? Om det gick lika lätt som för oss som mestadels står passiva vid sidan av? Som kanske blir lite upprörda, när vi orkar, men snart surfar vidare?

Var kommer det ifrån, allt det där hatet? Hur kan vi ha de bästa av förutsättningar – materiellt, ekonomiskt, tekniskt – och ändå vara så arga och rädda hela tiden? Vilka är de, de där människorna som skriver den typen av grejer till en okänd annan människa? Som tycker att det är ett rimligt sätt att kanalisera … vad tusan det nu är de egentligen behöver kanalisera?

”Kontrajihadister” kallar Bjurwald dem oftast. Anders Behring Breiviks väg från något sånär nyanserad kommentator till terrorist och massmördare går som en röd, eller kanske snarare blåbrun, tråd genom skildringen. De första psykologutlåtandena såg hans föreställningar om en internationell gemenskap i heligt krig mot islam och mångkulturalismen som psykotiska vanföreställningar. Så var det inte, menar Bjurwald. Breiviks gemenskap fanns där. På nätet.

”Det sägs ofta urskuldande att internet bara är ett verktyg, men det stämmer inte riktigt längre”, skriver Bjurwald. Genom anonymiteten på nätet, genom samhällets flathet (måste man nog faktiskt kalla det) att upprätthålla lagen också på nätet, och inte minst genom att människor lever i sin egen ”filterbubbla”, där de bara läser det som bekräftar deras egna upplevelser och åsikter, där kan trösklarna höjas. Sätt att uttrycka sig, sätt att tänka normaliseras. Människor radikaliseras – några så till den milda grad att de till slut är beredda att ta till våld. IRL.

Det jag egentligen skulle vilja veta är varför. Vilka? Hur? Och varför? Kanske är det omöjliga frågor att svara på, men jag skulle önska mig en bok som gav de frågorna lite mer tid, försökte borra lite djupare. Skrivbordkrigarna är ingen dum början, men jämfört med Bjurwalds tidigare bok om högerextremism, Europas skam, känns den en smula framhastad. Greppar på bredden där den borde gripit efter djupen, borde grubblat vidare på analys och formuleringar en runda till. Kanske blev det lite bråttom för att hinna med i bokmarknadens tidvattenvåg om hatet?

Det hade nog inte varit nödvändigt, tyvärr. De här frågorna försvinner inte över en natt.

Deras hysteri – vår rättmätiga kränkning?

Ella Andrén — Tue, 25 Sep 2012 22:00:56 +0000

Två svenska journalister slipper äntligen ur fängelse och plötsligt har etiopiskt åsiktsförtryck fått en framträdande plats på svenska mediers agenda. Runt omkring i världen rasar muslimer (”rasar” måste ju för övrigt vara mediasveriges mest karaktäristiska verb) över de senaste Muhammed-bilderna och i veckan släpps Salman Rushdies självbiografi om åren under dödshot sedan hans roman Satansverserna ådragit sig ayatolla Khomeinis vrede.

I det kompakta havet av bilder på muslimer och andra Andra – ständigt dessa våldsamma, arga unga män – är det lätt att missa nyanserna. Som att Satansverserna är en riktigt bra roman, något av en modern klassiker, som utforskar religion och identitet i en global värld. Något konstnärligt värde i den oändliga vågen av rena nidbilder av muslimer är däremot svårt att hitta.

Gång på gång publiceras sådana bilder med argument om att försvara yttrandefriheten. Vårt senaste riksdagspolitiska tillskott har tydligen tagit på sin lott att överallt de kommer åt kräva Vilks-utställningar just därför – lätt ironiskt eftersom man annars vill ha bort allt stöd till kultur som man anser har till syfte att ”chockera, uppröra och provocera”.

Det är för all del inget nytt att konstnärer vill utforska konstens gränser. Det mest klassiska exemplet är kanske den franske konstnären Marcel Duchamp som i början av 1900-talet pallrade upp en pissoar på museum och därmed ställde frågan ”Blev det här konst nu?”

Grejen med en pissoar på ett museum är ju att när frågan väl är ställd blir pissoaren måttligt spännande. Rasistiska stereotyper av muslimer däremot blir tydligen aldrig gammalt.

Men som Marcus Priftis skriver i sin bok Främling, vad döljer du för mig?: rätten att yttra sig innebär faktiskt inte rätten att stå oemotsagd. ”Drar man ett våldtäktsskämt inne på en kvinnojour kommer man att få sina fiskar varma. Inte för att de vill förbjuda yttrandefrihet, utan för att de inte accepterar innehållet i det man säger.”

Självklart är inte våld och hot acceptabla reaktioner ens när västerländsk yttrandefrihet för femtioelfte gången används till plumpa rasistiska påhopp. Men när våldet dominerar löpsedlarna är det lätt att glömma att de allra flesta faktiskt bara helt enkelt är arga, irriterade, lite less eller inte bryr sig alls. Att kanske till och med fler förhåller sig skeptiska till västvärldens långvariga stöd till diktator efter diktator än som faktiskt orkar bry sig om årets eventuellt sämsta YouTube-klipp.

Marcus Priftis "Främling, vad döljer du för mig?"

Ella Andrén — Tue, 04 Sep 2012 22:00:19 +0000

Vad tänker du på när du hör orden ”rasism” och ”rasister”? SS-trupper och koncentrationsläger? Huliganer i kängor och bombarjackor? Lasermannen, Peter Mangs och Anders Behring Breivik? ”Ensamma galningar”? Eller dig själv och dina närmaste?

Det är en av utgångspunkterna i Marcus Priftis nya bok, Främling, vad döljer du för mig? Det kanske låter konstigt, att en bok som vill bekämpa rasismen börjar med att påstå att vi laddat begrepp som rasism och rasister för negativt, men det är faktiskt ungefär det han gör. När det gäller Rasisten, menar Priftis, så har han precis som Våldtäktsmannen blivit ett monster, en tankefigur som vi ofta tar avstånd ifrån så starkt att vi blir oförmögna att se dem som någon mitt ibland oss. Rasister är Breivik, eller Hitler, inte polaren eller den där hygglige grannen. Inte jag.

Om vi ska kunna bekämpa rasismen måste vi kunna börja med oss själva, poängterar Priftis. Då måste vi kunna se våra egna fördomar, vara beredda att tänka till och kanske tänka om. Att vrida och vända på.
Hur kommer det sig till exempel att vi så unisont drog den ”självklara” slutsatsen att det var någon form av muslimer som låg bakom massmorden på Utøya, mejade ner norska ungdomar på ett socialdemokratiskt sommarläger? Att muslimer som terrorister framstår som något närmast naturgivet, medan en ”etniskt norsk” gärningsman kräver individuella förklaringar och diagnoser?

Trots att islamister enligt Europol i själva verket ligger bakom bara 0,34 procent av terrordåden i Europa. ”Självklart”?

Att ta itu med rasismen handlar alltså delvis om självrannsakan, om att våga se att det finns strukturer, det finns föreställningar vi bär med oss fast vi egentligen kanske inte ens vill veta av dem. Den goda nyheten är ju att sådant kan förändras. Då får vi bara inte vara livrädda för att se det som är rasistiskt. Då får vi inte köpa att somliga genast ylar om att bli ”stämplade” eller ”brännmärkta” som rasister. Rasism är rasism, och den som ständigt gör sig skyldig till rasism är nog faktiskt till och med rasist. Men det är inte oföränderligt. Det är ingen brännmärkning.

I Främling, vad döljer du för mig? ger sig Priftis i kast med mängder av myter kring rasism, invandring och ”svartskallar”. Här avlivas välbehövligt en rad myter, bland annat om yttrandefrihet och provokationer, om muslimska värderingar och barnafödande – ofta sådant man knappt ens orkat ta i debatterna, därför att anklagelserna är så absurda och smaklösa, men uppenbarligen behöver det ju bemötas. Där är Priftis mycket bra, slagfärdig och påläst.

Ett exempel som fastnade hos mig handlar just om värderingar. Det är en dansk undersökning som säger att 7 procent av de danska muslimerna tycker att det okej med barnaga, medan 15 procent tycker det är bra med dödsstraff. Det måste jag ju till exempel erkänna gör mig lite illa till mods. Fast jag blir ju knappast mindre illa till mods när det visar sig att bland Dansk Folkepartis väljare – de som jag förmodar ungefär motsvarar svenska grupperingar som plötsligt talar sig varma för kvinnors och homosexuellas rättigheter och vill försvara dem mot otäcka muslimer – ja, där anser hela 25 procent att dödsstraffet borde återinföras, och 42 procent tycker barnaga är okej.

Där blir Priftis ofta som mest intressant, i att han ifrågasätter själva grundantagandena. Bör vi försvara ”svenska (eller danska) värderingar”? Vad är i så fall det? Visst ska vi ”ta debatten”, som det så populärt heter. Så mycket vi bara orkar. Men vi måste också inse att vi inte bara faktiskt gjort det en hel del de senaste åren, utan också tagit över oroväckande mycket av de främlingsfientliga problemformuleringarna. Att integrationspolitik alltid har epitetet misslyckad, till exempel, att invandringen har en kostnad, eller att somliga frågor är invandrar- och integrationsfrågor snarare än helt enkelt sociala frågor.

Det är ett enormt ämne Priftis tagit sig an och här och var breder han ut sig över så överväldigande ytor att det blir en smula tungt. Olika typer av rasism genom historien är ett sådant avsnitt. Det är nog inte heller avsikten att gå till botten med precis allt. Där finns det andra, mer specifika böcker man kan läsa (kanske Andreas Malms Hatet mot muslimer eller Harald Ofstads nyutgivna klassiker Vårt förakt för svaghet.). Främling, vad döljer du för mig? är mer översiktlig, lättläst och konkret resonerande. Som sådan är den minst sagt välbehövlig.

Vecka 36 på dagensbok.com – Pettson, Danmark och Främling

Anna Carlén — Mon, 03 Sep 2012 18:24:37 +0000

Vi svingar oss snabbt in i den andra veckan på vår nordiska månad. Denna gång är det dags för den danska litteraturen att ta plats på scen.

Men först har Emelie läst Sven Nordqvists nya Findus flyttar ut, som är den första bok om gubben Pettson och katten Findus som getts ut på över tio år. ”Språket är sådär lekfullt som vi minns det och fullt av missförstånd precis som det blir när den ena pratar ur perspektiv av människa och den andra av katt.” skriver Emelie.

Ella recenserar Marcus Priftis Främling, vad döljer du för mig? där Priftis ger sig i kast med mängder av myter kring rasism och lägger fram en välbehövlig översikt på temat.

Marie skriver om Chister Ackermans B5 – första delen i vad som ska bli en deckarserie med den ärrade Douglas Porter vid GSS, Gruppen för särskild spaning, i huvudrollen. Det börjar med ett terrordåd mot Stockholm, och därefter avvecklas hela romanen i ett rasande tempo – via internationellt erkända konstnärer, religiösa fundamentalister, storskurkar i Oman och franska främlingslegionen. Onekligen hårdkokt, men också orealistiskt och därför ganska oengagerande, menar Marie.

Och på lördag är det alltså dags för Danmarkspecial, då Lina bland annat bjuder på en text om Kim Leines Tunu, som är små berättelser ur det grönländska landskapet. Det blir även dansk poesi och dansk deckarspänning.

Trevlig vecka!

Marcus Priftis "En käftsmäll är också beröring"

Camilla Hällbom — Fri, 07 Oct 2011 22:00:28 +0000

En käftsmäll är också beröring – Dikter för riktiga män är en ironisk samling dikter om den manligaste mansbilden av dem alla, macho-mannen. Jag kom direkt att tänka på Stephan Mendel-Enks reportagebok Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om manlighet när jag såg titeln på Marcus Prifits diktsamling och när jag sen började läsa den. Jag kommer på mig själv med att skratta igenkännande, inte för att jag känner många macho-män men för att den bilden av mannen är så inrotad i vår kultur att den känns så sann.

I dikten ”Riktiga män” raddar Marcus Priftis upp en rad egenskaper som ”riktiga” män har.

Riktiga män
är plötsligt inte längre
riktiga män

Riktiga män
är en asocial konstruktion

Jag är glad att myten om mannen demoleras här, hälften av jordens befolkning kan omöjligt passa in i samma mall. Den här diktsamlingen recenseras till en manlighetsspecial vi har gjort här på dagensbok.com, där vi undersöker synen på män och manlighet i samtidslitteraturen. En käftsmäll är också beröring är träffande för ämnet.

Marcus Priftis driver med mannen som den starka, säkra, tuffa i dikter som saknar vackra ord och formuleringar men innehåller många smarta dito. En riktigt revolutionerande diktsamling hade kanske lyckats säga något nytt om mannen. Det lyckas inte Marcus Prifits med, men det är gott nog att han klämmer in bilden av den macho-mannen i en diktsamling och krossar bilden av Honom. Det är inte de vackraste dikterna i världen, men det är inte heller syftet med dem. Jag skulle gärna ge den här diktsamlingen i present till alla män i världen.

Jag ser ut som John Travolta
med en touch Paolo Roberto
jag rör mig som Schwarzenegger
klär mig som prins Daniel
och luktar som en miljon dollar

Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial

Anna Liv Lidström — Mon, 03 Oct 2011 08:00:27 +0000

Gott folk. Oktober har anlänt med sina sprakande höstlöv men man kan fortfarande sitta på uteserveringar om kvällarna och prata om livet och såklart litteraturen. Många av oss är i något slags märkligt postsyndrom efter bokmässan. Trösten är alla nya boktravar som kommer att förgylla de allt mörkare kvällarna framöver. På Dagensbok fortsätter vi dessutom att skriva om årets bokmässa. Det finns seminarier vi vill dela med oss av, författarintervjuer vi gjort och andra betraktelser som fastnat. Håll ögonen öppna.

Denna vecka är det min tur att visa mina bågnande Billybokhyllor och böckerna som trängs Â däri. Det händer i dag måndag. Samtidigt recenserar Lina Jonas Indes lilla svarta bok KKM. Â Det visar sig att Inde skrivit den där boken som Lina velat skriva. Ingrid skriver om Eva-Marie Liffners bok Lacrimosa och tycker att den var för svår. På fredag skriver Oscar om Torbjörns Flygts uppföljare till Augustvinnaren Underdog från 2001: Outsider. När vi lämnade huvudpersonen Johan i Underdog var det 1985 och Bruce Springsteen på Ullevi, här fortsätter historien om Johan som nu pluggar i Lund och om Sverige som drabbas av Palmemordet, massarbetslöshet och främlingsfientlighet. Precis som titeln antyder finns även här ett tydligt klassperspektiv när Johan börjar sin klassresa som kommer att leda honom från arbetarhemmet i Malmö till den övre medelklassen i Audigettot på 2000-talet.

På lördag har vi en stor manlighetsspecial. Missa inte det. Då recenserar Anna C Jens Liljestrands Adonis, som tränger sig in bland män i sluten grupp och tittar närmare på det musikaliska kollektivet. Camilla recenserar Dingo Dingo av Martin Svensson, Bob Hansson och Leif Eriksson samt En käftsmäll är också beröring av Marcus Priftis. Ella recenserar bland annat Mats Jonssons nya, Mats kamp, och en nobelpristagare i nyupplaga, Halldór Laxness Fria män. Camilla bjuder också på en krönika om seminariet ”Varför gnäller männen?” som hölls på Bokmässan. Detta och mer därtill i manlighetsspecialen.

Dessutom skriver Camilla om sitt besök på Kulturhusets internationella författarscen när Herta Müller talade där.

Varmt välkomna till en omfångsrik vecka hos oss på Dagensbok önskar redaktionen.

Småpojkar i en machovärld – Intervju med Marcus Priftis

Maria Carlsson — Wed, 22 Sep 2010 22:00:15 +0000

Förra veckan var det författaren Pia Hagmar som fick svara på frågor om bland annat hästar och hästbokgenren. Denna vecka pratar vi med debutanten Marcus Priftis om manlighet, humor och fotbollens baksidor.

Gå på djupet handlar ju en del om manlighet och vad för möjligheter och begränsningar det innebär att vara man. Vill du se din bok som ett inlägg i den debatten?

Ja, absolut! Jag är glad att du ställde frågan, det är många som missar just den aspekten av berättelsen. Proffsfotbollen är en klassisk pojkdröm, dit man kommer när man fortfarande är pojke… Samtidigt som det är en otroligt machomanlig värld, en miljö där alla förväntas vara supermän och seriefigurer. Att beskriva hur en känslig och lite instabil ung man fungerar psykologiskt i den miljön har varit en viktig drivkraft för mig. Och om man kisar riktigt noga, kanske man kan se hur proffsfotbollens manssyn liksom bara är en skrattspegelförstärkning av något som finns även i resten av samhället. I arbetslivets karriäravdelning, till exempel.

När jag läser Gå på djupet ser jag en väldigt tydlig utveckling hos Emil. Var din tanke från början att skriva en slags bildningsroman?

Jag vet inte om jag ens var delaktig i det! Jag tror att själva krocken mellan min huvudpersons naivitet och fotbollsindustrins värderingar födde en utvecklingsroman. Från början var idén till boken bara en insikt: ”Fotbollshjältarna som hela världen hyllar är ju bara barn!” Jag ville beskriva hur dessa barnhjältars liv såg ut när de plötsligt kastades ut i rampljuset… och vad som hände när ljuset slocknade. (I proffsfotbollen är det snabba ryck. Allt kan tas ifrån dig. Snabbt. Och ingen finns där att fånga upp dig.) Placera en känslig, reflekterande pojke i den världen, och han kommer att utvecklas eller gå under. Det gav sig självt.

Det finns relativt få skönlitterära sportböcker i Sverige om man sätter det i relation till hur utbrett sportintresset är. Vad tror du det beror på?

Det finns faktiskt några ungdomsböcker. Däremot saknas det nästan helt ”vanliga” romaner som utspelar sig i idrottsvärlden, och jag kan inte annat än förvånas över det. Hur kan författarna så fullständigt ha missat en värld som erbjuder så mycket spänning, så många fantastiska livsöden och en sådan dramaturgi? Kanske är det för att få författare tar sport på allvar. Eller för att förlagen tror att ”fotbollssupportrar inte kan läsa” och liknande dumheter. Jag vet inte. Men jag hoppas att jag kan ha inspirerat en och annan!

Jag tycker din bok är väldigt humoristisk, samtidigt som den behandlar en slags identitetskris som huvudpersonen upplever. På din hemsida skriver du såhär: ”Marcus Priftis princip för sin spokenword är en kompromisslös blandning av humor och allvar. Ingenting är så allvarligt att det inte kan skrattas åt – tvärtom är humorn ett utmärkt vapen att dunka in allvaret med. Men skrattet måste alltid konkurrera med eftertanke och insikt.” Har detta varit ett koncept även för boken?

Jag har alltid velat skriva boken med en blandning av humor och allvar – och jag är väldigt glad att det har gått fram! Just blandningen av humor och allvar är viktig för mig i allt jag skriver. Jag är oerhört svag för konstnärliga motsättningar. Skratt som fastnar i halsen, glimtar av komik i något sorgligt, sötma och bitterhet i samma mörka chokladbit… Kanske är jag sån från födseln, kanske är det en Hammarbyskada.

När jag läser Gå på djupet tänker jag mycket på vad för typ av bok som du vill att den skall vara, om du ser den som en ungdomsroman eller vuxenroman eller både och? Jag tycker själv att det är begränsande att sätta en etikett, men blir ändå nyfiken.

En lustig anekdot i ämnet genreetiketter är att när jag skickade in manus till Gå på djupet var det ett förlag som helt oförhappandes vidarebefordrade manuset till sin ungdomsredaktion. (”För det är ju fotboll och det är ungdomligt”, eller hur de nu kan ha tänkt.) Ungdomsredaktionen refuserade naturligtvis. ”Ungdomsböcker” ska ju gärna ha något pedagogiskt och fostrande värde. Inte så mycket droger och panikångest och jävla fitta. Men eftersom droger och panikångest och jävla fitta är en större del av ungdomars liv än vad redaktionerna vill läser många ungdomar även så kallade vuxenböcker. (När jag var sådär sjutton år läste jag en hemsk blandning av dussindeckare, Dostojevskij och serietidningar. Jag tror att Gå på djupet kan fogas in i en sån blandning.)
För att göra en lång historia kort, tror jag att många ungdomar såväl som ”vuxna” kan läsa och tycka om Gå på djupet. Jag tror att det är en bok för alla som bryr sig om fotboll, eller om människorna bakom kändisfasaderna. Finns det nån sån etikett?

Du har ju en bakgrund inom spokenword. Var det stor skillnad att skriva för sådant som skulle läsas tyst gentemot att skriva sånt som skall läsas högt och där man kan involvera mer än enbart texten?

Ja, det är en viss skillnad – även om jag i båda fallen framför allt sysslar med att berätta historier. När jag skriver text för scen vill jag att nästan vartenda ord ska betyda nåt särskilt. Och sen förstärker man det ytterligare med röststyrka, tonläge, kroppsspråk och sånt. Mitt romanberättande ligger mycket närmare mitt vanliga talspråk, eller mitt språk när jag skriver vanliga artiklar och blogginlägg och svar på mailintervjuer. Det blir mer svammel, helt enkelt. Och fler sidospår. (Får man ens skriva så? Är det vanvördigt mot romankonsten? Jag vet inte, men det är så jag berättar. Tror jag. Jag analyserar helst inte mina egna verk.)

Marcus Priftis är aktuell med sin debutbok Gå på djupet.

dagensbok.com » Marcus Priftis

Marcus Priftis "Brytningstid"

Similar Posts:

Marcus Priftis "Det otäcka könet"

Similar Posts:

Mats Söderlund "Göra män"

Similar Posts:

Lisa Bjurwald "Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet"

Similar Posts:

Deras hysteri – vår rättmätiga kränkning?

Similar Posts:

Marcus Priftis "Främling, vad döljer du för mig?"

Similar Posts:

Vecka 36 på dagensbok.com – Pettson, Danmark och Främling

Similar Posts:

Marcus Priftis "En käftsmäll är också beröring"

Similar Posts:

Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial

Similar Posts:

Småpojkar i en machovärld – Intervju med Marcus Priftis

Similar Posts: