Jag kan börja var som helst
i vilket rum eller vilken perrong som helst
ta in på en ny landsväg i handflatan
Men,
var jag än är, står jag ständigt i gräset i Brommaplansrondellen
till Drottningholm? Spångafolkan? Apoteket? Tillbaka hem?
Eller ligger jag kvar i rondellen utanför Roskilde?
där jag somnade under liftandet till Odense

Åtta avtagsvägar, men väljer gräset och Watching the wheels
dagen då sommaren inföll en måndag, dagen då juni fölade
och juli gick rakt genom väggen
föll och blottade tidens stora tanke
tom
het

En redan sönderläst bok. Ett konstverk och ett poetiskt vildverk. Två konstnärer som låter den svenska poesin få andas ut och in, en konstskatt och värdeskapande poetisk skulptur – som gör mig fullständigt avväpnad. Så det är inte enbart av lathet som jag hänvisar er till att köpa boken. Köp eller sno den. Köp den, upplev den.

Min går inte att låna ut, låna inte min. Sönderläst.

Johan Nordbeck hade jag som lärare när jag gick på Ölands skrivarskola. Men lärare är fel ord – snarare en poetisk skepnad av innerlig mänsklighet. Jag var 20 år – vad visste jag om livet, konsten, livet som konst och konsten som liv? Nordbeck hade större koll. Ödmjuk vägledning.

Slutet har inte slutat än

Punkten jag nu sätter
en vit kopp
svart kaffe
sedd uppifrån

En smula
ett sesamfrö kvar på tallriken
ett början-till-slutet-frö
slutet i sin hinna

Innan den basiska smaken av sesam öppnar dig
mot dansen, dörren mot dragningen,
jäsande degen och döden … du

Men.

Trots allt en skepnad, som lyfte kreativa andeväsen ur oss författarynglingar – oförtjänta hans sinnliga ingång till konstnärskap och poesi. Nordbeck hittade alltid något inspirerande i våra poetiska försök. Ett ord, en mening som han upplevde ”växANDE”. Ibland bara själva praktfiaskot. En så usel dikt att det usla faktiskt hade en konstnärlig funktion. Jag hade bara läst hans första diktsamling Träden går ned för landning. Och tyckte mycket om den. Beundrade vissa dikter. Men när han vid ett tillfälle läste inför oss, sina elever, blev jag fundersam; han reciterade dem så … Halvhjärtat. Tills han kom till en rad, en passage: ”Fåren som bräker”, som jag minns det, med sin söderdialekt. ”Breeieker”.Varvid han stannade upp och ursäktade sig för sitt uttal av fårets läte. Läste om raden igen: ”Breeiker”, exakt likadant, möjligtvis något maskerat. Fåren breeiekte. Inget snack om saken. Konst, tänkte jag. Konsten tar obegränsade uttryck, Nordbeck också.

Tidigare samma dag, samma som all…tid
Summan av kronologin = en av de grottor på berget Ida
där Zeus föds, lammgamar och elementarandar kretsar över
öppningen i en drömmande koreografi

På väg nedför Ida avvek jaget plötsligt för sina kamrater i
kronologin och gick i jublande jaglöshet nedför den salviadoftande
lutningen längs den goda bäcken till byn, kupade handen och drack
bergets isiga vatten i mars, mars månljus på eftermiddagen

En bra diktsamling ska vara sönderläst. ”Vägg i vägg” är så genomläst och ovårdad att den fallit i tre delar, och jag har råkat spilla kaffe över den. Endast Gunnar Ekelöfs och Frödings samlade skrifter befinner sig i sämre skick. I mitt hem. Hemma hos mig markerar slitaget kvalitet. Så mitt recenserande känns överflödigt. Lite falskt.

Nordbeck är ju stavelsevarelse, språk är hem och tidsuppfattning. Rum att klä ut för att lämna. En grym konstnär, en observatör vars ambition läser bortom sinnesintryck och är i ständig rörelse, flykten skapar perspektivförskjutning. Att av andetag kalla Nordbeck för kubist känns förvisso relevant, men jag vet att han knappast nöjer sig, för han utvecklar briljant denna konstambition. Därav samarbetet med Jockum Nordström. Kubism okej, som poet skapar denna skepnad möjlighet att avvika – utveckla. För en sann konstnär i sin tid- och rumsliga inkonsekvens och versbrytningar. Flykten löper genomgående med diktsamlingen, här är han konsekvent. Titeldikten har låtit sig inspireras av Gunnar Hardings Historiemålning (1983) och Marina Tsvetajevas Försök till ett rum (1926). Ett rum har tre väggar – den fjärde är du. Och som poet är det påtagliga ganska intressant som ingång för ett sökande öga. Dikterna är mästerliga och själva boken är ett konstverk. Jag håller ett ständigt ”växANDE” konstverk i handen, bläddrar fram Nordstöms skulptur av liv, levande. Nordbeck leker som vanligt ordlekar, men leker sig bortom ”Jo-han”. ”Jag är ju konst…ruktion”.

Väggar växer med tiden in i varandra
medan husen de tillhörde krymper in i ögats äggvita

Kind mot kind
pannan mot äggen tills tiden
krackelerar och rummet ger vika
inför din tinning av barnDOM

As time goes eyes

Jockum Nordström skapar en så vänskapligt förträfflig skulptur av tändsticksaskar och klipp & klistra. Collagen. Men framförallt den växande skulpturen av rum, som illustrerar och formar liv. En organisk skulptur styrd av det föränderliga, och av språkets konsekventa och lika förunderliga föränderliga vers. Rytmen, stavelseleken är inte enbart (som många vill göra till ett syfte) formad till att läsas högt. Nordbeck framställs i bland som en estradpoet. Skymfen i detta påstående är uppenbart, Nordbeck skriver bortom sitt sorgtyngda, mänskliga hjärta. Vägg i vägg expanderar och hjälper oss bortom det oväsentliga till väsentligheter. Sanning eller lögn är ointressant. Essensen är det subtila bakom lögnen, vilket Nordbeck fångar upp och gör sublimt. Liksom en tidig nittonhundratalskonstnär i Paris, som vill måla bortom en rationell värld. Evolution. Nordbeck/Nordström utvecklar en hundraårig konstambition. Vägg i vägg är avvikande, en mutation. Och Nordbecks skepnad som estradpoet – gömmer bara ytligt ett litterärt geni.

(Traneberg)
Rådjursfamiljen i tankspridd procession
På baksidan av smalhuset bland björkarna
Även bocken bär högklackat

Hur rymde de från Jockums teckning
Innan den ens är ritad
Hinner jag tänka innan mjölken kokar över

Nordbeck/Nordström visar hur även poesin kan förändras och förnyas utan att tappa sin ambition. I tid som en del kallar ett tillstånd av poetisk stiltje. Förtjänar vi ett så helhjärtat och genomarbetat, underfundigt och postkubistiskt konstverk? En känsla av nyfunnen vildmark. Som det uppklippta hålet i staketet dolt av nyponbuskarna, en hemligt okänd, otillåten ingång. Jag får lite samma känsla. Ett slags kärnpunkt i livet, som aldrig slutar existera – en vildmark som aldrig kan återskapas. Men tydligen, beviset ligger sönderläst i tre delar. Vad nu?

Dock
den väldiga jättebabyn Jo-han
ligger kvar
i Eriksbersvarvets övergivna
docka vid älven. Människosonen och jag
sicksackar fortfarande tur-och-retur
från Majorna till Hisingen
liv-död-liv-död i ögonblicksmönster över vattnet

Strunt samma egentligen, viktigare är att börja värdera Nordbecks poesi, hans blick som söker och finner. Vägg i vägg är en skulptur av ett liv – rum som klätts och lämnats för nya. Nordbeck kanske trivs i sin estradskepnad, som ”Jo-han”. Och i flykten, sin skulptur av rum som, genom Jockum Nordström, nu lämnats för oss att se på. Flykten i sig utvecklar deras kubistiska ambition. Eftersom flykt i tid och rum – inte helt går ihop ens bortom det rationella. För Nordbeck är att fastställas, fixeras, möjligt i dikt, helst med en notering var i världen den skrevs. Utan denna slarviga notering, utan tidsuppfattning, så är dikten skriven var och när som helst – men platsen är alltid Brommaplansrondellen – och ja, vi har ju alla vår fixeringspunkt, en själslig kättja som håller kvar lite trygghet och ordning.

Livet, en människa – vägg i vägg med sorg och död. Tid.

Allt annat än tid
Sekunderna står nakna på parad
En avlönad armé

Similar Posts:

• Vecka 34: Historia och poesikonstverk
• Recept på lyckade moralkakor
• Släpp dig lös från tidens tygel
• Anna Livs Billybokhyllor bågnar
• ”men den oändliga variationen …”

Idag skriver Eva om Metronom av Lorànt Deutsch, från 2009, som i år utkommit i svensk översättning. Det är en hyllad bok om Paris historia med utgångspunkt från ett antal av stadens tunnelbanestationer och vad som hänt i områdena kring dem under århundradenas lopp. Intressant läsning av en passionerat intresserad författare. Ändå får den inte något av de högsta betygen.

På tisdag skriver Björn om Svetlana Aleksievitjs Tiden second hand, ett mäktigt verk om Sovjetunionens arv och vad som händer med de människor som måste leva vidare när drömmarna har dött. Den som ropar på Nobelpris får inga motargument.

På onsdag skriver Ella om teveprofilen Micke Leijnegards debut, en intervjubok om några av 1968-rörelsens mest kända personligheter. En trevlig bok om en fascinerande tid, men den kunde ha varit mer nyskapande, tycker Ella i sin recension.

Vi kommer även i veckan kunna läsa Håkans recension av Johan Nordbeck och Jockum Nordströms Vägg i vägg. En diktsamling och ett konstverk som han beskriver som ”Ett unikum inom svensk poesi. Fullständigt behärskat kaos.”

Similar Posts:

• Ett nytt sätt att leva?
• Djupdykning i Paris förflutna
• Så vackra vi får bli, ”Jo-han”!
• Skit i ironierna
• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik

Hemma i flickrummet i Åkersberga stod en späd Billybokhylla inramad av en flera meter lång gullranka. När jag tröttnade köpte jag istället flera Ivarhyllor (också en Ikeastorsäljare) som farsan hjälpte mig att måla lindblomsgröna. Med tiden flyttade jag hemifrån och efter ett par år målades mina Ivar sälgrå. Men saker och ting har en förmåga att upprepa sig, och nu bor jag återigen ihop med Billy. Dock behöver jag utöka samlingen för trots att jag byggt på uppåt taket så bågnar Billysarna som ni ser. Nu bor de flesta böckerna i dubbla rader och det finns ingen som helst möjlighet att förvara dem i färgskalor, såsom jag tidigare gjort och fortfarande önskar. Mina vackra poesiböcker täcks av kioskdeckare och de där tunga filosofiböckerna som får mig att verka intelligent döljs bakom nyrecenserat.

Mina böcker har en tendens att vandra. De jag för tillfället läser, eller strax ska hugga in på, bor på nattygsbordet. Ibland åker de ner på golvet, men jag försöker vara snäll och varsam.

På byrån ligger böckerna jag bläddrar i och snart ska ta tag i. De där jag behöver se för att ha en bra framförhållning.

Och på bordet brukar de nyinköpta böckerna hänga. De där jag kastar längtansfulla blickar mot, och tänker att snart, snart.

Jag vill särskilt lyfta ut böckerna som gör ont men ändå gör mig stark. Jag har alltid tänkt mycket på döden och ett par av mina böcker i ämnet är jag extra varsam om. Johan Nordbeck, min lärare från Skrivarakademin, har skrivit en otroligt gripande diktsamling om sin son Love som levde med cancer i hela sitt korta liv, Ska ni också få åka hem? Min bästa Charlotte Qvandt har skrivit om sin mammas sjukdom och död i samma skitsjukdom i sin bok Du ser draken genom fönstret. Adjö herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm får mitt hjärta att svämma över av längtan efter min döda hund. När en av mina bästa vänner valde att inte leva längre marathonläste jag Udo Grashoffs Nu måste jag sluta. Det är en samling autentiska självmordsbrev som ger en inblick i vad människor kände och tänkte omedelbart före döden. Boken manar oss till att inte bli skrämda av självmordet, inte heller vända bort blicken eller försöka undvika att ta ställning.

Det finns böcker jag bara behöver titta på för att få igång kreativiteten. Yoko Onos Grapefruit och Lyckad nedfrysning av herr Moro är mina pärlor och jag rekommenderar dem starkt till alla er som behöver inspiration i ert skrivande, eller för den delen bara behöver få en kick. Yoko fyller sin bok med stycken som alla inbjuder till agerande. Typ: POSTSTYCKE II Skicka ljudet av hundra soluppgångar på en gång. I antologin Herr Moro läser jag bland annat: Ingenting är grymt. Allting är grymt. Ingenting är komiskt. Allting är tragiskt. Ingenting är tragiskt. Allting är komiskt. Allting är verkligt, overkligt, möjligt, omöjligt, fattbart, ofattbart. Allting är tungt. Allting är lätt. Det var Eugène Ionesco som skrev så klokt 1962. Och för mig öppnas det lyriska dörrar.

Similar Posts:

• En kär gammal kollega
• Ger dig tid att stanna upp
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Alla minns vi Lennon
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

”Här sitter de döda packade på stora träläktare och hejar/fram våra liv”. Så börjar dikten ”Fotboll”. En rad som rimmar Eliot och Ekelöf, och i senare svensk posei bär släktskap med en poet som Petter Lindgren.

matcherna i lingonserien sprang genom mitt
genomskinliga ansikte i cafévagnsfönstret

Läs den meningen en gång till:

matcherna i lingonserien sprang genom mitt
genomskinliga ansikte i kafévagnsfönstret

Föreställ dig scenen. Resenären med sitt kaffe och block på en tågvagn, ser plötsligt något genom sin spegelbild i fönstret. Reflektionen är dubbel. Han ser lingon. Han tänker på fotboll. Han ser sig själv. Han tänker på döden.

I den bilden flyter flodvågor av minnen och associationer fram och tankesekvensen utesluter ingenting. Barndomen väller upp liksom jobben, musiken, tillfälligheterna. Och poeterna.

De här är en diktbok packad med reminiscenser och direkta citat. Herrarna ovanför såklart (Ekelöfs hand svävar ibland mycket påtagligt över sidorna), men också Bertil Malmberg som sägs ha öppnat porten till diktens rike. Bob Dylan och Satie.

”Jag tror på fullt allvar att somliga dikter växer på träd eller finns som en gasblandning i själva luften” konstateras det i en av prosadikterna. Man är böjd att hålla med. Så här god poesi skapas i samverkan mellan liv och död, mellan levande och döda.

Samverkan råder också mellan Johan Nordbecks text och Jockum Nordströms bilder. Nordström kan vara varierad utan att förlora sin särart. Det bjuds på skisser, kollage, geometriska experiment och utklippta textremsor. Antagligen har det här jobbats växelvis, stötts och blötts för att komplettera materialet.

Tillsammans har de skapat ett övertygande diktverk, en bok som öppnar sig på fler plan än pappersidornas.

Similar Posts:

• Så vackra vi får bli, ”Jo-han”!
• Vecka 34: Historia och poesikonstverk
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”