Att förstå det japanska samhället har inte alltid varit helt enkelt, men att ta avstamp i den tid då nationens självbild över en dag går från att ha varit den främsta av alla, och där den största bragden varit att dö för sin gudomlige kejsare, till att vara en nation som villkorslöst kapitulerar och styrs av ockupationsmakten, har onekligen sina poänger. Det är en tid då saker och ting ställs på sin spets, milt uttryckt. I Ockuperad stad, trilogins andra, fristående, del, är handlingen förlagd till 1948 och här kan man ana ett samhälle som tagit sina första stapplande steg mot normalitet. Även om det japanska undret, där Tokyo kommer att stå värd för de olympiska spelen om mindre än tjugo år, ännu känns mycket avlägset.

Tokyo, som för läsaren mer upplevs som ett levande väsen än en geografisk plats, må vara en materiellt och andligt slagen stad, men den har kraft att sakta men säkert dränka de personer, ockuperade såväl som ockupanter, som sätter sig emot den outtalade ordning som nu råder. Precis som i föregångaren Tokyo år noll tar författaren avstamp i ett verkligt fall. Där var det seriemördaren Yoshio Kordias mord- och våldtäktshärjningar precis efter kapitulationen som användes medan det här är giftmordet på de anställda på Teikokubanken som står i centrum. En person förklädd till doktor utsänd av ockupationsmyndigheterna ger strax innan stängning de sexton bankanställda ett påstått dysenteriserium. Men det är i själva verket ett dödligt gift. När de anställda några minuter senare dör, eller i fyra fall faller in i koma, försvinner han med bankens kassa.

Precis som i det verkliga fallet, där Sadamichi Hirasawa fälldes för mordet men där ingen justitieminister någonsin skrev på ordern för den utdömda avrättningen, på grund av osäkerheterna i fallet, så finns här väldigt många trådar och långt fler frågor än svar. De berättande rösterna är flera: en utredande kriminalinspektör vid Tokyopolisen, en bankkassörska som är ett av de överlevande offren, en amerikansk officer vid ockupationsmyndigheterna med uppdrag att undersöka krigsbrott rörande Japans bakteriologiska krigsföring, en sovjetisk officer med motsvarande uppgift, samt en japansk journalist ivrigt påhejad av sin redaktör att före sina konkurrenter komma upp med uppgifter om fallet. Flera spår pekar mot enhet 731, en enhet i den japanska ockupationsarmén i Kina som experimenterade med bakteriologisk krigsföring, men vars medlemmar istället för att åtalas för krigsbrott fick amnesti av amerikanerna i utbyte mot tillgång till forskningsresultaten. Forskningsresultat vilka erhölls genom experiment på kinesiska civila och på allierade krigsfångar.

Romanen är skriven med den typiska stil som kännetecknar Peaces författarskap. När huvudpersonerna själv talar är det ofta med ett språk där vissa ord eller meningar upprepas och där själva textens utformning nästan tangerar gränsen till lyriken. Andra partier består av brev, rapporter eller nyhetsutklipp. Alla har dock ett gemensamt drag av klaustrofobi, personerna kommer vidare i fallet men bara till en gräns. När de närmar sig saker som inte ska kännas till ligger locket på och istället kvävs de sakta själva.

Att författaren själv bott många år i Japan och är väl förtrogen med landets speciella kultur skapar en autenticitet (ja, som icke-japankännare antar jag i varje fall det) där de förenklade klichébilderna lyser med sin frånvaro. Det är likt andra författare av böcker i denna undergenre till kriminalromanen, jag tänker främst på James Ellroy, stundtals svårt att hänga med i själva kriminalfallet som ligger väldigt långt från ”vem-är-mördaren”-spekulationer á la Agatha Christie. Koncentrationen får snarare fokuseras på att bara försöka följa med.

Sammantaget är det en roman där jag tror att läsarna snabbt uppdelas i de som antingen gillar eller inte alls gillar. Någon väg där emellan finns inte. För att vara en roman som sorteras under deckarfacket så kräver den mycket mer än flertalet av sina hyllkamrater. Men så ger den också väldigt, väldigt mycket mer.

Similar Posts:

• Mycket mer än en deckare
• Nära den hårdkokta deckarens yttersta gräns
• Livsglädje och ilska i ett stelnat Japan.
• Växelsång mellan man och stad
• Klaustrofobisk familjemiddag

I denna den andra delen av Yorkshirekvartetten har vi förflyttat oss framåt i tiden (den första delen heter 1974 och del tre och fyra 1980 och 1983) men platsen är densamma, den nordengelska industristaden Leeds med omnejd. Det är alltså ett England som är ungefär lika långt från det sofistikerade London som från den pittoreska landsbygden, eller för att prata litteratur lika långt från Ian Fleming som från Agatha Christie. Sjuttiotalet var väl knappast någon glamourös period i Storbritannien, utan en tid där den gamla industrieran sjunger på sista versen och där strejker och arbetslöshet ersätter den tunga industri som en gång dominerade världen. Och ingenstans märks det så väl som i industribältet i norr. Att det precis kring handlingen i romanen skall firas silverjubileum, att drottning Elisabeth suttit 25 år på tronen, blir därför en effektiv kontrast mellan den skitiga vardagen och det högtidliga som pressas på uppifrån, eller ja, nedifrån London om man skall se det geografiskt.

I de fattigaste delarna av denna nedåtfallande stad, det invandrartäta Chapeltown, har seriemördaren som i pressen går under namnet Yorkshire Ripper åter börjat mörda prostituerade kvinnor. När kriminaljournalisten Jack Whitehead och kriminalinspektör Bob Fraser söker sanningen från sina respektive professioner möter de inte bara varandra utan även insikten att det finns någonting mer än bara en galning med hammare och ett puritanskt kvinnohat; det finns en större omgivning av korruption, girighet och ren ondska. Huvudpersonerna skall dock inte tas för några riddare i vita skinande rustningar, för de är själva det närmaste vrak som går att komma, men som ändå på något märkligt sätt håller ihop tillräckligt för att utföra ett intellektuellt krävande arbete. De super, knullar/våldtar prostituerade, misshandlar och vältrar sig i självhat i en sådan omfattning att det är synnerligen svårt att skilja dem åt, inte minst då bådas perspektiv växelvis berättas i jag-form.

I Peace version av den gamla goda engelska morddeckaren finns nämligen inget annat än mörker, inte ens några gråskalor. Den hamras fram på en lika korthugget som intensivt språk där ord som i andra sammanhang kan ge positiva associationer här bara förstärker den bottenlösa avgrund som utgör Jack/Bobs värld. Rasism, sexism och våldsförhärligande torde vara de honnörsord som kommer närmast till hands om företagskulturen för Leeds polismyndighet skulle undersökas. Allting som sker, in i minsta lilla detalj, har som ett lager av smuts kring sig. De som läst James Ellroy kommer att känna igen sig, för det är inte bara samma språk utan också samma miljö (alltså samma rasism/sexism/våldsförhärligande), där samma typ av självförbrännande antihjältar vistas.

Det går tveklöst att ha invändningar om varför man skall läsa romaner som egentligen bara fylls av högst tvivelaktiga värderingar, även om det görs i en form som kan beskrivas som stilistiskt vacker. Inte ens något ”det var ju så d唝-alibi funkar ju egentligen, då 1977 må vara fylld med historiska referenser, men ändå inte är någon historielektion utan ett rent fantasiverk. Vill man däremot ha ett alternativ till mysa-i-hängmattan-deckaren så är detta ett utmärkt val, för den ligger precis och tippar på gränsen. Hade denna deckare kokats någon minut till hade den nått den punkt där råheten passerat gränsen för det obehagliga och istället blivit en kliché. Lyckligtvis passeras aldrig den gränsen, även om romanen må vara hård och gulgrön.

Similar Posts:

• Deckare med efterkrigstidens Japan i huvudrollen
• Trevlig spänning som ger mersmak
• Mordisk testund i Midsomer
• Med tvekan godkänt
• Lehanes hårdkokta vansinne

Så har det i alla fall sett ut tidigare, på senare tid är ju den svenska deckaren ganska trygg i sig själv uppbackad av såväl miljoner tyska bokköpare som filmbolagen i Hollywood. Så om samhällsengagemanget tidigare varit lite av ett tvång, så kan man ju tänka sig att det numera lossat lite i sitt grepp och ger författarna större frihet att skriva precis som de vill. Eller så kan man oroa sig för att de nya deckarförfattarna tappar sitt traditionella fokus, samhällsspeglingen som utgjort grunden till framgångssagan när stora arvoden lockar mer än att göra sin röst hörd över orättvisorna i samhället. Kanske öppnas rent av möjligheterna för både och?

Alexander Söderberg har med sin debut, Den andalusiske vännen, fullständigt brutit med Sjöwall & Wahlöö-traditionen. Den speglar på inget sätt något Sverige av idag, utan hade lika gärna kunnat utspelas i vilken västerländsk stad som helst och tar man bort lite mobiltelefoner och någon laptop så skulle den också kunna utspela sig i en annan tid. Man kan ju därför anta att Söderberg inte enbart riktar sig till en svensk läskrets, utan även haft blicken mot en internationell läsekrets. Genombrottet blev också ett faktum innan boken ens var publicerad. 30 länder har köpt rättigheterna till denna och de två uppföljarna och ett bolag i Hollywood har köpt upp filmrättigheterna. Samtidigt är det också väldigt befriande som läsning med sitt helt avpolitiserande innehåll och utan någon mening mer än att berätta en spännande historia. Ja inte ens själva brottsligheten är något man behöver uppröras över, utan ett större samhällsperspektiv blir den egentligen inte värre än Dunder-Karlssons och Bloms eskapader i Pippi-böckerna. Bara betydligt råare.

Söderberg levererar 500 sidor non-stop action där de lugna partierna mest finns i de inledande 70-80 sidorna. Handlingen går i stort ut på att två europeiska brottssyndikat krigar om en knarkrutt från Sydamerika och slagfältet är till stora delar förlagd till Stockholm. Historiens huvudperson, den ganska alldagliga sjuksköterskan Sophie Brinkmann, hamnar av en slump i dess mitt. Där hamnar också hennes gamla gymnasiepojkvän, vapensmugglaren Jens, också han av en ren tillfällighet. I bakgrunden finns även en fristående enhet från kriminalpolisen som agerar helt utan insyn från den övriga polismyndigheten. Allianser bildas vartefter handlingen fortgår och det råa våldet bryter hela tiden av de lugnare partierna. Skillnaden mellan onda och goda är hårfin och en yrkeskriminell blir inte per automatik en bad guy lika lite som en polislegitimation garanterar status som good guy.

Tempot är som ni säkert förstår högt medan själva språket är högst konventionellt. För även om jag misstänker att Söderberg läst en hel del James Ellroy så har han i motsats till sin kollega Jens Lapidus inte tagit efter hans korthuggna språkbruk, utan snarare blickat mot hans karaktärsregister. Inte minst en av poliserna har klara Ellroyska drag: en paranoid nolla som hamnar i en situation där han bedriver egen spaning mot sin hemliga polisgrupp, under ständig berusning av narkotikaklassade läkemedel och med en undertryckt dragning som fluktare.

Att kalla den normbrytande är kanske att ta i och visst finns det väl fler exempel på ren underhållningsläsning även inom den svenska deckargenren, men jag vill ändå påstå att den sticker ut. I förlängningen kanske det är trist och skulle Den andalusiske vännen komma att sätta en ny standard finns ju en uppenbar risk för en McDonaldsifierning av en gammal fin svensk litterär tradition. Fast en gång i tiden (1990 närmare bestämt) så var ju den amerikanska matkedjan ändå ganska så spännande, just när den öppnade dörrarna på Norra Slottsgatan i Gävle. Om än under en väldigt kort tid.

Similar Posts:

• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm
• När brottet överskuggar offret
• Döden i kungsan
• Underfundigt underhållande polisarbete à la 1968
• Hämnden, härligheten och allting däremellan

För om någon deckarförfattare förknippas med Washington DC, eller i alla fall dess skuggsida så är det infödde Washingtonbon George Pelecanos. Hans romaner utspelas mer eller mindre alltid i staden och enda undantaget är väl egentligen hans del i manusförfattande till den lysande HBO-serien The Wire, som utspelas i Baltimore (som tillsammans med Washington DC ändå bildar den större enheten Baltimore-Washington Metropolitan area). Pelecanos envishet när det gäller den geografiska handlingen är dock lyckad, för vad man än må tycka om honom, så kan man knappast invända på att han inte kan sin stad.

Andelen är inget undantag och här får man med exakta gatuadresser och områdesbeskrivningar, den uppdaterade 10-talsversionen av den gentrifierade staden. Intrycket av förändring förstärks genom att huvudpersonen, Spiro Lucas, nyligen flyttat tillbaka efter ett decennium i Uncle Sams tjänst i Irak. Men om beskrivningarna av staden är bokens starkaste sida så är huvudkaraktären betydligt svagare.

Lucas arbetar som utredare åt en känd försvarsadvokat och knäcker extra genom att återfinna saker mot 40 % av dess värde (handlingen i sig är inte mer komplicerad än att Lucas ska återfinna ett paket som stulits av en fängslad knarklangare). Han är en rastlös trettioåring som efter tio års krigande inte kan finna ro i studier eller ett vanligt kneg utan kräver en tillvaro med inslag av adrenalintoppar, något som arbetet på gatan ger. Han är också en klassisk karlakarl som gör lika bra ifrån sig i sängen som i knivslagsmål och därtill har han den största respekten och kärleken till sin mor. Direkt dålig är han väl inte, men han balanserar hela tiden farligt nära att bli den typ av hjälte som skulle röstas fram av tidningen Slitz läsare i undersökningen ”hur skulle du vilja framställas som romanfigur”. Hoppas man på att få de komplexa karaktärer som i The Wire blir man dock besviken. Visst finns de här, de korrumperade, de onda och de som hamnat snett, men även om det är en samling perfekta karaktärer för denna typ av historia så är de tyvärr ganska endimensionella. De fyller mer en funktion och deras personliga mål och syften kan i motsats till hans tv-skapelser aldrig hamna i konflikt med den roll de tilldelats.

Om man skall fortsätta dra jämförelser till The Wire (har läst någon enstaka Pelecanos tidigare men just faktumet att han var manusförfattare där var ändå det som fick mig att välja boken) så finns dock ett engagemang och en känsla för staden som väger upp mycket av det negativa. DC: s våldsamma historia, den ständigt närvarande rasproblematiken, fattigdomen och som sagt den förvandling som staden genomgår är ämnen som på ett okonstlat sätt byggs in i handlingen. Ja, man kan ju nästan säga att den tämligen enkla handlingen snarare existerar för att beskriva staden. Stilen är den klassiska hårdkokta noirdeckaren och med en dramaturgi där vardag plötsligt och skoningslöst övergår i våld för att sen lika snabbt landa i vardagslunket igen.

Trots sina brister så har således Andelen sina kvaliteter och dessa är tillräckliga för att locka till merläsning, inte minst blir jag nyfiken på den lite James Ellroyaktiga DC-kvartetten som dessutom tillför det historiska elementet. För det är ju ändå där, i den förgångna tiden med trenchcoats och kedjerökning som noirstilen och dess stereotypa hjältar passar sig bäst.

Similar Posts:

• Själarnas svarta cirkus
• Bland Washingtons bakgator
• Ode till gråskalan
• Tristess och tuffa tag
• Lehanes hårdkokta vansinne

Nu är jag ganska säker på att ni inte skrattar, ja ni småler ju inte ens. Det gjorde inte heller en enda i den fullsatta hörsalen på Kulturhuset på onsdagskvällen. För efter att ha underhållit publiken i en och en halv timme med såväl högläsning ur nya romanen Oroligt blod, som i samtal med Britt-Marie Mattsson, frågar James Ellroy publiken, som precis börjat resa på sig, om han kan få berätta världens roligaste skämt. Det får han. Alla stannar upp och så kommer zebraskämtet, vilket följs av tystnad. Och när tystnaden kommer från ett par, trehundra personer som bara några ögonblick tidigare applåderat författaren är den verkligen påtaglig.

En ovärdig sorti kan tyckas, men när det gäller just Ellroy är jag inte riktigt säker att jag faktiskt tycker så. Ellroy har ju en udda personlighet som inte är helt enkel att kategorisera och en riktigt primitiv humor kan absolut passa in där. Hans böcker visst, dem går att kategorisera, men honom som person är svårare. Är han till exempel uppriktig eller enbart ute för att provocera? Under kvällen svarar han på frågor som vad han själv gjorde under det omtumlande 1968, som är startåret för denna tredje delen i hans Amerika-trilogi, med att han tog amfetamin och tillfredsställde sig själv. Han drar även sin egen tes om att Martin Luthers reformation i grunden har med sex att göra. Detta då Luther efter att ha spikat upp sina teser på kyrkväggen i Wittenberg gifte sig med en nunna som han fick sex barn med. Överhuvudtaget kommer han gärna in på ämnet sex och det på ett mycket klumpigare sätt än vad litteraturpubliken i Stockholm är vana vid. För även om det här och där skrattades till under hans plumpa homofobskämt, så var det som sagt helt slut på skratten när zebraskämtet slutligen dök upp i all sin uselhet.

Men nu kanske det låter som att det enbart var ett en och en halv timmes skämtande med en konservativ men sexfixerad 60+ amerikan. Till viss del var det väl så, men samtidigt var det mycket mer ett samtal om skrivande och om amerikansk 1900-tals historia med en av de intressantare författarna på området. För när fiktion blandas ihop med verklighet är Ellroy verkligen en av de allra bästa och han lyckas skapa någonting som känns som en ”bakom scenen” på den amerikanska historieboken. Mattsson gör ett bra jobb som intervjuare då hon hela tiden klipper av när Ellroy svävar ut för mycket (vilket får mig lite att tänka på Robert Aschberg och Christer Pettersson). Man kan nog säga att det är hon som leder in samtalet mot skrivande och politik medan Ellroy själv hellre pratar om sex och Beethoven. Men i den dragkampen kommer det lika oväntade som briljanta svar: när Bobby Kennedy-mordet diskuteras säger sig Ellroy vara säker på att det skedde som den officiella historiebeskrivningen, genom Sirhan Shirans sinnessjukdom och missbruk och att hans egen konspirationsteori i Sextusen kalla är svag. Eller när en i publiken ber honom kommentera att någon amerikansk litteraturkritiker anser att alla hans vänsterkaraktärer är stereotyper, så håller han helt enkelt bara med.

Att han räknar upp Reagan som en av de tre stora amerikanerna på 1900-talet är inte förvånande, då blir jag mer förvånad att Ellroy faktiskt röstade på Obama även om skälet han uppgav främst var att McCain ser ut som en tvättäkta psykopat (här passade han även på att klanka ned på Hillary Clinton, genom att hennes längd är för liten och vikt är för stor).

Han är således inte särskilt sympatisk och det av fler skäl än denna politiska inkorrekthet. Men för en person som i en tv-intervju för några år sedan enbart sade sig ha två intressen: skriva och att tänka på att skriva, lyckas han ändå vara intressant som person. Det påvisades inte minst i självbiografien Mina mörka vrår, men även i Kulturhusets hörsal. Och det trots den avslutande djungelfräckisen.

James Ellroys Oroligt blod släpptes på svenska den 3 februari och kommer att recenseras på dagensbok.com

Similar Posts:

• Deckare med efterkrigstidens Japan i huvudrollen
• Svensk deckare som inte tar ställning
• Nära den hårdkokta deckarens yttersta gräns
• Lehanes hårdkokta vansinne
• Hårda rester i en gentrifierad stad

Dennis Lehanes nya thriller efter succén med Rött regn häromåret ter sig vid en genomläsning av baksideskonvolutet som en ordinär spänningshistoria, med ett par oväntade aha-vändningar. Och visst går det att läsa Patient 67 som en sådan, men det är att göra boken en björntjänst. För glädjande nog bjuder Lehane på mycket mer.

Det är alltid en tillfredsställelse när en deckarhistoria bjuder på mer än en simpel men elegant ihopsnickrad ”vem-gjorde-det”-intrig. En bra spänningsroman får gärna säga nåt om vårt samhälle, bära ett budskap eller driva en tes – OM det görs med finess. Besitter man inte den egenskapen kan man ligga gärna lägga krutet enbart på deckarintrigen (Henning Mankell är ett gott exempel – Wallanderböckerna är bra deckare, men hans eviga muttrande om tillståndet i det svenska samhället är bara tröttsamt). 1990-talets bästa exempel på det motsatta var enligt min mening Donna Tartts Den hemliga historien. Tartt var så skicklig på att maskera sin thriller att ingen till sist såg den som en sådan. Litteraturkritiker läste in både det ena och det andra, och vips så hade hon ett eget gryt i litteraturens finsalong. Kanske hade det inte tagit Tartt tio år att få ur sig uppföljaren om kritikerna gått lite lugnare fram med hennes eleganta kriminalhistoria.

Dennis Lehane ”riskerar” inte att upptas i någon litterär kanon på samma sätt som Tartt. Han flirtar inte med antikens litteratur och filosofi, utan går istället i säng med den hårdkokta skolan från amerikanskt 1940- och 1950-tal. Lehane har blickat mot James Ellroys LA-svit under skrivandets gång, och bättre nutida förebild för den här historien kunde han inte ha valt. Skildringen av USA – präglat av paranoia och kommunistskräck efter andra världskriget och Koreadebaclet – är skicklig och obarmhärtig trots att boken mestadels utspelar sig på en avskärmad ö. Att han till sist också bjuder på en rejäl aha-vändning gör inte saken sämre. Patient 67 är årets nagelbitare. Punkt slut.

Fotnot: Dennis Lehane skriver intelligenta thrillers som höjer sig långt över mängden. Varför har Bonniers envisats med att ge hans böcker idiotiska svenska titlar, som drar ner förväntningarna under dussinnivån? Prayers for Rain blev Svart nåd och Mystic River blev Rött regn. Hur de kunde motstå lockelsen att döpa den här boken (Shutter Island i original) till Mörkt vatten är i sig en gåta.

Similar Posts:

• Snabbt och rått om infiltration i Londons undre värld
• Donna Tartt på Kulturhuset i Stockholm
• Tartt har tappat tråden
• En himmelsk dal med djupa hemligheter
• Ny skåning