Vi är många som vuxit upp med hans namn i vår sinnevärld, utan att riktigt veta vem han är. En mystisk man med långt hår och långt skägg, som bor i ett kollektiv ute i skogen. ”Glad pisk!” istället för ”Glad påsk!” Läromästaren för BDSM-människor som gillar att tukta unga kvinnor med ris. En kontroversiell tomte att skratta åt, fascineras av. Inte många har koll på att han suttit i fängelse i flera år, för att han sexuellt förgripit sig på och misshandlat flertalet kvinnor och barn under slutet av åttiotalet.

Media har snarare blåst liv i den saga vi vill läsa. Nämligen den om kollektivet som bryter mot gängse normer, där de bor, numera i en relation bestående av en man och två kvinnor. Då, på åttiotalet, var de till och med fem kvinnor som alla kallade sig ”Hans Scheikes kvinnor”. Genom dagliga pisksessioner med ris bedriver de en egen lära, som går ut på att bara genom att fullständigt brytas ner kan kvinnan nå självständighet och bli stark och fri. Det är polygami, BDSM och troslära i ett! Inte hade media plats för någon allvarlig kriminalhistoria också?

Magnus Utvik blåser liv i den gamla historien genom att intervjua alla berörda. Han börjar hos Scheike och kvinnorna, och fortsätter via offer och medhjälpare, journalister, psykologer och advokater. Det är en grundlig genomgång, och oerhört spännande. Jag sträckläser som när jag först fick Gellert Tamas Lasermannen eller Katarina Wennstams Flickan och skulden i händerna.

”Flickan ville det. Hon var införstådd.”
”Moa kanske gick med på det för att få sin mammas kärlek och värme?”
”Flickan kände ju själv att det blev bra! Hon sa det, visade det. Hon var lycklig, varm, spontan och stark och det är det man blir när man fått smisk”, säger Brita.
För Brita är smisket en kärleksfull och förlösande handling som både den som smiskar och blir smiskad är överens om. Men att personer i kollektivet använt smisk som bestraffning visar ett polisförhör med Moa.

Utvik drar också paralleller med sina egna erfarenheter av att tillhöra en sekt. Han har tidigare skrivit boken Med Stalin som Gud, om sin tid i KPS, Kommunistiska Partiet i Sverige. Ett renlärigt marxist-leninistiskt parti, som upphöjt Stalin till gud och Albanien som sitt himmelrike. Att dras till en sekt eller manipulerande människor med underliga läror, är inte svårt. Tuktad till frihet visar hur kvinnor och ungdomar som hamnat snett eller bara saknar trygg förankring, kan söka sig till en uppfostrande fadersgestalt och en utmanande lära som anses förändra ens liv, göra en hel. I många fall ser vi det vi själva vill se, behöver se.

Som läsare dras jag också in i denna komplexitet. Det finns inget som kan kallas ren och skär ondska. Företeelser blir intressanta först när vi försöker förstå dem. Varför drogs kvinnor så mycket till Hans Scheikes lära, att de i många fall tog med sig sina döttrar och blundade för att även dessa utnyttjades sexuellt under deras tid där? Varför föll så många tyskar för Hitlers judehat på 30-talet? Varför faller så många svenskar för Sverigedemokraternas enkla retorik om invandringens problem idag?

”Scheike har gjort sin sexuella perversion till en del av ideologin”, säger Börje. ”‘Tänk om man kunde få flickorna riktigt tidigt, vilka vackra människor de kunde bli.’ Scheike konstruerar den här överbyggnaden för att göra perversionen meningsfull, och kunna försvara den för sig själv. Det är inte hans fantasier som driver honom utan något större, heligt, nästan gudomligt. (…)”

Vad är sanningen då? Ja, en god väg dit är att se till allas perspektiv och väga dem mot varandra. Och så finns förstås polisförhören. Domen, som gav Scheike och två av hans kvinnor, Brita och Agneta, fängelsestraff. Dömdes de för att de avvek från normen? Eller blev media också manipulerad av Hans Scheike? Tuktad till frihet borde läsas av alla. De som är nyfikna på ett av svensk rättshistorias mest uppseendeväckande fall, så väl som de som ”för skojs skull” gillar Scheike på Facebook.

Similar Posts:

• En fundamentalist blir till: steg för steg
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats
• Radiumhemmet och kärleken
• Brita på männens villkor

Fyrtiofem minuter. Så länge gick jag runt i Hamrelius bokhandel senast jag var där.

Bokhandlar är verkligen platser att fastna på. Sällan finns det något överhängande tvång att köpa något, jag upplever oftast att jag kan ta min tid utan att bli stressad. Till skillnad från de flesta andra butiker. Och till skillnad från när jag surfar in på Adlibris, vet jag sällan vad jag ska ha i bokhandeln. Ibland vill jag kanske främst bli inspirerad. Eller komma hem med något jag inte hade väntat mig, aldrig kommit på själv att jag behövde men förtrollades till på plats. Kanske gick jag dit för en boks skull, men vare sig den fanns där eller inte händer det ofta att jag blir kvar.

Jag läste i senaste numret av Vi läser om bokhandeln Lello i Portugal, ett maffigt konstverk med välvda robusta trappor i nygotisk stil, snarare ett tempel än en handel. En lokal som hyst kända författare som J K Rowling, som lät sig inspireras av miljön till biblioteket på Hogwarts. Personalen där arbetar efter mottot att aldrig säga ”Den har vi inte”. Om de inte har en bok söker de världen över tills de finner den.

Det sägs att bokhandlarna kommer att dö ut. För ett tag sen stängde Akademibokhandeln på gågatan här i stan igen, och även Hamrelius har fått byta lokaler till mer välbesökta köpcentret Triangeln. Numera, om jag ska besöka en bokhandel, måste jag gå till köpcentren. Det känns märkligt att det är så, jag bor mitt i centrala Malmö men jag märker inte av det; köpcentren är de samma som när jag var liten och bodde på landsbygden, långt bort från allt. Arkitekterna har byggt små bubblor med alla affärer samlade, välkända kedjor utan själ, med korridorer som tycks skapade för att jag ska gå vilse.

Vi behöver inte prova en bok innan vi köper den, den kan lika gärna (och bra mycket billigare ofta) klickas hem via nätet. Utan mellanhänder, utan någon människa att prata med. Utan doften av böckerna, de nytryckta orden, utan att jag kan bläddra på måfå i en bok som hade tilltalande framsida. Läsa första meningen och låta den bestämma om jag vill vara spontan eller inte. Jag tror inte att människor vet vad de vill ha. Jag tror på att gå vilse, och då gör jag det hellre i nygotisk stil, med själ. Utan en aning om att det var idag jag skulle spontanköpa Donna Tartts Den hemliga historien och en reseguide till Cypern.

Veckan på dagensbok börjar med Björns recension av Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet av Lasse Berg. Lasse Berg har rest och skrivit reportageböcker sedan 60-talet. I serien Gryning över Kalahari, Skymningssång i Kalahari och Ut ur Kalahari har han följt hela vår utveckling; först de sex miljoner åren som tog oss från djungeln till jordbruket, sedan de tio tusen som tog oss från jordbruk till världskrig, och nu de senaste 50-60 åren, en enda livstid som han menar är den kanske mest revolutionerande tid vår art har sett.

På tisdag skriver Anna Liv om Vänd om och var stilla. Det är andra delen av Johanna Mos deckarserie om kriminalkommissarie Helena Mobacke. Det är en roman om religiös fanatism och utsatthet som utspelar sig under en kall februarivecka i Stockholm. Språkligt är denna bok en fröjd och spänningsmässigt håller den hög klass, tycker Anna Liv. Högt betyg utlovas.

På fredag (långfredagen) skriver Anna C om Anna Vogels roman Blodapelsin som är en pulserande uppväxtskildring om Emma och hennes komplicerade vänskapsrelation med Nina. Boken handlar också mycket om kroppen och beskriver de första sexuella erfarenheterna på ett nyfiket men ändå balanserat sätt. Anna C tycker mycket om Vogels sätt att skriva.

Gästen på lördag heter Louise Halvardsson. Hon skriver om Dagboksanteckningar från ett källarhål av David Wiberg, bild- och scenkonstnären som debuterade 2012 med denna dagboksroman skriven utifrån hans enmansteater med samma namn. I sin enmansteater spelar han en tonårig tjej. Wiberg var tidigare medlem i Varanteatern.

Veckan slutar med min recension av boken Tuktad till frihet: Historien om Hans Scheike och hans kvinnor. ”Glad pisk!” hette det hurtfriskt istället för ”Glad påsk!” från Scheikekollektivet när de var som mest omskrivna på nittiotalet. Spännande med en annorlunda livsstil, tyckte medelsvensson. Men Magnus Utvik har framför allt gått på djupet med de övergrepp och den tortyr som kollektivet utsatte flera kvinnor och flickor för, och som resulterade i fällande domar och fängelsestraff. Boken berättar med ett självklart driv om manipulation och tron på ett bättre liv; två av grundstenarna i alla sekter. Spännande och avskyvärt.

Similar Posts:

• Ge människan i dig en chans
• På upptäcktsfärd mot framtiden
• Slut på ursäkter
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Radiumhemmet och kärleken

Nu vill jag på inga sätt blanda ihop den norske massmördaren och SVT Morgons sympatiske litteraturkritiker Magnus Utvik. Något som inte vore att jämföra äpplen med päron utan snarare som att jämföra äpplen med kokosnötter. Ändå finns det delar i en personlig utvecklingsprocess som förenar dem, en process som leder dem djupare och djupare till en insikt om att de är det fåtal som besitter den enda sanningen. Och att de därmed har rätt att med våld agera i enlighet med den övertygelsen.

Några våldsdåd utfördes aldrig av Utvik, något som inte minst har att göra med den helt obefintliga sannolikheten att hans dåvarande övertygelser skulle bli till politiska realiteter. Övertygelserna om att den svenska arbetarklassen skulle resa och störta det befintliga samhällssystemet och i dess ställe införa ett system kopierat från den stalinistiska diktaturen Albanien delades ju enbart av de knappt hundra medlemmarna i KPS, Kommunistiska partiet i Sverige. Men den intressanta frågeställningen är ändå inte vad han verkligen gjorde, utan snarare vad han då ansåg sig vara beredd att göra.

Men vi tar det från början. Utvik växer upp i ett socialdemokratiskt medelklasshem i Värnamo, engagerar sig politiskt och är som tonåring aktiv medlem i Kommunistisk ungdom (nuvarande Ung Vänster) men hamnar av nyfikenhet i KPS nyöppnade bokhandel. Där kommer han i kontakt med partimedlemmarna som ruskar om hans världsbild genom att påvisa deras form av marxism-leninismen. En ideologi så ren från revisionister och vänsteropportunister att det enda land som accepteras är Enver Hoxhas självisolerade Albanien. Efter att på uppdrag av partiet ha splittrat avdelningen för Kommunistisk ungdom, det som kallas att fraktionera och är en konst väl etablerad inom KPS vilka alltid verkar vara mest arga på andra vänstergrupperingar, bekänner sig han till partiet och ger det tre år av sitt liv. Under dessa år är det partiet som bestämmer var han skall bo, vilka han får umgås med och det är till partiet han viger hela sin tid.

Att partiet är att beskrivas som en sekt gör Utvik redan i undertiteln och vid en första anblick är det väldigt svårt att förstå hur en tonåring kan välja sin tillvaro som medlem i KPS. Det skall även sägas att detta är på åttiotalet, när det romantiska skimret från 1968 sedan länge slocknat, så det är inte något parti som man hamnar som i tidens anda eller som en rolig grej (den handfull före detta medlemmar som låtit sig intervjuas vill alla vara anonyma). Men när man läser hans historia blir den ändå, på något märkligt sätt, begriplig.

För när vi steg för steg får följa hans vandring mot en politik som visserligen är helt verklighetsfrämmande finns det ändå någon slags logik. Det finns nämligen någonting extremt lockande med att vara de som har svaren, att tillhöra den exklusiva skaran som har den korrekta tolkningen när så många andra famlar i mörkret. KPS är ett parti som det är svårt att bli medlem i, men lätt att uteslutas från. Något som inte minst bevisas av att författaren själv faktiskt nekas medlemskap när han till slut ansöker (han anses ha trotskistiska tendenser). Även om deras värld är liten och sluten (eller kanske just därför), finns här en tydlig hierarkisk ordning som naturligtvis blir viktig när den världen blir ens allt.

Utviks uppgörelse med sitt förflutna berättas i en uppriktig och självutlämnande biografi vilken han väntade i tjugofem år på att skriva. Samtidigt är det inte bara en berättelse om en ung, sökande man eller om ett av Sveriges mest extrema politiska partier. För dessa sektmiljöer, oavsett om de är politiska eller religiösa, har nämligen mer som förenar än som skiljer dem åt. Denna dubbelsidighet gör Med Stalin som gud till en ytterst relevant läsning då dess aktualitet är minst lika gällande idag som när själva historien utspelade sig.

Similar Posts:

• När politiken blir religion
• Tron på riset som övervinner allt
• Radiumhemmet och kärleken
• Kontrollstaten går alltid under
• Att tänka utanför det politiskt ”realistiska”

Den här veckan startar vi upp med Mircea Cartarescus Dagböcker från 1994 till 2003, som Bonniers ny ger ut i svensk översättning i sin Panache-serie. Richard skriver:

Mircea Cartarescus dagbok är något speciellt. Stora författares dagböcker har vi ju gott om i den västerländska litteraturen. Men den här är något annat än de stora, eleganta, intellektuella europeiska dagböckerna (…) Den här är kantig, gnällig, tjurig, bråddjup – oupphörligt fascinerande.

Imorgon skriver Björn om Serhij Zjadans Anarchy In The UKR – en uppväxtskildring från ett land som inte finns. Serhij och hans barndomskamrater är här för att Serhij ska skriva en bok. Om vad? Om anarkanismen. Vad nu det är för en ism.

Senare i veckan blir det deckardebut i form av Magnus Montelius Mannen från Albanien tillsammans med Magnus Utviks självbiografi Med Stalin som gud. Båda kretsar kring politiska kopplingar mellan Sverige och Albanien under det kalla kriget.

Jag har rivstartat årets läsning och håller på med inte mindre än tre böcker just nu: Ulrika Kärnborgs Vad är litteratur?, som Kettil skrev om i vår skrivarspecial. Tredje delen i Sofi Fahrmans serie om Elsa; Elsas hemlighet som vår gäst Anna Winberg kommer att recensera här på dagensbok.com senare i januari. Och så Aase Bergs diktsamling Liknöjd fauna.

Vad läser ni just nu?

Similar Posts:

• V. 48 på Dagensbok: Vinnare och topplistor
• Fascinerande dagböcker
• Vecka 21 på dagensbok.com
• Autencitet är bara ett litterärt grepp: Mircea Cărtărescu på Internationell Författarscen
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg

Nej, det här ska faktiskt inte handla om Magnus Utviks nyutkomna självbiografi Med Stalin som Gud (den kommer senare i veckan). Det här handlar istället om en 30 år gammal roman med den något klumpiga titeln Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land. För några år sedan kom den som film med den mer lätthanterliga svenska titeln Gymnasielärarens lilla röda.

Som den titeln avslöjar är det Maos lilla röda, eller över huvud taget Kina, som är måttstock och föredöme för det lilla kommunistiska parti som magister Pedersen kommer att ägna ett decennium av sitt liv åt. Kina är utopin. I Kina har folket tagit makten.

Den stora frågan, som Dag Solstad aldrig besvarar i sin roman, är hur någon kunde uppfatta det så. Hur kunde diktaturer som Kina, som Sovjetunionen eller Kambodja, för välutbildade norrmän – och naturligtvis för många andra – framstå som paradiset på jorden? Ville de bara så förtvivlat gärna se något alternativ till samhället omkring sig?

Nej, Solstad ger kanske inga konkreta svar på den punkten, men han låter ana just denna allt uppslukande längtan. Inte minst magister Pedersen, denne lite torre, oansenlige och ytterst omständige berättare, är ett ovanligt och faktiskt rörande porträtt av denna längtan. Han är långt ifrån någon flummig 68 när han, just detta år, anländer till den norska industristaden Larvik, 28 år gammal, med poplinrocken över armen och med en ”vild längtan” att bli etablerad, socialiserad, skaffa fru, barn, lägenhet och banklån, dricka kaffe i lärarrummet, lukta krita om fingrarna.

Men med dessa för sin tid ganska anspråkslösa ambitioner uppfyllda (ironiskt nog tycks ju en fast anställning för en nutida läsare nästan just så exotisk) finns längtan ändå kvar. Pedersen börjar lyssna till en vältalig elev och hans kamrater i det som ska bli det kommunistiska partiet AKP(m-l) och snart är han indragen i dess mer och mer sektlika verksamhet.

Magister Pedersens redogörelse, en på en gång kompakt och omständlig berättelse som jag somnar både en och två gånger av innan läsningen liksom lossnar för mig, handlar om de tio åren i partiet, men också om kamraterna där, inte minst om den kompromisslösa överklassflickan Nina, som Pedersen ohjälpligt förälskar sig i, trots att hon på ett tidigt stadium avslutar och utlämnar deras förhållande till partiet.

Det finns förstås en torr, komisk aspekt, såväl i den rigorösa ”säkerhetspolitikens” kodnamn och tidskrävande smygande som i coitala ”Kamrat!”-utrop. Mest av allt får man dock ont i magen av människornas oändliga behov både av att kontrollera varandra och att underkasta sig. Här finns ingen insyn, ingen öppenhet mellan medlemmar och partiledning – den är av säkerhetsskäl hemlig – och ändå kräver och tillåter man ”kamraterna” att reservationslöst lägga sig i såväl privatliv som privatekonomi, vem man ligger med, om man har tid att sälja Klassekampen på lördag eller inte, om man får gå ut och ta en öl en fredagskväll eller om de kronorna rimligtvis borde läggas i partikassan istället. Det är en upplösning av ”småborgerliga” gränser, av all integritet, som är skrämmande, men som bevisligen också suger människor till sig.

Precis som den kompromisslösa Nina, en 1970-talets Hedda Gabler, fascinerar alltsammans också mig som läsare. Jag har svårt att peka på var exakt Solstads roman går från enerverande torr och mastig – flera gånger sitter jag och bläddrar otåligt framåt bara för att hitta något sällsynt radbyte åtminstone – till psykologiskt påträngande och fantasieggande, men någonstans händer det. Och jag tror att det har att göra med den där destruktiva, förståeliga, skrämmande, allt uppslukande längtan.

Similar Posts:

• En fundamentalist blir till: steg för steg
• Under romanen där uppe
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Stora Kina genom det lilla perspektivet
• Tron på riset som övervinner allt

Vid Annas sida står sambon Marcus, tillika bokens berättarröst, och detta handlar minst lika mycket om hans reaktioner på katastrofen som Annas. Han försöker spåra sina egna vägar för att hantera situationen så gott han kan, som ett register på överlevnadstrategier vänder han sig inåt, utåt, super sig full, försöker vara det stöd han kan vara och finna sin roll i ett skadeskjutet förhållande.

För det som till en början är en premiss på liv och död, utvecklar sig efter hand till huruvida de ska kunna skaffa barn eller inte. Operationen och en tuff tur strålbehandling ser ut att knäcka cancern och fokus flyttas över till framtiden. Hur ska deras förhållande leva vidare utan barn? Pallar det för saknaden efter något som kanske legat som en outtalad överenskommelse längs medelparets levandsbana: passion, lägenhet, villa, bil och … barn.

Magnus Utvik har i Anna, min älskade till delar skrivit en självbiografisk roman. Det hör inte riktigt till vanligheterna att en som drabbats av cancer (även anhöriga drabbas) väljer den rent fiktionära utvägen; ofta dyker dessa vittnesmål upp som dagböcker eller rent biografiska skildringar. Därför kan det kännas modigt att ge sig på ett så här komplicerat ämne med prosatexten som verktyg. Risken är ju uppenbar – eftersom ämnet just är så fundamentalt livsavgörande, så för den oinvigde så ofattbart, så iskallt skrämmande – att det blir alltför personligt och i slutänden ointressant.

Men Utvik klarar det med sin kunnighet inom skrivaryrket. Visst kan dialogen kännas lite torftig ibland, visst kan jag opponera mig mot deras ovilja att adoptera, visst kunde boken varit aningen längre för att verkligen ta tag i ämnet. Men den ger på sina bästa ställen en klar inblick i alla hårda villkor som livet ställer i vägen för Anna och Marcus.

Similar Posts:

• En fundamentalist blir till: steg för steg
• Det som står skrivet i stjärnorna och resten
• Tron på riset som övervinner allt
• En smärtsam uppgörelse med vår tids folksjukdom
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld