Rush är också märkligt nog Kanadas bäst säljande band och deras största musikexport någonsin. Förmodligen är de världens största undergroundband vilket gör att deras fans är obrottsligt lojala och som så många andra klassiska rockband samlar flera generationer.

Vad har nu detta med Dagens bok att göra? Jo, förutom att Rush är kända för komplexa rytmer, virtuosa instrumentalnummer och lp-sidelånga sviter som 2112 är de ryktbara för Neil Pearts ambitiösa texter. (Något som nu för tiden till och med i vissa fall kan rendera ett nobelpris.) Pretentiösa till och med, säger vissa. ”/…/ and ecletic lyrical motifs drawing heavily on science fiction, fantasy and philosophy”, som det står på Wikipedia och det är en väl så bra beskrivning som någon.

Texterna handlar inte sällan om den ensamma frihetssökande människan som står mot kollektivet, väl uttryckt i bandets logga: en naken man som värjer sig mot en röd stjärna. De beskylls därför gärna av skeptiker för att vara utopiska libertarianister eller okritiska Ayn Rand-flörtare. Detta motsägs av att många texter onekligen tar upp jämställdhet och fördomsfrihet som ideal.

Peart har i sina texter alltid haft en litterär touch vilket tvingat den stackars sångaren Lee att sjunga rader som: ”Tides respond to lunar gravitation, Everything turns in synchronous relation”. Där finns ofta också en berättande kvalitet, en narrativ som lätt framkallar bilder av en berättelse eller en egen värld i lyssnarens huvud.

Rushs låttexter är med andra ord som gjorda för att låta ett drygt dussin författare skriva noveller baserade på dem. Det tyckte i alla fall det pigga kanadensiska förlaget ECW som nyligen gett ut: 2113: Stories inspired by the music of Rush.

Så hur har då resultatet blivit? Lite ojämnt måste jag säga. Först och främst kan man konstatera att författarna har haft lite olika approach för uppdraget. Vissa noveller, som Greg van Eekhouts On the Fringes of the Fractal (baserad på låten Subdivisions) utvecklar ganska texttroget den värld och den historia som antyds i låttexten.

I andra fall är kopplingen mer avlägsen och författaren nöjer sig mer med att inspireras av själva titeln (I´m going bald) och citerar olika textrader här och där.

En tredje möjlighet är att utveckla själva temat. Så har t ex sångtexten i låten The Trees som handlar om jämlikhet och förtryck (humoristiskt uttryck i sångtextens historia om lönnarnas uppror mot ekarna), av David Niall Wilson i sin novell A Prayer for ”0443″ förvandlats till en mer konventionell dystopi. Kevin J. Andersons 2113 är originellt nog en fortsättning på Rushs sångsvit 2112 vars upplägg den är trogen mot. Tyvärr är den inte särskilt bra men jag är lite osäker på om det möjligen är tänkt som en ironisk blinkning till science fantasy från den så kallade guldåldern, 40- och 50-talet.

Något som jag finner störande i några av novellerna är ett flitigt info-dumpande. Det är när författaren mer eller mindre smidigt vänder sig till läsaren för att förklara hur samhället i texten fungerar. En skicklig författare hittar de rätta detaljerna och scenerna som förklarar det utan att skriva läsaren på näsan. Det är kanske tjatigt att dra upp gamle William Gibson i det här sammanhanget men han var och är faktiskt en mästare på att undvika info-dumpen.

En novell som inte lider av detta och som faktiskt berörde mig djupt är den Bradbury-influerade The Burning Times v2.0 av Brian Hodge (baserad på Witch Hunt från Moving Pictures). Här bränns det böcker av upphetsade pöblar men det är tydligt att bokbrännarna inte är onda i sig. De har snarare dragits med i något de inte riktigt förstår eller har kontroll över.

How did things like this even get started? Or rekindled some preferred to say. It wasn´t even legal, the burnings and the roustings, the break-ins and confiscations, but laws that weren´t enforced might as well not have been laws at all. He´d never heard of a single arrest for it, let alone a prosecution.

Novellen visar upp ett samhälle där barbariet fått fritt spelrum och som osökt får en att tänka på ett land där skolor regelbundet sätts i brand och utryckningsfordon utsätts för stenkastning och till och med granatattacker. Att dra ut sociala eller tekniska trender och visa dess logiska konsekvenser är ju i grund och botten vad science fiction handlar om.

2113 är en intressant antologi men resultatet är som sagt var ganska ojämnt. Det finns fler alldeles utmärkta bidrag som t ex David Macks Our possible pasts som tar upp viktiga frågor om det förflutnas och tidens roll för dödssjuka människor eller David Farlands novell Players om en judisk filmproducent som blir utsatt för arabisk rasism i mellanöstern. Antolgiidén i sig är inte alls dum och Rushs texter lämpar sig ovanligt väl för ändamålet. Och visst skulle man kunna tänka sig liknande försök med andra sångtextförfattare i helt andra genrer med intressanta resultat. Jag kommer i det sammanhanget att tänka på Steve Earle som har skrivit en novell av sin egen låt Taneytown (i novellsamlingen Doghouse Roses).

Jag vill också passa på att ge en eloge till förlaget ECW som tillhandahåller en e-boksversion på köpet. Perfekt för att kunna växla mellan smidig läsning i kollektivtrafiken och mysig pappersboksläsning i hemmet!

Similar Posts:

• Fast i ekokammaren
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Nå, det var en parantes.
• Bevingad vinnare
• Framtidskänslor

Davis senaste bok är en förträffligt trevlig redogörelse över Led Zeppelins USA-turné 1975, en turné som författaren hängde med på under större delen av tiden, vilket gör att det mesta känns ganska trovärdigt.

Han fick flyga med legendariska Starship, göra intervjuer med medlemmarna och se mängder med konserter under månaderna januari till mars 1975 och mycket av detta skrev han ned i tre stora journalböcker som han sedan tappade bort efter att ha skrivit den artikel han var utsänd för att skriva.

2005 hittade han så dessa journaler igen och nu finns de ihopsatta till en mycket, mycket läsvärd bok om Led Zeppelin när de var på topp. Enligt författaren skulle de aldrig komma att vara så bra som de var detta år.

I boken bjuds det på mycket av spelet bakom bandet och konserterna. Exempelvis var det lite av en återkommande ceremoni att bandet försvann in i ett rum strax innan konserten och snortade lite kokain.

Bilden som målas upp av medlemmarna är också intressant. Page var ganska hårt tagen av sitt missbruk, medan Plant är den som framställs i mest positiv dager. Bonham var en underlig kille som blev komplett galen på fyllan och betedde sig som ett stort svin, medan Jones alltid var i skymundan och beskrivs som fruktansvärt tråkig.

Till alla historier finns det också mängder med fantastiska bilder. Bland annat bjuds det på en bild av Plant stående på en balkong på beryktade Riot House med en gigantisk billboard för Physical Graffiti i bakgrunden. Det var just i den stunden som han yttrade de numera legendariska orden ”I’m a golden god!”, ord som långt, långt senare användes av sångaren i fiktiva Stillwater i Cameron Crowes mästerliga Almost famous. För övrigt är Crowe omnämnd vid några tillfällen i boken då han också följde turnén för tidningen Rolling Stone. Dessutom menar Davis att ynglingen Crowe alltid lyckades få fantatsiska oneliners ur rockstjärnorna.

LZ-75 är en formidabel bok som gör att man vill lyssna på Led Zeppelin 24/7, vilket också innebär att man återigen inser vilket makalöst band det var.

Similar Posts:

• Mer än bara en trappa till himlen
• Pistoler och rosor
• Ännu en rockare om sitt liv på dekis
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Backstagesnusk

Enter night är i upplägget väldigt lik boken om Led Zeppelin. Varje kapitel inleds med fragment av ett gammalt samtal med en bandmedlem eller ett möte och därefter tar historien vid.

Mick Wall har jobbat som musikjournalist i 30 år och har följt bandet sedan början och intervjuat, krökat, snortat, ätit och allmänt levt rövare med medlemmarna i allehanda sammanhang. Med andra ord sitter han inne med en hel del info, vilket också ger boken en validitet som kanske saknas i liknande biografier.

Boken tar upp allt man kan önska sig om bandet, från Dave Mustaines sparkning och Lars Ulrichs ofta hårt kritiserade trummande till Cliff Burtons tragiska död utanför Ljungby och hur Ulrich och Kirk Hammet var drivande bakom de sågade albumen Load och Reload. Ingenting lämnas orört och allt får komma upp till ytan.

Wall skriver alltid väldigt bra och framförallt lyckas han trollbinda läsaren genom hela boken, vilket han även gör i detta fall. Själv har jag lyssnat igenom i stort setta hela bandets skivkatalog samt plöjt igenom filmen Some kind of monster för femtioelfte gången. Ett betyg så gott som något.

Enter night är ett självskrivet köp för varje fan av Metallica, men även för andra inte fullt lika troende lyssnare. Boken ger en väldigt bra bild om hur ett band växer från att spela i ett garage till att sälja ut de absolut största arenorna världen över och hur mycket arbete som lagts ner bakom kulisserna för att ta sig till nästa nivå, även om det ibland har inneburit att lägga sina gamla ideal och principer åt sidan, som exempelvis Ulrichs hårt kritiserade korståg mot Napster. Dock skulle de sedan själva utnyttja internets olika kanaler i samband med lanserandet av senaste albumet Death magnetic.

Läs och njut av en mycket givande och innehållsrik biografi, som åter visar att Mick Wall är en av de främsta musikjournalisterna jorden fått tillgå.

Similar Posts:

• Mer än bara en trappa till himlen
• And the music was good, and the music was loud
• Zeppelin på topp
• Pistoler och rosor
• 70-talets största sötsak

Hans senaste skapelse är en biografi om ett av de största och mest mytomspunna band som spelat på denna jord, Led Zeppelin. Om detta brittiska band finns det otaliga böcker skrivna. Vissa bra, andra mindre bra. Mest hyllad, men samtidigt också väldigt kritiserad, är nog Stephen Davis Hammer of the gods, en bok som siktar in sig på en hel del av de mest galna historierna om bandet.

Walls bok är baserad på många av hans egna intervjuer med samtliga medlemmar i bandet samt stenhårde managern Peter Grant och bjuder på en mycket intressant och läsvärd historia. Han tar allt från början och lotsar läsaren genom Led Zeppelins uppgång och fall. Han fokuserar inte på de smaskiga och numera sönderanalyserade historierna, även om dessa givetvis nämns, utan ger kanske en mer ärlig och mänsklig bild av dessa giganter. Han försöker komma närmare de "vanliga" människorna bakom Plant, Bonham, Page och Jones. Detta bland annat genom kortare passager genom hela boken där Wall pratar om respektive medlem i andra person. Ett intressant berättelseformat, men ibland tar det lite tid innan man förstår vem av medlemmarna som han avser och är inte alla gånger helt lyckat för flytet i historien.

Kanske framkommer det inte allt för mycket nytt i boken, men just själva sättet som historien förtäljs på, gjorde att det på något vis blev en oerhört spännande läsning. Jag hade ytterst svårt att lägga ner boken på kvällarna och längtade oavbrutet till nästa lästillfälle. Ett betyg så gott som något.

En hel del text ägnas åt de ockulta inslagen som Jimmy Page stod för. Mycket intressant och ska man tro på allt så har herr Page en stor del mörker och mystik inom sig. Betydligt mer än vad jag tidigare trott.

When giants walked the earth täcker det mesta och sträcker sig från de allra första ackorden fram till den hyllade återföreningen i London 2007. En återförening som nu visat sig bli den sista då Plant sagt nej till en fullskalig turné. Mycket säkert på grund av hans enorma succésamarbete med sångerskan Alison Krauss, som nyligen gav dem fem Grammys i USA. Dessutom ger Wall en ganska nykter och ärlig recension av den extremt hypade återföreningskonserten i London. Det var kul och delvis spännande, men samtidigt inte som förr och det fanns tillfällen då han tittade på klockan och även gäspade. Detta stämmer nog bättre med verkligheten än de många andra i mångt och mycket överdrivna hyllningarna. Hur gärna man än vill, så kan det nog aldrig riktigt bli som förr.

When giants walked the earth är en mycket bra biografi och anses av många kritiker vara en av de absolut bästa Zeppelinbiografierna så här långt. Detta beror nog mycket på den mer nyanserade bild som ges av bandet och medlemmarna och som visar att Led Zeppelin var så mycket mer än bara låttjuveri, fiskehistorier, groupies, motorcyklar i hotellkorridorer och "Stairway to heaven".

Similar Posts:

• Zeppelin på topp
• None more black
• Pistoler och rosor
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Ännu en rockare om sitt liv på dekis