Novellerna har korta titlar (till exempel ”Väntrummet”, ”Klassträff”, ”Väglaget” eller ”Kaffepaus”) och är relativt korta även till sidantalet. Ibland är det en tydlig protagonist som stiger fram i tredje person eller en jag-person vars dialoger och inre monologer läsaren följer. Lustigt är att karaktärerna återkommer i andra noveller. Eller gör de? Som läsare känner man igen karaktärerna men samtidigt kan man inte alltid vara helt säker … Novellerna har ofta ingen tydlig twist utan slutar relativt öppet. I och med att många karaktärer känner (till) varandra och lever i varandras närhet, blir greppet att de kliver in i varandras historier riktigt klurigt. Läsaren hålls alert.

En novell har en titel på finska (”Valomerkki”) – som betyder ”ljussignal” och avser den tidpunkt på krogen när serveringen upphör och stängningsdags närmar sig. Ordet är en finlandism, slang i text eller tal på svenska, men används allmänt bland finlandssvenskar. I novellen kan man också läsa in en symbolik – här fungerar ljussignalen som en insikt för huvudkaraktären att göra något åt sitt liv. Sena kvällar på krogen i tillfälligt sällskap leder i längden knappast till det liv hon vill ha. Tiden rusar och snart är det för sent.

Språket innehåller ibland finlandismer och ord, uttryck på dialekt. En novell heter ”Skäriliv” vilket är en regional benämning på att vistas på sin sommarstuga i skärgården all ledig tid. Magda har dubbla känslor för detta. Något som borde bli en vila, blir lätt en kraftansträngning. Den sköna stunden på bryggan efter bastun på fredag kväll föregås av planerande och stress under arbetsveckan. Därtill dessa ”krankar” (myggor på normspråk) i sommarkvällen… I andra noveller kan dialoger innehålla uttryck på österbottninsk dialekt (”Sidu he, e du här.”).

Flera noveller handlar om äldre ensamma män. Med sina vanor och funderingar. Många jämnåriga är borta eller upptagna av egna liv. Problem med alkohol. Är det fel att gifta sig med en vänlig, fattig kvinna från en annan världsdel och kultur (”Köpa kärlek”)? I ”De döda svarar inte” läser änklingen dödsannonser och går på kyrkogården. Hälsar på nära och bekanta som ligger där. Fundera på den unga flickan som räfsar och rensar. Med livet framför sig. Den egna framtiden är kort.

Novellsamlingen är läsvärd. Jag tycker om den. Vanliga människor under (o)vanliga livsskeden. Berättargreppet är ibland något övertydligt. Kanske skulle mera fått lämnas åt läsaren? Ändå läser jag gärna Frantz noveller. Ibland är det övertydliga på pricken rätt. Novellerna säger något om vår tid. Karaktärernas tillkortakommanden och förhållningssätt är realistiska. Det blir krasst på ett avväpnande vis.

Här handlar det om vardagens rutiner och tidstjuvar, familjebekymmer, hemligheter och längtan. Skvaller och småprat, kallprat. Livsförändringar som bara kom. Stress och press eller lugna puckar. I kassakön, på bryggan, på jobbet, på klassträffen, i baren, i byn …

Men dödar någon verkligen för att få ha ett bra svampställe i fred? På riktigt? Antagligen. En kantarelltjuv kan säkert få en att se rött. Tillfället gör mördaren.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Noveller, aktuella än idag
• Komprimerade noveller
• Noveller om pojkar och män

Kompisen blir arg av Moni Nilsson med illustrationer av Per Gustavsson är en av de bästa böcker jag någonsin läst om känslor. Här handlar det om vänskap och hur svårt det kan vara. Kompisen är en nalle och här får ilskan honom att brinna upp. Han kan inte sluta bråka, fast han vill. Han vill bita, riva och förstöra. Så stark är arg-elden.

Kompisen längtar är en annan del i serien. Den kom första gången 2010 men ges ut 2021 igen av En bok för alla. Här får vi möta nallen Kompis när hans Olivia ska åka bort. Utan honom, för det går inte att han följer med säger Olivia. Han kan ju leka med Dockan under tiden tycker Olivia. Det blir väl kul. Men hon vet inte att det inte går att ha kul när man längtar. Olivia vill inte att han ska gråta för då blir hon också ledsen.

Kompisen vill inte att Olivia ska bli ledsen.
Han ler lite grann.
– Du får vinka i fönstret, säger Olivia,
och pussar honom en gång till.
Sen tar hon sin väska och går.
– Hej då, viskar Kompisen.
Kom snart tillbaka.
Kom helst nu på en gång!

Men Olivia kommer inte tillbaka. Nere på gatan står Leo med ett metspö och ser väldigt glad ut. Olivia skuttar och hoppar där nere på gatan. Så glad är hon att få åka iväg ifrån Kompisen. Hon dansar iväg utan att vinka hejdå.

Olivia lämnar ett hål efter sig.
På gatan och i Kompisen.

Det här är en bok sprängfylld av längtanskänslor. Medan Oliva är borta sitter Kompisen länge kvar i fönstret. Urlakad och blek. Det regnar på fönstret. Från insidan. Men ändå hoppas Kompisen på att Olivia ska ångra sig. Att hon ska komma tillbaka nu.

Alla vet ju hur sakta tiden går när man längtar. Hur väntan blir allt som finns. Illustrationerna gestaltar detta tydligt. Kompisen är som en lealös trasa trots att Dockan och de andra leksakerna försöker få med honom i lek.

Han kan inte äta.
Han kan inte leka.
han kan bara längta.

Tänk om Olivia glömt bort honom? Det hjälper lite, men inte helt att Olivas mamma samt Dockan bryr sig om honom när det blir kväll. Men det hjälper inte mot mardrömmarna.

Tackolov kommer det en morgon. En ytterdörr öppnas och Oliva är hemma igen! Med en överraskning till Kompisen. Här blir det lite sensmoral, men det ger berättelsen en extra dimension och stärker banden mellan Kompisen och Olivia.

Illustrationerna förhöjer texten, och förstärker Kompisens känslor för Olivia och saknaden efter henne. Det jobbas med kroppshållningar, gester, ögonkast och färger på ett milt men ändå lagom tydligt vis.

Det här är en viktig historia som beskriver längtan på ett poetiskt vis. När poesi är som bäst koncentrerar den känslor och gör dem vassare, starkare och mer drabbande. Precis så är det här. Kompisen längtar är en stark bok om hur längtan nästan, nästan kan förtära. Men om man har lite tålamod och orkar längta lite, lite till så ordnar det sig. Det här är en bok som vänder sig till människor mellan tre och sex år, men jag som vuxen kan också känna igen mig och hitta tröst. För det är ju som Kompisen säger:

Han har ju Olivia. Och Olivia har Kompisen.
De har varandra.
Och då är man aldrig ensam, tänker Kompisen.
Då har man alltid någon att längta efter.
Som tur är.

Similar Posts:

• Om vänskap och kokande ilska
• Förändring? Hu!
• Styrkemätning och starka känslor
• Prinsessor kan själva
• Rosa prinsar jagar drakar

Russin tränar simtag utan Kaninis.
Russin sover i sin sandgrop utan Kaninis.
Kaninis är hos sin mamma.
En annan mamma än Russins.

Det här är ingen ovanlig situation nuförtiden. Russins storasyster Kaninis bor inte med henne varannan vecka. Russin längtar ihjäl sig då. Hon vet att Kaninis har det roligt och bra hos sin mamma. Men saknaden finns ändå. Kaninis är stor, söt, mjuk och farlig. Hon lever i nuet.

Vi förstår att storasystern är Russins förebild och idol. Det förmedlas både i text och bild. Russin är en otålig lillasyster. Hon orkar inte alltid vänta på att det ska bli syskonvecka. Vad gör hon då?

Jo, hon bestämmer sig för att åka till sin syster. Hon ska hoppa med henne, och fiska. Så Russin beger sig ut på en strapats. Men när hon kommer fram till Kaninis mamma är storasystern inte där. Hon är hos en kompis. Besvikelsen är djup och vägen hem känns dubbelt så lång.

Syskonvecka är den första boken i serien Strandskogen – om familj, relationer och starka känslor. Det känns verkligen som viktiga teman och något som barn ständigt tampas med. De får liksom hänga med på nya familjekonstellationer och anpassa sig till det med allt vad det innebär. Den här boken sätter så fint fingret på känslor och längtan som kan uppstå då familjer separeras och nya familjebildningar uppstår. Sånt är livet, och det är inget fel med det. Men det för med sig sorg, saknad och en himla massa funderingar.

Barn lever så i nuet. Det som var är avlägset och det som ska komma är sällan närvarande. De funderar mest på dagens bravader. Och det borde vi vuxna ta till oss. Vi ägnar alldeles för mycket tid till att gräva i det förflutna och att grubbla över framtiden.

Illustrationerna i boken är den allra största behållningen. Matilda Rutas akvarellbilder är overkligt vackra. Varenda bild är som en tavla. Det jobbas med naturen, blickar och småkryp. Jag blir faktiskt osäker på om texten verkligen behövs även om jag diggar den.

Jag ska bjuda alla djur i hela Strandskogen!
Vi ska köra dansstopp och jag ska somna framför elden
med huvudet i Kaninis knä.

Det handlar om så mycket längtan, fest och väntan. Det är väldigt, väldigt fint. Och en bok att läsa om och om igen. Titta på bilder och  detaljer samt verkligen ta tag i texten. Det är viktiga grejer.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Bebisar och slumpen
• Vardagsdrama för förskolebarn
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• En mammas längtan efter havet

Ett problem jag har är att alla verkar hylla boken. Vad är det som går mig förbi? Ett annat problem, om det nu är ett problem, är att allting runt omkring boken känns väldigt intressant. För min del, tyvärr, mer intressant än boken i sig.

1999 publicerades Juléns första diktsamling Orissa, som gjorde intryck på både den svenska och danska diktscenen. Stilen och tonen i hans lyrik är helt egen, speciell. Så långt är jag med, så långt håller jag med.

Innan han gick bort alltför tidigt 2013 skrev han på sitt nästa verk. Det skulle ges ut på Norstedts, men så blev det aldrig då han drog tillbaka manuset. Dramatik, ja. Som jag nämnde, det är mycket som är intressant runt den här boken.

Efter Juléns död hittade hans mamma AnnSofi Andersdotter manuset och lämnade över det till Marie Lundquist och Daniela Floman som båda kände Julén väl och har redigerat texten och satt den samman till den här boken. På titelsidan står det Redigerade anteckningar 1999-2003 strax under boktiteln.

Julén bibehåller den stil och ton som han etablerade i Orissa. Även i den här boken har varje boksida endast en eller några få korta textrader, alltid i fullständiga meningar. Med gott om vitt utrymme kring varje kort text hålls lästempot tillbaka, varje rad har sin egen tyngd. Boken skapar också sin egen, strikta form, där texterna är alfabetiskt ordnade efter första ordet på varje sida.

Men ändå, vad är det jag läser? ”Du är mitt livs kärlek, Jacqueline.” Jag läser boken en gång och sen läser jag den igen, och sen ännu en gång. Men nej, jag lyckas aldrig komma förbi det där att här är det en vit (till åldern) vuxen man som trånar sig sönder efter en färgad flicka (inte kvinna). En man som aldrig upphör att längta efter att hon, barnet, ska tillfredsställa alla hans behov, släcka hans ångest och hans törst efter henne, efter ”Oskulden. Flätorna.” ”Du är mitt livs kärlek” säger diktjaget, men det är en kärlek som bara rymmer diktjagets egna behov, där finns inget utrymme för kärleksobjektet. Och det är där hon blir ett objekt, aldrig ett subjekt. Kanske är just tanken att boken ska vara provokativ.

I sitt förord skriver Martin Glaz Serup om diktjagets tillstånd, att ”det är illa, man hoppas att det ska bli bättre.” Jag vet inte, jag. Det beror på för vem. Diktjaget är så uppslukad av sig själv och sitt behov av flickan Jacqueline att det enda boken får mig att hoppas på är att hon ska klara sig undan denna evinnerligt krävande karl. Ja, det är kanske meningen, men för mig gör det inte texten intressant.

Similar Posts:

• Kort med eftertryck
• Priset för den villkorslösa kärleken
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Nio resor i andras ångest
• De döda ser ut som vi

Varje bok i poesibiblioteket inleds med ett förord som kan sätta boken i sitt sammanhang. Orissa inleds passande nog av Björn Wiman som var med och drev Ink, förlaget som gav ut Juléns debut första gången då för tjugo år sedan.

Juléns poesi är fåordig i den meningen att det är mycket vit sida i förhållande till tryckta ord. Intrycket förstärks av att det endast är uppslagens högersidor som innehåller text, vilket skapar paus mellan varje textsekvens. Och textsekvenserna består av endast en eller två korta rader på varje sida. Det skapar eftertryck för de få ord som står där.

Å andra sidan består texten av kompletta meningar, så ur det perspektivet är det inga avhuggna brottstycken vi får. Men med den paus som uppstår mellan varje sida skapas utrymme för förändrat tonläge mellan meningarna. Här gäller det att läsa lyhört.

Jag var inte över huvud taget insatt i poesi eller den samtida debatten om svensk litteratur 1999 så Wimans förord ger en kontext som annars helt hade gått mig förbi. Han gör direkt klart att det var något särskilt med Orissa, att den skapade något helt nytt, då när det begav sig, och jag får samma bild av allt annat jag nu läst och hört om mottagandet av Juléns poesi.

Många reagerade starkt, tyckte det här var något oerhört. Jag tilltalas verkligen av språk- och tonkänslan i Orissa, och angelägenheten. Samtidigt finns där något som känns tvetydigt. Bitvis är det så fullständigt introvert, så självömkande och självcentrerat. Diktjaget är helt uppslukat av sin egen nöd, sina egna behov, att där inte finns något utrymme för någon annan: ”Jag måste ju hitta en kvinna / i alla fall” säger diktjaget och det gör mig lite illamående. Andra personer finns där endast som statister i förhållande till diktjagets behov.

Flera av dem som jag nu läst och lyssnat på när de kommenterar Juléns poesi tar särskilt upp hur det var att lyssna på hans läsning. Det är tydligt att det gjort ett stort, och ibland kanske också tvetydigt, men icke desto mindre starkt intryck. Jag tänker att med en så ordfattig poesi gör framställningen något extra. Jag har lyssnat lite på en inspelad uppläsning av Julén och sedan dess kan jag inte sluta höra hans röst och pausering när jag läser texten, även när det bara är jag själv som hittar på den inne i huvudet. Kanske är det en text som kräver att jag hade upplevt hans läsning i verkligheten, inte bara inspelat, för att bättre förstå den.

Similar Posts:

• Vems verkliga historia?
• Minimalism dragen till sin spets
• I väntan på nästa film
• Ambivalent natur
• En liten färd mot centrum

Den brandgula hästen sätter in en annons i tidningen för att efterlysa någon som har brandgult skinn plus har ett halvt fotografi. Hästen kontaktas av ett hus som stämmer in på färgen, men fotografihalvorna passar inte. Jamen, då måste annonsen omarbetas så att beskrivningen får tillägget ”är brandgul på utsidan och är jättesnabb”. Såklart måste jag bläddra vidare för att se vem som svarar på annonsen på nästa bilduppslag. Hur ska det gå i sökandet efter den försvunna brodern? Jag vill veta det lika mycket som små barn i 3–4-årsåldern, alltså bokens målgrupp.

Den okonstlade målningsstilen är charmerande. Och idén att ett hus kan svara på en annons är fantasieggande. Lika självklart känns det att ett fyrbent djur joggar runt (på två ben!) i parken. Jag lägger märke till att ting som datorer och mobiler inte gömmer sig någonstans vilket fyller mig med en förunderlig frihetskänsla.

Liu varierar närbilder, sido- och vidvinklar som ger berättelsen en rytm, ja, en extra dimension. Betraktaren kan se ovanifrån hur hästen ligger i sin säng med ett lakan på halva kroppen med fotografifragmentet i handen – förlåt, jag menar förstås hästhoven! Det är lätt att förstå hur starkt hästen längtar och hur gärna den vill finna Sin Bror.

Färgerna med inslag av rött eller gult kommunicerar på ett ickeverbalt plan och utstrålar både värme och trygghet. I nattmörkret betraktar den brandgula hästen staden. Husens silhuetter pryds med små fönster som glimmar i gult. Scenen uttrycker ett vemodigt vilande utan att färgas av sorgens förlust. Lika fint samspelar en annan bild med hästens känsla längre fram i boken. Det är en stadsbild där varje husgavel och varje reklamskylt visar ansiktet på en person som blivit betydelsefull. Fenomenet torde vara bekant för varje person som någon gång varit förälskad. Ljuset ger lyckoruset en extra kick!

På sätt och vis är berättelsen en sedelärande historia som säger: ”Den som söker ska finna”. Men inte på ett sätt som följer fastställda normer. Medan sökandet pågår och tiden passerar kan en omärklig utveckling ske. De givna ramarna för sökandet öppnas upp och in träder Den Oväntade och som i sin unika uppenbarelse uppfyller alla förväntningar och lite till.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Syskonlängtan
• Man får bara vara med om man börjar på A
• På spaning i den barndom som flytt
• Om givmildhet, tuffhet och en raggarbil