I mellantiden har Mélanie lyckats med sin föresats. Hon är känd och, åtminstone som hon ser det, älskad av tusentals följare. Hon driver Youtubekanalen Happy med Kim&Sam där hennes barn är huvudpersoner men där hon själv tar allt större plats och intäkterna från olika samarbeten räcker till att försörja familjen mer än väl.

Redan från början står det klart att det inte står helt rätt till med Mélanie – hela hennes liv kretsar kring Happy med Kim&Sam men hon ser inte att den enda som är någotsånär ”happy” är hon själv. Eller gör hon kanske det? Det är en karusell som snurrar för fort och Kimmys försvinnande kan ha en rad orsaker – en kidnappning av ekonomiska skäl, en pedofil, någon ur familjens förflutna, en aktivist från en rörelse som vill befria influencerbarnen från deras gyllene fängelse, ett trick för att få uppmärksamhet från Mélanies sida – eller kanske något ännu värre?

Delphine de Vigan har ett särskilt sätt att skriva sig in i människors psyken, att hålla sig nära det som inte är som det borde vara, men här blir det ibland lite för mycket av schabloner och den kritiska hållningen till sociala medier och influencerbranschen känns mer som om den grundar sig på fördomar än kunskap. Samtidigt är det obehagligt att läsa om hur långt Kim och Sam går för att vara sin mor till lags – och hur det blir när de inte vill vara med längre.

Spänningsmomentet haltar en aning, samtidigt som det utgör en dramaturgisk motor, och det är mer intressant att fundera över sådant som föräldraansvar och vårdaransvar och hur brister i dessa kan ta sig uttryck. Hur hopslingrade välvilja och egenintresse kan vara. Hur behovet av bekräftelse och kärlek kan leda en vilse i en tid där man ser så mycket av andras lycka. Ändå är det som om det inte riktigt räcker ända fram.

Similar Posts:

• När orden försvinner
• Kommer minnet tillbaka?
• Ett lågmält skrik
• Halvjolmigt ironiskt bubbel
• Om att längta hem och bort

Boken  utspelar sig i San Francisco 1984-1985. Brytningstiden mellan 70-tal och 80-tal är fortfarande tydlig i den bohemiska staden trots att mitten av åttiotalet närmar sig. Det opolerade och fria hippiesamhället möter det glamorösa 80-talet i villaområdet Sea Cliff där de nyrika blandar sig med de som har gamla pengar. Husen är stora och historierna om de som bott där innan med känd bakgrund cirkulerar. Blåsten, havet och tidvattnet skapar en vild miljö mitt i den trygga villaförorten. Golden Gate-bron hägrar i bakgrunden och ekonomin är på stark frammarsch.

Eulabee och hennes bästa vän Maria Fabiola och resten av tjejgänget, Faith och Julia, är så där självsäkra och samtidigt osäkra som bara tonåringar kan vara. De väntar otåligt på att träda in i vuxenlivet med stor nyfikenhet och spänning. Alla har en stor önskan om att det ska hända något, vad som helst. Bara något sker.

Att vara på stranden och utmana tidvattnet är en återkommande sysselsättning och vet man bara hur man ska hoppa kan man komma ut på udden, annars väntar det skoningslösa havet med all sin kraft på att dra ut den som misslyckas.

Eulabee och Maria Fabiola har stenkoll på vem som bor var och vad som har hänt i vilket hus. Olikheterna mellan flickorna är redan från början tydliga. Eulabee vägrar låta sig styras och har en egen stark och okuvlig moral men håller sig mycket på sin kant. Maria Fabiola däremot är karismatisk, känslosam, egoistisk och van att stå i centrum. Hon har framförallt en vilja att skapa dramatik.

En dag ställer en man i en bil en fråga till flickorna och denna händelse leder sedan vidare till oanade konsekvenser för det innan sammansvetsade gänget. För Eulabee var mannens fråga om vad klockan var, just bara en fråga om tiden. För resten av tjejgänget och framförallt för Maria Fabiola gjorde han ett närmande och upplevdes som en farlig person. När polisen förhör tjejerna vägrar Eulabee ljuga som de tidigare kommit överens om och på grund av detta blir hon utfryst. Ingen svarar på hennes telefonsamtal, inbjudningar till fester dras tillbaka och hon går ensam till skolan.

När sedan Maria Fabiola en dag försvinner går tankarna hos alla förstås tillbaka till mannen i bilen. Polisen kopplas in och Eulabee förhörs om alla detaljer gällande hennes förmodade bästa vän som inte innehar den platsen längre. Är det någon i deras närmiljö som uppträtt misstänksamt? Polisens utredning fortsätter parallellt som Eulabee börjar göra egna antaganden och upptäckter.

2019 möts Eulabee och det gamla tjejgänget igen och minnen av det förflutna avhandlas. Alla utom Maria Fabiola är närvarande, hon försvann spårlöst efter en flytt och går inte heller att hitta på sociala medier. Av en slump korsas ändå Eulabee och Maria Fabiolas vägar igen och lite verkar egentligen ha förändrats i deras dynamik.

Vi vänder vågorna är en skarp roman som tar oss med in i det mörker som kan finnas under tonårstiden och som även kan följa med in i vuxen ålder och boken berör hur en enda händelse kan vända livet i oanad riktning.

Eulabee är dessutom en mycket intressant karaktär och Vendela Vidas skriftspråk fångar mig. Ofta är det en sak som framkommer i dialogerna men en annan, parallell dialog, som Eulabee har i huvudet som är fokus i texten. Eulabee är bitsk, smart och ofta väldigt underhållande.

Boken är laddat med ångest, klassklyftor, lögner och obekväma situationer utan att bli tung och pretentiös, en klart berörande läsupplevelse.

Similar Posts:

• Då och här och nu
• Skulle du våga ..?
• Att rita demoner
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?
• Livet på riktigt

De människor Poe kan umgås med utan allt för mycket friktion är sina nära kollegor. Vi möter den, än mer än Poe, socialt inkompetenta tekniknörden Tilly Bradshaw och den ordningsamma chefen på krim Stephanie Flynn. Bägge med egenskaper som kompletterar Poe och hans buffliga och trubbiga personlighet. 

I Svart sommar tar ett avslutat fall en oväntad vändning och Poe tvingas omvärdera både sig själv, sin berömda magkänsla och alla tekniska bevis. 

Stjärnkocken Jared Keaton sitter fängslad på livstid för att ha dödat sin dotter Elizabeth Keaton. Innan Keaton hamnade bakom galler drev han lyxrestaurangen Bullace & Sloe som stoltserade med tre stjärnor i Guide Michelin. Keaton är enligt Poes tidigare utredningar en fullblodspsykopat – charmig, karismatisk och högintelligent.

Trots att Elizabeths kropp aldrig hittades fälls Jared Keaton ändå av juryn. Till grund för den fällande domen ligger Poes genomgång av all fakta samt att det var extremt stora mängder blod på brottsplatsen.

När den förmodat mördade dottern helt plötsligt dyker upp livs levande på ett biblioteket i den lilla orten Alston ställs allt Poe trodde på gällande fallet på sin spets. Elizabeth är mager, trött och sliten, men i allra högsta grad vid liv. 

Han och teamet måste plocka sönder alla delar i sin utredning. De måste gå igenom alla antagande de gjort tidigare, för en människa kan uppenbarligen inte vara död och levande samtidigt. 

Boken börjar trevande och rörigt och som läsare kommer man inte in i berättelsen förrän ett antal kapitel in.

Många beskrivningar av karaktärerna blir bitvis infantila och det förstör den mörka känslan som Craven försöker bygga upp. Det hade definitivt räckt med hälften av adjektiven, för som läsare förstår jag ändå vilken fruktansvärd psykopat eller hur extremt introvert någon är. 

Svart sommar har ändå sina poänger och en del överraskningsmoment som är bra och underhållande. En lättsmält bladvändare helt enkelt, när man väl tagit sig förbi en ostrukturerad start. 

Similar Posts:

• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Lättsmält mysdeckare om engelska kungahuset
• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Gåtan i det slutna rummet
• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor

Minns du den här händelsen? Den är inte ensam i sitt slag. Kanske minns du att det fanns en hashtag på sociala medier och att Michelle Obama och andra kända västerlänningar engagerade sig i saken. Och sedan, ja, sedan konkurrerades väl alltsammans ut av andra mediehändelser. Jag kan inte påstå att jag själv tänkt på de där flickorna på ett tag, eller varit medveten om hur det gick för dem. Att så många av dem fortfarande är kvar i fångenskap, eller vilka konsekvenser också de som kommit undan lever med.

Så där fungerar ju nyheter, när de inte berör oss personligen. Tur då att det finns böcker som kan erbjuda fördjupning och gestaltning, som kan ta sig in i våra känsloberoende medvetanden och hänga sig kvar där.

En sådan bok, en lätt men tung liten roman, har den irländska författaren Edna O’Brien skrivit. Nyss fyllda 90 år har hon rest runt i Nigeria och träffat en del av de kidnappade unga kvinnorna, liksom hjälparbetare och andra som haft med dem och deras erfarenheter att göra.

Det är ett ambitiöst åtagande, som naturligtvis också ifrågasatts. Får en europeisk tant verkligen formulera unga afrikanska flickors erfarenheter? Jag vet inte, det är väl alltid bra att ifrågasätta, men alltså. Litteratur handlar väl ändå till väldigt stor del om empati och just om möjligheten att sätta sig in i andras erfarenheter och villkor? Dessutom: den som gör det så här bra är i alla fall i min bok varmt välkommen att skriva om vad tusan som helst.

Flicka heter O’Briens roman, och detta, att vara flicka i ett land hemsökt av terrorrörelser och korruption, är vad som präglar huvudpersonens liv. ”En gång var jag en flicka”, inleds hennes berättelse, ”men det är jag inte längre.”

Vad är det att vara en flicka? Det beror kanske på sammanhanget det sätts in i. Är det ett barn i förhållande till en vuxen kvinnas hela erfarenhet, en flicka till skillnad från en högre värderad pojke? Flickorna på skolan i Chibok är lyckliga som får utbildning, men det anser inte islamisterna att de ska ha. De är kvinnor, de ska ha män att lyda. De ska föda barn, helst nya små krigare, och på alla sätt serva männen.

Tillvaron i terroristernas läger är brutal, skitig, våldsam. Det är nästan outhärdligt att läsa om, men också mycket skickligt skildrat. Det kommer nära.

Flykten är inte mindre komplicerad. Maryam är inte längre ensam, hon har ett litet barn med sig, ett barn hon inte vill vara mamma till, men ändå är det. Och vem är hon utanför terroristernas läger? En konvertit? En bushfru? En terrorist? En framgångssaga att visa upp och låta sig fotograferas med? Men säg för Guds skull ingenting negativt! Vi vill inte veta.

Med den här romanen i hand är det obegripligt hur vi bara låtit tiden gå medan flickor utsätts för det Maryam utsätts för. Hur kan vi bara gå vidare med våra liv medan kidnappade flickor och pojkar hålls fångna? Hur river vi inte upp himmel och jord tills varenda en är trygg?

Mer än sex år har gått sedan den där natten på skolan i Chibok. Vad finns kvar av de där skolflickorna nu? De är inte flickor längre.

Similar Posts:

• Bestialisk ytlighet
• Fickor av motstånd mot rigitt könssystem
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Någon annans tur att vara rädd?
• Kvinnors längtan

De nostalgiska tillbakablickarna förekommer ofta i romanen Vi som var föräldralösa. Berättaren Christopher Banks minns pojkåren när han bodde i Shanghai med sina föräldrar. Hans pappa arbetade på ett platskontor för en stor brittisk koncern. Hans mamma stod honom nära och han hade en kinesisk barnflicka. En scen i romanen beskriver ett ögonblick när han hörde den arga mammarösten sticka ut bland andra vuxnas repliker. Han skyndade sig ut för att finna bästa lekkamraten Akira. Barnaåren var betydelsefulla. Men vad som kom att prägla honom mest var att båda hans föräldrar försvann en dag. Som elvaåring blev han återförd till England för att växa upp med en förmyndare.

I romanen får läsaren följa den vuxne Christopher när han uppfyller sin barndomsdröm och blir yrkesarbetande detektiv. Med sitt förstoringsglas löser han brott och blir berömd i den brittiska societeten. Skildringen glider farligt nära att bli en parodi av en pusseldeckare där monsieur Poirot plötsligt dyker upp. Christopher har en likartad personlighet som mannen med de tvinnade mustascherna och genomströmmas av en självgod stolthet för varje uppklarat fall.

Ishiguro är bra på att låta handlingen återberättas ur en förnumstig mans perspektiv. Ofta synes Christopher uppträda lite löjeväckande i olika sammanhang. Han är pedantisk och starkt uppfylld av sitt kall. Men under läsningen smiter andra element in i handlingen. Som i förbigående refererar han andras fördomsfulla kommentarer mot kvinnor, icke-britter och tjänstefolk. Också minnena av mammans kritik mot pappans arbetsgivare ger en annan dimension till bilden av de goda britterna.

Christophers noggranna läggning må vara en fördel när han steg för steg analyserar bevismaterial i brottsfallen. Men den är en klar nackdel när han återvänder till Shanghai för att klara upp föräldrarnas försvinnande efter 18 års bortavaro. År 1937 har frontlinjen i den väpnade konflikten mellan Japan och Fastlandskina nått hans barndomskvarter. När han går i sina brittiska kläder och kulorna bokstavligt viner intill hans öron fylls han av moralisk indignation och läxar upp såväl kinesiska befäl som japanska officerare. Den belevade gentlemannastilen är synnerligen malplacerad. Råa scener med lik, fattigdom, språkliga hinder … och ändå agerar han som om de största bekymren handlar om brister i gott uppförande.

Ishiguro har även i andra romaner tecknat naiva människor som hindras att se verkligheten som den är. De har fullt logiska resonemang när de får hållas utan att någon avbryter dem. När andra förklarar att de borde ta av sig bindeln de har för ögonen och sluta leka blindbock, verkar de inte vilja lyssna.

Historien hänger samman från början till slut. Platserna. Människorna. Händelserna. Det är helt enkelt elegant förpackat. I Ishiguros fall är formen trygg men ändå innehåller hans romankonst antydningar som visar att allt inte är som det verkar. Det är också fint att följa huvudpersonen som låter insikter sjunka in till slut – mycket tack vare att han knyter an till andra föräldralösa personer under resans gång. De förstår varandra intuitivt.

I tillägg är ämnet som behandlas i Vi som var föräldralösa inte hämtat enbart ur fantasin. Stoffet till miljön där Storbritanniens relation till Shanghai belyses har historisk bakgrund. Enormt intressanta aspekter träder fram, och jag kan konstatera att det finns en del länder som fylls av skeptiska känslor inför britter. De har inte alltid agerat som gentlemän i de historiska sammanhangen.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• ”Jag vill ju va’ som du”
• Stolthet och fördom

Det rör sig om en deckare som handlar om Amanda Lund och hennes chef, kriminalkommissarie Bill Ekman. Amanda är utlandsstationerad för att bistå i uppbyggnaden av den lokala insatsstyrkan i Afghanistan. En dag omdirigeras hon till Kabul, där två svenska diplomater anmälts försvunna. Eftersom svenskarna misstänks vara kidnappade är Amanda särskilt lämpad, då hon har meriter som förhandlare.

Händelsen har förgreningar till kriminella kretsar i Sverige och berättelsens två trådar löper parallellt för att i slutet knytas ihop. Ömsom skildras utredningsarbetet ur Amandas perspektiv, ömsom ur Bills. Några gånger bryter de andra involverade personernas perspektiv in. När en ledtråd i form av ett fotografi dyker upp räknar jag på skoj ut hur historien ska sluta. Min gissning och berättelsens fortsatta förlopp håller samma kurs fram till sista kapitlet.

Miljöbeskrivningarna är ytterst sparsamma. Om Afghanistan får vi veta att där är varmt och att där åker operatörer och ambassadpersonal i vita Toyotabilar. I Stockholmsmiljön består scenografin av igenkännbara Pressbyrån, dofter av nybakt bröd från bageriet Fabrique och kaffeautomater. Mindre vanliga igenkänningsdetaljer torde vara Amandas säkerhetsvästar som tynger och bildförstärkare som är till hjälp vid operationer i det afghanska mörkret. Men den vardagliga tonen är påtaglig. Oavsett var vi befinner oss kryddas berättandet av nickande receptionister eller människor som ska bokas in på möten.

Läsningen av Fyra dagar i Kabul är raskt avklarad, vilket har sin förklaring i att halva romanens sidantal består av dialog. Inte bara suckar sticks in mellan replikerna; figurerna får även säga saker med låg röst, med skälvande röst eller så utbrister de saker i stundens hetta. Jo, jag glömde nämna en sak, det dinglas en hel del med glasögonsnoddar när Bill träffar beslutsfattarna i kostym.

Troligen är tanken att jag ska uppleva en jämställd historia. Amanda är lika kompetent som sin chef Bill, och vice versa. De har förtroende för varandra. Men jag har mina undringar över personbeskrivningen i övrigt. Exemplen på karikatyrmässig gestaltning är många: den som är homosexuell förknippas med sexhunger, på UD vet byråkraterna inget om verkligheten, en polis klarar sig inte utan kaffe. Även Bill, Amandas kollega, beskrivs som om det inte hänt någonting i manlig personlighetsutveckling de senaste femtio åren. Det innebär att hans tankar formas så här när han kliver in i ett mötesrum:

Lena Eklund-Berg hade spikrakt, brunt hår som hängde fritt ned till axlarna. Läpparna blänkte av rött läppstift och färgtonen i ansiktet vittnade om att hon nyligen haft semester. Bill tänkte att hon var snygg för att vara femtio plus.

Något säger mig att författaren, som planerar en deckarserie, återkommer till Bill och hans betraktelse av kvinnan vid mötesbordet. Han har nämligen ett trassligt äktenskap. Men givetvis försöker han rädda sitt förhållande, han är väl en hjälte, om jag uppfattat det rätt?

Deckaren finner säkert många läsare med önskan om några timmars tidsfördriv. Men läsarna kommer inte att fyllas av nya insikter om vare sig svensk utrikespolitik eller ursprunget till Afghanistans konfliktfyllda samtid. Intrigen kunde likaväl förläggas till Kymlinge.

Romanens enkla språk och struktur har två fördelar. Den som vill bättra på sitt svenska ordförråd för vardagliga ting får en bra lathund. Deckarens enkla stil blir lätt att stoppa in i Google Translate, för att spridas till andra språkmarknader. Synd bara, att det är så stereotypa personer som tilldelas biljetter till den resan.

Similar Posts:

• Den gråaste staden på jorden
• Om att längta bort
• Reportage med fräckare rubriker än innehåll
• Afghanistans många ansikten
• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan

Vid en flytt hittar hon en låda med en mängd dokument kring kidnappningen och det som ledde fram till den – rättsprotokoll, inlagor, brevväxlingar – och hon tänker att om hon någon gång blir författare är det detta hon ska skriva om. Men hon hinner skriva flera böcker innan hon slutligen kan ta sig an det överväldigande materialet, börja läsa noggrannare och bringa reda i det. En bit in i arbetet får hon också en unikabox med dagböcker och någonstans där är det stopp – mer skulle hon inte mäkta med:

Alla har papper. Brevbuntar och anteckningsböcker. Alla utom Pontus [en kusin]. Men det beror bara på att han vid en förrådsstädning faktiskt slängde en tre decimeter tjock pappersbunt ombunden med rep och märkt med de dramatiska orden: ”Öppnas efter min död”, undertecknat av Agda. När han berättar att han har slängt den känner jag ärligt talat en viss lättnad. Jag hade inte klarat av att ta in vad det var som Agda prompt ville ha sagt efter sin död. ”Men hur mycket skrev de här människorna egentligen?” utbrister jag retoriskt. Och svaret är naturligtvis: kopiösa mängder. Vi är ättlingar till en släkt av grafomaner. Ständigt antecknande, notoriskt sparande. Allt ska till slut flyta upp till ytan och komma i dagen.

Kidnappningen handlar naturligtvis om kidnappningen i sig men minst lika mycket om förhistorien – vad var det egentligen för familj detta kunde ske i? Och väldigt mycket om Anna Schulzes eget arbete med materialet. Till en början finner jag det en aning tröttsamt; ska det inte bli lite mer dramatiserat, lite mer skönlitterärt? – men snart finner jag mig tillrätta i redogörelserna, i vridandet och vändandet, i silandet av allt genom ett nutidens filter. Samtidigt som allt är stadigt förankrat i ett efteråt lyckas hon med små små medel tydliggöra det som sker där och då så att det faktiskt är smärtsamt att läsa.

I centrum finns naturligtvis Ragnar, den kidnappade pojken, och hans mor Daisy och närmast dem hans syster Gunilla och Daisys mor Agda. Fadern Harald är mer perifer, om än mycket viktig. Men det börjar tidigare än så och det är obehaglig läsning: fysisk och psykisk misshandel, barnaga som går i arv, dåliga ekonomiska beslut som leder till decimerande av stora rikedomar. Det är som om ödesgudinnorna gaddat sig samman mot familjen Schulze och det är något närmast mytiskt över det hela, också när folk vill väl blir det så fel – det kan bara inte sluta väl.

Somligt är totalt bisarrt, som hur den tolvåriga Gunilla förs till en släktings slott och blir inlåst i ett rum, varpå hon mitt i natten klättrar ut genom fönstret och beger sig till den närmaste tågstationen, där hon köper en tågbiljett för pengar som sytts in i hennes kläder.

Det finns en tröghet, ett motstånd, en friktion i hur skildringen av det förgångna blandas med Anna Schulzes egna strapatser att bringa reda i det. Det är en historia som kostar på, som gör ont på många sätt. Nedstigningarna i helveteskretsarna men också vardagen i att vara kidnappad. De ljusa minnena som blandas med de mörka, vännerna han hinner få men snart måste lämna när någon kommit dem på spåren.

Det känns som om Anna Schulze aldrig skriver något hon inte har täckning för i sitt källmaterial, att det när som helst skulle hålla för en aldrig så nitisk granskning, och hon försöker vara så objektiv det går, låter de inblandade komma till tals, visar både deras goda och dåliga sidor, deras goda och deras mycket märkliga beslut.

Det är ett släktepos där uppgången till borgerlighetens översta skikt snabbt förbyts i ett fritt fall och ett stycke 1900-talshistoria, där även ett utkast till ett brev till Hitler förekommer. Det är en skildring av en katastrof i lager på lager och det är oväntat spännande. Det är inte alls som jag väntade mig men det är väldigt, väldigt bra.

Similar Posts:

• Stockholm, Stockholm, stad i världen
• En komplicerad vänskap
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier
• Nalen blir en enda litteraturfest
• En familj drabbad av antisemitism

Inställda. Insparade. Thomas hör till en generation som upplever sig ha blivit lovade mycket, och sen inte fått en skit. En massa krig på andra sidan jorden. Ingen måne. Inget jobb. Inte ens en flickvän. Vad var det som hände?

För att få svar på sina inte helt välartikulerade frågor tar Thomas till den lite okonventionella metoden att kidnappa personer som han tror ska kunna besvara dem. Först en gammal collagebekant, den där killen som verkligen lyckades, som mot alla odds faktiskt blev astronaut. Men sen inte fick komma med på rymdfärjan i alla fall.

Det leder till nya frågor. Nya kidnappningar. Svaren kommer kanske närmare Thomas själv, nära hans bäste vän som sköts till döds av polisen, nära hans mamma, som tyckte att det var en ynnest för den faderlöse 12-åringen att få sova över hemma hos en aktad lärare. Frågor och påståenden och motpåståenden. Någonstans också den där drömmen om kärlek. Vad som hade kunnat bli ett rakt och drabbande koncept vimsar iväg och till slut vet jag inte alls vart Dave Eggers vill med sin intrig längre.

Var poängen just att ställa frågorna (och var borde jag i så fall ha slutat att läsa)? Eller att Thomas trots allt måste ha en väldigt trasig bakgrund för att agera som han gör? Och vad är egentligen grejen med den omständiga och högtravande titeln? Bristen på fadersfigurer och mening?

Era fäder, var är de? Och profeterna, lever de kvar för evigt? har dessutom den egenheten att den är skriven helt i dialogform. Kidnapparen i dialog med sina offer. För vilka han själv anser sig vara något av ett offer.

Nu har jag en viss vana att läsa dramatik, så att skriva en roman enbart i dialogform framstår inte i sig som särskilt mycket av ett spännande stilgrepp. Snarare tvärtom. Om Eggers nu anser att tankar och erfarenheter som människor själva lyckas uttrycka dem är själva kärnan i hans berättelse, varför skrev han den inte bara i pjäsformat? Med en och annan diskret scenanvisning, snarare än onaturliga repliker om hur miljön ser ut och vilka ljud som hörs?

Fast hade han gjort det hade det förstås varit dramatik istället, och dramatik är (trots att den ofta är förträfflig läsning) tyvärr nästintill obefintlig som bokgenre. Vem ska man månne kidnappa för att försöka få någon ändring på det?

Similar Posts:

• Vardagsvanvett och vildingvanvett
• Den ständiga otillfredsställelsen
• Uppväxt i ironins tecken
• ”Förtegenhet är stöld”
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer

I Hemmerechts skildring heter huvudpersonen Odette och vi möter henne i fängelset där hon sitter, i väntan på sin frigivning. ”Belgiens mest hatade kvinna” kallas hon, något som Odette har svårt att ta till sig. Genom hela sin monolog jämför hon sig med en annan kvinna, Geneviève Lhermitte, som mördat sina fem barn. Hur kan Odette vara mer hatad? Hon drar slutsatsen att Lhermitte är galen, men sina egna barn får en nog göra vad man vill med.

Odette är ett ännu värre monster. Hon som, enligt andra, bara lät det fruktansvärda hända.

Redan från början av förhållandet med sin blivande man, som här bara benämns som M, styrs hon av honom. Odette verkar samtidigt drivas av en längtan efter total undergivenhet och destruktivitet. Hon fantiserar om våldtäkter och sex med M, hans sperma, att han ska ta sig in i henne totalt. Relationen med honom är på många sätt en revolt mot hennes tidigare liv, det farliga hon dras till som också blir hennes undergång.

Just Odettes sexfantasier är Hemmerechts egna skapelser, ett försök att närma sig människan bakom brottet och ett analyserande av hennes tankar och sätt att agera. Närmare sanningen och en förståelse för hennes brott kommer vi dock inte.

Skildringen av Odettes tankar är verkligen obehagliga. Hon är ständigt självömkande och distanserad. Hon vill inte veta någonting om makens brott. Därför är hon också helt omedveten om dem, och enligt hennes egen logik alltså oskyldig.

Det är väl sant att flickorna satt inlåsta i källaren. Alla säger det och M har erkänt det. Jag såg dem aldrig. Det var ingenting jag ägnade mig åt.

Precis som Odette vägrar texten närma sig kärnan, det som läsaren hela tiden söker svar på. Hur kunde Odette göra det? Varför såg hon inte? Såg hon verkligen inte?! Skönlitteraturens uppgift är inte att döma. Ändå är det provocerande att texten inte erbjuder mer att ta ställning till.

Kvinnan som matade hundarna är verkligen en skicklig gestaltning av en människas psyke. Mest skrämmande blir den också just på grund av att det finns så få stunder där läsaren kan identifiera sig med Odette, stunder då vi skulle kunna mötas och faktiskt börja förstå. Kanske skulle vi då verkligen få chansen att blicka ner i människans avgrunder, det som aldrig slutar fascinera oss. Det hade gett berättelsen mer djup, gjort den ännu mer otäck. Samtidigt är det just detta som gör romanen så kontroversiell (i Belgien skapade den stor debatt och bannlystes av flera bokhandlare). Vi får aldrig den chansen. Här är det Odette som för talan. Landets farligaste kvinna som fortsätter att förtränga, stöta ifrån sig och vägra erkänna.

Similar Posts:

• En angelägen historia
• Pacifisten Spirou i en brutaliserad tid
• Harvey Weinstein och den banala ondskan
• The nature of our game
• Tänkvärt om rättvisa