Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• 250 år av kvinnoliv

stig lär mig
minimala rörelser nära kroppen
gratistidningar metodiskt in i boxen
kontrollerar korrigerar

jag springer mellan kammarna
stirrar mig blind på kammarna

stig lär mig
säger stressat är inte snabbt
säger systematiskt säger slinglista
säger börja inte
innan klockan slår

stig
leder vägen in i vinden
visar hur cykeln ska ställas
för att palla vikten
pratar om stopptider
väntetider
årstider
[…]

Att lära sig arbetsgången, sorteringen, utdelningsslingans geografi. Att lära sig snabbt innan handledaren går på semester. Att lära sig vara snabb, allt är på tid. Att lära sig jargongen. Att stå ut med att vara osynlig för man är ju bara en vikarie som ingen orkar lära känna. Att lära sig ett nytt område för plötsligt är man mer behövd i ett annat område och som vikarie får man ta vad som erbjuds. Att lära sig när ingen handledare finns och inga instruktioner finns nerskrivna. Att orientera sig när kollegor ställs mot varandra. Att komma in till jobbet och inte veta om det finns något arbete för mig idag. Att bli sjuk på jobbet. Att få för hög frånvaro på grund av sjukdom. Att sakna fast inkomst. Att längta efter ett hem.

ingen hälsar på mig
är ung anonym som säkert försvinner
jag hinner inte hälsa på någon
är ung anonym som säkert försvinner
efter sommaren

Boken är indelad i avsnitt som i de flesta fall utgår från geografin: Östergatan, Staffanstorp, Solbacken. Men också: sjukdom och stämplad. För den som inte självklart har någon annans händer att hålla i handlar allt om att försöka överleva – när allt är osäkert finns ingen ork kvar till det andra.

mina välutbildade vänner
väger orden noga i handen
analyserar intersektionellt modellerar
avspänt omvärlden
skrattar
åt livets hårda skola

händer som bara nötts sommartid
lagt livserfarenhet till samlingen

händer som alltid haft andra händer att hålla i

När dikterna är som bäst visar de upp bilder ur verkligheten, hjälper oss att se det som vi redan sett men kanske blivit för avtrubbade för att lägga märke till. Andra gånger blir det för övertydligt. Med den ensamma raden ”varför låter kapitalism och kapitulation så lika” hade det varit fint att få en poetisk tolkning som leder bortom det enkla etymologiska svaret.

I vilket fall som helst är Händer att hålla i en relevant och viktig gestaltning av livet i prekariatet. Anna Arvidsdotters bakgrund inom spoken word lyser igenom men boken visar också att hennes språkkänsla sträcker sig längre än till att skriva ner muntlig poesi. Jag är redan nyfiken på vad hon kommer ge ut härnäst och kommer hålla ögonen öppna.

Similar Posts:

• Kampen på förskolan
• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• ”… int vill man leva för en villa allenast”
• Ska jag ta hand om min broder?
• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd

När jag får Andrea Abreus Åsnesommar i händerna, gör jag kopplingar till både Ferrante och Avallone redan innan jag börjat läsa. Kanske är det omslaget, ja, allra mest är det nog omslaget med dess gråa toner och de två flickorna som står omslingrade men bortvända från betraktaren omgvina av gräs och tung himmel.

Det är en sommar när allt och inget händer i en bergsby på den kanariska ön Teneriffa. Bokens tioåriga berättarjag är upptagen av sin relation med den magnetiska bästisen Isora. De hänger varje dag, på ett sätt som tioåringar ofta gör, i ett eget mellanland där de rör sig från barndom till tonår, från lek till sexuellt experimenterande. De båda flickorna testar kläder och smink, leker snuskiga lekar med barbiedockor, sexchattar på byns kulturcenter. “gnuggar sig” mot varandra när ingen ser på.

De vuxna i Åsnesommar är, med undantag för berättarjagets mormor, mer eller mindre frånvarande. Jagets föräldrar åker dagligen ner till kusten för att arbeta på turisthotellen, eller städar turistvillorna som ligger i utkanten av byn. Isoras mamma är död och hon bor med sin moster som ständigt är upptagen med sitt arbete i byns livsmedelsaffär. Historien om Isoras mamma som valt att ta sitt liv ligger som en sorgeklump i halsen genom boken, men blir bara en av många erfarenheter som böljar och gröper i tioåringarnas medvetande denna åsnesommar. Sorger finns det gott om, men det är ändå bästisen som upptar det mesta av berättarjagets tankar och drömmar.

isoras ögon var gröna som en grön kanarieödlas som en flyga på en tonfiskmacka på stranden vid punta de teno i augusti som en tom vinflaska när isoras mormor blev arg på henne sa hon jag ska skrapa innannmätet ur dej jag ska skrapa dig tom på studs jag suger blodet ur dig slampunge isa hade runda bröst som sprack fram på henne som när jorden spottar ur sig en blomma som först är liten och sedan blir stor de kom ur bröstkorgens torrjord sedan blev de hudbristningar på henne för boppen fick inte plats under huden isora hade hår på muttan och ibland rakade hon av alltihop ända upp till rumphålet…

Abreus språk blir, i Hanna Nordenhöks översättning, både poetiskt och ohejdat. Jaget vill äta Isora, hon vill vara henne, vara inuti henne, ha henne omkring sig för alltid. Här finns inga gränser mellan kompisskap och förälskelse och det är som sig bör. Med hjälp av ordval och detaljer kapslar Abreau in det universum som är de två bästisarna och låter läsaren förstå kärleken och beroendet som rör sig där. En kärlek där det man gör, vem man är eller ens vilket liv man lever inte spelar någon roll. Bara att man är tillsammans, drömmer och blir.

Similar Posts:

• Best Friends Forever?
• Tjejerna med stora, sköna bröst
• Flicklek på liv och död
• Mamma mia – att förstå en mor
• Roman om rädsla

Det är svenskt 70-tal i södra Sverige när föräldrarna träffas och deras liv genomsyras av framtidshopp. Det visar sig att de har svårt att bli gravida och till slut väljer de att adoptera från Sydkorea, först Patrik och senare en liten flicka.

Familjen bor i ett litet hus i Sölvesborg och Patriks mamma jobbar som kontorist. Det är inget extravagant men allt är ändå bra. Birgitta jobbar deltid för att hinna med barn och hus och hem, men hon har också ett samhällsengagemang. Hon är aktiv i adoptionsfrågan och skriver en debattartikel.

Pappan däremot blir alltmer frånvarande, tills han en dag väljer att lämna familjen, och det är då problemen börjar hopa sig. Till en början i form av en något ansträngd ekonomi, men med tiden blir det allt tuffare.

Det är inte bara i Patriks liv som pappan är väldigt frånvarande, han är även frånvarande i boken. Jag läser och undrar vad författaren egentligen har för känslor gentemot pappan. Visst dyker han upp på en och annan födelsedag och det händer att han stöttar Patrik och systern ekonomiskt, men framför allt verkar alla tycka att det där avståndet han håller är rätt så bekvämt. Pappan har gjort sitt val och så är det med det.

Den stora känsla av besvikelse som genomsyrar boken riktar sig istället mot samhället som utvecklats i en sådan riktning att en person som mamman, en ansvarsfull förälder som sköter arbete och hem och barn, långsamt kan brytas ner tills hon inte har något kvar, inte ens sig själv.

Jag är bara några år äldre än Lundberg och känner så väl igen mycket av tiden han beskriver. Ändå är det inte det som fångar mig allra mest i boken, utan det är snarare författarens fenomenala förmåga att hantera text. Det är helt enkelt väldigt, väldigt välskrivet. Boken använder ett ovanligt tilltal genom att genomgående vända sig direkt till mamman som ”du”. Det är en rak och ärlig kärleksförklaring som inte skyr det komplicerade eller fula. Och inte någonstans skrivs läsaren på näsan. Bara en sån sak.

Similar Posts:

• Utanpå och inuti
• Värdet av ett liv
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Längtan, lera och luft
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

I romanen presenteras vi snabbt för Maître Susane, en 42-årig advokat i Bordeaux. Hon får ett uppdrag att försvara en mordanklagad kvinna och kvinnans make söker upp henne för han menar sig älska sin hustru, trots att hon mördat de tre gemensamma barnen.

Berättarrösten har en klang av naivitet som emellanåt faller åt ett lite mästrande tonfall i sina betraktelser. Hon är varken destruktivt lagd eller gillar att dricka mycket alkohol. Inte heller ingår hon lösa förbindelser eller är odräglig mot sina bekanta. Det är något annat i hennes personlighet som är otydligt, vilket ger sig till känna när hon har kontakt med sina föräldrar och den städerska som hon anlitar för att hon tror sig vara snäll. Det svårfångade hos berättaren illustreras också i det faktum att läsaren inte får veta hennes förnamn, bara att det börjar på bokstaven ’H’.

Handlingen följer Maïtre Susanes liv som kretsar kring arbetet, besök hos föräldrarna, och de första mötena inför rättegången. Det är kallt i Bourdeaux på vintern med isiga gator, och därtill fylls vardagen av städerskans goda maträtter och ex-pojkvännens behov av barnvakt. Maître Susane har bestämt sig för en sak, nämligen att hon inte vill göra sina föräldrar besvikna. De är ju så kärleksfulla, menar hon och hon vill vara kärleksfull tillbaka. Föräldrarna i familjen Susane är stolta över att deras enda barn gjort en fantastisk klassresa. Däremot vill de inte tala om alla hemskheter som händer i världen, alltså sådant som kan ha beröring med dotterns yrkesval där brott och straff är självklara beståndsdelar. De vill inte heller gå tillbaka i de gemensamma minnena av en händelse som inträffade innan Maïtre Susane klippte av sig sitt långa hår.

Den obehagligaste läsningen finns i två sekvenser som utöver sitt innehåll också sticker ut i sin språkliga form. Den ena är en monolog som den mordanklagade kvinnan håller, och den andra är när hennes make sjunger sin klagovisa över hur livet blev. När jag läser dessa rader (sidor!) kan jag nästan inte begripa hur författaren Marie NDiaye klarat av att skriva dem – här besöks mörka skrymslen i respektive psyke. Men det är tonen av relativisering i resonemangen som gör att avgrunden öppnar sig i mig med frågan: Skulle jag också kunna …? Min gissning är att författaren velat undersöka denna ömma punkt, hur en individ kan pressas att handla utifrån förväntningar som hen inte kan uppfylla.

Romantiteln väckte (naturligtvis) min nyfikenhet och mina efterforskningar ledde mig till en biblisk formulering från 5 Mosebok 32:35 (1917 års svenska översättning). Orden tycks i första hand avse rättsfallet som Maïtre Susane med tveksamhet åtar sig – men berättelsen ger fler tolkningsmöjligheter. Spänningen mellan städerskan och huvudpersonen är full av underströmmar som skulle kunna spegla Frankrikes historia som slavhandelsland (maktutövning upphöjt till tusen) och på ett plan finns de där tankarna på en omkullkastad maktordning. Både individer och nationer kan drivas av oreflekterat handlande som befäster maktstrukturer som aldrig verkar släppa. På liknande sätt associerade jag under läsningen av Leila Slimanis Vaggvisa år 2018.

Känslan av misströstan är stark när jag har läst ut boken, en känsla jag helst undviker i livet. Men i romanform kan jag möta den och i Marie NDiayes utförande är den mycket effektivt förmedlad.

Similar Posts:

• De gör alla vad som behövs för att överleva
• La mort de l’äuteur
• Storheten i det mänskliga
• Hennes låsning
• Med strömmen – eller mot?