I Hem till skolan skriver DN-journalisten Maciej Zaremba att ”den svenska skolkrisen har vållanden på alla kanter. Exempelvis hade inte ’högern’ kunnat kasta ut skolan på marknaden om inte ’vänstern’ dessförinnan gjort läraryrket till ett knog bland andra”. Finns det någon punkt i Hem till skolan, från början en reportageserie i nämnda tidning, där den svenska skolan tycks ha gått riktigt åt skogen så är det nog ändå när Göran Persson som skolminister drev igenom kommunaliseringen.

Det var så han bevisade sin duglighet. Körde över det ena lärarfacket, tubbade det andra med lönelyft, avpolletterade motståndsmännen inom rörelsen. Många blev imponerade av dådkraften. Kommunalråden, som länge önskat att få bestämma över sin näst största budgetpost, blev tacksamma förstås. Det är nog riktigt som det sägs, att detta kraftprov var Göran Perssons väg till makten. Två valförluster senare kan man undra om inte den bedriften kostade socialdemokraterna makten.

Det handlar långt ifrån bara om försämrade ekonomiska villkor – ”Mellan 1991 och 1995 fick Sveriges skolor 850 miljoner kronor i hyreshöjning. Samtidigt sjönk anslagen till undervisningen med fem gånger så mycket (fyra miljarder).” – utan minst lika mycket om klåfingrigt ledarskap och nedbruten professionalitet.

Förfärande exempel leder Zaremba ingen brist på. I vissa fall skulle man kunna tro att man råkat plocka upp en bok om kulturrevolutionens Kina eller något fascistiskt maktövertagande, nästan. Ut med det gamla, beprövade. In med nya dogmatiska slagord, verklighetsfrämmande ledare och principer. Det är lätt att förstöra, men svårare att bygga upp igen.

Möjligen kan jag tycka att Zaremba här hade tjänat på att skriva om sin artikelserie till bok, snarare än att rakt av samla artiklar, eftersträvat lite mer av en helhetsbild. Delvis har det att göra med att jag, precis som i Per Kornhalls Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall, har så svårt att känna igen mig. Inte i att det tycks ha gått troll i den lokala styrningen av skolan, där har jag inte en erfarenhet som talar emot, men i själva föreställningarna om pedagogiken.

Uppenbarligen finns det helt vanvettiga tolkningar av vad socialt eller elevcentrerat lärande går ut på där ute. ”Flumskolan”. Men hur i hela helskotta kunde det bli så? Hur kunde tankar om hur man faktiskt lär sig saker som de allra flesta människor nog inte skulle ha några problem att skriva under på, förvandlas till en dålig ursäkt för att släppa ambitionerna, inte minst när det gäller en skola och en framtid för alla, helt? Där skulle jag vilja att nästa bok om krisen i skolan jag plockar upp tog sin utgångspunkt.

Similar Posts:

• Hur hejda en skola i fritt fall?
• Skolor som faktiskt fungerar
• Där industri och myndighet växt samman
• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• En familj drabbad av antisemitism

Ältandet till trots: har vi lärt oss något? Eller sitter vi mest och surar och tycker att väljarna verkar störigt lättlurade? Jag vill svara åtminstone ”både och”, men ärligt talat ..? Ibland känns det som att ju mer jag läser om svensk partipolitik desto mer desillusionerad, trött och gnällig blir jag. Och det känns ju klart obra.

Aron Etzlers Reinfeldteffekten (numera i pocket), med underrubriken ”Hur Nya Moderaterna tog över makten i Sverige och skakade Socialdemokraterna i grunden”, kan åtminstone delvis bringa lite ordning i de där känslorna. Hyllad av skribenter från hela den politiska skalan analyserar Etzler, som när han började skriva boken fortfarande var chefredaktör på Flamman men sedan dess blivit partisekreterare för Vänsterpartiet, de senaste valens utveckling – men han gör det genom att dra linjerna längre bakåt i tiden.

För trots att det Alliansen lyckades med 2006 – att ena den spretiga så kallade borgerligheten – var långt ifrån självklart, började inte Socialdemokraternas problem med att Göran Persson plötsligt blev ”trött” och ”bufflig” och köpte en herrgård. Samtidigt blev han väldigt plötsligt just det, menar Etzler, det vill säga i betydelsen att motståndarsidan långsamt och systematiskt framställde honom så, medan medierna hjälpte till att alltmer rikta in bevakningen på förtroende snarare än sakfrågor.

Det ska vara historiskt unikt. Svenska väljare röstar normalt på ideologi och sakfrågor, inte på personer. De senaste valen liknar alltmer presidentval, där ”negative campaigning” (smutskastningskampanjer, om än något mer subtila än sina amerikanska föregångare) blivit ett bärande inslag. Vänsterblocket tycks vare sig ha genomskådat eller lyckats formulera någon motstrategi. Istället har falanger, partier, ideologer och kommunikatörer stridit med varandra, medan högersidan fått allt att fungera. Så är det ju också lättare att enas i medgång än i motgång, men skickligt måste man medge att de arbetat.

Den kedjerökande kärnan i ”de nya moderaterna” kan i Etzlers bok närmast ge den där avundsjukan känslan (minus cigaretterna och själva politiken, då) som jag brukar få av Aaron Sorkin-serien Vita huset. Det är de som har energin, sitter uppe på nätterna med idéerna och med strategierna att genomföra dem. Ändå är det svårt att skaka av sig att det Etzler beskriver är övergången från Vita huset till House of Cards, två riktigt bra teveserier med på en gång mycket gemensamt och en väsenskild syn på politiker och politiken. Från makten som medel till makten som mål.

Men jag kan vara orättvis. Bara för att jag inte gillar ideologin behöver den ju inte vara något annat än just ideologi.

För hur var det nu med de där omstylade moderaterna? Handlade det bara om fernissa? Nja. Kanske snarare om det berömda problemformuleringsprivilegiet. Hur ska man annars förklara att Bo Lundgren gjorde ett katastrofval 2002 med sina för tiden enorma skattesänkningar på 130 miljarder medan Fredrik Reinfeldt blev framgångsrik 2006 med ännu större skattesänkningar? Reinfeldt lyckades bara (vilket inte är så bara) motivera dem annorlunda. Valet 2002 ställdes välfärd mot skattesänkningar och välfärden vann. 2006 stod istället ”arbetslinjen” mot ”bidragslinjen”:

I det gamla socialdemokratiska sättet att se på saken var välfärd nödvändig för att motverka arbetslöshetens effekter. I det nya moderata sättet var välfärden ett problem, eftersom den hindrade människor att ta jobb. Det gamla socialdemokratiska sättet att se på arbetslöshet, som en ofrivillig olycka som drabbat människor, hade vittrat ner. Det nya var att det var individerna och deras drivkraft det var fel på.

Alltså måste man skapa incitament för människor att jobba, och det gör man genom att sänka skatterna för dem som redan har jobb, vilket skulle ha skapat 75 000 jobb (”Ingen kunde tala om var jobben fanns, men siffran var grundad på en simulering som utgick ifrån en teoretisk modell”) à ungefär 933 000 kronor styck (som man, enligt Etzler, kunnat anställa 150 000 lärare för direkt). Dessutom statssubventionerade ”hushållsnära tjänster” till nästan lika hög kostnad per jobb.

Okej, nej. Jag fattar egentligen fortfarande inte hur det blev så här.

Similar Posts:

• A lighter shade of blue
• För en gladare vänster
• Grundkurs i välfärd. Nedmontering inkluderad
• Partipiskan viner
• Statsministern och välfärdsdöden

Maria Sveland börjar i hotbrevet hon fick som uppmanade henne att dra sig tillbaka från offentligheten, annars skulle hon bli mördad. Det är ett väldigt obehagligt brev, och boken igenom får vi via korta reflektioner döpta efter månaden de skrivits i ta del av vad som händer i Sveland efter att hon fått brevet. De turer psyket går igenom för att återhämta sig efter ett dödshot.

Men främst är detta en debattbok, som börjar i feminismens glada nittiotal, där till och med Göran Persson glatt kallade sig för feminist. Sedan kom ”Könskriget”, ett teveprogram som sändes 2005, som uppgav sig granska den feministiska rörelsen ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), och som över en natt vände upp och ner på synen på feminister. Sveland går igenom precis hur vinklad denna produktion var, genom att intervjua de medverkande och se över tillvägagångssättet. Till exempel nämns uttalandet ”män är djur”, som Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för ROKS, har fått äta upp sedan det yttrades, trots att det handlade om en recension av Valerie Solanas SCUM Manifestet, och alltså inte speglade ROKS värderingar.

Media fungerar ofta så. Saker sätts i ett visst sammanhang, några skribenter som syns och hörs mycket bekräftar detta sammanhang utan källkoll, och snabbt planteras bilden i folks medvetande. Plötsligt spelar det ingen roll längre hur det såg ut från början. Media har tagit uttalandet och satt det i sin egen kontext, och människor är sällan benägna att söka kunskap själva. Särskilt inte om uttalandet skulle bekräfta något de själva redan tycker är sanningen.

Tyckande och kännande: det är vad som står över kunnande idag. Internet skulle förmedla en uppsjö av visdom, vi hade chansen i våra händer att bli som uppslagsböcker allihop. Istället blev det tvärtom. En googling på jämställdhet leder till exempel snabbt till Pär Ströms sida, Ström som gjort ordet till sitt, trots att hans kamp snarare går ut på att kasta skit mot feminismen och berätta om hur synd det är om mannen än någon insatt kamp för allas lika rättigheter. Har du googlat något, vad som helst, och hamnat på flashback.org? Grattis, och lätt hänt. Det är hemmaklubben för misogyna män med mycket att säga så länge de får vara anonyma. Fastna inte här, du riskerar en förvrängd världsbild. Ett försvar av yttrandefriheten som betyder rätten att säga negerboll och kalla kvinnor för hora, inte så mycket annat. Jag har själv många gånger gjort misstaget att googla olika symptom för att se vilken sjukdom jag har. Jag får nästan alltid cancer. Så mycket för uppslagsboken.

Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och ”ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om. De misshandlade kvinnorna, eller männen som känner sig kränkta?

Varför går det inte att tala om mäns våld mot kvinnor utan att män känner sig sårade? Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är livsviktigt för att utvecklas som människa, och genomgående i den här boken. Sveland berör även debatten om Julian Assange, där kvinnorna som anmälde fick ta mycket skit och misstroddes. Om vi ska återgå till medias hantering av viktiga debatter, så har #prataomdet-kampanjen, som kom i kölvattnet av detta, faktiskt något annorlunda över sig. Den mynnade ut i en bok, en turné och en bok till. Alltihop startat med en hashtag och en debattartikel i DN av Johanna Koljonen i december 2010, om gråzoner. Sexuella möten där allt inte gick rätt till. Inte nödvändigtvis våldtäkt, men ett klart steg över gränsen. En debatt som väckt mycket skitsnack den också, men som just genom att den fått utvecklas och fortleva förhoppningsvis kan fördjupa samtalet.

För det är just fördjupning som vi sällan når fram till idag. Det ska vara snabba debatter där den ena sidan måste stå i opposition mot den andra. Har man antifeminister med en helt egen agenda och världsbild på ena sidan, så måste därför feministerna stå på andra sidan. Som försvarare, men också som de som ”kritiseras”. Trots att all fakta står på deras sida. Klara, färdiga, gå!; – den som skriker högst vinner. Maria Sveland liknar det vid en debatt om huruvida jorden är rund eller platt. Den sida som förespråkar platthet kan alltid komma med påhittade argument som de grävt fram genom att förvanska statistik. Eller kanske bara en känsla? Jag går ju upprätt, jag har aldrig märkt av att jag trillar framåt; ergo måste jorden vara platt…

En intressant del att läsa om är turerna kring partiet Feministiskt Initiativ. Varför recenserade man hur Tiina Rosenberg såg ut, om Gudrun Schyman var tillräckligt kvinnlig, om hon egentligen gjorde detta för en välförtjänt comeback eller vad? Varför var granskningen av detta nystartade parti så hatisk och löjeväckande? När granskningen av Sverigedemokraterna totalt uteblev…

På samma sätt som Magnus Linton målar Maria Sveland upp hur de olika företeelserna och tendenserna korrelerar med varandra. Först när allting läggs samman kan vi se vad som lett fram till dagens klimat. Hur det kom sig att ordet ”feminist” plötsligt blev ett lika starkt skällsord som ”politiskt korrekt” och ”solidaritet”, alla ord som från början hade goda värden. Fast till skillnad från Lintons bok, som jag upplevde som svårläst och tungt akademisk, är Svelands bok tillgänglig för alla. Och alla borde onekligen läsa den. Det går snabbt och du lär dig mycket. Till exempel att det fanns en mansrörelse på sjuttiotalet som hette ”Befria mannen” och som inte alls sysslade med att prata ner feminismen, utan kunde kritisera mansrollen på samma gång som de kunde se hur priviligerade de själva var i samhället. Se där, två tankar i huvudet samtidigt! Något vi alla borde prova på, inte minst dagens journalister, som skapar vårt medieklimat och därigenom står för en stor del av upplysningen.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Samhällskritik som inte når fram
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Bokmässefredagen i bilder

1995 i augusti meddelar Ingvar Carlsson oväntat att han tänker avgå som statsminister och alltså inte ställa upp i omvalet 1996. Som vice statsminister och även jämställdhetsminister sitter Mona Sahlin, en mycket omtyckt politiker i Sverige. Hon är dessutom väldigt sugen på att bli nästa statsminister i ett hav av män som säger nej.

Mikael Romero jobbade som pressekreterare åt Sahlin under denna tid och boken bygger på hans minnesbilder av det som hände. Det är en detaljerad historia med varje steg från varje journalist på varje nyhetsbyrå återgiven; rubrikerna i den ordningen de kom, upptakten och hur det hela utvecklades. Från att ha handlat om ett kvitto, till att bli ett avsked.

För Mona Sahlin blev aldrig Sveriges statsminister. Istället avsade hon sig inte bara platsen som kandidat, utan även som politiker i riksdagen. Och det här är boken om hur det kunde gå så långt; från omtyckt politiker till jagat villebråd, uthängd och bespottad.

Jag var själv i femtonårsåldern dessa år och inte vidare insatt i politik, och det jag tänkt efteråt är 1) att det kändes stort att en politiker kände sig tvungen att klädd i vitt be om ursäkt inför hela svenska folket, och 2) en känsla av att det var sveket mot den egna poltiken som var värst. Det vill säga att hon försnillade staten på pengar, när hon samtidigt hävdade att det var häftigt att betala skatt.

För det var väl det hon gjorde? Försnillade staten på pengar?

Expressen avslöjade i september 1995 att Sahlin använt statens betalkort för privat bruk. Sahlin kommenterade detta med att hon gjort det av misstag och vid nästa lön fört över pengar för att korrigera detta. Trots att reglerna för kortbruk var något oklara och trots att flera andra riksdagsmän brukat kortet på liknande sätt, fortsatte journalisterna gräva upp den ena skandalen efter den andra. Det visade sig att Sahlin inte hade så bra koll på sin privatekonomi, varför hade hon inte det? Hon hade exempelvis hyrt två hyrbilar, hade de verkligen använts för statligt bruk? För att undvika repressalier betalade Sahlin bilarna ur egen ficka, men journalisterna hade redan hittat något att bita sig fast i. Och de tänkte inte ge upp förrän bytet var dött.

Man intervjuar en stackars dagisfröken som fått ligga ute med 200 kr för ett barnkalas som Sahlin inte betalat igen. Vad var detta för en vidrig mamma? Man ligger på pass utanför Sahlins hus. Hur kommer det sig att Sahlin är så förtegen med sin privatekonomi, som hon visserligen påstår sig ha rett ut, men varför var det besvär med den från början? Det vill man veta. Har det med hennes man att göra kanske? Har han ett spelmissbruk, är det inte så att hon ofta plockar ut pengar just på onsdagar? För att han ska kunna spela på hästar?

För eller emot Mona Sahlin, vad säger Gallup-undersökningarna? Som givetvis påverkas av detta drev som när det väl har startat inte har någon ände. För nu är det inte längre tal om hur vässad och knivskarp Mona Sahlin är som politiker, nej nu har det kommit att handla om helt andra saker. Journalisterna stannar hennes barn på gatan: när mamma köper leksaker till er, är det så att hon använder plastkort eller pengar då?

Vad säger hennes partikamrater, vilka känner numera stöd för Sahlin? Vill Mona komma och uttala sig i denna fråga, Romeros telefonsvarare går varm från morgon till kväll, och när Sahlin gråtfärdig av trycket stänger in sig i lägenheten över helgen tas det som ett direkt dåligt tecken: då är hon skyldig! Hon är en brottsling! Man jämför med andra stora politiska skandaler, maffiauppgörelser för flera miljoner, mutaffärer.

Och får man inte det man vill ha klipper man till det. TV4 ”intervjuar” partikollegan Karl-Petter Thorwaldsson om förtroendet för Sahlin och får fram att han inte längre stödjer henne.

Jag når Karl-Petter i hans hem:
- Har du blivit intervjuad av TV4 idag?
- Nej, det har jag inte, förklarar han.
- Det är ju väldigt märkligt. Ja, jag såg det inte själv, men Margareta hävdar att du var intervjuad.
- Nej, vänta nu. Jag har pratat med TV4 idag. De ville intervjua mig, men jag sa att jag inte hade möjlighet, men de frågade om allt möjligt, svarar han.
- I inslaget har de tydligen sagt att du inte längre stöder Mona, det kan väl för helvete inte stämma.
- Nej, det har jag inte. Jag satt ju för fan i deras soffa och sa att hon var min kandidat. Men, vänta nu. Jag berättade om reaktioner som jag mötte på en distriktskongress nu i helgen. Jag sa att det både fanns kritiker och anhängare. Inget annat.
- Då måste de ha gjort en jävligt grov klippning och omtolkat dig totalt, så att du nu står på kritikernas sida. Ring dem och påpeka att du faktiskt inte blivit intervjuad och att Mona fortfarande är din kandidat, säger jag.
- Kan man göra det? undrar han.
- Javisst, om du inte påpekar att de har gjort fel, blir det snabbt sanning, säger jag.

Och i sitt undanskymda läge sitter Göran Persson lugnt och skakar på huvudet, nej han är inte intresserad av att bli statsminister.

Jag blir så förbannad när jag läser den här boken. För hon är så cool, Mona Sahlin! Hon var ju det! Hon var rapp i debatter, hon kunde prata så folk förstod och hon brann verkligen för sitt jobb. Sedan unga år var hon drillad in i Socialdemokraterna, hon var redo, hon var laddad.

I ett försök att stoppa den eskalerande hetsjakten bjuder Sahlin in till Rosenbad på presskonferens. Hon håller ett långt tal om hur hon behandlats av pressen, men går även till punkt och pricka igenom de misstag hon gjort. Hon redovisar ekonomiska kringelikrokar mer noggrant än någon annan politiker behövt göra. Kamerorna smattrar och talet sänds i teve. Efteråt pressas hon av journalisterna: ”Varför betalade hon hyrbilarna själv?” ”Hur kom det sig att hon fick den ena hyrbilen lagad, vad hade hänt med den?”. Bara talet i sin helhet är värt läsningen av den här boken, ett litet utdrag:

Varför kan ett liv, som ni nu trycker ihop på några sidor – för det är faktiskt ett helt liv, se så fruktansvärt rörigt ut och se så slarvigt ut? Det här är inget försvarstal. Jag har hållit på i 23 år med politik, jag har fött fyra ungar under den tiden.
Ni vet alla, man jobbar kvällar, helger, offentligheten, tillgängligheten för alla er, vilket ni inte kan klaga på att jag inte har ställt upp på under åren, telefon som går dygnet runt, fax, hot, trakasserier, bajs i brevlådan, kondomer i brev. Ändå har jag älskat varenda sekund av det här livet.
Jag må ha slarvat med att sköta min egen ekonomi – med städning om ni vill veta det också – för annat har varit viktigare: mina ungar, partiet och politiken.

Tillgängligheten, ja. Vem fan hade orkat? När Sahlin käftar med journalister och slutligen drar till Mauritius, en resa som också den kritiseras hårt (trots att den betalas ur egen ficka) hade en annan helst dragit en filt över huvudet och skrikit lägg av! Låt bli mig! Jag tänker inte svara på era jävla frågor, det är under min värdighet!

Man kan tycka vad man vill om Mona Sahlin, men det finns minsann högt uppsatta politiker idag som inte fallit trots att de borde det. Carl Bildt med sina vinster i Lundin Oil, sin omhuldande utrikespolitik där det är viktigare att vara på god fot med diktatorer än att kritisera deras styre. Fredrik Reinfeldt, som i sin ungdom skrev boken Det sovande folket, om visionen att krossa det socialdemokratiska väldet och att varje människa ansvarar för sig själv, med en ideologi väldigt snarlik den som syntes i sjukersättningsreformerna för något år sen, där inte ens cancersjuka ansågs hjälplösa. Det var väl tal om svart städhjälp också? Både Reinfeldt och Anders Borg, det var väl också att pissa på den egna politiken? Var är drevet kring det? Var är fotograferna utanför fönstret, grävandet i hemekonomin, recensionen av kläderna, av dem som pappor?

Och för att återgå till mina två punkter: ja, det var en väldigt ovanlig situation när Mona Sahlin bad om ursäkt för svenska folket. Få händelser har krävt det, innan eller efter. Och nej, hon bröt inte mot sin egen politik. Hon vann inget på affären, snarare förlorade hon, både pengar och annat. Kanske främst annat.

Trots en stundtals lite lättvindig korrektur rekommenderar jag den här boken. Det är en spännande bok som alla borde läsa. Kanske främst de som brukar läsa Expressen och kvällstidningarna.

Similar Posts:

• GOTT NYTT LÄSÅR 2013!
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Från Vita huset till House of Cards?
• Staten och kapitalet
• A lighter shade of blue

Något av det där romantiska skenet finns också i Bengt Ohlssons Wallström-biografi Margot. Margot – för det är med förnamn han genomgående benämner henne – har ”ett säreget ljus” inom sig, är ”socialdemokratins superstjärna” och ett ”björkris bland skyskraporna”.

Jovisst, Ohlsson skriver flyhänt och lättläst. De 180 sidorna plöjer man i ett nafs. Men det finns också mycket som går mig på nerverna: sättet att fokusera på personen Margot Wallström utan att nästan alls komma in på hennes politiska åsikter, att betona balansgången mellan karriär och familjeliv, det där med att envist kalla henne vid förnamn.

Nå, men är det inte svårt att balansera karriär och familjeliv, då? Jo, det kan det säkert vara, och det borde vi förmodligen prata om. Men vi gör det när det gäller kvinnors karriärer, inte mäns. Män plockar behändigt fram familjelivet bara för att snygga till när de måste avgå. Då gör man det inte för att man gjort bort sig utan för att pressuppbådet tar för hårt på familjen. Häpp.

Ohlsson infogar sig helt enkelt slentrianmässigt i gällande dramaturgi. Han är familjär, samtidigt som han håller samma märkliga distans till FN-skrapan som till Ica Maxi i Norrbotten. Han berättar allmänt spridda saker som att Göran Persson hade en bufflig ledarstil eller att EU tidigare hette EG, men förklarar nästan ingenting om de sakfrågor Wallström arbetar och har arbetat med.

Istället väljer han att boken igenom klippa in okommenterade stycken ur en rapport om massmord och massvåldtäkter i Guinea 2009. Syftet är förmodligen att synliggöra just de frågor Wallström och hennes FN-team arbetar med, men eftersom händelserna i Guinea bara berörs ganska flyktigt långt fram i boken framstår de brutala och sakliga rapportinslagen mest som en sorts osmakligt strössel över en marängsviss bestående framför allt av stort och smått i Wallströms liv.

Ännu en bok som reducerar politik till personstrider och karriärvägar har jag svårt att se något som helst behov av. När det gäller samhällsfrågor framstår Bengt Ohlsson (återigen) som nästan fascinerande oförstående, men i det privata kan skildringen ibland beröra. Det kan handla om förlusten av ett nyfött barn, om klassresenärens känsla av utanförskap eller om erfarenheten av en våldsam expojkvän i tonåren som plötsligt bubblar upp i arbetet för kvinnors rättigheter.

Det kan för all del också vara en intressant detalj att Bengt Ohlsson går runt och är kissnödig hela tiden på FN-kontoret. Toaletterna där är låsta av säkerhetsskäl, han saknar nyckel och är framför allt rädd att missa något eller komma bort i det hektiska tempot. Att han däremot är orolig för att han har svårt att se skillnad på Wallströms olika svarta medarbetare och hur det ska uppfattas är väl mest pinsamt. Det är som att han uppfattat trenden att som fackboksförfattare skriva in sig själv i sin berättelse, men för den skull inte riktigt greppat varför man gör det.

I de harmlösa detaljerna finns han med, däremot inte i de mer djuplodande samtalen, och jag har svårt att skaka av känslan av att bara höra en sida av ett ofta utelämnande samtal. Inte minst detaljerna kring andra människors privatliv (nära släktingar, skvaller från hembyn, någon gång medarbetare) lämnar en lite besk eftersmak. Med vilken rätt lämnar man egentligen ut andra i berättelsen om sig själv? Och vilken kontroll har ett intervjuobjekt av den här kalibern över den slutgiltiga berättelsen?

Det är bara några av alla frågor Margot lämnar obesvarade.

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Från Vita huset till House of Cards?
• Feministisk kärnfråga?
• Augustpriset till Bengt Ohlsson
• Ett vackert skal

Men så är det ju en ganska kul och intresseväckande titel, så jag börjar kika lite på innehållsförteckningen: ”Detta är mina principer. Gillar du inte dem så har jag andra”; ”Du & jag Alfred”; ”Ge mig en apa!”; ”Björn Rosengren får brevvänner”; ”Den ’ännu större idiot’-teorin”; ”Jag gillar inte Erik Åsbrink”; ”Jag googlar på ordet högerekonom – och får ingen träff”; ”Kända tjejer jag knullat”; ”Men titta! Är det inte Erik Åsbrink igen”. Och så vidare. Väcker ju en viss nyfikenhet.

365 lättglufsade sidor senare, i en förträfflig blandning av underhållen och politiskt förbannad, vågar jag påstå att det här är bland det mesta aktuella jag läst om svensk politik. Sundström har plockat ut en handfull områden – elmarknaden, pensionerna, ”folkaktien” Telia, alkoholpolitiken, marknadiseringen av Svenska spel, avregleringarna av finansmarknaden och Schengenavtalet – som kanske inte är sådär supersexiga vid första anblicken, men som säger en hel del om den radikala omsvängning som skett i svensk politik de senaste decennierna (och det här är, som sagt, ändå skrivet på Göran Perssons tid). Dessa områden undersöker hon på ett dråpligt, personligt och effektivt sätt, med en slags storögd, socialdemokratisk förundran. Vad sjutton var det som hände?

När blev det till exempel självklart att medelsvensson, som torde vara fullt kapabel att planera sin alkoholkonsumtion åtminstone ett par dagar i stöpet, bekvämt ska kunna gå på Systemet också på lördagarna, trots att det sker på bekostnad av ökat elände för så många missbrukare och deras anhöriga? Att Svenska spel ska drivas som vilket vinsthungrigt företag som helst? Att våra surt förvärvade pensionspengar ska spelas bort på aktiemarknaden och vi dessutom bara har oss själva att skylla som inte lyckas sätta oss in i vad de hundratals fonderna innebär och har för utsikter (när tydligen schimpansen Ola gör det bättre än bankernas främsta experter)? Hur kunde Näringsdepartementet kränga Telia-aktier till naiva småsparare som värsta damsugarförsäljaren? Vad innebär egentligen Schengenavtalet – och vad innebär det om man råkar se ”ickeeuropeisk” ut? Och kanske sist men inte minst: varför protesterar inte folk? Vill vi ha det såhär?

Sundström går metodiskt och ytterst konkret till väga. Hon läser pressklipp och information från när det begav sig, hon ringer en vän eller släkting eller expert och ställer de där frågorna vi ofta är rädda för att ställa. För att vi tror att alla andra fattar, att det måste vara vi själva som är dumma i huvudet. Som Sundström skriver i avsnittet om Telia-aktien (”En Björn gör oss en björntjänst och en död papegoja vägrar att vakna”):

Det finns en positiv effekt när man blåser folk, och det är att folk verkligen känner sig blåsta. Så blåsta att flertalet inte vill prata om det efteråt.

De här människorna – och just i fallet med Telias börsintroduktion handlar det om nästan en miljon svenskar som hakade på den från början moderata planen för att få folk att identifiera sig mer med aktiemarknaden (se moderat riksdagsmotion från 1997) – kan Sundström ge en viss upprättelse. Nej, vi var inte dumma i huvudet. Vi blev faktiskt ganska lurade. Och det av socialdemokraterna, med näringsminister Björn Rosengren i spetsen. Rosengren, som inför börsintroduktionen skickade ut reklam helt utan riskkalkyler och som på frågan om det var en bra affär att köpa Telia-aktier svarade: ”Det är jag övertygad om”. Före börsintroduktionen.

Efter börsintroduktionen svarade han på samma fråga: ”Det är något varje individ måste ta ställning till själv.” Jo.

Björn Rosengren hade övergivit oss. Och det är som den där stendöda papegojan Norwegian Blue i Monthy Python. Inte ens när någonting är helt uppenbart, kan man erkänna det uppenbara. Säga:

a/ Okej, papegojan är stendöd, men så är det med djur. Ibland lever de och ibland dör de och det är ingenting som vi kan ta ansvar för. Det är sånt som varje normalbegåvad person borde haja.

Alternativt:

b/ Det finns ingen livstidsgaranti på papegojor. Men eftersom jag personligen stod här i zoobutiken igår och sade att ”det här är en jävligt pigg papegoja”, så ska jag göra ett undantag och kompensera dig på något sätt.

Rosengren valde alternativ c. Det vill säga bankade Norwegian Blue i bordet och sade att den bara var lite trött. Sade att den låg och tänkte på sin barndom och de norska fjordarna.

Naturligtvis finns det en tanke med att lyfta fram den här boken veckorna innan Socialdemokraternas extrainsatta kongress. För det handlar ju inte bara om ledarskap. Det finns en svekdebatt här som visar sig i valresultaten, men aldrig riktigt fått komma upp till ytan. Lena Sundström luftar den på sitt eget sätt: hon skriver in till Expressens hjärtespalt och får råd av Katerina Janouch om huruvida hon ska lämna sin svekfulle Göran eller inte.

Okej, det är lite fånigt, men nog fångar det något väsentligt i politiken som så lätt kommer bort? Att vid sidan av, eller mittibland, logik och ideologi finns också relationer. Känslan av ett gemensamt förflutet, ett samförstånd, av ett förtroende som faktiskt inte håller för vad som helst. Så enkelt och komplicerat och ganska ofta dråpligt är det ju faktiskt.

Politik borde vara såhär lätt och roligt betydligt oftare.

Similar Posts:

• Nej-sidans argument i ett nötskal
• Sverige, nästa
• Konspirationer, vett och etikett och en och annan studiecirkel
• The Beauty of Grey?
• Från Vita huset till House of Cards?

Så vad är det som händer i politiken egentligen? Har höger blivit vänster? Vänster höger? Är hela uppdelningen i höger och vänster helt enkelt fetute?

Att ideologierna är döda har som bekant hävdats åtminstone sedan Sovjetunionens fall och kalla krigets slut (hur mycket det nu hade med ideologier att göra). Den liberala kapitalismen har utropats till ensam segrare och runtom i Europa har mäktiga gamla socialdemokrater kliat sig i huvudet, anställt amerikanska pr-konsulter och slagit in på ”tredje vägen”.

Vad är det där för något? Hur gick det till? Och finns det verkligen inga andra alternativ? Det undersöker Klas Gustavsson i Socialismens liv efter döden. Gustavsson är doktorand i sociologi och uppenbart både påläst och beläst. Resultatet kunde vid första anblicken blivit avskräckande för den måttligt bevandrade – men titta på boken. Cool titel. Riktigt snyggt omslag. ”Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj”, bad Monica Zetterlund tidsenligt i Hasseåtages ljuvt melankoliska ”Var blev ni av, ljuva drömmar”. Här är det Che Guevara som blivit modeikon på catwalken, när ”utsugare mot utsugna” bytts mot postmodernism och identitetspolitik.

I Socialismens liv efter döden ger Gustavsson en lättillgänglig introduktion till socialismens, och i bred mening socialdemokratins, historia och framtid. Gustavsson läser Marx och Engels, Hardt och Negri, han läser Giddens och Derrida, Fukuyama och Lyotard, Castells och Klein. Han gör debatten relevant och lättbegriplig och kopplar ihop teori med praktisk politik – komplett med referenser från Nietzsche till Nationalteatern. En tämligen briljant liten guide till vänsterpolitikens möjligheter som med turbulensen inom Socialdemokraterna känns aktuellare än någonsin.

För finns det ett liv för socialismen efter dess påstådda död? Den frågan kan lika gärna vändas i en motfråga. Finns det fortfarande orättvisor i världen?

Zetterlund, Alfredson och Danielsson, med sin visa som på flera sätt tycks tonsätta Gustavssons bok, kan gott få sista ordet här:

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
Ja, vad gör vi nu, vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt
tro på det vi trodde på, trots allt

Similar Posts:

• Marx för 2000-talet
• Socialism i en stad
• Massorna slår tillbaka
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Från Vita huset till House of Cards?

Snart var också mutskandalerna ett faktum. Stora belopp hade betalats ut till suspekta agenter och funnit väg ner i sydafrikanska politikers fickor. De utlovade satsningarna i Sydafrika, alla de svenska ”motköp” som skulle skapa utveckling och arbetstillfällen i landet, visade sig ofta dåligt planerade, misslycklade, korrumperade eller helt enkelt påhittade.

Journalisten Nils Resare har med Mutor, makt och bistånd. Jas och Sydafrikaaffären skrivit en lättläst bok i en komplicerad fråga. Den handlar om vad som hände i Sydafrika, men också om hur denna solkiga historia om svensk korruption snarare tycks höra till reglerna än undantagen.

Att vapenhandel är ett spel om enorma summor och med närmast obefintliga moraliska skrupler förvånar förmodligen inte särskilt många. Att svenska regeringar så ohämmat ställt både den egna integriteten och skattebetalarnas pengar, bland annat i form av bistånd, i industrins tjänst förvånar, och berör, kanske mer. Bland andra Göran Perssons stora insatser som stridsplansförsäljare framstår som – i bästa fall – oroväckande naiva och fullkomligt frampressade av det svenska försvarets ”gökunge”, flygplanet som dragit så mycket över budget att man helt enkelt var tvungen att lyckas exportera det.

Det är en viktig bok Resare har skrivit, men också vansklig. Problemet med att skriva den är att nästan ingen har dömts för flertalet av de brott den handlar om – även om det efter Resares grundliga genomgång är svårt att tvivla på vad som faktiskt hänt. Framför allt den brittiska korruptionsmyndigheten har, eftersom brittiska flygplanstillverkaren BAE också varit inblandade, utrett, men i slutänden nöjt sig med en förlikning. Inte minst i Sydafrika, där de mutanklagade hör till toppskiktet inom regeringspartiet ANC, har det varit locket på. Obekväma personer har stängts av från utredningskommissionen och utlåtanden har redigerats till oigenkännlighet. Så har svensk vapenexport bidragit till korruptionens utbredning i den unga demokratin.

Inte minst delarna om den svenska korruptionsutredningen är på en gång tröstlösa och provocerande. Här skulle inte bara Sydafrikaaffären, utom också liknande utredningar om försöken att sälja Jas i Tjeckien och Ungern liksom flera inhemska mutskandaler, utredas av överåklagare Christer van der Kwast på Riksenheten mot korruption. Det här är en myndighet där arbetet förutom av överåklagaren själv utförs av en enda polis och en ekonom som jobbar deltid. Med hög bevisbörda, stort beroende av andra länders samarbete och en preskriptionstid på korta fem år är det kanske inte helt underligt att ingen av utredningarna ledde fram till åtal.

Denna resursbrist både vad gäller juridiska möjligheter och personaltillgång har Sverige fått internationell kritik för ifrån både OECD och EU-kommissionen. Den svenska Justitiekanslern gör analysen att korruptionsenheten misslyckats med utredningen kring Jas-projektet just på grund av resursbristen. En 15 specialutbildade poliser menar van der Kwast skulle behövas, men regeringen har valt att inte lyssna på det örat och den riksdagsdebatt som Resare återger, där Fredik Reinfeldt frågas ut om varför man inte vill utreda korruption bättre, är rena Goddag yxskaft-historien. Han avsätter istället 15 poliser för att jaga ungdomar som fildelar.

Det är en liten jämförelse Resare helt lågmält smyger in, men visst är den tankeväckande. Fildelning kontra miljardmutor i internationell vapenhandel. Femton poliser och omfattande lagändringar kontra en polis och noll intresse för lagändringar. Amerikansk underhållningsindustris vinstintressen kontra mänskliga rättigheter, demokratisk kontroll och en rimlig användning av skattemedel. Hm.

Jag säger bara det. Hm.

Similar Posts:

• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Lättillgängligt om Sydafrika
• Från Vita huset till House of Cards?
• Från en sydafrikansk cell
• Skandalen som blev större än den var

I dag hittar du ju en greve på en traktor. Titta på hur de ser ut. Hur hårda de är om nävarna. Då förstår du att de har gått igenom ganska hårda tider.

Det är före detta statsministern, socialdemokraten och numera godsägaren Göran Persson som beklagar de stackars grevarna i Jorden de ärvde. Och ja, det ger mig rysningar.

Det är inte så mycket Perssons lust på mark och mangårdsbyggnader som stör. Faktiskt. Den tror jag nog rätt många kan känna igen sig i. Mer stötande är det kanske att en partiledare, då när det begav sig, kunde vara så ostrategisk – men framför överskuggande allt: vad är det för världsbild hos en socialdemokratisk ledare? En hop grevar som genom århundranden av privilegier kan bruka sin egen jord, som på grund av sina förfäder besitter enorma områden och förmögenheter och till och med de senaste decennierna åtnjutit stora ekonomiska fördelar genom skattereformer, EU-bidrag och inte minst det skickligt framlobbade historiebruk som hyllar dem som kulturbärare; är det dem det är synd om i dagens samhälle? Verkligen?

Med citat som detta – och det är bara toppen på isberget – är det kanske inte så konstigt att journalisten Björn af Kleens Jorden de ärvde blivit en av vinterns stora fackbokssnackisar.

Björn af Kleen har för övrigt viss personlig erfarenhet av adeln: han får egentligen inte kalla sig af Kleen. Inte enligt Riddarhuset. Namnet har han nämligen efter sin mamma och ”namn och blod” ärvs enligt adelns principer inte efter modern. En petitess, kan man ju tycka, men mönstret går igen.

Arv är, som titelns Taube-parafras understryker, centralt i af Kleens bok. Inte minst handlar det om fideikommiss, principen att egendomen odelat går till äldste sonen eller motsvarande manlig arvinge. Det är något de flesta av oss förknippar bara med Jane Austen-romaner, men som faktiskt fortfarande lever och frodas i Sverige trots att lagen om avskaffande kom 1964 och fideikommisser naturligtvis strider mot all modern, individbaserad arvsrätt.

Jorden de ärvde är en mångsidig och påläst reportagebok. Björn af Kleen tecknar juridiska, kulturella och ekonomiska bakgrunder, låter en mängd olika röster komma till tals och bjuder på inblickar i miljöer och människoliv som man sällan stöter på. Det här är inte människor som direkt viker ut sig i vecko- och kvällspressen, men af Kleen har fått in en fot på godsen, i styrelserummen, på internatskolan, i jakttornet och till och med på en begravning. Redan innan boken kom ut blev han för övrigt också stämd av en av de medverkande adelsmännen som ville ta tillbaka sin medverkan.

Och även om författaren förhåller sig kritisk till mycket av det han beskriver är det långt ifrån någon ensidig bild han ger. Det minst smickrande är somliga av de intervjuades egna uttalanden och skrivelser. Den äldste sonen som hotfullt vill slänga ut sin 90-åriga mor, efter att faderns testamente ogiltiggjorts genom en förlängning av fideikommisset, fastnar onekligen i minnet. Känslan av skruvade Midsomer Murders är ibland överhängande – och inte utan grund: både Sverige och England hör tydligen till de undantag i Europa som aldrig haft några utjämnande jordreformer.

För om Jorden de ärvde bjuder på många högst intressanta personliga möten, så är nog ändå de strukturella förhållanden den sätter fingret på minst lika avslöjande. Boken är nämligen också en berättelse om socialdemokratins lite märkliga men fullkomligt vänskapliga förhållande till adeln och godskulturen. Det är socialdemokraterna som står för många av de förändringar som gynnat bokens adelsmän ofantligt. Det gäller förstås slopandet av arvskatten och av skatten på arbetande kapital, men också förlängandet av fideikommisser som tagit fart det senaste decenniet. Gynnandet av storgods och adlig överhet anses numera kulturhistoriskt och värt att bevara och det ekar onekligen en smula av den inte särskilt livskraftiga monarkidebatten här. När började vi egentligen tycka att sociala orättvisor är helt okej, bara de är lite snyggt historiska? När blev ”uråldrig” lika med ”bra”?

Slutligen är Jorden de ärvde nämligen en lektion i vad skickliga lobbyister kan åstadkomma med lite nedärvda resurser. På ett par decennier har välsmorda storbrukarorganisationer etablerat en ganska ahistorisk bild av vad som faktiskt är historiskt jordbrukslandskap och kultur – och så fått till de där likhetstecknen mellan överhet och kulturvärden.

Allt sammantaget gör det Björn af Kleens bok till ett belysande, provocerande och mycket läsvärt porträtt av uråldrig adelsmakt som är bara högst aktuell.

Similar Posts:

• Initierad bok om Trump
• Fostran till ledarskap?
• Jane Austen – ständigt aktuell
• Hur kunde det gå så fel?
• Det otåliga nollnolltalet

Att nämna Perssons namn är som att vifta med ett rött skynke när man talar med vissa, både de med PTH och de med PTV. Hans ideologi, eller kanske främst hans sätt att styra, är källan till mycken upprördhet. För PTV:arna representerar han betonghäckarna, de putslustiga antifeministerna med blicken i myllan. För PTH:arna är han den yttersta symbolen för socialdemokraternas maktmonopol och den trygghetsnarkomani som det svenska samhället skapar.

Trygghetsnarkomani är spännande. Vi är alla berörda. Det är något som det är lätt att klaga på, lätt att påstå sig vilja motverka. Men sen, när det stora och ofattbara händer, då vill vi helst ha en egen statstjänsteman att hålla i handen. Vi vill gärna att staten ska ordna allt och betala allt, oavsett vilken politisk färg vi egentligen har. Får vi inte det, ja, då ställs genast krav på avgång och räfst och rättarting. Det blir stor politisk skandal. Och ingen är bättre på att rida ut de politiska stormarna än just GP. GP är som en vandrande symbol för det trygga Sverige som kanske egentligen inte längre finns, och aldrig har funnits. En buffel. En hängsel- och livremskille. Ingen humor, ingen lyhördhet. En bild så stereotyp att man förstår att den inte kan vara helt sann.

Förmår då Svenning nyansera den mediala bilden? Förmår han tränga sig in i den, vrida och vända på den, utröna vad som är verkligt och vad som är image eller rökridåer, utlagda av motståndaren?

Svaret på den frågan är nja. Visst hittar Svenning nya, intressanta infallsvinklar för sin analys av Persson och i förlängningen, Sveriges politiska utveckling, särskilt i förhållande till EU- inträdet.

Problemet med Svennning bok är att han inte fått någon ur ”den inre kretsen” att uttala sig, åtminstone inte officiellt. Vad en fd SSU:are från typ Vagnhärad som en gång mött GP på en kongress har att säga om hans personlighet är kanske inte jätteintressant. Många andra, anonyma,verkar uttala sig endast för att hämnas privata oförrätter. Andra verkar gilla att se sitt namn i tryck. Men, som sagt, det är tunt med tunga namn. Istället citeras friskt ur Perssons egna böcker, ur intervjuer med Ingvar Carlsson och Sten Andersson … jag vet inte. Det känns inte så seriöst. Författaren själv kan inte heller motstå frestelsen att kokettera med sin tillgång till statsministern:

För egen del tillhör jag tveklöst de journalister som vid flera tillfällen kunnat lyssna till Perssons ”off the record- betraktelser”

Eller, jovisst. Som kartläggning av Perssons politiska karriär och hur den påverkades av samhällsklimatet och annat, visst. Men inte som det djuplodande porträtt med tolkningsföreträde boken utgör sig för att vara. Bilden av Persson blir mer mångfacetterad, javisst. Men samtidigt känns det lite beklämmande med en författare som hela tiden måste poängtera Perssons sociala osäkerhet, och ursäkta alla hans klavertramp med denna osäkerhet. Som om det vore ett barn på kanske åtta år det handlade om, och inte en vuxen man, politiker med många år i rampljuset bakom sig.

Den politiska utveckling Persson representerar, brytningen med den klassiska socialdemokratin, hur han resonerade inför saneringen av statsfinanserna, hans helomvändning vad gäller EU, intresset för miljön och jordbruket och köpet av gården i Sörmland. Allt förklaras med att Persson kommer från Katrineholm. I Katrineholm ser han världen. Det blir till slut lite komiskt.

Bilden av den självgode buffeln stannar dock delvis kvar, även om en del klavertramp förklaras med det personsska skämtlynnet, vasst och träffsäkert med mycket ironi. Vissa exempel Svenning drar fram, uttalanden som hade varit häpnadsväckande om de tagits på allvar men som visar sig vara roliga och respektlösa skämt gör att en del saker faktiskt kommer i ett annat ljus. Det finns alltid humorlösa lyssnare och det finns alltid rubrikkåta journalister.

Similar Posts:

• Nej-sidans argument i ett nötskal
• The Beauty of Grey?
• Vad vet vi egentligen om hur Sverige lever?
• Vet du vad real appreciering betyder?
• Milt pläderande mot