Alltsedan 2017 har jag otåligt väntat på att få följa Yvonne De Geers vidare öden. Så det är med andaktsfull förväntan som jag öppnar den nya boken Är det något särskilt med dig?

Andra världskriget är historia. Sverige har precis klivit över tröskeln till ett nytt lovande decennium och folkhemmet har inlett sin glansperiod. Hemmafruarna är fler än någonsin; de uppgår till dryga miljonen vid 1950-talets mitt. En tid då utlandssamtal är märkvärdiga och kostsamma och radion kan ståta med endast en kanal.

Tiden är inne för Yvonne att välja yrkesbana. På pappa Jakobs initiativ anmäler hon sig till Set Poppius journalistskola och hamnar efter tre månader på Smålands Allehanda i Jönköping, där man tidigare bara tagit emot manliga volontärer. En därav något skärrad redaktör tar bladet från munnen och informerar den förbluffade nykomlingen om att det inte får förekomma något ”HOR PÅ ARBETSPLATSEN!”

Trots att Yvonne är dotter till en friherre får hon det väldigt knapert i Jönköping. Någon lön utgår inte från tidningen, men lyckligtvis kammar hon hem ett stipendium på 250 kronor i månaden. Pappa Jakob, som utan tvekan kan mäta sig med smålänningarna i sparsamhet, tycker att det är en imponerande summa. Dottern har därför svårt att be om understöd hemifrån, även om budgeten i själva verket är så tajt att hon knappt har råd med mat, än mindre köpa hygienartiklar som bindor. Redaktören, som får nys om hennes belägenhet, skickar henne på en del uppdrag där gratis skrovmål ingår.

Nästa anhalt i karriären blir Gefle Dagblad. I staden – som redaktören med bestämdhet hävdar ligger i norra Uppland (för så vill läsarna ha det!) – springer Yvonne av en slump på den bildsköne (men ack så triste) folkskolläraren Lennart Svensson. Det visar sig att han är vallonättling och att hans släktingar kom till Sverige tillsammans med Yvonnes anfader på 1600-talet. Louis De Geer anlade en rad järnbruk och har gått till historien som den svenska industrins fader.

Beskrivningen av den kulturkrock som Yvonne upplever när hon första gången blir hembjuden till Lennart är oförglömlig i sin pinsamhet. Hela tjocka släkten har samlats och till flickvännens storögda förvåning är de uppklädda till tänderna. Klanen skulle gudbevars få möta en tvättäkta De Geer!

När Lennarts familj så småningom får nys om att Yvonne är adopterad avfärdar den henne som en bluff. Hon finns ju inte med i Adelskalendern. En bok som förresten ständigt ligger framme på släkten De Geers salongsbord, men som Yvonnes pappa Jakob inte har mycket till övers för. Han har sin egen definition på vad det innebär att vara en äkta aristokrat.

Flyttlasset går tillbaka till Stockholm då Carl-Adam Nycop erbjuder Yvonne anställning på den nystartade kvällsblaskan Expressen. Släktingarna får något nytt att förfasa sig över, men Yvonnes exceptionella mamma Ingrid inser att dottern, i egenskap av den första kvinnliga reportern på tidningen, skriver kvinnohistoria.

Yvonne blir snart en i gänget. Hon vänjer sig vid den sexistiska jargongen, stressen och spriten som flödar. Författaren ger bland annat ett ömsint porträtt av kollegan och författaren Lars Widding, som tar henne under sina vingars beskydd. Redaktionschefen Sigge Ågren däremot njuter av att trakassera sin unga medarbetare.

När Yvonne gift sig med Lennart, som tagit namnet Bjerg för hennes skull, hotar Nycop med att ge henne sparken om hon inte genast återtar sitt adliga namn i spalterna. Men genom slumpens försorg tar livet snart en annan vändning och Yvonne flyttar över till en annan manlig bastion, nämligen Dagens Eko på Radiotjänst (Sveriges Radio).

Det är onekligen fascinerande att få inblick i hur det var att arbeta i tidningsvärlden för sjuttio år sedan. Inte minst i – de idag totalsanerade – Klarakvarteren, som var något av Stockholms motsvarighet till Fleet Street i London. Många välkända namn passerar också revy på boksidorna.

Som en röd tråd har slumpen spelat en avgörande roll i Yvonnes liv. Alltsedan Jakob De Geer klev in på barnhemmet på Lidingö och strax valde lilla Ejvor, som han tyckte det såg ut att vara ruter i.

En annan följeslagare har otryggheten och osäkerheten varit. Yvonne växer upp på en herrgård på Drottningholm, men sätts i vanlig folkskola. Senare flyttar familjen till en paradvåning med utsikt över Riddarfjärden, men belägen på Södermalm. Yvonne har haft fullt sjå med att parera ”dolda fällor och minerade fält”. Med sin enkla bördsbakgrund hör hon inte riktigt hemma bland hermelinerna och med sitt adliga namn har hon ingen plats bland vanligt folk.

Som läsare sörjer jag att författarens okonventionella föräldrar – av naturliga skäl – inte får lika stort utrymme som i den förra boken. Favoriten är förstås pappa Jakob, som är burdus, gnidig till tusen och motsägelsefull, men har hjärtat på rätta stället. Han låter sig heller inte imponeras av titlar.

Yvonne De Geer skriver en elegant och lättflytande prosa, med stråk av humor. Jag tycker nog att den första boken är ett strå vassare. Bland annat tidsskildringen är enorm. Nu håller jag tummarna för att den 92-åriga författaren ska orka skriva en fortsättning. Jag misstänker starkt att hon har mycket intressant kvar att berätta!

Similar Posts:

• Att förändra eller förändras
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Om en mamma, och ett samhälle
• Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta
• Minne och identitet i Modianos Paris

Innan vi får njuta av Aniara-metal kan vi dock ta del av Knut Larssons seriealbum Aniara, ”fritt efter Harry Martinson”.

Låt oss bara stanna ett ögonblick vid originalet. När Martinson kombinerade en diktform med rötter i antiken med science fiction så väckte det minst sagt uppmärksamhet i samtiden, det femtiotal som var det kalla krigets hetaste decennium.

Ökänt blev till exempel Expressens uppslag på utgivningsdagen, signerat Lars Widding, med sin inledningsfråga till författaren Rymd-Harry (som Martinson kallades i en angränsande artikel av Bo Strömstedt): ”Vad käkar dom egentligen?”. Men inte minst Blomdahls opera-version med libretto av Erik Lindegren bidrog till att Aniara hade en stor plats i det allmänna medvetandet hos den samtida generationen. Begrepp som ”aniara-barn” användes som benämning på känslostörda barn – vilse som rymdskeppet Aniara i den lufttomma rymden.

Historien i korthet är ju att Aniara på sin färd mot Mars med sextusen flyktingar från den strålningsskadade Jorden girar för en asteroid och hamnar ur kurs och styr mot den oändligt avlägsna stjärnbilden Lyran, utan möjlighet att korrigera sin färd.

Den här yttre handlingsramen växer till en berättelse om hela mänsklighetens öde. En revy om människan i tid och rum, som undertiteln lyder. Liksom Aniaras besättning och passagerare befinner sig människan som art på en ensam resa ute i det öde kosmos. Vi rör oss sakta genom evigheten. ”En blåsa i Guds andes glas” heter det i den trettonde sången. Men där Aniara rent fysiskt kommer ur kurs är den mänskliga civilisationen sedan länge vilse snarare ur andlig och moralisk synvinkel.

Knut Larsson seriealbum har inte ambitionen att på knappt 90 sidor försöka täcka in ens en bråkdel av händelserna eller den mångtydighet som originalet rymmer. Vad albumet däremot med hjälp av bildmediet har förmåga att fånga är något av den lyriska melankoli som Aniara är så rik på.

Med fyra bilder i gråskala per uppslag och ett minimum av text följer vi Aniaras färd från ett snöigt jordklot till det buddhistiskt influerade slutet när rymdskeppets alla invånare är döda och ”nirvanas våg” drar genom alla. Mest följer vi den man som kallas för Mimaroben. Han ansvarar för Miman, den allseende maskin som hjälper människorna att hålla kontakten med sitt ursprung på Jorden. Den motsvaras väl närmast av våra dagars internet. Men miman bryter samman av sorg när Jorden drabbas av kärnvapenkrig och Aniara förlorar sin sista förtöjningslina till sitt ursprung. På rymdskeppet uppstår ur människornas vilsna sökande efter mening såväl en fascistisk diktatur som olika sekter vilka ägnar sig åt hedonistisk utlevelse eller undergångsdyrkan.

Det är svårt att säga vilket intryck seriealbumet ger den läsare som inte är bekant med förlagan. Förmodligen kan det vara lite förvirrande om ambitionen finns att knyta ihop bilderna till en sammanhållen berättelse.

Förhoppningsvis drabbas hon snarare av den surrealistiska kraften i Larssons teckningar och blir sugen på att gå vidare till Martinsons original. Med detta sagt så tycker jag ändå att albumet är ett självständigt verk som tar till vara de möjligheter som seriemediet ger. Larsson har ett personligt präglat bildspråk (delvis tycker jag att det knyter an till ett slags retrofuturistisk femtiotals-estetik befruktad med en dos expressionism) som ger en egen och välkommen infallsvinkel till Aniara. Så hurra för både mod och utförande!

Nyfiken på hur Knut Larssons version av Aniara ser ut? Kolla in boktrailern nedan.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• Bara dikter, men vilka dikter
• Fantastiska noveller
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• När Moa träffade Harry

Men ju man tänker på det desto klurigare verkar det. Det där med ”genrelitteratur” har fortfarande åtminstone skuggan av en negativ klang och klassar man etablerade, finlitterära författare som science fiction kan man räkna med att en eller annan blir irriterad. Tänk bara på uppståndelsen kring hur en författare som John Ajvide Lindqvist kan förena vampyr- och zombiemotiv med att helt enkelt vara en bra författare. Som att det finns en motsättning.

Föga förvånande visar det sig också att en del av de traditionella definitionerna underkänner det mesta av kvinnliga författare. På det området har Möjliga världar en hel del intressant att tillföra. Michael Godhe skriver till exempel om strategier och motiv hos kvinnliga utopister, från 1600- och 1700-talen fram till Charlotte Perkins Gilman, Ursula K LeGuin och Octavia E Butler. Britt Farstad jämför Butlers framtidsvisioner med Peter Nilsons, och Kristina Hildebrand undersöker konstruktioner av manligt och kvinnligt i filmen Blade Runner.

Majoriteten av författarna i Möjliga världar är forskare inom kultur och media, litteratur och idéhistoria. Fokus ligger inte sällan på vetenskapssyn, människans framtid och historia och på filosofiska och religiösa frågor i science fiction. Ingemar Nordin diskuterar filosofi och etik utifrån bland annat Matrix, Isaac Asimov och Blade Runner, men passar också på att dissa Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi. Jimmy Dahlkvist skriver om teveserien Babylon 5:s förhållande till religion; Jerry Määttää diskuterar sf-definitioner i förhållande till bland annat marknadsföring; Louise Nilsson kontrasterar Hollywood-mekanismer mot sf-filmen som arena för religiös reflektion och Mathias Persson undersöker drömmen om den metakosmiska katedralen i Peter Nilsons Rymdväktaren och Nyaga.

Dessutom ger författaren och översättaren John-Henri Holmberg sin bild av vad som är science fictions kärna och uppgift, medan den norske sf-författaren Øyvind Myhre lämplig nog får avsluta med att blicka framåt – vilket han gör med en snabb och fascinerande överblick över mänsklighetens hela historia. Myhre ger en mängd förslag på framtida ämnen för science fiction-författare och rör också hastigt vid själva läsningen hjärta: ”Vi drømmer om det umulige. Jag vill forstå alt; erkjenne alt. Det kan jeg ikke. Men jeg kan jo lese.”

Till de mer originella uppslagen hör Martin Hellströms ”Då man kunde strunta i korven och potatisen”, där han frågar sig vad de egentligen lever på i Harry Martinsons Aniara. ”När man diktar om kosmos får man inte dikta hållningslöst. Man måste hålla sig så nära man kan till vad vetenskapen funnit och naturlagarna kan tänkas tillåta”, skrev författaren, helt i enlighet med de regler som brukar sägas gälla för science fiction. När Lars Widding ställer frågan ”Vad käkar dom egentligen?” går emellertid herrar litteraturkritiker i taket över trivialiteten och författaren säger (”fräser irriterar”, inbillar jag mig) att ”Det där om maten ska du inte bry dig så mycket om. Jag har medvetet undanhållit det. Resan ska fattas symboliskt.”

Tanken går tillbaka till de äldsta kvinnliga utopisterna som lade mycket stor vikt att lösa just vardagliga frågor kring matlagning och barnpassning i sina framtidsvisioner. Någonstans är det ju ändå, som Britt Farstad påpekar, en liten klick (tydligen ”transhumanister”, för den som samlar på akademiska sammansättningar) som ser teknologiska och genetiska uppdateringar av människan som det stora, mest spännande målet. För majoriteten av mänskligheten vore det fortfarande mer revolutionerande med rent vatten och grundläggande tillgång till mat och medicin.

Till den eviga frågan om hur framtiden ser ut fogar Möjliga världar alltså det pockande, underliggande tillägget ”Och för vem?”

Similar Posts:

• Det började med Astrosmurf
• Science fiction
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Och politiken blev kött
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi

Journalisten Göran Everdahl tar sådana här serierelaterade bekymmer på stort allvar. Och han gör det med varm, inkännande humor. Hans kåserande, glättigt sarkastiska stil som länge varit ett välkommet inslag i tidskriftsspalter och teverecensioner fungerar faktiskt lika bra i fullängd.

Tvål! Kärlek, svek och härligt hat på teve avhandlas både teveseriernas historia (”I begynnelsen var Procter & Gamble”), kända och mindre kända exemplar, stildrag (”Den frysta producenten”), svenska såpadrag och svenska vändningar i utländska såpor (Onedinlinjen på Sverigebesök gestaltat med hjälp av brandskum och inklippta bilder på isberg). Från döden via karaktärernas mytologiska förebilder och såpans stadiebundna uppgång och fall, till varför folk i svenska serier alltid har så konstiga namn och hur man löser skådespelarnas nyckfulla avhopp och påhopp.

Bildmaterialet är fullkomligt underbart. Inte minst de tv-skärmformade och korniga småbilderna med textremsor som ”Döda mig eller älska mig. Men se till att bestämma dig.”, ”Hon har just sålt sin själ till mig…” och ”Skulle vi låta vårt barnbarn uppfostras av en kallblodig mördare?” Känslan av att författaren själv suttit och fotat favoritprogrammen är klockren. Att läsa – eller bläddra i, bläddervärdet är skyhögt – Everdahls bok är som att umgås med ett medfan. Analyserna är kanske inte alltid djuplodande, men gemenskapskänslan i topp.

”Ja, tvåloperor är ofta melodramatiska, orealistiska och brister i logik. Och? Hitta ett mer passande uttryck för samtiden den som kan.” Sådana repliker och hela glädjen med vilken boken är skriven utgör det bästa försvaret för en utskälld genre. Visst, en och annan dramaserie lyfts nuförtiden upp till kult. Till och med Ingmar Bergman erkände att han gillade Dallas. Och åtminstone utomlands finns en mycket spännande och livskraftig populärkulturforskning. Å andra sidan får man till vardags finna sig i att bli fnyst åt om man inte har vett att hålla tyst om sina favoritserier, se lysande intriger misshandlade av reklamkanalernas klantiga klippning och hafsiga översättningar, samt naturligtvis få det allra mesta filtrerat via annonsörspåtryckningar av den amerikanska högern.

Svenska såpor fick en ganska valhänt och seg start. Trots seriedramatiserade litterära klassiker som Hemsöborna och Markurells i Wadköping på 1960-talet vände man sig utomlands för riktig såpa. Till De lyckligt lottade (1976) importerade man manus av Arvingarna-författaren Norman Crisp. London översattes till Göteborg, men överklassmiljön kunde inte ligga mer fel i tiden. Först 1985 blev det regelrätt genomsvensk såpa. Lars Widding skapade karaktärerna till Lösa förbindelser, men hoppade av i protest mot avsnittsförfattaren Birgitta Stenbergs ”vulgära snusk”. Peter Emanuel Falck, kommande skapare av såväl Varuhuset och Rederiet som Tre kronor, var redan här med på ett hörn.

De svenska såpor som när Tvål! skrevs 1998 intog en ganska förnämlig plats i tablåer och media har numera i princip försvunnit. Den dokusåpatrend som bara precis prövat sina vingar med Real World och Expedition Robinson har nu nästan tagit över helt, men också en ny stark generation av framför allt amerikanska serier har sett dagens ljus. Tvål! har åtta år på nacken. Den har i åtta år varit en god upplagsbok och bläddervän, alltid lika generös. Det är bara att se, minnas, förfasas och njuta. Men nog är det hög tid för en uppföljare.

Similar Posts:

• Till populärkulturens försvar
• Men vad ANVÄNDS de till?
• JR eller Bobby, masskultur eller populism?
• En lagom trevlig turistsouvenir
• Sanning =/= fakta

Våren 1675 satte Satan i gång ett jävla liv i staden Stockholm. Speciell förkärlek visade han Katarina församling på Södermalm. Överallt bland dessa fattiga kvinnor värvade han häxor, med vilka han sedan hade de grövsta orgier natt efter natt i sitt högkvarter på Blåkulla.

Så börjar Lars Widdings När häxbålen brann, en mustig ”dokumentär berättelse” om häxprocesserna i Stockholm 1675. De är utan tvekan Sveriges mest kända häxprocesser, inte bara för att de utspelade sig i huvudstaden, men därför att processerna, som i amerikanska Salem, efter att ett antal personer avrättats tog en ny vändning. En efter en erkände vittnena att de ljugit, och några av de forna stjärnvittnena avrättades till och med.

Widdings roman bygger på historiska dokument, så kanske kan man kalla den dokumentär. Jag tror att skönlitteratur spelar en stor och viktig roll när det gäller att förmedla historia. Och jag tror inte att historisk sanning enbart handlar om att ha ordning på en massa fakta. Jag tror att all fiktion har drag av verklighet och att all verklighet har drag av fiktion.

Att däremot kunna skriva ”Jag har bara berättat om vad som hände” om händelser som utspelade sig för trehundra år sedan, som Widding gör i förordet, har jag lite svårt att svälja. Visst tusan måste man tolka något som bara beskrivs av knapphändiga historiska källor – i synnerhet om man som Widding till så stor del rör sig i människors inre.

Hade det bara varit för förordet hade jag snabbt glömt problemet – själva romanen är både intressant, spännande och välskriven. Men så kommer vi till efterordet. I ”Häxvärldens kaos och logik” beskriver kulturantropolog Anita Jacobson-Widding häxhysteri som något fullkomligt oberoende av tid och rum. Hon jämför utan att blinka det som hände i Stockholm med fenomen i det nutida Kongo som om alla mänskliga kulturyttringar var en och samma oavsett tid och rum. Dessutom baserar hon hela resonemangen kring Stockholmsprocesserna på sanningshalten i ett enda uttalande av en piga som åtminstone måste ha ljugit om allt annat. Det är inte svårt att förstå varför historiker ofta är milt sagt skeptiska till diverse historielösa kulturforskare när man läser detta.

Jag vet inte om det finns några utgåvor av När häxbålen brann där man slipper detta efterord. Och om det inte finns borde någon se till att trycka upp en. För även om efterordet, och i viss mån förordet, drar ner min upplevelse rejält förtjänar romanen verkligen att läsas. Jag skulle till och med våga påstå att den hör till de bästa svenska skönlitterära skildringar av historiska häxor som finns på svenska.

Möjligen kan man beklaga att själva de häxanklagade får så lite utrymme, men Widdings roman behandlar något annat. Det är framför allt de anklagandes perspektiv vi får här, och Widdings sätt att beskriva på en gång 1600-talsmänniskornas synvinkel – som synes av inledning beskrivs Satan till exempel som en verklig figur – och indirekt tolka de sociala och psykologiska mekanismerna bakom det som sker är riktigt lysande. Han fångar både det dödliga allvaret och det skrattretande i mänsklig existens på en gång, och åskådliggör såväl tvivlet som masshysterin i en vaktstuga eller en kyrkoherdes sexuella frustration kanaliserad till kvinnohat och häxjakt med hjälp av handboken Häxhammaren.

Det som är svårt att förstå enbart utifrån fakta kan levandegöras som fiktion. Vi kan inte veta hur människor tänkte 1675, men det här känns som en trovärdig gissning. Mycket mer levande än så här kan man inte gärna bli om man varit död i trehundra år.

Similar Posts:

• Brinner för häxprocesserna
• Berättelse som väver vind, väver liv
• Rhymes with bitches
• Forntida fanatism
• Spänning som inte riktigt bär hela vägen