Platsen talar först. Norfolk Falls ligger tungt i landskapet, som en herrgård som slutat göra motstånd mot sitt eget förfall. Marken runt den känns utmattad, nästan uppgiven, och bär på mer än den orkar. Rydberg beskriver allt utan sentimentalitet. Redan i de första sidorna uppstår en dov förväntan som är svår att värja sig mot.

Irene Bear anländer som sällskapsdam, men glider snabbt in i husets tystnad och blir en del av dess långsamma rörelser. Korridorerna hon rör sig genom är klädda i tapeter som släpper taget i tunna sjok. Ljuset faller snett på ett sätt som avslöjar mer än det borde. Rydberg arbetar med små, precisa detaljer: en stol som står för långt från bordet, en spegel som vägrar ge tillbaka en hel bild. Jag uppskattar den precisionen, eftersom den skapar en förskjutning i läsningen utan att behöva förklaras.

Trädgården utanför är övergiven snarare än vild. Gångar som en gång varit raka har börjat ge efter och rabatter har tappat sin form. Det är ingen dramatisk förstörelse, bara en långsam glidning mot något otydligt och svårfångat. Miljön speglar människorna som rör sig genom den. Allt är på väg att falla sönder, men ingen säger det högt.

Språket är kargt, men aldrig tomt. Rydberg placerar sina bilder med en poetisk exakthet som gör att de stannar kvar längre än man först tror. En hand som dröjer vid en dörrkarm. En blick som glider undan av vana. Ondskan är lågintensiv och uthållig, nästan administrativ i sin framtoning. Jag märker att jag läser långsammare här, eftersom texten kräver det och låter det outsagda bära mycket av tyngden.

Romanen har sina ojämnheter. Ibland lutar den sig lite för mycket mot gotikens rekvisita, som om den inte helt litar på sin egen styrka. Men även där finns en medvetenhet, en lek med genrens gränser som gör att man fortsätter läsa med en sorts vaksam uppmärksamhet. Jag tycker att det fungerar bättre än det borde.

Det som stannar kvar är atmosfären. Huset som fortsätter andas långsamt och utan brådska, även efter att boken lagts åt sidan. Norfolk Falls erbjuder inga snabba ingångar. Den kräver närvaro. Men den ger något tillbaka, en kall och envis efterklang som dröjer sig kvar längre än väntat.

Jag stänger boken, men inte dörren till det som fortfarande pågår där inne.

Similar Posts:

• Metaromanen som tog hämnd
• Meningen med det onda
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Biblisk anspelning med glimten i ögat
• Livet går vidare för Tio

Förra romanen, Organistens dotter (2024), slutade med att den då 14-åriga flickan Tio ofredas av baronen Ludwig von Löwe med påföljd att modern änkebaronessan rappt förflyttar Tio bort från herrgården och byn Rickul till sin dotter i Reval, baronessan Louise Guzkowski.

Tio fick aldrig läsa till lärarinna. Men under alla år som kammarjungfru, arbetar hon några dagar i veckan i bokhandeln Kluge und Ströhm. Tack vare sina språkkunskaper blir hon mer eller mindre oumbärlig. På så vis upprätthåller hon sitt intresse för bildning. Samtidigt får hon leva ett mer självständigt liv i Reval än om hon skulle stannat kvar i sin hemby.

Varje sommar görs en resa hem till Rickul med häst och vagn längs kusten. Väl framme bor fru Louise hos sin bror baronen på herrgården. Tio bor i sitt föräldrahem där hon hjälper till. Föräldrarna åldras. Tios äldre systrar gifter sig med två bröder på samma gård. Bröllopsfestligheterna skildras inlevelsefullt. Därefter kommer systrarnas barnsängar tätt. Tios yngsta bröder emigrerar till Amerika.

Olika reformer skakar tillvaron. Bönderna får rätt att köpa upp sina jordlotter av de balttyska godsägarna. På så vis blir Tios bror och svågrar självägande bönder men processen tar tid. Det ryktas om bondeuppror med nerbrunna herrgårdar och mord. Många tyska adelssläkter tar sin tillflykt till Berlin. De ryska soldaterna stationerade överallt sprider skräck. I Reval organiserar sig varvs- och textilarbetare. Tiderna är svåra med arbetslöshet, höga brödpriser och svält. Baronen iståndsätter en plan som får följder för Tio. Ska hon tvingas återvända till hembyn? Gifta sig med någon bonde? Slitas ut av barnfödslar och tungt arbete? Hela tiden skyddslös i baronens närhet.

En försigkommen, rask ung man som tagit sig fram inom Revals skeppshandelskretsar. En som Tio känt ända sedan liten. I Adam Boman möter baronen sin överman. Tio får fortsätta sitt liv i Reval; arbeta på bokhandeln och umgås med likasinnande unga kvinnor. De arbetar med fattighjälp inom Revals svenska församling, går på dans och läser den svenska tidskriften Idun. De diskuterar kvinnofrågor. Mot alla Tios tidigare planer, gifter hon sig. Friar själv. Äktenskapet blir lyckligt.

Åren går och familjen växer. Maken blir delägare i ett rederi. Familjen mister två små flickor i smittsamma sjukdomar men barnen de får behålla ger de all omsorg. Tiderna blir allt oroligare i Estland och ute i världen. Människor börjar försvinna. Ryssland mobilariserar.

Bokens sista del handlar om krig, våld och mord som präglar året 1917. Världskrig har rasat i flera år. Tsaren har abdikerat, bolsjevikerna gripit makten i Ryssland där kaos råder. Men hopp finns bland esterna om att få se sitt land självständigt. Särskilt efter att Finland utropar sig självständigt den 6 december 1917. Den estniska flaggan i blått, vitt, svart hissas vid stadsteatern i Reval. Som språkgrupp aktiverar sig de svensktalande esterna och bildar ett eget parti med planer på svenskspråkiga skolor.

Naturligtvis är Tio bokens hjältinna. Rättänkt och rättskaffens med drag av huvudkaraktärerna i romantikens historiska romaner. Medsystrar finns i till exempel den engelska 1800-talslitteraturen. Men hon är en rund person som utvecklas trovärdig inom sin tids ramar. Vi får därtill följa ett kollektiv, en släkt i generationer. Här finns något av ”den goda viljan”. En bättre framtid byggs gemensamt i en ond tid. Även om man som läsare kanske har en del av historiens facit, vill man följa karaktärerna man kommit nära.

Författaren har gjort grundliga efterforskningar och gestaltar tidsperioden skickligt. Många är detaljerna om stadsliv, jordbruksarbete, böcker, sånger, psalmer, talesätt. Vardagens föremål, mode och vanor. Klasskillnader och traditioner. Trots rikt innehåll och många sidor är boken lätt att läsa när den är indelad i ett par större delar med i sig många korta underkapitel.

Den här läsaren väntar på den avslutande delen i trilogin Kustbor. Det här är romaner jag velat läsa under resor i landet. Intrigen är nästan filmiskt levandegjord. Trilogin borde översättas till estniska för att nå människor med (bortglömda?) svenska rötter.

Similar Posts:

• Okänd historia i ett grannland
• Mystik som litterär konstruktion
• Förrädare eller nationalhjälte?
• Ett pensionat och dess historia
• Dolda hemligheter och mörka vrår

I lucianatten smiter ett tonårigt bageribodsbiträde in i stallet till bageriets häst. Den luktar hemma, för hon har som så många andra flyttat in till staden från landet. Därifrån får hon syn på något skräckinjagande: en grupp övernaturliga monster. Gastar. Gengångare som frodas i de mörka och långa vinternätterna.

Samma natt försvinner en annan ung kvinna, en dalkulla som är anställd på Skansen, där hon fått det omsusade uppdraget att gå Lucia, i vit klänning och med ljus i håret. Det här är något alldeles nytt. Skansen håller som bäst på att samla in och omforma lokala traditioner till något mer städat och nationsbetonat.

Den försvunna lucian väcker stockholmarnas intresse, inte minst privatdetektiv Pehr Fredrik Molinders, eller Fredrika Nilsdotter som hon egentligen heter. Till sin hjälp har hon de tre vännerna i Wennstams lätt omaka kvartett: Olga Laurell, änkefru efter en tidigare polisintendent; hennes före detta tjänsteflicka Edit Tapper, numera anställd på en fotoateljé, och Hildur Berggren, sömmerska på tjusiga Augusta Lundins modehus.

Att få fira jul med dessa fyra känns rent lyxigt, och det är tydligt att Wennstam inspirerats och haft roligt med de historiska jultraditionerna. En del är bekant, annat exotiskt. Inslagen av det mörka, läskigt övernaturliga är påtagliga. Och jo, som dåtidens människor menar jag fortfarande att kvällen innan julafton är rätt tid att ta in och klä julgranen. Fast jag skulle nog knappast få för mig att sätta levande ljus i den, förstås.

Allt är såklart inte frid och fröjd heller. Då som nu tvingas kvinnor tänka sig för om de behöver röra sig på gatorna efter mörkrets inbrott. Eller ensamma. Eller alls. Samtidigt som jag läser om den försvunna lucian i sekelskiftets Stockholm, försvinner en ung kvinna i Rönninge i Salems kommun, och hittas några dagar senare död.

Det här att läsa om mord som någon form av underhållning är något som fascinerar mig mer och mer. Vad är det vi gör när vi liksom petar i det där såret av risker och våld, av människors kapacitet för ondska? Och samtidigt vill hålla det på lagom avstånd, närmast myser med det i upplösta, hanterbara bitar? Det kan kännas på en gång stötande och hälsosamt.

I början av den här recensionen skrev jag om att sluta cirkeln kring sekelskiftet. Jag vet inte om det innebär att just den här serien är avslutad, men det innebär i alla fall inte slutet på bekantskapen med de fyra huvudkaraktärerna. I maj kommer den första av en serie spin-off-romaner om dem, Olgas bok. Den ska ta oss med tillbaka till 1880-talet, när Olga reser till London med sin make, polisintendenten, på någon form av studieresa. Det ser jag fram emot, men jag vill ju också gärna veta mer om hur det ska gå för dem allesammans i det nu som är 1898.

Similar Posts:

• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Mystiska dödsfall i sekelskiftets Stockholm
• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Strapatser och förnumstighet

Tio Pelmas är bokens huvudperson. Hon är läraktig, gudfruktig, vacker med ”blåklintsblå” ögon och mörka flätor. Hon skiljer sig från sina syskon med drömmar om att få gå i skola. Att utbilda sig till lärarinna. Något långt ifrån självklart. De äldre systrarna har ibland svårt att förstå sin brådmogna syster. Både föräldrarnas och omgivningens syn på flickor är att de ska lära sig arbeta hårt i hemmet, göra dagsverken på herrgårdarna och tidigt giftas bort med rediga pojkar.

Tios far har tidigare varit skollärare med lärarlön i rubel och befrielse från dagsverken och skatt. Men i och med den allt hårdare förryskningen utfärdad av tsar Alexander har han lämnat magistertjänsten. Han vägrar lära barnen ryska. Men han är fortfarande organist i kapellet i Roslep. Med tiden blir han allt bittrare. Modern Karin är mager, tärd av barnsängar och hårt arbete. Överlag är det hemligheter kring faderns liv och släkt. Tio får allt oftare reda på sådant hon inte kan ta upp hemma när hon själv mot faderns vilja får tjänst som kammarjungfru på herrgården under änkebaronessan von Löwe.

Tio är läraktig och inte helt ensam om sina drömmar. Kusinen Nils – med en supig far i ett ruckel till hem – drömmer också om att bli skollärare. Han skriver små lappar med ord som Tio snart klurar ut och gömmer i sin fållbänk. När hon börjar sin skolgång kan hon redan läsa. Varje år blir hon utsedd till den mest läraktiga eleven med belöning i rubel från unge baronen Ludwig von Löwe. Slantarna sparar hon i en ask med drömmar för framtiden. Åren går och i slutet av boken är Tio i konfirmationsåldern. Hon tjänar troget på herrgården under mamsell Martas översyn. Även i familjen von Löwe är Tio aktad. Särskilt den unge baronen visar Tio sin uppmärksamhet och lär henne tyska. Tio är bestämd med att om hon inte kan få plats vid seminariet i Hapsal liksom Nils så kan hon med sina kunskaper i språk få tjänst i en balttysk herrskapsfamilj. För att förtjäna egna pengar.

Språket är gott och anpassat efter tidens seder och bruk. Här spelar religionen en stor roll med psalmer och bordsböner. Tio ber för allt och alla i sin närhet. Även egen högfärd. En intressant detalj är när Tio förstummad får Hertha av Fredrika Bremer i julklapp av sin moster Matas Eva. En bok som påverkar Tios tankar mycket.

Författaren har studerat folkliv, jordbruk och tidstypiska sysslor. Här klipps och slaktas får, stickas ullkläder och skördas lin. Potatis tas upp för att gömmas i stukor på leråkrarna. Brännvin bränns av potatisen. Kvinnorna eldar bastun, reder ut och tvättar varandras hår. Det är skillnad på böndernas enkla måltider med salt fisk, surdricka och herrgårdens dukningar med likörer, stekar och sötebröd. Här dansas ringdans och sovs på hölogar sommartid. Vid ett tillfälle besöker Tios släkt kusten som en avslutning på slåttern. Kalaset hemmavid förstörs av ryska soldater som äter upp deras mat och super sig fulla. Då tar Tios moster med sig alla ut till kusten för en minnesvärd dag.

Boken är välskriven med ett naturligt driv. Kapitlen är många och relativt korta. Naturligtvis liknar intrigen både klassiska och romantiska historiska romaner med en fattig flicka (dock vacker och läraktig) som genom svårigheter tar sig fram i världen tack vare sin klokhet och hjälpande händer. Ibland snuddar tankarna vid Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla och liknande flickbokshjältar. Klassresan är ett återkommande motiv både i fiktionen och verkligheten. Intelligens, flit och ett gott sätt är svårt att dölja.

Det estniska kommer fram med namn på orter, namnskicket och levnadsförhållanden. I bokens inledning finns en kort prolog med författarens budskap att sprida kunskaper om estlandssvenskarnas historia. I slutet av boken finns två kartor över Estlands svenskbygder. Kartorna underlättar för läsaren att följa och förstå romankaraktärernas livsmiljöer. Ofta har jag funderat över estlandssvenskarnas historia på resor i Estlands kustområden. Att estlandssvenskarnas historia inte finns i romaner av i dag. Här fylls ett tomrum i och med trilogin Kustbor.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Ett pensionat och dess historia
• Ett aningens för glatt humör
• Edna och styrkan
• Klasskamp på Höje

Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Att få en gammal pappa
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Alma degraderas vad gäller arbete: när hon vill diskutera sin lön på fabrikens kontor flyttas hon utan pardon till tvätteriet. Alma, som är av gravt virke, lär sig – syr sig byxor för att klara tvättstuguarbetet bättre – men händerna värker av kallvattnet och eksem sträcker sig snart mot armbågarna.

Vi befinner oss på “Masunin” i Oravais i svenska Österbotten på 1930-talet med Oravais klädesfabrik som fond och miljö. Vid den här tiden var fabriksområdet ett eget fungerande samhälle med hundratalet arbetare, arbetarbostäder, tjänstemannavillor, kontor, jordbruk, butiker, apotek och läkare. Till och med kaféer och biograf och arbetarnas föreningshus. Området var ett mindre samhälle inuti det större och skiljde sig åt på många vis från den agrara omgivande landsbygden.

Alma biter ihop och åren går. Länge var dottern Saga stum efter broderns död. Folkskolans lärarinna engagerar sig och får Saga att läsa böcker. Tillsammans med Jepo-Finas flicka Maja bygger Saga egna fantasivärldar när mödrarna gör sina arbetsskiften. Alma engagerar sig politiskt medan Fina lever för Jesus och frikyrkoförsamlingen där hon uppträder med sina sånger till gitarr.

Galleriet av karaktärer är stort: som läsare följer vi fabriksarbeterskorna Alma, Jepo-Fina, Munsala-Kajs och Aino med flera och deras barn, men även olika män; allt från hästskötare till dikesgrävare, timmermän och återvändande soldater och ”slarvkuskar” till amerikaemigranter. Under de händelserika åren på 1930-talet, med vinterkrigets utbrott och det utdragna fortsättningskriget passerar mängder av händelser och personer revy. De flesta förekommer redan i den första romanen men här stiger nya viktiga karaktärer fram såsom till exempel direktörskan som tar sig an Saga mot Almas vilja. En fiskarpojke som förekommer redan i bokens början spelar stor roll i slutet.

Ofta slutar ett kapitel fyndigt med en mening som ramar in hela den nyss berättade episoden. Handlingen, som först skrivits som pjäsmanus, får en fördjupning i personskildringen. Till exempel den kärlekshistoria i första boken som resulterade i Saga, återges nu i båda kontrahenternas inre monologer och även av andra. Därtill ändras den över tid när andra relationer utvecklas. Ett oväntat möte på en skogsstig i den lilla byn Paljak blir en chock och insikt för Alma och andra.

Almas och Sagas relation får utrymme – konflikterna är många på det lilla livsutrymmet i Sarinelund. Alma åldras och upplevs som gapig, rättfram när det kommer till arbete och samhällsfrågor, medan Saga är ung, känslig. De vill bryta sig ut, bli utbryterskor. De båda och många andra drömmer om ett annat liv.

En sagoaktig överraskning väntar dem. Eller bara kalla fakta i en hård verklighet? Det var inte bara Alma som i första boken gömde sina slantar i en plåtburk med drömmar om Amerika. En penninggömma hittas med en hälsning till den som behöver den.

Romanen Utbryterskan är tillägnad bland andra eldsjälarna Elise Kulla, Inga Vienonen och Helmi Lillkung. Alla tre har dokumenterat livet på Oravais fabrik. Alla tre har arbetat på fabriken. I slutet av romanen i en epilog gifter sig verkligheten med fiktionen när den vuxna Saga framkallar ett fotografi där Alma tonar fram som den första kvinna invald i Oravais kommunfullmäktige. Känner man till historien om inspiratörerna är romanens slut en hedersbetygelse åt de kvinnor som gått före och banat väg.

Utbryterskan är en historisk roman rik på detaljer i arbetarvardagen och miljöskildringen. Därtill välskriven språkligt sett. Utportioneringen av historiska fakta görs smidig med till exempel radioröster. Kapitlen är relativt korta vilket gör boken lättläst trots omfånget av handling.

Bokens omslag är skapat av Sanna Mander (liksom första romanen) med ett autentiskt foto av arbeterskor och barn i vårstädning framför sitt hem, en arbetarlänga, infällt i ett autentiskt yllefiltsmönster med Oravaisten verkatehdas (Oravais klädesfabriks) ekorrlogo. Så riktigt.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Elofs och Olgas bok
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Edna och styrkan
• Livet går vidare för Tio

Året är 1795 och läsaren dimper ned i byn Steventon i grevskapet Hampshire. I prästgården möter vi den stora, bullriga och kärleksfulla familjen Austen. Av de åtta syskonen är det den näst yngsta som står i berättelsens centrum. Jane är slagfärdig, klipsk, kavat och fantasifull, men också omogen, tanklös och fåfäng. Ständigt i uppror mot tidens snäva kvinnoroll. Hon är mycket förtjust i gotiska romaner, som hon lånar på traktens lånebibliotek. När hon får chansen smyger Jane också iväg på hemliga rendezvous med sprätten Tom Lefroy. Hon förväntar sig att han ska fria, men bortser från att han är en fattiglapp, med inte mindre än fem alldagliga äldre systrar att dra försorg om. Tom är i behov av en fru med en väl tilltagen hemgift. Något som Jane dessvärre inte är i besittning av.

Julen står för dörren och i Hampshiresocieteten avlöser festligheterna varandra. Spetsklädda arvtagerskor, otaliga präster, skvallrande ungmör, stiliga officerare i scharlakansröda uniformer, perukklädda uppkomlingar jämte muslinsklädda unga damer smörjer kråset och nöter finskorna på dansgolvet.

På just en sådan tillställning på herrgården Deane House hittas en främmande kvinna mördad i ett linneförråd. Hon identifieras som madame Renault, hattmakerska till yrket tillika fransyska. Då ett värdefullt halsband som burits av offret hittas i Janes funktionshindrade bror Georges ägo anklagas han – till sin familjs bestörtning – för stöld och i värsta fall mord. Jane tycker att fredsdomaren mr Craven är en riktig klåpare till rättskipare och beslutar att på egen hand försöka rentvå sin älskade bror. Det blir en kamp mot klockan. Hon har inte mer än sju veckor på sig innan George riskerar att deporteras till Australien eller – hemska tanke – dingla i galgen.

De strikta sociala regler som kringgärdar kvinnors rörelsefrihet sätter krokben för ett effektivt detektivarbete. Jane tvingas bruka all sin list och använda metoder som att gå på visiter och avlyssna skvaller samt smyga runt i buskarna och spionera. Mycket får hon om bakfoten och upprepade gånger trampar hon i klaveret. Icke desto mindre vägrar hon ge tappt och får oväntad draghjälp av sin glamorösa kusin Eliza eller grevinnan de Feuillide, änka efter en fransk adelsman som hamnat under giljotinen.

Romanens starka sida är dess charm. Sidorna osar av kärlek till Jane Austens romaner. Här kryllar av av blinkningar till den som kan sin Austen. Det som skiljer Jessica Bull från sin förlaga är att hon skriver historiska romaner, där hon – visserligen diskret – men i detalj förklarar hur saker och ting fungerade och förhöll sig runt sekelskiftet 1800, tex hur en fredsdomare tillsattes och vad dennes arbetsuppgifter bestod i eller pekar på det faktum att Jane bara får kalla sig miss Austen då hennes äldre syster Cassandra inte är närvarande. Författaren imiterar också Austens karakteristiskt ironiska språk.

Rollistan i bokens början, som enbart presenterar syskonen Austen, borde – i mitt tycke – utvidgas till att rymma ett antal av Steventons mer eller mindre prominenta invånare. Åtminstone jag får emellanåt kämpa för att lyckas hålla ordning på dem alla.

Jessica Bull är enligt egen utsago en ”Janeite”, ett begrepp som myntades 1894 för att benämna Jane Austens mest hängivna läsare och hennes roman är exempel på ”fan fiction”. En texttyp som Austens romaner i ovanligt hög grad tycks inbjuda till. Somliga med vidlyftiga intriger, som den medryckande Stolthet och fördom och zombier (2009) av Seth Grahame-Smith, där Steventon invideras av zoombier. Lyckligtvis är systrarna Bennett hemmastadda i stridskonsten ninjutsu.

Någon regelrätt mordgåta existerar inte i någon av Jane Austens sex romaner, men i Northanger Abbey hyser den unga fantasifulla hjältinnan Catherine Morland – uppeldad av sin läsning av gotiska romaner – misstankar om att ett mord begåtts. Jessica Bull kallar också sin roman för en ”skuggbok” till Northanger Abbey. Planen är att hon ska beta av Austens romaner en efter en. Det är inte omöjligt att Jessica Bull också hämtat inspiration från PD James, som hyllat sin favoritförfattare i När döden kom till Pemberley (2012), där den gifta Elizabeth Bennett från Stolthet och fördom ikläder sig rollen av detektiv.

För att uppskatta Den olycksaliga hattmakerskan krävs troligen en läsare som är mycket förtjust i och inläst på Austens romaner. Själva deckargåtan i sig lär inte hålla intresset vid liv, men jag beundrar uppslaget och författarens engagemang. Även om jag måste erkänna att jag tvingas kväva en och annan gäspning under läsningen. Inte desto mindre ser jag fram emot att återse en mognare hjältinna och en mer raffinerad intrig i nästa bok.

Tänk ändå om Jane Austen hade vetat att hennes böcker inte bara skulle fortsätta att läsas 200 år efter hennes död, utan också bli filmatiserade samt ge upphov till en mängd nya böcker. Hon som – medan hon levde – hade fullt sjå med att hitta utgivare till sina kära alster.

Similar Posts:

• Ladyn som gör vad som faller henne in
• Gillar hon ens Northanger Abbey?
• Romantiska griller att älska och vårda
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• “Everybody knows where the Pump Room in Bath is, for God’s sake!”

Men det är annorlunda för jaget som inleder romanen Arvejord. När hon sätter nyckeln i dörren på huset konstaterar hon att det är hennes mamma som haft en relation till platsen. Lekar på husets gård och gömställen i bodarna. Stunder på tu man hand med Doris, mostern som mamman tyckte så mycket om. Nu funderar kvinnan med nyckeln. Det lutar åt att en mäklare ska få uppdraget att sälja den lilla fastigheten. I familjen finns redan ett fritidshus där make och barn vistas under ledigheter.

Efter denna inledning förflyttas läsaren till 1600-talet och soldaten som fått en bit jord som lön för sin tjänst. Platsen är Österbotten, Finland. Han kavlar upp ärmarna och är enormt lättad över att lämna soldatlivet. Förhållandena är påvra men med hårt arbete blir grunden för en stuga så småningom klar.

Romanen går vidare med nya perspektiv, ibland hoppas en generation över eller så ges stafettpinnen till ett syskonbarn. Människorna på Nevabacka eller i backstugan Skogsperä sysslar med djuren och odlingen. Ett århundrade går över i ett nytt.

Sen har vi de andra. Varelser och väsen bakom träd, stenar och framför allt på mossen. Prästerna uppmanar sin församling att sluta med gamla ritualer. Inga kättare, tack så mycket! För säkerhets skull hålls traditionerna vid liv – om än i smyg. En liten ulltuss hängs på gärdsgården som tack till skogsfolk som hållit rovdjuren borta från familjens ko.

Berättelserna sorteras in i varsitt århundrade fram till våra dagar. Frånvaron av specifika datum gör att plågorna med krig, missväxt och flykt känns tidlösa. Lika tidlöst skildras konflikterna där det förekommer fler än en människa. Gruppens normer krockar med individens behov av frihet. Den äldre vill ge råd och den yngre vill slå ifrån sig – upplevelsen av tvång förmörkar. Hur har Turtschaninoff gjort när hon så snyggt funnit tonträffen i dessa mustiga dialoger och saktmodiga tankar som balanserar så fint i helheten?

Än mer imponeras jag av hennes förståelse för människors olika drivkrafter. Någon tillägnar sig hantverksskicklighet och känner stolthet över den. En annan överrumplas av känslor – mörka som ljusa. Inte alla författare vågar ta ut svängarna när vissa av figurerna så kräver. Men Turtschaninoff har modet. Vissa manér passar perfekt när människan drabbas av fåfänga, avund och habegär.

Och det stora temat då? Alla episoder som läggs efter varandra förstärker hur det rationella tänkandet har fjärmat människan från vildmarken. Mossen var i orostider en plats för tillflykt och överlevnad. När den moderna tiden träder in sjunker mossens värde eftersom den inte kan brukas. I romanen blir den en vacker metafor för människans relation till det okontrollerbara och vad vi gör med naturens resurser.

Skälen till att Turtschaninoff tilldelats priser för romanen är alldeles uppenbara. Tre gånger har jag hunnit läsa Arvejord och varje gång har jag häpnat över vilket intryck den gör på mig.

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Lantmätaren Git och byn Starrängarna
• Ett pensionat och dess historia
• Okänd historia i ett grannland
• Märkbar distans i överlevnadsberättelse

Mot den här bakgrunden är det spännande att öppna Lauren Groffs senaste roman Den vilda flykten. Tiden är 1600-tal och fokus är på en tjänsteflicka (utan namn) som ingått i en engelsk familjs hushåll. Familjen har tidigare levt i en stad men har emigrerat för att nu missionera på den nordamerikanska kontinenten.

Inledningen är en livlig beskrivning av hur tjänsteflickan smiter ut från det engelska fortet med stövlar som hon stulit av en herremans son. Hon flyr från den dödsbringande pesten som redan tagit många liv. Dessutom har ursprungsbefolkningen omringat fortet och i och med belägringen har ingen mat kunnat anskaffas och svälten leder till än mer död.

Den kommande språngmarschen ut i det vilda blir en kamp mot de fysiska elementen. Hennes kunskaper om naturen och geografin bygger på muntlig och kortfattad information. Hon prioriterar två saker: att förse sig med friskt vatten och att undvika närkontakt med män.

Tiden på flykt skildras med detaljerade och ofta sinnliga iakttagelser om naturen. Och vad beträffar definitionen av ordet flicka, visar det sig i återkommande minnesbilder att hon snarare är en ung kvinna, som saknar den som hon en gång kroppsligen förenades med.

Löpmarschen sker i sträng kyla och att läsa om hur fötterna för framåt trots smärta är som att lyssna till en föreläsare som återkommande deltar i ultramaratonlopp. Hurtigt levereras slutklämmen om att kroppen klarar mer än du anar: ”Det krävs bara ett starkt pannben” (min fiktiva föreläsares ord, inte Groffs ord).

Ämnet i sig – flykten – gör att man kan läsa romanen som en ren och skär äventyrsberättelse. Men Groffs vidvinkelperspektiv öppnar upp för mycket mer. Hon låter romanens unga kvinna föra tysta samtal med sig själv där hon funderar på rätten/orätten att invadera en annan kontinent. Att ursprungsbefolkningen inte alls blivit frälsta av de europeiska människorna är uppenbart för henne. Samtidigt speglas en annan under- och överordning, nämligen relationen mellan Naturen och Människan.

Romanens musikalitet ger en annan läsart, vi har att göra med en författare som vill något särskilt med sin stil. Prosan är variationsrik med slående metaforer, omtag och sammansmältningar av nutid och dåtid. Strukturen liknar närmast uppbyggnaden av medeltida ballader eller naturlyriska symfonier.

Sist men inte minst är berättelsen en utvecklingsresa. Rymden och vidderna vidgar kvinnans föreställningsvärld och tankarna rör sig kring världsalltet. Hennes isolerade tillvaro åtskild från andra människor fyller henne med frid men inte alltid. Där känner jag att Groff lyckas göra mig mest nyfiken. För om jag ska vara sanningsenlig, upplever jag mestadels en distans och jag frågar mig ibland om Groff tittar på sin fiktiva värld genom en glaskupa.

Den vilda flykten är med detta sagt ändå ett välskrivet verk. Jag skulle kunna välja att citera något av alla stycken som väcker lust till vandring i enslighet. Men faktum är att scenen jag vill dela med mig av är raka motsatsen. Textstycket handlar om när flickan blir betraktad på håll av två småflickor, som tror att de sett ett spöke flyta förbi i en urholkad stock på floden. De kivas om vem som ska springa till mödrarna längre upp på fälten för att meddela vad de sett:

Men den yngre systern var inte längre lika foglig som hon hade varit när hon var mindre. Hon hade börjat motsätta sig befallningar från sin äldre syster, och hon satte sig tungt på rumpan och kliade på ett bett på armen och sade irriterat att hon inte tänkte gå, för om hon gjorde det skulle deras mor sätta henne i arbete. Och den äldre systern försökte dra upp sin lillasyster i armen, men den yngre visste hur man gjorde sig tung och lealös, och trots att den äldre systern var ett huvud högre lyckades hon inte rubba sin yngre syster.

Similar Posts:

• Inte bara svart och vitt
• Familj i kras
• Tro, hopp och kärlek
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• En överlevande överstinnas historia

Bokens handling utspelar sig på 1910-talet när de tekniska framstegen börjar få betydelse. Den läsande allmänheten tar del av dagspressens rapportering kring atlantångaren Titanic som snart ger sig i väg på sin jungfrutur. Förväntningarna hänger i luften och nog förundras många över hur mycket snabbare fartyget ska färdas över Atlanten i jämförelse med andra.

I medelklassfamiljen någonstans i trakterna kring Uppsala får Caroline anställning som ny jungfru. Hon är en frisk fläkt jämfört med hushållerskan Svea. Familjedottern Berta fattar snabbt tycke för henne. Allt blir roligare när Caroline är i farten. Frispråkiga repliker far i luften parallellt med uppvisande av praktiska färdigheter. Hon imponerar på alla i familjen, och farmor har gett goda referenser. Berta hoppas på att vänskap ska växa mellan dem, vilket inte borde vara omöjligt eftersom det bara skiljer två år mellan dem.

Långsamt mejslas personligheterna fram i en tid där kvinnor saknar rösträtt och tjänstefolket är beroende av att herrskapet ger ledigt på onsdagskvällarna och söndagarna. Upplevelsen av en tidsresa är stark. I jämförelse med nutiden är distraktionerna så få. Alla lyssnar och förhåller sig till varandra med avsikten att försöka smälta vad den andra nyss sagt. Det är som att dialogen sker på riktigt – inga mobiler som ska kollas stup i ett. Är det en konst som samtiden är på väg att förlora, frågar jag mig?

Personen som får störst utrymme är Berta i rollen som berättelsens jag. På andra plats kommer Caroline. Hon blir navet, bland annat för den hemlighet hon bär med sig. Men också bifigurerna är intressanta. Mamman är handlingsförlamad i närheten av hushållerskan Svea. Pappan är en disträ herre som forskar kring Swedenborg. I gestaltningen används kontraster, personerna utgör varandras motsatser.

Motpoler finns även invärtes. Att värdera sin uppfattning som den enda riktiga gör att man avvisar den som påstår något annat. Till slut kommer upptäckten av att man inte hade hela bilden och då är det bara att se på saken i det nya ljuset.

Prosan är ibland något omständlig och det är ordrikt i vissa partier men illustrerar liksom vardagarna som följer på varandra i en seg takt. Tempot höjs när dramatiska händelser inträffar. Berättelsen får fart igen och utgången är oviss.

I bakgrunden anas hur förändringar smyger in i samhället. Tidigare tankemönster öppnas upp för nya idéer och de tas emot på olika sätt. Hela tiden hoppas jag att mamman ska ”rycka upp sig” i stället för att dra sig tillbaka med sin veliga personlighet.

Den stora gåtan runt Caroline är drivande för handlingen och väcker större frågor. Kan hemligheter som inte avslöjas vara av godo? Är det nödvändigtvis ett bedrägeri om den du litar mest på inte berättar om allt som rör det förflutna?

Jag konstaterar att Skuggan över stenbänken håller för en omläsning trots att det gått många år sen jag läste den första gången. Gripe litade fullt ut på sina läsare och vågade låta berättelsen forma sig utan brådska. Känslor, analys och handlingskraft strider om plats i en och samma människa. Utformningen är mycket, mycket nära det som sker i det verkliga livet.

Similar Posts:

• Att ha en längtan i sig
• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Wallraffade långt före Wallraff
• Fängslande ingång till kvinnohistorien